Nu på söndag är det sista chansen att vinna ett paket till Unibet Open i Köpenhamn! Och hela veckan rullar de olika satelliterna till söndagsfinalen – läs mera på
http://www.unibetopen.com/qualify/satellites/
Du kan självklart även köpa in dig direkt i turneringen, som spelas den 13-16 mars! Ses där!
Eftersom min berättelse om golfhustlern John ”Mysterious” Montague i går blev så uppskattad, inte minst på Twitter, ska jag följa upp med ett inlägg om en annan av världens mest kända hustlers: Titanic Thompson (1892-1974, bilden), vars riktiga namn för övrigt var Alvin Clarence Thomas.
Hans långa och illustra skojar- och pokerkarriär har jag ägnat ett helt kapitel i min bok ”Världens största svindlare”, som publicerats i inte mindre än tre upplagor – men här ska jag hålla mig till hans golfande.
I mitten av 1920-talet hade Titanic bosatt sig i San Francisco. Där tog han också upp ett annat stort intresse: golf, som han började träna i smyg varje gryning efter att ha brutit upp från det stadiga pokerpartiet på Kingston Club. Han tränade dessutom alltid på de sista nio hålen där ingen såg honom.
Titanic, som var atletisk och oerhört välkoordinerad – han vann en gång ett vad om att han skulle kunna hoppa över ett biljardbord på längden, utan att röra vid det – visade sig vara en naturbegåvning på golf. Första gången han någonsin slog ut en boll, for den iväg mer än 250 meter. Eftersom hans drive satt nästan från första stund koncentrerade han sig på att chippa och putta, men fortfarande höll han det hemligt och tränade enbart i smyg.
Titanics första chans att tjäna lokala pengar på sina golftalanger kom en kväll på Kingston Club, när en professionell golfare vid namn Buddy Brent var på besök. Titanic slog sig i slang med Brent och antydde att han var villig att sätta pengar på vad som helst. Därefter övergick han till att reta Brent, och påstod att han kunde klå honom i golf. ”En barnlek, har jag hört”, sade Titanic. ”Det lär man sig på en förmiddag.”
Brent visste att Titanic aldrig hade spelat golf förr – trodde han – och gick med på att spela en niohålsrunda nästa dag för tio dollar hålet. Brent besegrade Titanic på vartenda hål och kunde kassera in nittio dollar för det. På vägen tillbaka till San Francisco klagade Titanic högljutt på att allt hade gått emot honom, på att han haft otur, på att han spelat med lånade klubbor som inte passade honom, och på att han hade ont i ryggen efter sina ständiga nattliga pokerpartier. Brent sympatiserade med honom: han kunde se att Titanic hade vissa talanger för spelet, men att denne nog borde hålla sig till poker i fortsättningen.
Samma kväll häcklades Titanic hänsynslöst av de andra på klubben för sin snöpliga förlust. Titanic låtsades vara surmulen och skyllde på att Brent bara haft tur. Senare på kvällen infann sig även Brent, och Titanic föreslog en returmatch men nu för tusen dollar hålet. Dessutom ville han ha tre slag som marginal på varje hål. Brent trodde inte sina öron, och såg chansen att plocka Titanic på rejäla slantar. Han gick med på vadet, men på villkoret att Titanic bara fick ett extra slag per hål. Som alltid vädrade dessutom ett antal andra entusiastiska gamblers morgonluft och var villiga att gå med på sidovad mot Titanic, vilka han givetvis glatt tog emot.
Nästa morgon infann sig ett antal förväntansfulla klubbmedlemmar för att vara åskådare till matchen. Titanic inledde med att slå sin första drive nära 300 meter, rakt fram på fairwayen. Brent bleknade.
”Jag kommer inte ihåg vad exakta scoren i matchen blev”, sade Titanic långt efteråt i en intervju, ”men jag vann med ett eller två slag.” Totalt inklusive sidovaden håvade Titanic in 56 000 dollar. ”Jag slog aldrig, aldrig någonsin mer än ett eller två slag bättre än motspelaren,” kommenterade han också i samma intervju. ”Om han slog åttionio, så slog jag åttioåtta. Och slog han sextioåtta, så slog jag sextiosju. Man ska bara besegrade dom, och aldrig förolämpa dom.”
