Det blev 112 spelare som kom till start under dag 1A här i Unibet Open i Tróia, alla med 20K framför sig som vanligt, och dessvärre färre svenskar än vanligt: såväl WSOP i Las Vegas som Cosmopols SM krävde sin tribut, det märktes. Själv var jag nummer 5 i ”registreringslängden” och lottades in på stol 5 vid bord 5, men det blev inte 5:e plats för mig utan jag åkte i stället ut under sena kvällen:

Fram till dess hade jag från den allra första potten (med A-K som floppade ett ess) legat över snittstapeln tills en komplicerad fyrvägspott inträffade under nivå 7, där två av motståndarna var all-in med respektive A-K och 7-7 mot mina 8-8 (den fjärde spelaren kastade handen osedd i visningen på slutet); flopp 2-9-6 och sedan turn A och river 7… och i stället för att förhoppningsfull vara uppe på 62 K förlorade jag både huvudpotten och sidopotten och gled ned till runt 18K. Det sved, men man måste gambla i vissa potter om man ska komma till dag 2 med en bra stapel. Efter det hamnade jag så småningom all-in, med 8-8 igen men denna gång mot K-K, och varken trissen eller mitt flushdrag kom på rivern och that was it. En motståndare jag hade vid mitt bord var för övrigt ”Super Mario”…

… som i verkligheten var fransmannen Jimmy Gillot. Han ställde mig inför ett halvjobbigt beslut när jag satt med 7-7 och han (redan på nivån 25-50!) betade tunga 7200 efter rivern på brädan 9-6-7-2-K och jag kunde legat under mot två tänkbara trissar (K-K var den hand jag var mest rädd för att se hos honom där och då, att döma av hur han spelat given) och två tänkbara stegar… men när jag efter en minuts betänketid ändå tog synen suckade han och kastade blixtsnabbt handen, och jag var uppe på 35K.

Vissa portugisiska dealers lägger för övrigt upp brännkorten lite ovant under potten, i sicksack som ses här:

Vi som kommit hit blev varmt mottagna vid Unibets välkomstdisk:

… och kasinot här i Tróia en bit söder om Lissabon har som ni ser en udda inredning:

Av de 112 som startade är 40 spelare kvar. Massiv chipleader för stunden är nederländaren Michiel Brummelhuis med 235 500 i stapeln – ett långt steg före tvåan Dimitrij Varlamov som har 110 300! Fem svenskar är kvar: Christoffer Lindroos (95 700), Jonas Edström (74 200), Linus Hjulström (52 000), Simeon Sundelius (46 000) och Lois Barssom (37 200), medan Morgan Andersson, Daniel Berg, Roland Bloma, Salomon Joffs, Anders Ostrowski och jag dessvärre tvingats tacka för oss. Strax startar fältet i dag 1B!

Det finns vissa dagar i livet som är lite viktigare än andra. Dagar som kan avgöra ditt öde. Dagar som för alltid kommer att vara en del av dig och som du kan minnas i detalj trots alla år som gnagt på ditt inre och yttre.

Idag kan bli en sådan dag för mig. Idag är redan en sådan dag för mig.

Det är finaldag av poker-SM på Casino Cosmopol i Stockholm. Vi är 18 spelare kvar och jag är med med hyfsad stack på lite under medel.

Dagens lottning är inte optimal då jag har chipleadern Ramzi Jelassi till vänster om mig. Men vad mer kan man mer begära av pokerlivet än att få spela mot de bästa, testa sin egen kapacitet, och gå över tidigare dragna gränser?

Förstapriset ligger på 673k. Det skulle sitta fint.

Men framför allt är det inte varje dag man vaknar upp och har en rimlig chans att vinna ett par 100k. Och en SM-titel. Jag ska dock försöka att inte tänka för mycket på varken titel eller pengar utan bara ha skoj och spela poker så bra det går.

Finaldagen startar igång i dag klockan 15.00. Och de som vill kan följa den på poker.se och deras live-uppdatering. Där hittar ni även chipcount, kvarvarande spelare och annat intressant. Det finns fler grymma spelare än Ramzi kvar…

I dag kan bli en sådan dag som avgör mitt öde. Men jag vet redan att den för alltid kommer att bli en del av mig. Och jag kommer minnas den för resten av mitt liv.

Hur pokern än går idag vet jag att det är så.

För min bästa kompis Optikern blev idag pappa till en liten tjej. Och det går inte att slå med alla titlar i världen.

