Skvallerblaskor. Köper några per år om jag inte har en bra bok med mig när jag ska ut och resa. Tycker de är lite underhållande men undrar ofta hur de kan ha så livlig fantasi och koka ihop den ena soppan efter den andra som inte är sann när det faktiskt hade funnits galet mycket sanning att skriva om ifall de bara hade orkat göra sig besväret.
Hur som haver så la en gemensam kompis till mig och William upp följande klipp på Facebook från vad jag tror är Se&Hör.
Jag skrattar fortfarande. Vet inte om det är åt hur lätt Nanne tror att det är med poker eller hur stort intryck ”Poker-William” måste ha gjort på henne 😉
Dödarn lämnar nu både Superbloggen och livet som pokerspelare. Men Robert Lux lever vidare.
Jag får alltid en speciell känsla i magen när pokerspelare slutar spela och går vidare med sina liv. En del av mig är glad för deras skull att de vill bryta ny mark och förhoppningsvis slutar sin pokerkarriär lite för tidigt än för sent. Med ett hyfsat sparkapital.
En annan del av mig känner sig lämnad. Övergiven. Man står på perrongen och vinkar farväl. Och undrar – när är det min tur?
I min nya pokerkrönika funderar jag på det. Om det någonsin kommer vara över för mig? För dig? Har du tänkt på det?
Roberts nya projekt har blivit en stor snackis i Pokersverige. Den närmsta framtiden ska han ta sig an hästjobbet att skriva, den välkända bedragaren, Fredrik Nygårds självbiografi.
Själv hade jag aldrig vågat hoppa på ett sådant projekt. Jag är en stor vän av att ge personer en andra chans. Men att satsa så mycket tid på ett samarbete med Nygård hade varit för mycket gambling för mig. Jag är för feg, för bekväm. Så har jag aldrig spelat highstakes heller…
Samtidigt är det omöjligt att vinna om man inte riskerar något. Och jag beundrar Roberts ambition och mod. För det är en svår uppgift som jag hoppas går i mål och blir en storsäljare.
I vår senaste podcast får jag och Mattias en lång intervju med Robert där vi pratar om vad som varit och hur han ser på sitt nya liv som författare. Hade han några moraliska dilemman att fundera på innan han tackade ja till Nygårds förslag? Hör hans tankar och berättelse. Här eller här.
I torsdags åkte jag och Bjoelle i styrelsen ner till Malta för att sätta det sista inför årets SM. Ett dygn var vi där och hann med fyra möten och det är bara att konstatera att det kommer att bli riktigt bra i år också.
Var och hälsade på hos PokerStars och FullTilt som har kontor där nere. De hade en godis/läskautomat i fikarummet. Helt gratis! Snacka om livsfarligt. Självklart stod det Star på deras coca cola-burkar *s*
Som bekant kommer vi att köra tillsammans med Finland. Totalt kommer 30 events att hållas under veckan (vissa är nationella andra tillsammans) så den som är spelsugen kommer knappast att sakna action! För att inte tala om värde med en bar som nästan är gratis precis jämte cashgamearean… Så glöm nu inte att boka in 14-20 oktober i almanackorna 🙂 På sätt och vis när det blir en sådan här folkfest så kan jag tycka att det nästan är lite bra att vi inte får hålla till i Sverige. Det hade knappast blivit samma grej om vi körde på hemmaplan. Inte lika sammansvetsat, inte lika många som lär känna nya människor och eftersom man i år kommer att kunna sola och bada så hade man ju inte heller fått semestern på köpet! På mötet med Hilton så berättade deras manager att oktober brukar vara en fantastisk månad och en av de där det är varmast i vattnet (och då menar han nog inte poolen). Med tanke på att de har över 300 soldagar per år så behöver vi nog inte vara oroliga för att det kommer att regna hela veckan heller…
Bjoelle fick aldrig sitt incheckade bagage så ni kan säkert förstå besvikelsen i hans ögon när det plötsligt knackade på dörren och någon kom in med detta. ”Jaha. Du får en j-a kringla men något bagage kan de inte skaka fram!” Jag tror inte hans bagage dykt upp ännu. Senast vi hörde ifrån väskan så hade den bestämt sig för en tur till Frankfurt…”
Efter de fyra mötena åt vi middag med lite sköna människor från PokerStars där det självklart blev en massa politiskt snack eftersom deras franska country manager sitter med i styrelsen för IFP (International Federation of Poker). Det var intressant att höra av en som är så utomstående som Cedrick ändå är när det kommer till den nordiska marknaden att Sverige har ett rykte om sig att ha ett väldigt starkt förbund. Jag vill i alla fall tro att vi är en väldigt bra bit på väg och även om soppan med stämningen mot SvS kostade så har den gett oss mycket uppmärksamhet internationellt. Tillsammans med den dialog som öppnats med Lotteriinspektionen och hur pass insatta de flesta i styrelsen är så hoppas jag att vi kan hitta något sätt att samarbeta med IFP och kanske få lite input därifrån. Frågan har varit på tapeten sedan vi blev invalda redan förra året men som bekant fanns det en hel del att reda upp innan vi kunde börja om på ”ny kula”.