Titanics egentliga specialitet på golfbanan skulle dock bli ett annat trick. Första gången han genomförde det var i Ruidoso i New Mexico, där han utmanat en lokal miljonär som ansåg sig vara den bäste golfaren i hela delstaten. Till saken hörde dessutom att miljonären var vänsterhänt. Matchen gällde 25 000 dollar, och vanns av Titanic när han sänkte en ”omöjlig” sexmetersputt på det artonde och sista hålet. Miljonären blev rasande.
”Du har en dj-a tur,” väste han. ”Det var förb-e mig det värsta turslag jag sett. Den där bollen måste ha en magnet i sig. F-n också!”
Titanic tittade föraktfullt tillbaka på miljonären. ”Det är du som har tur, när du bara förlorade med ett enda slag. Du borde ha förlorat med tre eller fyra. Du är den sämste golfspelare jag någonsin träffat. Jag vet ungar som skulle kunna klå dig. För h-e, du är så dålig att jag skulle kunna klå dig med dina egna klubbor.”
Miljonären blev plötsligt kylig och lugn. ”Kvitt eller dubbelt?” frågade han.
”Taget”, replikerade Titanic.
Miljonären småskrattade när han peggade upp första bollen. Tre timmar senare hade Titanic besegrat honom med fyra slag. Miljonären nästan grät när Titanic tog emot checken och vände sig om och gick. ”Jag begriper ingenting”, hulkade han. ”Jag begriper det bara inte.”
”Det hade ni gjort”, svarade Titanics caddie hjärtlöst, ”om ni vetat om att er motspelare egentligen är vänsterhänt.”
Och där låg nyckeln till knepet: Titanic var som sagt naturligt begåvad som atlet, samt vänsterhänt av födseln… men hade avsiktligt tränat in även ett högerhänt spel, just för att kunna hustla intet ont anande motspelare. Hans vanliga trick, när han utmanade en vänsterhänt spelare som givetvis inte hade en aning om vem Titanic var, blev att inledningsvis förlora med ett ynka slag eller två över arton hål. Väl framme vid klubbhuset slantade Titanic till synes motvilligt upp, och spelade sedan upp sin stora dramatiska scen: han låtsades bli rasande över förlusten, svor och domderade, och vräkte sedan ur sig: ”Hur kunde jag förlora mot en sådan amatör som du? Jag slår vad om att jag skulle slå dig i en returmatch, om jag så skulle spela med dina egna klubbor!”
Det var ett vad som regelmässigt accepterades med förtjusning av den vänsterhänte spelaren, till tre- eller fyrdubbla insatser mot tidigare: han resonerade nämligen som så att Titanic, som ju nyss bevisligen spelat med klubbor för högerhänta, skulle vara helt chanslös om han plötsligt fick hålla tillgodo med vänsterklubbor.
Det favoritvadet lär Titanic totalt ha tjänat över en halv miljon dollar på…
I nästa avsnitt: Titanics mest berömda golfvad någonsin!
Golf, har den berömde sportskribenten Grantland Rice sagt, är ”20% mekanik och teknik, medan resterande 80% är filosofi, humor, tragedi, romantik, melodram, sällskap, kamratanda, jäkelskap och konversation.”
Det ligger nog många korn av sanning i den kommentaren. På Aftonbladets pokersidor läser jag om hur Phil Ivey tydligen vunnit motsvarande över en miljon kronor på ett golfvad:
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/poker/article18407177.ab
… vilket osökt får mig att tänka på en av golfens verkligt legendariska hustlers och vadslagare, nämligen den man som gick under namnet John Montague – med smeknamnet “Mysterious”, eftersom ingen visste varifrån han kom plus att han själv aldrig pratade om sin bakgrund och så gott som alltid vägrade låta sig fotograferas. Bilden ovan utgör ett av de sällsynta kända undantagen.
Men spela golf, det kunde han! Montague – vars riktiga namn var LaVerne Moore, efterlyst på amerikanska östkusten för väpnat rån – dök upp i Kalifornien i början av 1930-talet, och skaffade sig snart nog ett antal vänner i Lakeside Golf Club. Den banan låg inom skotthåll för inte mindre än tre av dåtidens stora filmstudior, och hade följaktligen en A-medlemslista bestående av dåtida filmcelebriteter, författare och producenter.
Montague var jovialisk, trevlig, konversant… och villig att slå vad om i princip allt som hade med golf att göra. Och inte nog med det, han vann så gott som alltid sina vad, hur osannolika de än tedde sig. Chippa en boll rakt ned i ett drinkglas från tre meters håll? Inga problem. Få iväg en golfboll tre kvarts engelsk mile, över 1200 meter, med bara fem slag? Visst. Placera en tändsticksask ovanpå huvudet på en cockerspaniel och sedan fyra iväg den med en klubba? Hunden sägs inte ens ha blinkat. Ytterligare ett omtalat vad skedde på Fox Hills Country Club, där Montague – utmanad om saken – med sin golfboll sköt ned en fågel som satt på en kraftledning. Och det på 150 meters håll!