Även om jag så klart gärna gör denna Nationaldag till den mest spektakulära i mitt liv…

Din tilltänkta roadtrippen har nästan stannat av vid att bli något mer permanent boende. Eller ja inte boendet, för vi är så in i helvetes dåliga på att ha framförhållning, så VARJE dag bokar vi en enskild dag. Bestämmer oss för att hotellet var najs, stannar några dagar till. Ja, då är det såklart smällfullt, så vi får springa ifrån hotellobbyn med svansen mellan benen gång efter gång. Extra fint är det då vi alltid står vid bilen och ska packa in. Det kan liknas vid ett tetris parti där man kör en evig väntan på den förbannade avlånga staven. Som dessutom aldrig tycks dyka upp vid rätt tidpunkt.

Vi har försökt aktivera oss en del under resan. Vi har t.ex. sett ett av MLBs sämsta baseball lag, aka San Diegos stolthet Padres. Jag har tidigare åkt runt ganska mycket i USA, jag hade aldrig någonsin hört talas om dessa. Åh ja, baseball är väl var det är. Det är ett långsamt tempo och det spelar mindre roll om du är ute mitt i matchen och trycker i dig en korv. Det var ungefär samtidigt som Duzak ville kasta in handduken, mitt i matchen med andra ord. Det roligaste som hände den matchen var att jag fångade en boll. Eller iaf nästan, de körde någon typ av show där de pangade ut kanske 50 bollar över hela läktaren. Jag lyckades greppa en av bollarna med en hand för bragning och i hopp om att bli upptäckt 😉 Till Duzak stora förtrett gick vår matchen dessutom till förlängning. Då satte han ner foten och tvingade oss att lämna. När vi sedan står på sista trappsteget för att lämna arenaområdet smäller de av raketer. En homerun av hemmalaget 🙂

Sedan har vi spelat en del tennis och något som ska liknas vid en ”gris”. Klassiska fotbollsövningen där bollen ska hållas i luften med 1 eller 2 tillslag. Kan bli rejäla pinsamheter då min touche på en boll kan liknas vid en person med gipsat ben. Bollen far och flyger längs hela stranden då man dessutom ska göra svårare och svårare moves. Har åkt på såväl knäförbud, som klackförbud.

Smekt tror jag dock är enda personen som lyckas få ett ”head-shot”. Hans offer var dessutom 7 bast gammal kanske ska inflikas. Just på tal om likande historier. Förra sommaren var en god vän i form av Jesper Rönning nära att döda ett spädbarn. Denna gången var det en amerikanskfotboll som var det tilltänkta mordvapnet. Rönnings diaboliska plan(?) utfördes på så sätt att han satte högsta fart på en rejält missriktad boll. Ja för bollen gick precis rakt mot en barnvagn som innehöll någon typ av nyfödd individ. Lyckligvis hade barnets föräldrar satt upp något typ av nät som skydd för solen. Detta täckte merparten av hålet i barnvagnen. Nog för att passet var snett men han lyckades iaf tura in och träffa just det nämnda nätet. Hade Rönning sprungit kallt där skulle han kunna blivit Sveriges enda och första mördare med amerikanskfotboll!

Vi är just nu på Santa Monica beach (ja vårt hotell går ut imorn, och är slutsålt) där vi tänkte bli kvar några dagar. Gårdagen tillbringades till största delen inne på Staples Center. Där huserar både LA Lakers och LA Kings. De sistnämnda spelade sin 3e match i nhlslutspelet igår. Som de sanna hemmafans (var man än kommer) vi är stod vi uppimpade till öronen med merchandise och hejade fram en seger. I övrigt har vi väl testat på nattlivet i båda städer, har som man alltid gör lyckats stöta på en hög med svenskar. Vilket i sig är ett konstigt fenomen som ett lilleputteland. Har tyvärr inga bra bilder att bjuda på. Av någon anledning blir alltid bilderna suddiga :/

Nästa anhalt på resan ska bli Sixs Flags (sorry att du inte kan medverka ivar). Förenklat är det berg- och dalbana åkarens Mecca. Det finns någonstans kring 15 olika åk som alla är något helt unikt. Den ena värre än den andra givetvis 🙂 Något som spelgalningar givetvis uppskattar! Vi verkar dock ha med oss en rookie som verkar skylla på höjdrädsla. Emil Ohlsson skulle man också kunna kalla honom. Hans bästa lösning var att supa sig spikfull redan kl 09 på morgonen för att våga åka något senare. Återstår att se hur och om han tar sig upp i världens sjukaste rollercoasters. Men ja för att använda en av resans populäraste fraser: ”det är en annan femma de!” med schhlätta dialekt aka Lidköping.