Rensade i mitt källarförråd i helgen och hittade denna bok. Ingen aning om var den kommer från eller vem som köpt men jag älskar det faktum att den kostat 320 kronor på Åhlens. Älskar ännu mer det faktum att någon säkert köpt en bok som heter ”Casino – En praktisk handbok. Hur man spelar för att vinna.” Tänk att det funnits en marknad för detta. Magiskt!!!
Att det rått semesterstiltje i Sverige har inte hindrat att evighetsfrågan om de s.k. utländska spelbolagen rullat vidare i spalterna. Och nog är det att förundra sig över att samma bolag som jagas av LI, kritiseras av politiker och bespottas av dem som ängslas över att det inte längre går att hänsynslöst mjölka ut de svenska spelarna för att dessa nu har alternativa spelerbjudanden att tillgå, är fullt legala samt EU-registrerade och handlas fritt med på den svenska aktiebörsen!
Den senaste skottväxlingen att uppmärksamma har förekommit i Svenska Dagbladet där Per Hultengård, vd för Tidningsutgivarna, skrivit så här:
Vad gäller då saken? Jo, i grunden en tvist om hur en dom 2012 i Högsta domstolen ska uttolkas. Den domen kom efter att LI under ett årtionde jagat framförallt Aftonbladet och Expressen för att dessa låtit utländska spelbolag som Unibet m.fl. annonsera fritt, vilket lett till ett tiotal polisanmälningar för ”främjande av utländskt spel”. På punkt efter punkt har dock Aftonbladet och Expressen friats i de juridiska instanserna: att förhindra redovisning av olika odds på redaktionell plats var i strid med grundlagen; att försöka utkräva böter på hundratusentals kronor per annons var i strid med grundlagens förbud mot censur och hindrande åtgärder; och nu fastslog alltså HD att tilltänkta straff (böter, fängelse för ansvariga redaktörer etc) strider mot EU-rättens diskrimineringsförbud vad avser straff för överträdelse av det s.k. främjandeförbudet. Allt detta, under det gångna årtiondet, tar Hultengård till intäkt för sin uppmaning att kräva ett stopp för LI:s oupphörliga jakt på dagstidningarna. Han drar också paralleller till hur motsvarande spelannonser i TV3 och Kanal 5, som distribueras via de statliga bolagen statliga Teracom och Boxer, inte alls föranleder några ingrepp. ”En hycklande Bingolotto-idyll”, kommenterar Per Hultengård beskt.
Det föranleder Håkan Hallstedt att gå till motangrepp. ”Bräckliga argument och sakfel”, fräser denne i sin replik i SvD, men medger att det de facto råder olika regler vad gäller tv-bolag och svensk dagspress. I sin motreplik beklagar sig så Hultengård att LI trots tre bakslag av tre möjliga i de svenska juridiska instanserna ändå inte ger med sig, utan ska slösa vidare med skatteresurserna genom nya försök till vitesförelägganden.
Jag har här i Superbloggen flera gånger kommenterat frågan om de s.k. utländska spelbolagen, och vid varje tillfälle konstaterat att det hela ytterst är en politisk fråga och att det beklagligtvis framförts samt fortsatt framförs mängder av intellektuellt undermåliga argument i den mångåriga debatten.
Här är ett tidigare inlägg av mig, och där jag nagelfar en del av denna skräplogik:
… samt efterlyser en ”faktabaserad, tydligare och intellektuellt hederligare principdebatt” om spelandets villkor.
En genomläsning av alla de fyra inläggen som jag ovan länkar till, rekommenderas för den som vill hålla sig uppdaterad. Och jag ser fram emot när ämnet – utan tvivel – kommer upp på den årliga Spelakademin i Visby nu i slutet av augusti, inte minst mot bakgrund av situationen i Danmark där en omreglerad marknad med ett flertal licensierade aktörer verkar fungera bra och inte minst vara till spelarnas belåtenhet.