Men det golfvad som gjort Montague mest berömd inträffade 1934, i en enhålsmatch (!) mot den kände filmstjärnan Bing Crosby. Och Crosby var definitivt inget blåbär, utan en framstående golfare som hade tävlat i både US Amateurs och British Amateurs Championship. Året 1934 blev Crosby utmanad av Montague i en regelrätt match över 18 hål… och förlorade, med minsta möjliga marginal.
Om det fanns något som Crosby hatade, så var det att förlora en golfmatch; och om det fanns något han hatade ännu mera, så var det att förlora pengar på samma match. Medan Crosby inne i klubbhuset på Lakeside och inför ett antal medcelebriteter motvilligt räckte över dollarsedlarna klagade han högljutt över den otur han precis haft. Det fick Montague att nonchalant svara: ”Bing, jag skulle kunna fixa av dig utan några golfklubbor; allt jag behöver är en kratta, en spade och ett basebollträ.”
Crosby borde ha vetat bättre, men kunde inte motstå frestelsen: han gick med på ett vad om saken, kvitt eller dubbelt. (Enligt en annan källa sägs dock vadet enbart ha handlat om fem dollar.) Montague gick bort till sin bil där han ”råkade” ha den nyss omnämnda utrustningen i bakluckan – enbart det borde ha fått Crosby att ögonblickligen backa ur – och kom tillbaka med den.
På hålet slog Crosby par fyra med en normal drive, en chippning och två puttar; sedan var det Montagues tur.
Denne slog bollen sanslösa över 300 meter med basebollträet, ned i en sandbunker, använde sedan spaden för att slå bollen vidare därifrån och till ett läge bara två och en halv meter från hålet, varpå han ställde sig på alla fyra och använde krattan som en biljardkö för att stöta bollen i hålet för en birdie.
”Det räckte för mig”, kommenterade Bing Crosby efteråt. ”Jag återvände till klubbhuset för att åtnjuta lite trevligare stämning.”
Ironiskt nog ledde detta berömda vad mot Crosby i förlängningen till att tidningarna började uppmärksamma Montague/Moore mot hans vilja, samt publicera smygtagna bilder, vilket så småningom gjorde att östkustpolisen fick upp spåret och såg till att ställa honom inför rätta. Det innebar givetvis i praktiken slutet för hans karriär.
Men som hustler dessförinnan har han gått till golfhistorien…
Om du har tre kvart över och vill se en dokumentär om spelkortens historia – som också inrymmer en del intressanta fakta om gambling och en del anekdoter – så kan jag rekommendera denna produktion från History Channel, betitlad ”Secrets of the Playing Card”:
http://www.youtube.com/watch?v=oQ6uhCIaKQA
Det finns flera mysterier än vad du tror, beträffande varifrån denna märkliga mänskliga uppfinning kommer och varför den ser ut som den gör!
Den 31 maj och 1 juni, i Chicago borta i USA, hålls det en auktion som definitivt bör intressera alla gamblers och spelhistoriker: The Devil’s Picturebook (”Djävulens
bilderbok” är ett gammalt nedsättande uttryck för kortleken, och myntat i 1600-talets England). Då kan man bjuda på allehanda kortlekar, gamblingmemorabilia inklusive litteratur, spelmarker, fuskutrustning från Vilda västerns dagar, tärningar och mycket annat, och även affischer, målningar, kalendrar och annat med motiv från hasardspelandets och spelkortens värld!
Läs mera på
http://www.potterauctions.com/auctions/upcoming
Och om inte annat så bör utställningskatalogen, till en kostnad av 35 dollar plus porto, platsa i varje gamblingbibliotek…
Svenska Pokerförbundets årsmöte hölls i lördags i Stockholm, och drog bara 11 deltagare. (Nej, jag hade förhinder denna gång och kunde dessvärre inte infinna mig.) Den förment låga siffran kräver dock några reflexioner, känner jag.