I Sverige har vi tur. Här har vi nämligen chansen att vinna hela fyra Poker SM-titlar per år. I ”vanliga” länder kan man ”bara” vinna en eller kanske två beroende på om det finns både live och online. ”Men varför har ni så?” frågade en av danskarna på båten under Donkr Poker Cruise. Ja vad svarar man på den frågan? Jag svarade som det var att det arrangerats SM sedan 1976 av ”folket” men att CC för några år sedan bestämde sig för att de också skulle köra ett. ”Hur kommer det sig att de får göra det?” frågade han sedan. Ja det kan man verkligen fråga sig. Jag berättade om hela rättsprocessen mellan Svenska Spel och Pokerförbundet och hur detta slutade med att kosta SVEPOF hur mycket pengar som helst och att de inte fick rätt. Kanske inte så konstigt. Den kampen får ju David vs Goliat att likna en jämlik match.

Så är jag då bitter på de som väljer att spela SM på CC? Absolut inte. Jag förstår dom. För det första så tycker jag om de som jobbar där. Nina Enhage är en av de jag känt längst i pokervärlden och hon är fantastiskt duktig på det hon gör. Eftersom jag bara spelar poker när jag är där kan jag bara uttala mig om servicen och välkomnandet när man kliver in på våning fyra och där finns inte heller något att anmärka på. Alla är supertrevliga. Det är proffsigt och trevligt. Ja det är på tok för långa köer till cashgame och turneringsstrukturen är åt helskotta i många turneringar men det kan man inte klanka på dessa människor för. Detta handlar om pengar och vad ledningen bestämmer. Jag vet hur mycket Linda Kinhult och de andra nere på CC i Göteborg fått kämpa sig matta för att få igenom vissa förändringar för spelarnas skull. Det är inte gjort över en natt och jag tror att det är lättare att tillgodose spelarnas behov där till skillnad från Stockholm då trycket är högre och spelarbasen mycket större.

Jag väljer dock att inte spela SM på CC av princip eftersom jag dels sitter i styrelsen men framförallt för att jag tycker att SVS/CC gjorde fel när de ”snodde” turneringen av Svepof. Men detta var, liksom så många andra saker som rör pokern där, ett beslut högre upp och detta kan man inte klandra den grymma personal de har för. Punkt slut.

Funderar på att göra ett studiebesök där idag. Drömde inatt att jag var där och att de hade gjort om hela pokerrummet. Att det såg ut som en cirkus i jordens alla färger.

Eller så stannar jag hemma och tar tag i brevet från SKV. Fick ett härligt skattebesked från dom nu när jag kom hem från kryssningen. Det var inte många timmar jag fick vara glad över min seger i deepstackturren på båten inte. Summan de vill ha är så övermäktig dessutom för en ensamstående tvåbarnsmamma att jag knappt orkar tänka på det och helst vill låtsas som att det regnar. Men antar att jag gör bäst i att försöka hitta en bra skattejurist som kan hjälpa mig att i alla fall bli av med de 40% de vill ha i straffskatt. När inte ens dom själva visste hur pokern skulle beskattas när man frågade 2008 så verkar det helt befängt att man nu ska behöva betala. Hade de hört av sig och sagt ”du ska betala XX kronor för dina pokervinster” hade jag självklart gjort det men helt ärligt visste inte ens jag själv hur mycket jag hade vunnit förrän jag fick den 2 centimeter höga luntan med papper från dom.

Det kommer ett inlägg till om kryssningen lite senare för jag hoppas att få med mig ett gäng svenskar nästa år för jösses va kul vi hade och ännu roligare kan det bli 🙂

London är en stad som inte bara lockar folk med pengar utan också folk som inte har pengar men som vill ha pengar. Som den karriärstad den är lockar den som tidigare nämnt elit från hela världen. Men också vanligt folk som hoppas ta ett skott på framgång och lycka.

Många som kommer från vanliga, dödliga samhällen och börjar jobba med Londons highend-klientel får en kallsup overklighet. Skaran är liten men välbärgad och en del av dem samlas på Mayfairs flådiga kasinon. Här är det inte ovanligt att kunder satsar en typisk brittisk årslön efter skatt på en hand eller på ett roulettspinn. Självfallet blir detta surrealistiskt för personalen som handskas med dessa summor dagligen och på ett enda pass kan spela av kunderna mer än hon kommer att tjäna själv under två livstider.

