Det var snabba bud. Redan några dagar efter vinsten i de Nordiska Onlinemästerskapen bar flyget av mot Nice. Ombord satt min tjej från Florens-tiden och jag. Arrangörerna var angelägna om att slå på stora trumman och på Nice flygplats flögs vi storstilat in till Monte Carlo via helikopter. I vår helikopeter satt två okända nunor (Bengt Sonnert och Tobias Persson) och den nyligt koreade WPT-tvåan Daniel Larsson med sitt krulliga hår. Jag var allt lite star struck.

Det var en vecka i vältrande lyx. En taxi tog oss till hotellet: Hôtel Hermitage – också i skrivande stund ett av de bästa hotell jag någonsin huserat på.

Att få spela poker här, i förstklassig miljö och bland världsstjärnor, var som att slängas in i en Bond-film. Jag kunde inte tro min lycka! Men pokern kom att visa sig vara sekundär inför mina nittonåriga ögon. Stämningen, atmosfären, miljöerna och människorna var de som verkligen satte prägel och blodade litervisa hajmått av pokertänder. Jag kunde inte föreställa mig en bättre miljö för att vattna aspirerande pokerambitioner.

Det var min första liveturnering någonsin. Där satt jag, med Howard Lederer och flera världsnamnkunniga stjärnor vid mitt första bords lottning. Jag var livrädd och spelade således tight och försiktigt. Jag intalade mig att de instinktivt kunde läsa mig sönder och samman, så jag vågade mig inte på några avancerade spel – åtminstone inte till en början. Jag visste med mig att jag inte skulle ha en suck chans mot dessa stjärnor. Därför valde jag att först och främst njuta av ögonblicket att få spela mot de stora. Att busta efter två timmar vore ett antiklimax utan dess like. Nej, det där inköpet om $14,000 var redan borträknat.

Fjorton timmar senare var sagan över för mig. Jag hade bustat på en 48:e-plats av nästan 80 startande. Men jag var mer än nöjd med erfarenheten. I bustens stund (jag rök mot Freddie Deeb) var det en befrielse, för jag var slutkörd i skallen efter allt tänkande och levlande.

I ”consolation”-turneringen, som ingick i paketet (med en motsvarande buy-in om $1,400) bestämde jag mig för att spela hård poker. De var bära eller brista. Därmed inte sagt att jag inte spelade mitt allra bästa. Och mitt allra bästa spelade jag och fick bevisat för mig själv att jag visst stod bra pall mot den tidens elit. Jag vet inte hur många potter jag iskallt bluffade hem och jag lyckades både lura, levla och spela ut stjärnträsket. Det var en milstolpe i min pokers startgropar. Med tjugo spelare kvar låg jag tvåa (!) och hade bra med marker. Tobias Persson flyttades till mitt bord och fick position direkt efter mig. Det var han som var chipleadern. Han höjde och jag synade från stora blinden med KT i ruter. Floppen kom Q-J-4 regn och jag checksynade hans kontsatsning. Turn kom ett ess för nöten. Jag checkade igen varpå han bettade. Med en hård checkraise hamnade vi all-in och han kastade triumfartat över QQ för floppat nötset men tog sig för pannan (bokstavligen) och suckade när han såg mitt stål. Spänningen kunde skäras med både sked och kniv inför den ack så ofta förrädiska rivern. Och förrädisk var den jäkeln och brände mig med en tant till för fyrtal. Det kändes som att brinna upp från insidan. Det var smärta ut i fingerspetsarna och jag förbannade mig otur. Den tiltande frustration som följde kom att hålla i hela kvällen ut och inte ens tjejen, rödvin, duvrisotto och vaktelägg på Le Grill kunde plåstra mina värkande sår.

Det var den kanske mest magiska vecka jag någonsin upplevt; till brädden kantrad med hela spektrumet känslor, intryck och mersmak.

Monte Carlo kommer alltid att ligga mig nära om hjärtat. Här föds de drömmar som dör någon annanstans.

Mitt bloggandes sluttamp pågår högtidligen och huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.

