Idag är det tio år på dagen. Tio år sedan jag brände mig riktigt jäkla illa. Men inget ont som inte för någonting gott med sig. För ur askan föddes DÖDARN som slängdes tillbaka in i elden men kom ut igen som en skogsbrand.

Drygt en månad innan hade jag fyllt 18 och redan hade jag hunnit med fem besök på kasinot i Helsingör, Marienlyst. Första gången, blotta dagar efter min myndighetsdag, var jag där med farsan. Äntligen skulle jag få möjlighet att realisera de sex år av blackjackförberedelser som jag staplat upp i kunskapsbanken. Men det fanns bara ett litet problem. Rullen.

Sommarjobba hade aldrig legat för mig. Jag hade inte ens testat på det. Redan från en ynglings ålder sökte jag andra vägar än mina jämlikar. Födelsedagspengar och ett och ett halvt studiebidrag var min rulle. Och det var en hiskelig rulle för någon som annars swingade dagligt ensiffriga kronorbelopp från högstadiepokerns glansdagar. Och att guerilla wonga* tiokronorsinsatser på det lokala Telegrafens blackjackbord var näsblodsinsatser för någon som hatade att förlora mer än krig, våld och nyttig mat tillsammans.

Men den skrämmande stora rullen till trots så var jag alltför påläst om risknivåer och Kelly Kriterier för att veta att minimuminsatsen om 50 DKK (då 60 SEK) i förhållande till mitt kapital utgjorde en alldeles för hög risk. Det skulle jag inte klara några svängningar med. Inte heller var jag villig att skramla ihop mer pengar. För om man, gud förbanne, skulle förlora 5,000-10,000 kronor kunde man lika väl plocka ner skylten och säga godnatt. Så mycket pengar skulle väl ändå rasera hela livet och grusa framtiden.

Sen stack jag dit fyra gånger själv och spelade. Varje gång var jag mer än väl förberedd inför min hit och hade tränat korträkning i flera timmar i sträck samma dag. Jag tog Pågatåget till Helsingborg, båten till Helsingör och sedan promenerade jag de två kilometerna till kasinot. Att lägga sjuttio spänn på taxi kunde de glömma. Aldrig i livet!

Mina fem första besök gick finfint. Rädd som en åkersork hit and runnade jag så fort jag var nån hundring upp och något av passen spelade jag så lite som en handfull händer. Under mina fem besök ”lyckades” jag vinna en dryg tusenlapp och den blodade tanden sprutade åt alla håll. Blackjack upptog mina tankar, dag som natt.

Men så kom det där sjätte besöket. Alla vinster hade sparats till rullen och för varje återbesök äntrade jag scenen än självsäkrare än vid föregående visit. Med tretusen kronor var jag redo att åter igen visa de danska skallarna var blackjackskåpet skulle stå.

Under början av sittningen, när det ännu var lugnt på kasinot, pratade jag med en av kasinots pitbossar. Han var en svensk vars lillebror jag kände väl från högstadiet. Han frågade om jag inte spelade poker online. ”Poker online?”, tänkte jag. ”Vad ska det vara bra för? Jag ska ju bli blackjackproffs.” Han föreslog att jag skulle ge det ett försök och att han själv vann bra extrapengar på det. Där finns mycket ”fisk”. ”Fisk vad?”. Jag vinkade fort bort hans dravel för i kikaren hade jag tjugoen bättre anledningar till att välja bort poker.

Jag började så sakteliga och ganska fort var jag upp trehundra kronor och hamnade i valet eller kvalet om jag skulle göra som jag brukade och lägga benen på ryggen och skratta gott åt de enkla pengarna. Men istället fortsatte jag. Sen började det att gå utför. Insatserna ökade med kallsvetten och vad som började med strikta 50 kronor handen slutade med 1,000 kronor per hand. När den sista handen förlorades, klockan två på morgonen, var kasinot en enda stor dimma där alla sinnesintryck förenades i en grötig röra.