P.S. Bilden överst är ur ett medeltida manuskript, och föreställer två tärningsspelare i helvetet…
Många är ni som följt mig genom åren. Jag tackar ödmjukast för den tid ni givit mig i utbyte för mina ord. Och likaså för det vi lyckats skapa tillsammans. För utan läsare finns det inga skribenter.
Det har varit ett nöje att skriva i sällskap av mina kära kollegor; kollegor som kommit och gått. Ni kommer att vara saknade. Men nu är det dags för mig att gå vidare och jag önskar mina Superblogg-vänner och -kollegor all lycka och framgång i framtiden.
Någon hungrig själ kommer att fylla mina fötter här i Superbloggen. Vem det blir återstår att se.
Detta inlägg är i synnerhet avsett att tacka för mig och den tid och uppmärksamhet som givits här på Aftonbladet.
Ord är överflödiga och ett officiellt farväl av poker-Sverige finns att läsa i ComeOn!-bloggen.
Sedan hemkomst har jag någonstans spelat någonstans kring 10h om dagen i snitt, vilket ger någonstans 200h på 2 veckor. Varför? Jo man har ju lyckats springa in 3st såkallade hästabacka under denna korta tiden man varit fastfängslad vid datorn hemma i Sverige. Varje gång man slår upp sig, slutar det med att highstakes-sessionen går åt h*lvete. Jag lyckades att vinna en relativt stor söndagsturnering under förra veckan, trots detta slutade det med ett rekordstortback, #highstakes. Det slutade också med att jag rev av en underbar dygning. Värdet var bisarrt fint under söndagsnatten så det slutade med att jag satt dagen efter med rödsprängda ögon och alldeles för många nollor med fel valuta som avslutade summan och ja ett minus främst såklart 🙂
Någonstans hoppas man att de ska ge lite möda för tiden man lägger ner. Därav kan det kännas så fruktansvärt värdelöst att offra dagar, veckor och månader för att gång efter annan sitta med tom blick och stirra på ett digitalkonto som visar 0$. Men ja det är priset man får betala för att sitta och härja runt på de högsta nivåerna år 2013. De är tufft att hämta igen några tusen inköp på NL400 då man skjutit bort de på högre nivåer. Samtidigt som de går för få games för att kunna vara säker på det gamet som du nyss spelat kommer uppstå inom kort tid igen.
Alla som spelat poker har upplevt likande scenario, allt går mot en, varje bluff blir nersynad av någon spekulation motståndare osv. Någonstans är det ändå här det skiljer en amatör från ett fullblodsproffs. Motgångar ska fungera som regn mot en regnjacka, bara rinna av. Ibland hamnar man så man testar sin egen bristningsgräns och när detta upprepas på kort tid en gång, två gånger och kanske tre gånger. Ja sitter du då inte och spelar som en sangriafull spanjor efter tredje gången då kommer du sannolikt grinda dig tillbaka. Sakta men säkert vänder det, det gör det alltid…. om inte variansen hinner äta upp en innan 🙂
För er som följt min ComeOn!-blogg vet ni att jag gång och igen retats med begreppet ”projektet”. Detta hemlighetsfulla ord, vars innebörd jag så länge vägrat att avslöja. De är få som känner till det; endast familj, släkt och nära vänner. Men sen tar det stopp. Nu är äntligen er tid också kommen, kära läsare. Men i synnerhet ska ni veta att jag väljer att avslöja projektet för er, eftersom jag efter alla dessa år av skrivande kommit att betrakta er alla som just vänner. Måhända jag inte har träffat er, eller åtminstone bara en handfull av ett hav av tusental, men ni är en del av DÖDARNS slaskarliv. Utan er hade det inte funnits någon DÖDARN. Då hade han varit en anonym och vilsen (före detta) grinder som inte vetat hur och var han skulle kanalisera alla sina smäckra one-liners. Men också väljer jag att presentera projektet för er, eftersom projektet utan er vore fullkomligt värdelöst.
Detta ökända projekts första hjul sattes i rullning i början av maj förra året. Sedan dess har över tusen timmar ägnats med sikte på högklassiga resultat. Och det ser bra ut. So far, so good.