/DÖDARN

Det var de nordiska onlinemästerskapen 2004. En kulen novemberkväll satt jag där. Jag hade just blivit utsugen (det vill säga utdragen, inte utslagen!) med äggen i en all-in preflop och med 145 spelare kvar låg jag på en inte alltför smickrande 140:e-plats. Men jag lät mig inte bli modfälld. Några händer senare fick jag in mitt fåtal big blinds med 55 pre mot en slantsinglingshand. Motståndaren träffade sitt överkort men river räddade mig med en femma. Jag brydde mig inte särskilt mycket och tänkte att uppförsbacken ändå torde vara för hög för att rädda.

Men stacken ökade stabilt, men fokus låg fortfarande på mina cash games och den där 470-grams Toblerone-biten som jag grindade på.

Hela tiden hade jag turneringsfönstret uppe för att kunna följa hur många spelare som återstod och vad average var. Plötsligt var vi bara 40 spelare kvar av ursprungliga 700-800. Det var fortfarande långt kvar men exalterad över vad som kunde bli någonting stort gav jag regelbundna statusuppdateringar för några vänner på MSN.

Innan jag visste ordet av det var jag på finalbord. Varje prissteg ökade ganska mycket, i synnerhet på den tidens turneringsskalor. Men jag hade satt siktet högt och spelade poker som självaste Chuck Norris. Här visades ingen nåd.

När vi var sex spelare kvar hade jag lika mycket marker som alla andra spelare tillsammans. Spänningen steg och förhoppningarna likaså. Det var en kick att dominera bordet och använda sin stora stack för att spela på de andras orädsla över att slås ut. Jag stal varenda pott – och de visste mycket väl om det men vågade inte spela tillbaka.

En hand har etsat sig lite extra väl i minnet. Det var en nyckelhand på många vis. Handen utspelade sig mot den nyligt korade danska onlinevinnaren, gyn721 (eller nåt i den stilen), som var den svåraste och i särklass mest rutinerade av det återstående fältet. Med ett färgdrag i ruter synade jag på floppen. Vi var heads-up i potten och på turn gav han mig alltför frestande synodds med en bet marginellt större än på floppen. Även om syn och miss hade lämnat mig i blödande skick hypotiserades jag av den pott som fanns att vinna. Jag synade och träffade en ljuvlig färg på river. Han ledde ut och jag ministällde honom all-in varpå han tveksynade med sitt set eller tvåpar (minns inte vilket). Den potten kostade honom hans turnering.

En efter en skakades de övriga stenarna i skon bort och vips var vi heads-up om titeln som nordisk mästare. Jag måste ha haft åtta gånger så mycket marker som motståndaren men var detta till trots orolig. Heads-up var en akilleshäl och jag hade ingen aning om hur en-mot-en-poker skulle spelas. Inte på långa vägar. Till mitt förtret dubblade han upp med pilad hast och en isande oro spred sig genom kroppen. Jag var i parterre, mitt vackra 75-25-markeröverläge till trots.

Vi battlade en stund och blindarna åkte mest fram och tillbaka. Sen tilldelades jag TT – en hand som i cash game-sammanhang, efter 99 och KJ kommit att kosta mig allra mest i rena kronor och ören. Det blev höjning, kontrahöjning och ställ. Han hade KQ suit och vi var uppe i en klassisk slantsingling. Skulle han vinna den skulle vi ha lika mycket marker. Men innerst inne visste jag att det skulle innebära drastiskt försämrade odds att ro hem titeln. Han var en märkbart säkrare heads-up-spelare och det skulle krävas stora gross klonk för att bli turrens slutgiltiga alfa.

Floppen kom åttahög. Jag ställde mig upp. Turn kom en låg. Jag höll händerna för ögonen och kisade mellan fingrarna. I chatten regnade glada åskådares kommentarer och hejarop i hundratal. River landade. Allt jag kunde se mellan mina förhoppningsfulla fingrar var att det utgjordes av mycket vit, blank yta och således inte var ett klätt kort.

En ohämmat jublande glädje fick utlopp och i samma stund var jag korad nordisk mästare i nätpoker 2004. Det kändes bra. Förbannat bra.