Som förstenad lämnade jag detta helveteshus och gick en verklig walk of shame till båtarna, gul och utblottad. Jag gick längs vägkanten och det enda mötet till terminalen var passerande taxibilar. Jag skrek högt för mig själv, bet mig i armen upprepade gånger och örfilade mig själv tills jag var alldeles röd om kinderna. ”Hur jävla dum i huvudet får man vara? Tretusen kronor…”

Jag skämdes inför mig själv och inför varenda människa jag mötte på båten. Jag kände mig utlämnad, som om alla andra kunde se på mig att jag ikväll var en riktig nolla.” Aldrig förut har jag känt mig så genomskinlig som då.

Hemma igen efter en pinande lång tur med nattbussen låg jag vaken hela natten. Dagen därpå, en tidig söndagmorgon, ringde väckarklockan. Min syster och hennes sambo skulle hämta upp mig för idag fyllde farfar 75. De undrade hur besöket hade gått och jag offentliggjorde debaclet. ”TRETUSEN KRONOR!?”, vrålade de i kör. Som om kniven inte redan satt djupt nog redan. Jag skämdes som en hund och de tyckte jag var rätt och slätt dum i huvudet. Jag var minst sagt bränd och brända barn ska inte leka med elden.

Farsan frågade hur det hade gått. Jag svarade och han kliade sig i nacken men höll god min. Han visste att det sved redan. ”Tänk inte mer på det nu. Du kan berätta allt i detalj senare. Nu firar vi farfar istället.” Några dagar senare satt vi på ett café, farsan och jag. Jag var fortfarande förkrossad över förödelsen. Berättande i detalj vad som skedde halkade pitbossens kommentar om nätpoker in på ett bananskal. Jag hade inga som helst ambitioner på att komma igång igen utan hade tänkt fortsätta med blackjacken från säkert avstånd via böcker istället. Farsan satt tyst en stund och såg fundersam ut. Sedan frågade han: ”Hur mycket behöver man för att komma igång med nätpoker då?”. Paff över hans oväntade svar sade jag att en tusing nog borde räcka mer än väl. Samma kväll reggade jag ett konto och farsan satte in en tusing åt mig – en stejk utan krokar, hakar eller finstilt.

Farsan tyckte väl att jag inte bara kunde ge upp sådär enkelt. Jag hade ju för fasen kämpat och trälat i fem år! Han slängde det brända barnet in i elden igen och ut kom en skogsbrand. Och gud vad tacksam jag är för det idag.

Varken fingrar eller nackhår behövdes brännas, för hela jag brann för idag för tio år sedan. Livrädd för att någonsin uppleva vad jag upplevde den där kvällen formade upplevelsen mig till den pokerspelare jag kom att bli – slaskaggressiv vid borden, men väldigt försiktig och måttlöst disciplinerad när det kom till money management. Av den anledningen är jag också på min all-time high idag.

Och med farsans stejkade tusing i ryggen har jag aldrig någonsin vänt mig om igen. Tack, farsan! GG WP!

*Guerilla wonging är ett uttryck myntat av blackjackförfattarepitetet ”Stanford Wong” och innebär att man står bakom bordet och räknar kort, bara för att när den exakta räkningen är till ens favör slå sig ner och spela med övertag mot huset.

Som vanligt följer du mig dagligen i min ComeOn!-blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Totalt ställde 1942 startande upp dag 1B i Main Event, varav 1296 gick vidare. Summerar man 1A och 1B har därmed 2885 startat hittills, och 1880 gått vidare. I dag spelas dag 1C; förra året drog den startdagen över 3400 förhoppningsfulla deltagare, så ett totalt startfält på 6000+ deltagare i årets VM verkar fullt möjligt.

En som lite smått överraskande kom till start var legendaren Doyle Brunson – efter att för några veckor sedan ha förkunnat att han inte skulle ställa upp i år – och som i en liten ceremoni när dagen började fick avtäcka en bronsbyst av sig själv. Det sägs vara ett steg på vägen mot att Caesars Entertainment Corporation tänker ordna en mera fysiskt påtaglig Hall of Fame än den lilla väggen med fotografier på Binion’s i Downtown (se ett av mina tidigare inlägg här), och det låter ju som ett lovvärt initiativ!