Men låt oss spola tillbaka klockan. Det var i Buenos Aires förra året. Kanin och jag hade just kommit dit och blivit varma i kläderna (och långöronen i hans fall). Mailen gick på halvfart för vi var där för att äta vattnande smaskiga världsmästarstekar och bli rånade så att vi kunde släpa med oss lite coola resminnen hem. When in Rome…
Tillbaka på rummet efter en lång dags sightseeing tog jag ett ögonblicks paus i semestrandet för att kolla min email. I inboxen låg, förutom alla tröttsamma beundrarbrev från fotomodeller (sluta skriva, jag är upptagen har jag ju sagt! Mamma mia…), ett brev från en avsändare vars namn klingade bekant.
Foto av: Jocke Berglund.
Fredrik Nygård stod det, ett namn som skulle få de flesta spelintresserade skandinaver som inte legat under mediadrevets stenar att dra öronen åt sig. Själv hade jag nyligen vaknat upp under min varma sten och hade dålig kläm på vem denne herre var. Kanske var det tur, för annars hade projektet måhända inte sett dagens ljus.
Denne man är ett svartlistat namn i stora delar av poker-Sverige, inom vilket han också skördat många namnkunniga offer. Det är ett namn som väcker känslor och debatt. Många kommer med säkerhet att ställa sig kritiska till att jag valt att arbeta med honom. Men jag ser potentialer i detta projekt.
Fredrik Nygård är, för er som låg bredvid mig och snarkade under stenarna, en av Skandinaviens mest okända och beryktade spelbedragare. Han är speltorsk de luxe och har på sin resa mot guldgröna kasinoframgångar röjt över fyrahundra offer på ett tiotal miljoner kronor. Några kom undan billigt, med fyr- och femsiffriga näsbrännare. Andra skinnade han på miljonbelopp. Därpå, frälst av samvetet i sitt virrvarr av dålig spelkarma, har självmordsförsöken avlöst varandra. Han försökte till och med en sista gång, i juni 2012; en månad efter att vår konversation tog vid.
I emailet redogjorde han för vem han var och sina ambitioner. Han berättade att han levt ett minst sagt sjukt liv och att han har lika sjuka historier och erfarenheter som han vill berätta för världen. Och på vilket sätt delar man metodiskt gross av information bättre än via…
… en bok!
Fredrik skickade redan i mitten av 2000-talet hemmasnickrade provkapitel till en handfull förlag. Hans texter refuserades. ”Texterna håller inte måttet.”, förklarade de. Men däremot dissades inte konceptet som några tungviktare inom svensk förlagsverksamhet föll för. ”Att ge ut en historia som denna är vi väldigt intresserade av.”, var ett av Sveriges namnkunnigaste förlags exakta ord. Men hjälp behövdes utifrån för att få ner allt i välskriven pränt. Och så hittade han mig, Sveriges dödligaste DÖDARN.
Spontant lät jag mig smickras över förfrågningen, men kände att det där med att skriva böcker är ett alltför stort projekt. Jag bad om att få återkomma för att tänka igenom det noggrant i några veckor. Att säga nej direkt är inte min stil. Alla intressanta idéer är värda en seriös övervägning. Och så kom Kanin och jag hem till Europa igen, blekare än när vi åkte hemifrån. Geniknölarna gnuggades flitigt och jag diskuterade med nära om ett eventuellt antagandes för- och nackdelar. Till slut bestämde jag mig. Jag var rätt man för jobbet!
Fredrik flög över till London från sin hembygd Oslo. Jag hade vid det laget hunnit förbereda mig väl och läsa på om denne spelkretsarnas egen Brutus – en sådan typ som upprätthåller branschens dåliga rykte. Måndag morgon skulle vi ses. Där stod han, i andra änden av den alltid lika övertrafikerade Oxford Circus-korsningen, där vi bestämt träff utanför antislask-H&M.
Efter en lång kaffe där vi lärde känna varandra lite bättre satte arbetet igång. Efter en veckas fulla dagar hade jag vad jag behövde för att komma igång: femtio inspelade intervjutimmar! Fredrik for åter till Tomteland (också känt som Norge) och mitt verkliga arbete tog vid.
Det är ingen lätt uppgift att skriva en biografi om någon annan, det kan jag lova! Men det visste jag redan på förhand. Dessa två raka dygn av intervjutimmar skulle skrivas ner i pränt som en detaljerad form av anteckningar (vilket blev 103 A4-sidor, Times New Roman storlek 11), organiseras och kategoriseras för att sedan börja om på nytt.