Vinsten gav $17,500 i kontanter, pengar som omedelbart landade på spelkontot. Likaså innefattade förstapriset ett WSOP-paket för $15,000. Men ännu för ung för VM med mina blotta 19 år erbjöds jag antingen motsvarande pengar i kontanter eller en plats i stundande Monte Carlo Millions för $20,000, det vill säga $5,000 i bonuspengar ($14,000 i inköp och $6,000 täckande flyg, helikopter och hotell för två i en vecka). Jag tog det sistnämnda. Där väntade en turnering med 79 inbjudna världselitspelare – och jag.

Turneringen skulle börja en vecka senare. Det var bara att kanalisera entusiasmen och packa väskan för att möta Phil Ivey, devilfish, Jesus Ferguson och alla andra stjärnor som jag bara sett på TV. Plötsligt kändes världen så liten, men så ack häftig.

Sluttampen är inledd och den huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.

/DÖDARN

Jag minns en hand som sammanfattade min tightvunna $2-4-approach. På ett sexmannabord tilldelades jag KK i stora blinden. En spelare höjde till dåtidens standard om $16, det vill säga fyra big blinds. Tre spelare synade och jag slog om rejält, till $108. Att höja till $70-80 hade med största sannolikhet fått två syn – något som jag förstås inte ville. Jag förväntade mig en syn, något som idag vore befängt, men på den tiden såg spelet annorlunda ut. De vek allihop men jag nöjde mig ändå åt mina riskfria $66 (lilla blinden inkluderad).

Ja, spelet var verkligen annorlunda funtat på den tiden. Men bäst av allt var att det passade mitt sätt att tänka och resonera som handsken.

Hösten flöt på och en kompis och jag hade sedan några månader tillbaka bokat och spikat en två månader lång Australien-resa, men en veckas depåstopp i såväl Bangkok som Auckland. Den 28 november skulle det bära av.

Det var en stundom knackig resa på $2-4 och vid ett tillfälle minns jag att jag sade till mig själv att ”om rullen går under $10,000 så tar jag alla pengar och reser med guldstjärna i Australien.” Jag hade vid det tillfället $12,000 och var fullt beredd på att sätta punkt för pokern, som i svackan stressade och irriterade livet ur mig. Jag hade i sådant fall vunnit nästan sexsiffrigt på spel, någonting som länge varit en blöt fantasi i en bidande drömmares verklighet. Men innerst inne ville jag verkligen inte sluta. Jag hade ju bara börjat. Men svackan hämtade sig väl och det rasslade till på såväl $2-4 som mina nynosade nivåer på $2,50-5. Rullen hade vuxit till $16,000 och jag hade jobbat igen mig till en säker buffertzon.

I en lokal kiosk i min hemstad, som sålde coola saker såsom femkilos geléråttor och saker som man bara trodde existerade på TV och på amerikanska nöjesfält, fick jag syn på ett 4,6 kilo tungt Toblerone. Jag frågade dem om varje bit var gigantisk, eller om det var töntigt fyllt med en massa småpaket med vanliga Toblerone. Det var som jag hoppades och jag köpte mig en ask för 700 spänn (och räknade ut att varje ”bit” vägde 467 gram!).

Samma kväll stod det att de Nordiska Mästerskapen i Onlinepoker skulle spelas. Jag tog mig en löptur med systerns sambo och dividerade om jag skulle vara med eller inte. ”Äsch, vad fan!”, tänkte jag när jag kom hem. ”Jag kör!” $250 kostade det (eller någonstans där i krokarna). Jag reggade mig och bara minuter senare drog det igång. Klockan var åtta och jag ägnade turren ett halvt öga samtidigt som jag chattade med kompisar och lade större delen av fokus på mina två cash games.

Spelarna slogs ut sakteliga, en efter en. Själv hankade jag mig kvar – även om jag på den tiden trodde att turneringspoker gick ut på att så snabbt som möjligt bygga en så stor stack som mänskligt möjligt.

I nästa del får du läsa fortsättningen om Genombrottsåret och hur turneringen gick (för de som inte redan vet).