Folk söker lyckan och somliga väljer att surfa räkmackan fram istället för att göra en ärlig ansträngning, i Sverige mer kända som gold diggers. De vill gifta sig rikt för att ha framtiden tryggad och ofta är det omaka par med åldersskillnad stor nog att hoppa både en och två generationer.

Det har vittnats om flertalet highend-dealers som, trötta på den dåliga lönen, valt att nyttja det vunna klientelet för egen vinning. Ofta samtalar de med spelarna, som är där lika mycket av sociala skäl som för att spela. Dealerna har sagt upp sig från sin tjänst och använt sitt kasinoklientelnätverk åt att försörja sig som prostituerade. Och prislapparna är givetvis därefter. Sen poppar de in på sin gamla arbetsplats – fast med annan yrkesuniform förstås.

Som vanligt följer du mig flitigt och dagligen i min konstant växande blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Det blev inga uppseendeväckande nyheter som finansmarknadsminister Peter Norman hade att meddela under sin dragning för Kulturutskottet i dag, och senare under den utfrågning han bestods med av närvarande representanter för media. Nedanstående text har jag skamlöst lånat – licensbetalare som jag är, någon liten tradeoff får det vara när jag bidrar med pengar i bolaget – från Sveriges Radios samt Ekots webbsida på

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5466536

där du också kan höra Norman uttala sig.

”De stora svenska spelbolagen tycks drabbas allt hårdare av konkurrensen från spelbolag i andra länder. Men regeringen kan ännu inte ge något besked om hur spelpolitiken ska utformas.

Allianspartierna, miljöpartiet och socialdemokraterna vill ha en licensmodell för utländska bolag, men enligt finansmarknadsminister Peter Norman har regeringen inte bestämt sig för det.

– Jag vill inte säga varken bu eller bä på frågan om licenser. Det är en möjlig väg, andra länder har prövat den, vi ska undersöka det noga, vi utesluter det inte, men jag vill inte ha någon färdriktning i dag, säger Peter Norman.

– Problemet med den här marknaden är att vi kan ha hur mycket gränspoliser vi vill runt Sveriges gränser men det här kommer ju via luften, via nätet, de nya spelen. Det här gör den här marknaden svår jämfört med andra marknader vi också har reglerat, som alkoholmarknaden, så här behövs det nya tankar och nya idéer och man kan lära sig mycket utomlands ifrån men vi ska också hitta en egen lösning som passar oss i Sverige.

Svenska spels nätpoker tappade kraftigt förra året och spelet på trav minskade så att prispengarna i loppen har sänkts.

Högsta domstolen sa nyligen att lagen som förbjuder utländska spelbolags annonser är diskriminerande – chefredaktörer som bryter mot förbudet kan inte straffas.

Andra problem är att en del landsting och kommuner bollar människor med spelberoende emellan sig – ingen vill betala och lagen om vem som har ansvaret behöver förtydligas.

Peter Norman lovade vid en utfrågning i kulturutskottet i dag att ge besked om en inriktning av spelpolitiken i juni.

Sex riksdagspartier vill tillåta utländska spelbolag i Sverige, mot att de betalar skatt och licensavgifter, men det är inte så enkelt säger Peter Norman.

– Problemen är att de här spelbolagen ofta ligger i skatteparadis och skickar in spelen via luften till Sverige. Då ska man ställa sig frågan varför de här bolagen skulle vilja lämna ett skatteparadis, komma till Sverige där vi betalar riktiga skatter och betala för en licens, när man lika gärna kan skicka in det genom luften. Det här måste vi ha klart för oss så att inte ett eventuellt licenssystem bara blir ett slag i luften, säger Peter Norman.

Gustaf Hoffstedt, Moderaternas spelpolitiske talesperson, blir besviken om finansdepartementet inte väljer en licensmodell för spelpolitiken.

– All sans talar väl för en licensmodell ungefär som den ser ut i Danmark och absolut inte försöka bygga någon monopolmodell, det är politiskt omöjligt och det är omöjligt också att få någon legitimitet för det, säger hon.

Ulf Nilsson från Folkpartiet och vice ordförande i kulturutskottet, vill också se en lösning med licensavgifter.

– Vi väntar och hoppas att det kommer och vi beklagar om regeringen skulle dra det här i långbänk ytterligare.

Men vi vet ju inte än om det är ett licenssystem regeringen kommer med.

– Nej, men vi är en stor majoritet som är intresserade av en sådan lösning, säger Ulf Nilsson.”