Doyle själv kunde stoppa över 80 000 i markerpåsen när dag 1B var slut, men i chiptoppen fanns Clement Tripodi som samlade på sig sanslösa 207 050, följd av Jevon Lam med 189 250 och Daniel Cates med 188 425. Bland de tidigare världsmästarna förutom Brunson gick Dan Harrington och Chris Moneymaker vidare, medan Scotty Nguyen och Greg Raymer slogs ut. Noterbart är också att även Annette Obrestad (108 750) och Liv Boeree (93 125) klarade sig till dag 2 med ytterst respektabla staplar.

Bland de svenska pokerkrigarna stupade tyvärr ett antal under dag 1B, däribland Simon ”Dybban” Lindell, Sofia Lövgren när hennes A-K inte kunde rå på 10-10 i en flipp för 45K, Leo ”ISILDRooN” Nordin och Jimmy Östensson. För ett antal andra gick det dock bättre: Per Linde var inne för hela sitt turneringsliv som underdog mot en motspelare men drog ut, hittade K-K i nästa giv men då var det förstås ingen som trodde på honom så han dubblade upp ännu en gång, och hade efter det 60K+… Här är listan på de överlevande svenskarna från dag 1B, bland de 1296 som gick vidare till dag 2:

86:a – Philip Yeh, 90 500

101:a – Ghattas Kortas, 87 250

111:a – Anton Wigg, 85 000

186:a – Robin Ylitalo, 73 300

277:a – Daniel Erlandsson, 62 900

292:a – Fredrik Lindberg, 61 600

362:a – Per Linde, 56 025

846:a – Andreas Johansson, 29 625

921:a – Peter ”Nalle” Hedlund, 26 600

984:a – Frida Broberg, 23 425

993:a – Erik Arvidsson, 22 850

1137:a – Jimmy Jönsson, 14 800

1195:a – Mikael Andersson, 12 275

Därmed är alltså tretton svenskar vidare från dag 1B samt sex från dag 1A, och det återstår att se vad siffran blir dag 1C.

För övrigt ser, efter ytterligare några blågula cashar i andra event, den svenska WSOP-toppen ut så här i skrivande stund:

Martin Jacobson (sexa i $111,111 One Drop, event nr 47): $807 427

Robin Ylitalo (sexa i $1500 NLH, event nr 49): $92 550

Emil Olsson (16:e i $1500 NLH, event nr 60): $21 748

Anton Bertilsson (22:a i $1111 Little One Drop, event nr 58): $20 391

Fredrik Andersson (39:a i $10,000 PLO, event nr 61): $17 162

Mikael Anderson (41:a i $1111 Little One Drop, event nr 58): $13 526

Christer Björin (45:a i $1000 Seniors NLH, event nr 26): $12 771

Gerasimo Deres (24:a i $1000 NLH, event nr 42): $10 187

Och som jag skrev i mitt förra inlägg vann 23-åriga amerikanskan Loni Harwood i går event nr 60, $1500 NLH, och kunde för det stoppa på sig 609 017 dollar:

Det var Harwoods tredje finalbord här i årets WSOP, en synnerligen imponerande prestation. Förutom att det är den största enskilda vinstsumma som någonsin betalats ut till en kvinna här under WSOP i Las Vegas, gör segern dessutom att Loni Harwood nu ligger på tredje plats i rankingen för WSOP Player of the Year med sina 487,20 poäng, efter Matthew Ashton (649,75 poäng) och Daniel Negreanu (598,34 poäng). Lägg till det att Harwood också satt ett nytt kvinnligt rekord för mest inspelade pengar under ett och samma WSOP: 874 698 dollar.

I övrigt kan jag nämna att min krönika från dag 1A ligger uppe på

http://se.unibet.com/poker/blog/dan-glimnes-pokerblogg-1.16424/jag-fick-lagga-en-royal-straight-flush-1.397303

(tyvärr fungerar inte länken via mobil eller iPad), och så ska jag som avslutning dra den här fullt sanna skräckhistorien, som jag fick från nederländska vänner i går vilka jag tidigare träffat i Unibet Open-sammanhang, om (livs)faran med att spela med hörlurar på sig:

En nederländare sitter inne i Brasilia Room under dag 1B, med en ung amerikan till vänster om sig. Amerikanen har full ”uniform” på sig – hoodie, solglasögon, hörlurar, blingbling etc – och är djupt försjunken i sin dånande housemusik, vilket nederländaren inser att han förr eller senare kan utnyttja.