Sluttampen är inledd och den huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på

Det har gått så lång tid nu att jag inte längre minns vem som gav mig smeknamnet ”pokerprofessorn” – sannolikt var det vännen Ola Brandborn, alternativt redaktören Jonas Berg i tidskriften First Poker, som lanserade det för sju-åtta år sedan. (Nej, det är inget nick som jag själv hittat på, eller ens använder; på mina visitkort för Unibet står det ”Poker Ambassador” som titel, och på mina andra som jag använder i övriga sammanhang står det i stället ”Writer & Games Designer”.)

Hur som helst har jag inget emot nicket, eftersom det reflekterar att jag sitter på en hygglig kunskapsbank om inte bara poker, faktiskt, utan även om spelandets kulturhistoria: ett ämne som jag gästföreläst om vid ett antal högskolor och universitet i både Sverige och utomlands. Ibland brukar jag i det sammanhanget beröra några personer som avslutat sina dagar vid spelbordet – som vildavästernfiguren ”Wild Bill” Hickok, president Charles de Gaulle och skådespelaren Al Jolson.

Men få har lämnat jordelivet med samma stil in i det sista som Jack ”Treetop” Straus, som erövrade VM-titeln i poker 1982.

Han brukade alltid med en släng självironi säga att han ville sluta sina dagar vid pokerbordet – och fick sin önskan uppfylld: den 14 augusti 1988, mitt under ett höglimitparti på Bicycle Casino i Kalifornien, drabbades han av en hjärtattack och dog vid femtioåtta års ålder.

På en annan punkt blev han dock inte bönhörd: Straus brukade också med samma ironi säga att ”om det finns en Gud så kommer jag att ligga back när det inträffar”, men han låg faktiskt på plus just då.

Enligt vad som sägs ska en av de andra spelarna ha tjuvkikat på Jacks hålkort efteråt, och upptäckt att denne lämnat jordelivet mitt under en sista rejäl bluff. Det var ett passande slut på en legendarisk och omskriven karriär.

Undras hur och var ett antal andra kända pokerprofiler en gång i framtiden kommer att casha ut för gott?

Sverige… ett ganska fint land ändå. Har lyckats tajma in fint väder i princip varje dag, vilket såklart hjälper till på att ”Sverige är ett fint land ”. Det var ett surrealistiskt dygn då vi åkte hem. Jag och Emil som var de sista krigarna hem från vegas, detta efter 2 månader av dekadens i Sin City. Vi hade fått nys om en sajt som kunde hjälpa till att uppgradera vår hemflight något billigare. Man betalar summan för uppgraderingen, blir den sedan inte av (om det är fullt) får du tillbaka pengarna förutom 5$. Det slutade såklart i att man satt och jäste i business med ett glas champagne 🙂

Jag lyckades även dodga en 200$ avgift på flygplatsen. Jag kommer dit med en väska som var överfylld till bredden av prylar. Vi checkar in själva och får frågan om vi har något tungt bagage. Jag är på väg att trycka på ja men då hindrar Emil mig och påstår att de ofta skiter i vilket och släpper igenom allt. Trycker nej och traskar fram till disken med ett med ett typiskt leende man har enbart då man har något att dölja även fast man försöker bevisa motsatsen. Med smilbanden uppviglade till max ber mannen bak disken mig att sätta upp väskan på vågen. Då var det klippt, 67 pounds (30kg) blir tufft att dodga. Han säger åt mig att det går att packa om, men jag måste komma ner till 50 pounds (23kg). Känns rimligt att få ner 7kg i min datorväska jag har på axeln… Jag får snällt pynta upp den helt orimliga summan av 200$. Han återkommer efter en bra stund, och förklara att systemet vägrade ta mina pengar för de extra kilona. Han hade aldrig varit med om det tidigare, klonk! Troligvis berodde det på vår uppgradering senare på resan, men det visste vi inte då. Emil och andra sidan, lätt tiltad då han valde att placera om några kilo i sitt handbagage och konka på runt halva världen.