[Edit: Björn Gustafsson på Poker Skull upplyser mig om att den korrekta siffran var 12 närvarande. Och för den som vill ta del av vad som hände kan jag rekommendera nedanstående länk:]
http://www.pokerskull.com/svepofs-arsmote-live
Jag brukar berömma mig av att i grunden vara en skeptisk, empirisk pragmatiker – och det av den postmodernistiska skolan – vilket leder mig fram till insikten att här finns en inbyggd problematik. Det vi sysslar med är ju poker, och inte något mera socialt som låt oss säga frimärkssamlande eller matlagning.
Vi pokerspelare kan förvisso anklagas för både det ena och det andra: för att vara såväl nollsummekannibaler som kapitalismens ultimata predatorer, där vi ägnar oss åt våra evolverade hierarkiritualer för primater. Som hängiven pokerspelare har du inte heller ett tryggt och undanskymt jobb inom låt oss säga en statlig myndighet där facket ser till att hålla dig bakom ryggen och göra dig osparkbar; i stället utsätts du för naturens råa, hänsynslösa selektionsmekanismer på en daglig basis. Du tvingas ständigt beträda den svindlande smala, nervöst balanserande medelvägen mellan utopism och defaitism; blotta tanken på en inbjudan att komma ner och se hur det går till i pokerindustrins djungel, är tillräcklig för att ge majoriteten av laglydiga, slätkammade medborgare en släng av existensiell migrän.
Dessutom representerar poker, även det per definition, alltför ofta en form av antihumanism: en mytologi för vårt tidevarv, med sin hastiga fixering vid yta, hänsynslöshet och snabba cash.
Gör allt detta dig till en bättre eller sämre människa? är då frågan. Och svaret på den är i sin tur: det beror på vem du är. Om inte annat så gör det dig annorlunda.
Framgång i poker kräver nämligen en lone wolf mentality, en föreställning om att ditt eget väl går före alla andras. En självcentrerad världsbild, åtminstone vid bordet, är helt enkelt vad som krävs för att lyckas. Som talesättet lyder: Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig.
Det är ironiskt att den mentalitet som gagnar oss som individer vid pokerbordet, i stället är en allvarlig nackdel när vi försöker uppträda som kollektiv och påtryckningsgrupp. Förra året försökte pokerskribenten Nolan Dalla mana till bojkott av pokerrummet på The Venetian, som protest mot attityden hos Sheldon Adelson (styrelseordförande i Las Vegas Sands Corporation som äger bland annat det kasinot) när denne värvat ett antal politiker i sin kamp mot onlinespelandet. Den femdagarsbojkotten blev ingen större framgång: alltför många spelare såg bara till sitt eget bästa, ansåg att där fanns pengar att hämta mot svagt motstånd, och ryckte därför på axlarna och gick dit ändå. Business as usual.
Och skulle det inträffa – låt oss säga i landet Långtbortistan, och bara för att ta ett hypotetiskt exempel – att det statliga onlinepokerrummet där levererade vad många ansåg vara en usel produkt med få och illa skötta uppdateringar och buggfixningar, skulle det ändå inte ha mycket att frukta; åtminstone inte från de vinnande spelarna, som självklart inte vill avstå från sitt dagliga levebröd utan då hellre biter ihop och grindar vidare framför sin laptop. Och eftersom det är dessa spelare som oftast rejkar mest, påverkas alltså inte intäkterna i någon högre grad utan onlinepokerrummet i Långtbortistan ser inget incitament när det gäller att uppdatera och vårda sin produkt.
Och så är det också med medlemskapet i Svenska Pokerförbundet. ”What’s f*cking in it for me?” mumlar alltför många spelare, roffar åt sig vad som bjuds när SvePof ordnar SM eller några andra turneringar… och i övrigt fortsätter de att bara se till sig själva och sk-ter i vad som, med viss uppoffring, hade kunnat leda till större förbättringar på längre sikt.
Vad skulle då få alla dessa pokerspelare att vakna upp ur sin kortsiktiga existens? Nej, några patentlösningar har jag inte. Kanske vore det några klara, tydliga, engagerande, uppnåeliga mål; ett antal kända toppspelare i spetsen som karismatiska talespersoner; och framförallt om man inom rimlig tid kunde uppnå och sedan peka på några framgångar, till exempel en förbättrad juridisk och praktisk situation vad gäller pokerklubbarnas existens här i Sverige.
Och – tänk er detta som ännu ett hypotetiskt exempel – anta att ingen kom när Cosmopol utlyste årets ”SM”. Då skulle vi få se ett brådstörtat agerande, från många olika inblandade, för att på något sätt snabbt komma överens med SvePof och få till den bästa syntesen av ett enda SM som organiseras av spelarnas valda representanter, i en trygg och upplyst miljö med professionella dealers och på hemmaplan för att driva upp deltagarantalet.