Jag har i dagsläget kommit långt med projektet som hittills inbegriper några mycket genomarbetade provkapitel. På mitt år av regelbundet arbete har jag lagt ner en bra bit över tusen timmar. När vi får kontrakt på boken är omkring hälften av arbetet gjort. Den återstående hälften torde ta mindre tid, eftersom jag vid detta lag autodidaktiskt lärt mig effektivast möjliga process samt kommer att kunna tillägna boken än mer fokus och tid.
I denna tilltänkta bok kommer läsaren att få följa Fredrik; denna spelmissbrukare, bedragare och självmordskandidat ifrån hans egna perspektiv – direkt från hans egna skalle fast med en DÖDARN-twist och -tolkning på helheten. Mitt främsta mål är att fånga en så precis känsla av vem Fredrik Nygård är som möjligt, fast med mina ord. Likaså ämnar vi att presentera en ocensurerad och sanningsenlig bild av hans historia. Och jag får ge Fredrik kredd för att ha varit mycket öppen och ärlig och på intet vis förskönande eller förmildrande av redan så kritiska och känsliga händelser. Han vänder rätt och slätt ut och in på sitt eget liv och erkänner all skuld han åsamkat sin omgivning.
I denna tilltänkta bok, avsedd inte bara för spelare, utan för alla – gamla som unga, speltorskar som frimärkssamlare, får läsaren följa Fredrik från barndomen till vuxen ålder. Det är en resa där läsaren får följa hur det kan gå så snett för en person som växt upp i ett kristet och tryggt hem och försedd med alla förutsättningar för framgång. Hur man kan sträcka sig till att lura folk på allt de äger, inklusive sin egen familj. I vuxen ålder, vilket är bokens absoluta huvudpart, följs han på sina minst sagt sjuka spelturer jorden runt. Ena dagen tät från vinststreaker och nästa dag hemlös i Vegas och intagen på psyk för att dagen därpå vara highroller igen – och allt på manipulerade utlånares bekostnad.
I denna tilltänkta bok får läsaren inte bara följa ett samvetslöst spelkorståg och hur tankarna går när man blåser någon, utan får också lära känna Fredrik på riktigt, vilka demoner som satte onda hjul i rullning, varför det eskalerade och hur han egentligen känner sig inombords. Är han verkligen ett samvetslöst monster eller bor det en människa också i honom – eller är han en blandning av båda?
Fredrik är ett kontroversiellt ämne. Nu har jag delgivit er projektet och vad det innebär. Nu vill jag höra vad du tycker. Detta är den enda gång någonsin som jag uppmanar alla, sleepers i synnerhet, att tycka till. Ni har fått texter, nu vill jag också få en rad.
Mitt bloggandes sluttamp pågår högtidligen och huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.
Det var februari och en Lund-kompis som jag lärde känna vid cash game-borden på Crown i Melbourne och jag begav oss till Deauville för att lira EPT:n.
Vi var där i nästan en vecka och kan som matglufsglad låta påtala att någon av den kontinuerligt godaste mat jag ätit i mitt liv var på ett litet hak just här.
Main gick sådär och jag spelade mestadels som en kråka. Jag hade ingen aning om hur man skulle spela liveturneringar.
Däremot visste jag hur man skulle spela fullrings-sit and go:er. De spelades med olika inköp. Jag valde de med €100 i inköp. Det var old school och vinnaren vann allt. Jag spelade sju stycken och vann fem av dem. I den sjätte kom jag trea efter en dåligt riktad tregatsbluff och i den sjunde rök jag som femma.
Jag lämnade den lilla franska byn på västkusten och kom hem med än större självförtroende som fick utlopp online. Vid detta lag växte rullen stadigt och den första månaden online sedan Australien-reträtten vann jag hiskeliga 170,000 kronor. Det var en sanslös summa då (och är det fortfarande). Hela min omgivning stod paff över bedriften.
Men det var ingen one hit wonder-månad och resultaten lät sig staplas på hög.
Hela dagarna spelade jag poker. Och den tid som inte ägnades åt att spela ägnades istället åt att fila på strategier. Livet gick ut på att tänka, äta och drömma poker. Det var ett gott liv och poker var en rätt som gärna intogs till både frukost, lunch och middag.
Jag saknar det där livet. Det måste jag erkänna. Jag saknar det mycket. Det låg nån ständig Disney-mystik i luften och jag tänker ofta på dessa gyllene dagar.
Tiden gick och jag närmade mig slutet av min era som tonåring.
Den 22 maj, en vecka före min tjugoårsdag, satte en milstolpes session igång. Någon gång in på småtimmarna var jag färdig och det spratt i hela kroppen. Ingen var vaken att dela stunden med. Det fick bli imorgon.