3 timmar sömn i ryggen och rejält snurrig på vad klockan var eller för den delen vilken dag det var. Det kan väl illustreras med att när jag skulle skriva på en lapp under flighten hem började jag skriva 19… på året, det fick snabbt som fan kladdas över och hoppas att ingen såg det. Vi landade iallafall i Köpenhamns semsterkaos (tog 1min innan man var trött på semesterfirare) kl 14, vilket är en fantastiskt dålig tid om man ska hålla sig vaken. Jag fick ett samtal från en polare hemifrån om en bokad golftid. Efter många om och men bestämmer jag mig för att haka på. De kommer och hämtar mig, de visar sig att de har tagit polarens arbetsbil som är 2 sitsig. Från business-class till att slås med färgburkar i skuffen på en gammal ford. Från 3-rättares med champagne 10 000m upp i luften till arbetarkläder och en stol i form av en verktygslåda  🙂

Här följer den första delen i en serie om mitt andra pokerår – genombrottsåret (utspelande sig från sommaren 2004 till sommaren 2005). Jag rekommenderar starkt att du läser serien ”Det Första Pokeråret” i min ComeOn!-blogg för att bättre få en insikt om upptakten till genombrottsåret. Du kan läsa den här (öppnas i nytt fönster).

Here goes…

Det var mycket att ta in och lära sig – i synnerhet när jag strävade efter att gå mina egna vägar. Att läsa böcker och forum om hur andra dömskallar spelade sina händer intresserade inte. För varför skulle jag färgas av deras mediokra spel och hjärntvättas att spela likadant? Jag var själv i stånd att lista ut deras undermåliga logik och ägnade mycket tid åt att hitta på kreativa och irriterande kontrastrategier. Jag njöt högtidligt åt vetskapen att jag, en 19-årig yngling kunde outsmarta mina nästan uteslutande äldre opponenter.

Det var en kick att finna egna vägar och således ligga stegen före. Varje gång jag avancerade i nivå spelade jag tight-tight, i synnerhet eftersom inköpen var dubbelt så stora och swings aldrig intresserat mig. För varje gång jag gick upp i nivå, vilka oftast skedde via att jag spelade ett par bord av min ”vanliga standardnivå” parallellt med ett smakprov med till synes bra värde av en steget högre nivå. Gradvis, allt efterhand som resultaten infriades och jag vande mig vid den nya nivån släppte jag foten neråt och byggde bo på min nyfunna mark. Detta var oftast en period om några veckor. Så lång tid tog det mig innan den nya aspirerande nivån inte längre var skrämmande. Rädda pojkar får inte kyssa vackra flickor. Och de vackra flickorna var i detta fall de vinster som fanns att inkassera för den djärve.

Men det dröjde några månader innan klättringen började på riktigt. Jag minns att hela sommaren var en lång tamp. Men jag bet ihop och genuin passion höll modet uppe. I slutet av sommaren hade jag $2,400 i rulle och spelade stundvis $2-4 – finansiellt självmord för att uttrycka det milt. Det var ett aningen tiltmedvetet beslut, men jag tog mig i kragen, påminnande mig om den kallsup som gavs vid Marienlysts blackjackbord några månader tidigare, och gick ner till $1-2. Efter en trägen tvåveckorsgrind växte rullen fort och i början av september (2004) gick jag upp till $2-4 med en rulle om $6,000.

Några aha-moment hade infunnit sig på vägen. Jag tightade till mitt spel på min nya nivå, $2-4, och åkte på de sedvanliga käftsmällar som var brukligt av redan etablerade regs. Det tiltade inte det minsta och var på förhand väntat. Ganska fort lärde jag mig deras repertoir och gav igen med en dubbel dos egen medicin. Redan då var jag DÖDARN och siktet var satt högt upp, fjärran från fiskstim och låglimitnollor.

Sluttampen är inledd och den huvuddelen kan du följa dagligen i min ComeOn!-blogg. Söndagen den 4 augusti går DÖDARNS pokerliv och skriverier i graven.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på

1998 började jag att ägna mig åt spel, då i synnerhet blackjack. Spelet hårdstuderades i fem år och under denna tid hann jag också med att skriva Sveriges första faktaboksmanus om spelet, vilket tog mig två år att skriva (110 A4-sidor, Times New Roman storlek 10) samt att äga och driva Sveriges då enda kasinosite, www.kasinocentralen.nu. 2003 började jag att spela poker online och sommaren 2005 började jag att dokumentera mina sessioner och livet som yrkesspelare, då för Pokermagazine.