När nederländaren i en giv har höjt före floppen och fått syn av amerikanen, och nederländaren sedan floppar topptrissen, gör därför nederländaren så här: tar två 500-marker och skjuter fram, samtidigt som han klart och tydligt tillkännager ”I’m all-in”. Amerikanen ser gesten men hör förstås inte orden, och säger blixtsnabbt ”Call”. Sekunden senare lägger dealern plastbrickan med ALL IN framför nederländaren, som nu skjuter in resten av keramiken. Amerikanen tror inte sina ögon, utan sliter av sig lurarna och protesterar vilt. En floor manager tillkallas, men amerikanen är bunden av sin verbala deklaration; vad han trodde var ett riktigt reapris på en draghand har förvandlats till en chockartad mardrömsupplevelse gällande hela hans turneringsexistens, och naturligtvis kommer ingen av hans fåtal outs utan han tvingas lämna bordet och lomma iväg mot utgången.

Vilka fällor väntar inte på intet ont anande, oerfarna onlinekvalare, mot garvade liveturneringsproffs… Om den killen även i fortsättningen tänker spela stora och viktiga turneringar med hörlurar på sig, efter den tiotusendollarsläxan i VM? Skulle inte tro det… 😉

När dessa rader skrivs återstår omkring en timme av startdag 1B här i VM, och som dragit inte fullt 2000 startande. [EDIT: Officiella siffran blev 1942 startande.] Det var tätt i Amazon Room…

… där jag bland många andra hittade Superbloggkollegan Simon Lindell:

… och dito Jimmy Jönsson:

… för att inte tala om en glad Anton Wigg:

I mitten pågick featurebordet inför TV-kamerorna – och han i cowboyhatten till vänster är ingen mindre än Doyle ”Texas Dolly” Brunson:

Dessutom pågick i Amazon Room finalbordet i event nr 61, $10,000 Pot-Limit Omaha:

… samt finalbordet, heads-up, i event nr 60, $1500 No-Limit Hold’em:

… vilket vanns av Loni Harwood som förutom armbandet fick 609 000 dollar för segern, men mer om det i ett senare inlägg:

Uppe bland paradporträtten av de tidigare årens världsmästare var som tidigare bara ett stort svart tygskynke där Russ Hamilton, segraren från 1994 men också storfuskaren från Absolute Poker, skulle ha suttit till vänster i bilden:

Även i Brasilia Room en bit bort var det full aktivitet:

… och där hittade jag Sofia Lövgren, Sveriges för stunden ”First Lady of Poker”:

… samt svensk pokers verklige ikon, Chris Björin:

Och bland icke-svenska kända ansikten i Brasilia Room såg jag bland andra Liv Boeree:

… samt Erik Seidel…

… och fransyskan Gaelle Baumann, som så grymt finalbordsbubblade på 10:e plats i förra årets VM:

Jag hann med att äta middag med Simon samt delar av entouraget, borta på TGI Friday’s på Gold Coast:

… innan det bar av tillbaka till Rio och dag 1B. I Brasilia Room hålls många av ceremonierna där armbanden delas ut till vinnarna, på denna ”officiella” scen:

Och i Brasilia Room finns porträtten av tidigare vinnare av utmärkelsen WSOP Player of the Year:

En summering av hur det gick dag 1B kommer inom kort!