Men ensamvargarna föredrar fortsatt att leta byte på egen hand, för så har det alltid gått till i pokervärlden. Den mentaliteten är enligt min åsikt det största hindret för svensk pokers långsiktiga välbefinnande. Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig.
Och som ett resultat inträffar det alltså inte att vi fyller Globen vid årsmötet i Svenska Pokerförbundet och kan spänna musklerna inför våra riksdagspartier medan TV4 är på plats med kommentatorer, utan i stället står där med 11 engagerade men ack så fåtaliga närvarande personer en lördageftermiddag och fortsätter dras med dubbla SM, en ogenerad inblandning från staten, och politiker samt myndigheter som anser att de kan diktera våra liv i detalj.
Går det överhuvudtaget att livnära sig inom poker som liveturneringsspelare? Eller är det cashgames som gäller om man ska kunna sätta fram potatis och sås på bordet? Intressant artikel om turneringarnas isande ekonomiska realiteter i
som nog kan stämma till eftertanke…
Har påbörjat den tredje etappen av kuren på Choice Center och hittills har typ halva gruppen fallit bort sedan vi påbörjade Leadership. Det är tufft det ska gudarna veta. Det krävs sin kvinna eller man för att inte bara explodera och ge upp. Men jag litar på min vän Daniel Negreanu. Han säger åt mig att lita på processen. Det har han sagt sedan dag ett och hittills har han haft rätt och med tanke på det facit han har ett år efter avslutad kurs så vet jag att han har rätt. Men jösses va hårt jag blir pushad. Min coach vet precis på vilka knappar hon ska trycka och för första gången på en månad så blev jag arg för första gången idag. Det var nyttigt att bli arg. Nyttigt att inse att jag faktiskt redan nu är en helt annan person än den jag var innan kursen började den 16 januari.
Jag har fått höra att jag gått med i en sekt. Tycker det är roligt. Kanske det är men den funkar. Och bara så ni vet så offrar vi bara var fjärde söndag* och då endast ett lamm eller två. Sen sjunger vi halleluja och klär oss i konstiga kläder. Eller inte. Kanske är det bara en kurs som gör dig till en bättre medmänniska, en kurs som får dig att se dig själv i spegeln och rätta till saker som du kanske inte är nöjd med eller reparera relationer som skurit sig. Kanske är det en kurs som bara vill att du ska vara den fantastiska människa du föddes till och inte den där med offerkoftan på som skyller allt på andra och som står stilla i livet. Och sen när du är klar med dig själv så lär du dig att uppnå dina mål. Och då snackar vi mål som du tidigare aldrig trodde du skulle klara. Mål som nästan känns orealistiska. Som Daniel. Hans mål i år är bland annat att vinna tre bracelets. Låter det helt snurrigt? Kanske men vet ni vad det var förra året? Det var att bli årets spelare för andra gången i sitt liv. Något ingen pokerspelare tidigare gjort. Han lyckades i precis alla kategorier som ni kanske vet. Så är det en sekt? Kalla det en sekt, kalla det rena dårhuset, kalla det himmelriket. Eller kalla det för Choice center för det är vad det heter och det är precis det man lär sig där. Att man har ett val. Att bara jag kan styra över mitt liv och min framgång. Att bara jag kan låta negativa saker komma i vägen för min framgång eller att låta det förflutna hindra mig från att leva ett fantastiskt liv just nu.
Att våga göra saker utanför sin comfortzone är något vi jobbat mycket med och vet ni hur mycket man kan åstadkomma om man vågar?
Härliga Marissa som är en av mina coacher och som nu blivit en bra vän. Den andra är Rodney som var Daniels coach. Två helt fantastiska och energiska personer. Bilden är från en av kvällarna när vi alla tre våldgästade D:s hus när han var i Aussie…
*det finns ingen som helst sanning i detta påstående
Pokerscener har man sett många av, inte minst i Vildavästernfilmer. Realismen i dessa kan definitivt diskuteras – vi minns alla hur Mel Gibson vinner sista potten i ”Maverick” med en royal straight flush i spader – men det är mera sällan som det på vita duken blir ett dramatiskt bråk om just reglerna i spelet.