Vi har följts åt länge; ni kära läsare och jag. Men snart tar min pokerresa slut.

Det sägs att mätta lejon inte jagar och jag är sannerligen mätt på poker, vilket säkert har avspeglats under de senaste månadernas bloggar.

Jag tycker att den poker som spelas nu inte är den roliga poker som spelades förut. Då spelades schack. Idag spelas luffarschack. Jag saknar de gamla goda dagarna, men inser att det är statistikprogram, minihöjningar och sexbets pre med A7 off som är det nya – och jag tycker inte om det! Poker är förstört av ett tusental gross pokervandaler.

Också poker-Sverige har gått ner sig och skrivartalangerna tycks ägna större delen av sina talanger åt att kasta grus på varandra i den lilla sandlådan. Och gruset det flyger hejvilt, fram och tillbaka och för varje vendetta är skopan än större. Det får ses som slöseri med annars så framstående skribenter. Genom åren har jag sett skriftliga talanger fånga mitt intresse (något som är mycket svårt i skrivsammanhang!), men en efter en har de lämnat väg för nytt blod. Nu är det min tur att göra samma sak.

Måhända passionen för poker är över, men inom mig brinner fortfarande eldar som bara väntar på att släppas fria och få utlopp inom andra gebit – gebit som jag väntar mig nå samma framgångar inom som i pokern.

Folk må vara kritiska till mitt spel, men mina resultat talar ett mycket tydligt språk. Nu suktar jag efter likvärdiga resultat i de nya ambitioner vars hjul redan är i rullning.

I min ComeOn!-blogg har jag den senaste veckan lagt upp en serie i åtta delar om mitt första pokerår – för första gången dokumenterat i detalj. Här i Superbloggen väntar i dagarna en serie om mitt andra pokerår sammanfattat. Efter det följer avslöjandet av det projekt vilket jag ägnat mycket av det sista årets tid åt och efter det kommer avskedsinlägget och facklan lämnas över på vad som är min mållinje och någon annans startlinje.

En innehållsförteckning kommer att presenteras väldigt snart över de sista inläggen i min ComeOn!-blogg. Här kan ni se vilka rubriker som finns att vänta på en daglig basis fram tills pokerpensionen.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Precis kollat klart på dokumentären (som de vill kalla för film men det är en dokumentär) ”Bet Raise Fold”. Ger filmen betyg fyra solstrålar av fem åskmoln.

Nä men helt ärligt så tycker jag att den var bra. De var smarta och vände sig till många i branschen som varit med länge och som kan sina grejer, många av de stora namnen i pokervärlden har varit med och bidragit med sina historier och filmen är, till skillnad från så många gånger annars, inte romantiserad. Den ger en väldigt ärlig bild av hur livet ser och såg ut för många av mina pokerspelande vänner oavsett var i världen de lever. Den ger också en bra bild av vad som hände under Black Friday och allt med PokerStars och Full Tilt. Det som hände 15 april 2011 var ett riktigt hårt slag  mot hela branschen men tack vare det PS gjorde när de köpte Full Tilt så har den en chans att återhämta sig och börja växa igen. Jag tror inte det är långt kvar innan sajterna kommer att börja öppna i samma form som t.ex. i Frankrike med ett av staten kontrollerat system och egen klient (typ som vår Svenska Spel förutom att andra nationer kan spela på dessa om de reggar ett annat konto).

Man kan bara sia om pokerns framtid. Den pessimistiske säger att boomen är över och att pokern är på väg att dö ut. Den som förstår att poker alltid funnits i olika former men att den nu börjat ta skepnad i något som kan jämföras med bridge ser nog på det bra mycket mer optimistiskt. Det gör i alla fall jag men sen är jag nog född optimist och ser alltid på livet från den ljusa sidan.