All right, här är ett lagom kaotiskt, subjektivt och oordnat bildsvep från dag 1A i VM i poker! Nej, i skrivande stund – det är bara lite över en timme sedan vi överlevare fick stoppa våra marker i påsar och bege oss hemåt – har jag ingen aning om hur många vi var som startade (gissningsvis runt 950 spelare), hur många som klarade de tio timmarna och gick vidare till dag 2 (gissningsvis 60-65%), eller hur många svenskar vi var i dag (ingen gissning). Men så här såg det ut i korridoren när vi vandrade mot tävlingslokalerna:

TV-teamen stod självklart på spaning efter pokervärldens högvilt, för att få blixtintervjuer…

… och här går vi in i Amazon Room, där jag tillbringat ett antal dagar av mitt liv… 🙂

Från detta podium fick vinnaren 2012 samt regerande världsmästaren Greg Merson hålla ett kort tal och säga det traditionella ”Shuffle up and deal!” när vi började:

Vi startade alla med 30K i marker:

Här är ”utsikten” jag hade vid mitt första bord:

Efter några timmar förflyttades jag dock till ett nytt bord när de bröt mitt första:

Där fick jag sällskap med italienska proffset Luca Pagano, som jag satt vid samma bord som dag 2 under VM 2008:

Och här är jag själv ”in action”, med Unibetskjorta och allt…

Så snart någon gick all-in markerades detta med en knapp med den texten:

Efter tio timmars spel var det bag-it-and-tag-it-tajm i Amazon Room för oss överlevare till dag 2 på tisdag:

… där sedan alla dealers satt kvar och vaktade påsarna i väntan på att siffergänget skulle komma förbi och registrera det hela:

Min egen påse innehöll då futtiga 19 800 efter att ha åkt slalom mellan 33K och 12K…

… och gambla måste man då och då i VM, men sällan har jag varit så kortkall som under de två sista timmarna (EN vunnen hand!). Suck, förra året gick jag vidare till dag 2 med större stapel än snittet, och nu med en mindre… Och så här såg det ut i Pavilion klockan 01.15, där de förtappades skara låter cashgamen gå vidare dygnet runt:

Beträffande vilka svenskar som ställde upp respektive överlevde dag 1A ska jag återkomma. Nu är det dags att törna in – och kämpa på nytt, när dag 2A randas på tisdag!

EDIT: Siffran har precis kommit upp på sajten wsop.com – 943 spelare startade, varav 584 överlevde vilket placerar medelstapeln på 48,4K. I chiptoppen ligger just nu Evan Panesis överst, med 190 975 i marker!!

EDIT 2: Från Erik Rosenberg på Poker.se har jag fått info om de sex svenskar som överlevde dag 1A: Olof Haglund (41:a plats bland 584 överlevare, med 95.875 i marker); Simon Persson (49:a med 91.425); Alexander Roumeliotis (52:a med 90.800); Carl Dahl (106:a med 73.000); Emil Mattsson (274:a med 42.800); och så jag själv (510:e med 19.800). Som synes åtskilliga goda svenskhopp som har pejl på täten… medan jag själv får jobba hårt dag 2 om det ska gå vägen… 😉

Dagen före main event. … Det trodde man inte när man var 18 nyss fyllda och reggade sitt första spelkonto online. Att man en dag skulle sitta 11 timmar innan main event i spelets paradis och vara inköpt till världens största pokerturnering. Jag har iof redan ett försök på mitt samvete, likförbannat är det alltid något speciellt att kliva in i en stor turnering, speciellt WSOP main.

Formen har jag förstås vässat på bästa sett… Eller just det ja, det blev precis 0st liveturrar innan main. Vi har haft det alldeles för bra ute i vårt hus. Tanken var att hinna spela ett par event innan main, så man blir lite varm i kläderna. Istället har det fått bli lite poolhäng, gris (fotboll) och strawberry daiquiris. Precis som livet ska vara på semester för en cashgame-spelare inte sant?

Jag fick för övrigt närvara på mitt första WSOP finalbord då Robin Ylitalo fick chansen att drömma sig iväg mot ett bracelet. Tyvärr fastnade både drömmen och placeringen i något som Leo Nordin hade beskrivt som mellanmjölk – en 6e placering.

Nu låter jag drömmen leva tills imorn, och hoppas kunna ge er som vill följa mig lite info via Twitter @MRJimmy87

Om cirka en och en halv timme börjar Main Event i WSOP/VM i poker här i Las Vegas, och vi är – utspridda på olika startdagar – tre Superbloggare som ska in i elden: jag själv, Jimmy Jönsson och Simon Lindell… förutom förstås åtskilliga dussin andra svenskar och svenskor. Håll tummarna för blågult!