Filmen ”Tall in the Saddle” från 1944, i regi av Edwin L. Marin (den svenska titeln blev ”En cowboy rensar stan”), är ett av de ytterligt få undantagen. Om själva handlingen i den ska jag inte säga så mycket mera än att John Wayne här spelar Rocklin (hans förnamn nämns aldrig), som anländer till en småstad för att ta ett förmansjobb på en ranch. Väl där upptäcker han att hans arbetsgivare skjutits ihjäl några dagar tidigare, att det under ytan kokar av konflikter, och att det pågår en komplott för att någon ska kunna överta sagda ranch.
Rocklin förblir i staden och dras mot sin vilja snart in i konflikterna. Den speldramatiska höjdpunkten nås under ett pokerparti inne på saloonen, när Wayne konfronteras med ”Judge” Robert Garvey, spelad av Ward Bond. Garvey ligger uppenbarligen bakom det fula försöket att ta över den ranch Rocklin sköter som förman, samtidigt som systerdottern till dess mördade ägare nu infunnit sig i staden.
Spelet är mörkpoker med ett köp. Situationen uppstår att Garvey (med ryggen mot kameran i ovanstående bild) och Rocklin (i mitten) är uppe mot varandra samtidigt som Garvey i sitt enkortsköp måste få en dam för att vinna potten, annars förlorar han mot Rocklin. Kortet ges av dealern – en dam! – men studsar mot Garveys handled och faller uppvänt på bordet så att alla ser det.
Ett gräl uppstår: är kortet dött eller inte? Rocklin insisterar på att det är det; Garvey protesterar vilt och sätter det helt sonika på handen. Rocklin låter dock andra satsningsrundan ske, varefter han sträcker sig efter potten och ännu en gång hänvisar till att Garvey har ett dött kort på handen. Då drar Garvey sin revolver och riktar den mot den obeväpnade Rocklin, och sveper till sig potten.
Rocklin lämnar saloonen, men återvänder en kort stund senare med ett gevär och tar tillbaka potten – vilket förstås inte gör honom populärare hos Garvey. I sann amerikansk anda lyckas Rocklin under återstoden av filmen förstås rädda ranchen, få ett slut på Garveys välde i den lilla staden, och bli kär i en annan kvinnlig ranchägare som spelas av Ella Raines, givetvis ett av dåtidens bombnedslag inom Hollywood.
Och därmed har vi som sagt ett av de filmiskt sällsynta exemplen på där dramatiken ligger i hur pokerreglerna ska tolkas, snarare än i själva spelet… i ett tidevarv och en miljö där det definitivt inte gick att ropa ”Floor!” så snart tvister uppstod.
Hallå!
Det är tisdag idag, och på fredag bär det av till Swaziland för att spela Royal Swazi Rumble. Det är ”sista chansen” för mig att spela en större turnering innan Vegas i maj, och efter en extrem torr turneringsvecka i Macau (men cash destu bättre iof:)) så är jag rätt revansch sugen 😉
Jag blir alltid lite nervös i början av en turnering, på ett helt annat sätt än jag kan bli i cash, och det är väl kanske det som gör dem så roliga att spela. De där förhoppningarna man har i början om att ta sig till finalbordet – och i förlängningen – heads up för titeln. Chansen att bli en vinnare.
Från besök hos jätte buddahn i Macau på vår ”off-dag”
Men det är en sak som har gått och gnagt litegrand det senaste och jag vet inte om det bara sitter i mitt huvud, för jag känner att jag har blivit mycket bättre som spelare, men jag vet inte om jag blivit något bättre alls på turneringar. Jag har fokuserat helhjärtat på cash game och generellt för jag större calls, större folds och större bluffar. Jag har också blivit en ev -häst och jag kramar alltid ut minsta lilla edge jag tror jag har i varje situation 🙂 Däremot vet jag inte om det är rätt approach i turneringar. Det kanske inte är värt att göra det där hero callet eller foldet, eller köra med AK för 70 bb även om du har rätt odds i form av absolut chips värde efter 3bet vs QQ-AA. När man är ute är man ute, liksom 🙂
Iaf, tänkte speed läsa några artiklar innan fredag men utöver det bara köra, spela aggressivt i början som jag alltid gör numera, förhoppningvis bygga en stor stack och VINNA, haha! Snälla håll tummarna för mig hemma i Sverige!
Ska försöka få igång Wordpress-appen tills dess så att jag kan mobil-blogga lite från turren.
Hörs snart!
Kram,
D
PS. Ni får gärna kommentera vad ni vill att jag ska skriva om. Jag spenderar ganska mycket tid på handanalyser varje dag och tycker det är kul att diskutera händer, om ni vill. Eller om ni har några andra önskemål, kommentera!