Vi som varit med sedan minsta lättklädda tjej kunde locka någon till att komma och spela till att man körde helt galna rakebackdeals till att alla oseriösa aktörer försvann till vad pokervärlden är det den är idag. Det är en förvandling som pågått i snart tio år. Idag är den rumsren mina ögon på ett sätt som jag faktiskt aldrig tror att den skulle kunna bli. Pessimisten säger säkert att det fortfarande är ett fult spel men ärligt talat det är ”Bluff stopp” också och vem har inte njutit av att förstöra för morsan när ni spelat ”Plump” och sett till att hon tagit fler stick än hon sagt? Det är något som tillhör spelet. Det behöver inte betyda att turneringar som arrangeras, sajter som erbjuder spelet och annat runtomkring behöver vara oseriösa aktörer. Det skulle vara som att anse att en restaurang uppviglar till alkoholism. Det finns en efterfråga och sajterna tillgodoser denna. Är det då inte bra att dessa gör det ”by the book”?

Fenomenet med att visa pokertävlingar på TV går tillbaka till 1970-talet, då sportkanalen ESPN gav sig i kast med att sända från WSOP. De tidiga programmen saknade dock en viktig ingrediens: tittarna fick aldrig se spelarnas hålkort, något som i dag anses självklart. Den snilleblixten skulle lanseras 1999 i programmet Late Night Poker på brittiska Channel 4, som trots att det sändes mitt i natten blev en ögonblicklig kulthit och förvandlade den förre fängelsekunden och gamblern David ”Devilfish” Ulliott till Storbritanniens första pokerkändis:

Finalen där Ulliott vann hade faktiskt hela 1,5 miljoner tittare, en exceptionell siffra sedd till omständigheterna. Sedan dess har vi under det senaste årtiondet fått uppleva en drös TV-format baserade runt poker: World Poker Tour, High Stakes Poker,

Celebrity Poker Showdown, mera WSOP etcetera, och här i Sverige bland annat Pokermiljonen

på TV4 samt Poker och det kortlivade Swedish Poker Challenge på Kanal 5.

Efter Black Friday i april 2011 försvann emellertid en mängd pokershower, inte minst för att sponsorpengar frös inne och andra aktörer valde att ligga lågt. Två program som levt kvar är dock National Heads-Up Poker Championship och Heartland Poker Tour. Nu kan det kanske våras igen för poker, åtminstone i USA, när programserien Poker Night in America drar igång!

Skaparen av det programmet, Todd Anderson som arbetar ihop med Rush Street Productions, utlovar ett ”enastående” pokerformat som kommer att visa upp ett antal olika aspekter av och miljöer för spelet. ”One week you might see a celebrity-filled poker game from a Hollywood mansion, the next week could feature a high stakes cash game and the next a big tournament from a U. S. casino”, säger Anderson. “We’re looking to film the biggest and best poker events and bring them to the viewer in a fresh approach to televised poker. We think the world is ready to watch poker in a whole new way.”

Man får hoppas att hans optimistiska och inspirerande vision går i uppfyllelse; och inledningen av serien kommer att filmas nu i augusti på Turning Stone Casino i delstaten New York, under turneringen Empire State Poker Classic där med ett inköp på överkomliga $1650 i Main Event:

Den som vill läsa mer om det nya poker-på-tv-formatet kan göra det på

http://www.pokernight.com/

Frågan infinner sig osökt: kommer det att bli något nytt pokerprogram på svensk TV, under överskådlig tid? En fråga jag påfallande ofta får när jag är ute och rör på mig i svenska pokermiljöer är nämligen ”Blir det något mera Pokermiljonen?”

Förvisso tillkom det programformatet i en annan miljö än i dag, när poker plötsligt var det nya svarta, allmänhetens nyfikenhet var stor, Texas hold’em hade en kittlande lockelsens fräschör och blandningen av kändisar, proffs och nätkvalare kändes rätt – i dag skulle man få skapa ett delvis annat format, för ett annat tidevarv.

Men ändå; visst är väl tanken på en liten svensk pokerboom 2.0, med ett kul nytt pokerprogram i spetsen, en intressant tanke?