Den som spelar livepoker bör vara försedd med en uppsättning goda reflexer och sunda vanor, som ”protection”. Här är ett exempel:

Jag sitter i en turnering på Mirage häromkvällen, och ser hur två spelare går upp mot varandra när det betas hela vägen fram till rivern där spelare B med viss tvekan synar spelare A.

Spelare B: ”What’ve you got?”

Spelare A (som håller sina kort med baksidan uppåt, utan att visa dem): ”Trips.”

Spelare B (medan han kastar sina kort): ”OK, the pot is yours.”

Spelare A (medan han rakar hem potten): ”-  –  –  –  -”

!!! Det knepet har jag sett förr, i bland annat Macau. Inne på Mirage säger jag ingenting eftersom jag inte är direkt inblandad, men hade varit villig att sätta pengar på att det inte fanns någon triss hos spelare A – han tog helt enkelt en chans på en verbal deklaration. Hade B krävt visning (som han var i sin fulla rätt att göra), hade med all säkerhet en sämre hand än en triss lagts upp och A med spelad häpnad ursäktat sig med att han ”såg fel” på sina hålkort. Gå inte på det knepet, utan kräv visning i en sådan situation – i bästa fall vinner du potten, och i sämsta fall får du i alla fall information om vilka hålkort motståndaren hade och hur han spelade dem.

Här är ett annat exempel på vad som kan inträffa, också inne på Mirage men i en annan turnering medan finalbordet utspelar sig. Stol 1 höjer, stol 4 synar, och stol 6 kastar irriterat sina kort… med sådan kraft att de flyger hela vägen över bordet och landar ovanpå hålkorten framför stol 1, som inte haft vett att skydda dem med en card protector eller några marker. Floormanagern tillkallas, och dömer stol 1:s hand som död eftersom det i röran inte är klart vilka två kort som är hans och vilka två kort som kom från stol 6. Stol 4 som synat tilldelas potten, medan stol 1 med sorgsen min stillsamt säger: ”I had Queens.”

Själv hade jag klarat mig där – har jag inte handen på mina hålkort så har jag en card protector eller några marker ovanpå, alltid, ALLTID. Lägg dig till med samma vana – för det var definitivt inte första gången jag sett kastade kort hamna ovanpå oskyddade hålkort som av det skälet döms som döda.

Inga knep i världen skyddar dock mot badbeats. Här är given där jag åkte ur turneringen på Mirage när stol 1:s hålkort tidigare dömdes som döda: Kortdöd och lågstackad tvingas jag med skräphanden J-3 ställa in keramiken efter att det vikts hela vägen fram till mig i lilla mörken, och stora mörken som har mig väl täckt säger förstås ”You know I have to call you” och tar synen – och slänger upp J-2! Jag leder alltså häpnadsväckande nog…

… och när en blank flopp läggs upp hinner jag tänka ”Puh, delad pott” innan BÅDE turn och river är tvåor och jag ryker som sexa. That’s poker… 😉

Kära Dan messade precis och undrade varför jag inte skrivit om ordförandebytet på Svepof. Skrev om det förra veckan men ramlade in en hel del inlägg efter det så antar detta missats… Första veckan som ordförande har gått bra. Inte främst med tanke på att vi har en sådan klippa i styrelsen som heter Björn. Jag vet hur mycket ni älskar ordet hästjobb så det är det jag tänker använda när jag beskriver hur mycket han gjort sedan förra fredagen.

Sitter och läser bloggar och rapporter från Vegas. Skriver en hel del på Starsbloggen med turneringsresultat från hela Skandinavien förutom lite sköna storys och sammanfattningar. Jag ska inte sticka under stol med att jag gärna hade varit där nu. Det är så roligt men också så utmattande och stundtals så vill man bara stänga in sig och inte träffa en människa.

Jag har totalt varit i Vegas i typ sex månader under åren. Staden jag älskar lika mycket som jag hatar.