Jag var 19 år och 51 veckor gammal och hade just spelat in min första miljon. En lång, tanig snorunge med konstig frilla som bodde hemma. Min årskull trilskades med lumpen, småkneg och skola. Själv var jag miljonär. Det var en märklig och mäktig känsla värd tiofaldigt mitt resultat.
Mitt bloggandes sluttamp pågår högtidligen och huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.
Knappt hann jag hem och vända förrän nya äventyr skulle ta vid. En kompis och jag hade sedan våren spikat och bokat en två månader lång Australien-resa med extrastopp i Bangkok och Auckland.
Under dessa två månader spelade jag en del. Jag hade just gått upp till $5-10. Långa, oförglömliga veckor spenderade vi i Sydney, Melbourne och Brisbane och två tre dagar i veckan ställde jag klockan på åtta på morgonen och begav mig ut till på förhand funna internetcaféer. Grusets i ögonen och två grader sänkt kroppstemperatur från alltför tidiga morgnar gjorde ont i en av södra Sveriges mest morgontrötta individer.
Men inte ville jag låta spelandet gå på bekostnad av värdefull kompis- och restid. Nej, dagarna var tillägnade viktigare saker. Zoo, Glady’s bio och sånt.
Efter en månad drog jag ner på spelpassen. Det gick för trögt och jag kunde inte riktigt slappna av på de stökiga och kalla internetcaféerna. Inte heller tyckte jag om tanken att spela mot klockan. Jag spelar avsevärt sämre när jag inte kan spela så länge jag vill. Att dessutom behöva betala avgift också för varje förlustsession irriterade. Poker är ett av få arbeten där det kan kosta pengar att gå till jobbet – i dubbel bemärkelse!
Jag fortsatte med sporadiska sessioner men drog överlag ner rejält på pokern för att istället njuta ännu mer oväsentligheter.
Och så kom jag hem. Det var slutet av januari och svältfödd på spel under hela januari såg jag verkligen fram emot att sätta tänderna i fiskiga cash games. Men först skulle jag återbekanta mig med alla föråldrade nyllen. Flickvän, familj, vänner, släkt och kisekatt. De hade alla varit saknade.
Jag minns min första session efter att jag kommit hem. En ren form av zen bodde inombords. Alla som spelat poker mycket vet vad jag talar om. I mig bodde ett lugn och samtliga beslut fattades med knivskarp fokus. Ingenting lämnades åt slumpen och det där med tilt existerade inte. Likt en maskin började jag att plöja och resultaten lät sig inte väntas på…
Mitt bloggandes sluttamp pågår högtidligen och huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.
Precis som era flickvänner, mammor, väninnor och typ nästan alla tjejer jag känner har jag fastnat fullkomligt i boken ”50 shades of Grey”. Tantlektyr a la 2000-talet kan man lugnt säga. Alltså det är nästan så att jag rodnar när jag läser den offentligt. Tänk om någon såg vad det stod som inte läst boken från början. Som en porrtidning fast för sofistikerade kvinnor och i bokform.
Isabelle Mercier skrev ju en bok om poker, sex och förhållanden. Jag tror fortfarande inte den släppts på något annat språk än franska men den skulle vara rolig att läsa. Hon var ju en av de enda tjejerna på touren från början och ser bra ut plus att hon var singel (förutom när hon och Dario Minieri var ett par) så det är rätt självklart att hon var flitigt påpassad. Den enda hon nämner vid namn i boken är Gus Hansen men i övrigt står det väldigt fritt att gissa sig till vilka de andra är och allt som står är baserat på riktiga händelser. Hon skäms inte ett dugg och varför skulle hon? Bör ungkarlarna såsom Gus eller Ivey skämmas då?
När jag ändå är inne på boktemat så måste jag rekommendera ”En man som heter Ove”. Fredrik Backman. En riktig feelgoodbok som jag skrattade mig igenom.
Min egen bok? Jäklar va trögt det är att få tiden att räcka till med allt jobb och två barn men jag tror den kan må bra av att vänta på sig ett år till också så blir det mer en historia om pokern för tio år sen än den idag. Väldigt stor skillnad på klientelet på touren, klubbarna och spelbolagen. Aningen mer seriöst idag 😉 Dessutom blir det svårare att gissa vilka karaktärer de bygger på mina gubbar (eller tjejer…). Tänker inte stressa igenom den bara för att få den klar. Skriver lite då och då när andan faller på och jag kommer på något som bör finnas med.