Första gången jag var i Vegas var jag där i tre veckor lite drygt. Det är den kortaste tid jag varit där.

2008 var nog mitt värsta år i Vegas även om jag har enormt många roliga minnen från det året. Men felet var att jag var där i nio veckor. Hela WSOP igenom. Spelade massor första månaden och jobbade den andra. när jag väl skulle börja jobba var jag så trött på både Rio och Vegas att det stod mig upp i halsen. Hade spelat mer eller mindre varje dag tills jag gick in i någon vägg, stängde in mig på rummet, åt roomservice och tittade på serier. Jag gick inte utanför dörren på en vecka förrän Cissi (Nordenstam) äntligen kom till undsättning. Jag tror aldrig jag varit så glad. Sen att Cissi fick plats är fortfarande ett under. Jag har aldrig shoppat så mycket i hela mitt liv. Åkte dit med en liten väska och åkte hem med fem resväskor. Jag vågar faktiskt inte ens tänka på hur mycket pengar jag brände men det var som att leka ”pretty woman” i någon månad. Jag struntade i alla prislappar och köpte precis allt jag ville ha. Ja det var tider det 😉

Sista två åren jag var där är barnförbjudna men det får ni läsa om i min bok när jag väl hittar tid att skriva på den. En sak som är säker dock är att det är exakt samma saga som upprepar sig varje år fast med olika människor varje gång. Hummerlimousiner, poolpartyn, nattklubbarna, strippklubbarna, efterfesterna och ja Rio ser EXAKT likadant ut nu som för åtta år sedan. Poppar upp nåt nytt hotell här och var och någon ny nattklubb men när jag ser bilderna så känns det verkligen som att historien upprepar sig och att Vegas alltid kommer att vara densamma även om 30 år.

Hummerlimo på strippen med norrbaggarna 😉

Skönaste Thor Hansen!

Jag, Cissi, Peter Swartling och någon mer…

Wille, jag och Daniel

Istället för att åka till sandlådan åker jag och min stora son ner till Spanien på söndag och hälsar på en massa vänner och familj som bor eller är där på semester. Känns som att hälften av alla vi känner är på plats när vi landar. Ska bli riktigt roligt och en sak är säker och det är att jag väljer Spanien med Casper framför Vegas 10 gånger av 10. Faktiskt men något år åker jag tillbaka. Förmodligen nästa 😉

Det blev brittisk seger i prestigeturneringen $50,000 Poker Players Championship, när 25-åriga proffset Matthew Ashton lade beslag på armbandet, på David ’Chip’ Reese Trophy, och inte minst på 1 774 089 dollar. Och så här föll de övriga placeringarna på finalbordet:

2. Don Nguyen (USA), $1 096 254

3. John Hennigan (USA), $686 568

4. David Benyamine (Frankrike), $497 122

5. George Danzer (Tyskland), $388 523

6. Minh Ly (USA), $309 830

7. Mike Wattel (USA), $251 602

8. Jonathan Duhamel (Kanada), $207 630

Finalbordet tog cirka tio timmar att spela ned till Ashton som vinnare. Ashton, som hittills före PPC suttit vid tre finalbord i årets WSOP och därmed redan före detta event hade tre tunga cashar, seglar nu dessutom förbi Daniel Negreanu och upp i ledningen vad gäller WSOP Player of the Year 2013.

Årets $50K PPC drog 132 deltagare, signifikant upp från förra årets 108 när man dessutom betänker att det utgör WSOP:s näst högsta inköp. Doyle Brunson som överlevde in till dag 3 men åkte ut före pengarna har dessutom via Twitter tillkännagivit att han ändrar sig – han kommer att spela Main Event även i år!

Annars var mångas ögon på Jonathan Duhamel, som under de fyra första dagarna konsekvent låg nära chiptoppen och hade siktet inställt på att upprepa Scotty Nguyens tidigare bedrift och därmed bli den andre som vunnit både Main Event och PPC i WSOP. Pokergudarna var dock emot kanadensaren, och han blev den förste att slås ut från finalbordet.

Mindre än ett dygn kvar till Main Event!