Till mina nära vänner hör Anna K., med ett förflutet som bland annat jazzsångerska och nattklubbsartist – förutom att hon är om möjligt ännu mera ohämmat begiven på ordvitsande än jag. Och så gillar hon spel: bilden ovan är från i torsdags när vi tar en runda mahjong.

Hennes äldsta dotter Sofia är i dag en ung dam i karriären:

… men en sommardag när Sofia bara är tio eller elva år gammal, kommer hon hemcyklande till mig eftersom hon har tråkigt och frågar om jag vill spela spel med henne. Hon vet om att jag sysslar med spel dagarna i ända även om hon med sin unga ålders rätt inte har innebörden av mitt yrkesval helt och hållet klar för sig; och jag säger ”självklart” och pausar från mitt skrivjobb just då och fixar fram mjölk och bullar så att vi kan ta ett parti Othello i vardagsrummet.

Och mitt i partiet, medan jag funderar över nästa drag, tittar hon på mig med ett barns hela oförställda nyfikenhet och frågar glatt:

”VAD SKA DU BLI NÄR DU BLIR STOR?”

Det är fortfarande en av mina absoluta favoritanekdoter, trots att Sofia i dag ler lite generat när jag påminner henne om den. Och jag känner mig priviligierad, som får ha spel inte bara som hobby och passion utan också som yrke. Det håller en ung i själen, och jag påminns om den djupa insikt som ibland tillskrivs den nederländske kulturhistorikern Johan Huizinga: ”Vi slutar inte spela för att vi blir gamla, utan vi blir gamla för att vi slutar spela.”

I morgon klockan 11.00 – 11.40 kommer finansmarknadsminister Peter Norman (bilden) till Kulturutskottet för att hålla ett anförande om svensk spelpolitik. Vad anförandet kommer att innehålla för eventuella nyheter – eller om det möjligen i stället blir mera av det-är-bra-som-det-redan-är – vet vi ännu inte; ingen information har lämnats ut från Finansdepartementet på förhand, utan Peter Norman svarar på medias frågor direkt efter sin medverkan i Kulturutskottet. All anledning att kolla in nyhetssajterna på nätet i morgon, med andra ord, han kan ju till äventyrs säga saker och ting som påverkar situationen för oss spelare…

Årets WSOP borta i Las Vegas är igång, och i skrivande stund har eventen 1-5 spelats klart. De resulterade i två blågula cashar hittills: i Event nr 3, $1000 NLH Re-Entry med 3164 deltagare, kom Joel Gunnarsson på 206:e plats och kunde stoppa på sig 2335 dollar. I Event nr 5, $2500 Omaha/Seven Card Stud Hi-Lo med 374 spelare, blev det svensk pokers grå eminens Chris Björin som kom på 23:e plats och för det fick 6551 dollar. Därutöver kan vi notera att Event nr 6, $1500 ”Millionaire Maker” No-Limit Hold’em, blev en rejäl succé vad gäller deltagarantalet: hela 6343 inköp gjordes, delvis tack vare att man hade två startomgångar, den första klockan 11 och den andra klockan 17, samtidigt som de som åkte ut under den första tilläts köpa in sig även i den andra. Det är den största startsiffran i livepoker någonsin utanför själva VM/Main Event! I den jätteturneringen återstår för stunden cirka 130 spelare, och förstapriset kommer att landa på respektabla 1 199 104 dollar. En svensk – vad jag vet – återstår i fältet, nämligen Philip Yeh från Stenungsund. Vi håller tummarna för en riktigt långt framskjuten cash!

Det ska bli kul att åka över till WSOP – men först ska självklart Unibet Open i Tróia nere i Portugal avverkas!

Sedan ett år tillbaka är jag s.k. god man för Mohammad, en vänlig afghansk tonårskille. Uppdraget omfattar att jag tillvaratar hans intressen gentemot och inom samhället, vilket innebär allt från Migrationsverket, skolan och Skatteverket till Centrala studiestödsnämnden och Folktandvården. Jag kan säga att det även för mig varit en lärorik resa, där jag fått inblickar i hur det i praktiken fungerar med integrationspolitiken och Myndighetssverige – förutom i hur fruktansvärt illa och omänskligt det kan vara i talibanstyrda regioner där borta.

Eftersom Mohammad fyllde år i går, och han aldrig i hela sitt liv fått flyga någon gång, ringde jag ett samtal till min dotter Linn som spakar 737:or i sitt yrke. Hon fixade så att en av hennes vänner och pilotkollegor mötte upp med ett fyrsitsigt sportplan i eftermiddags; och så bar det iväg upp genom luften på en timslång sväng över det östgötska landskapet, med en i förväg mycket nervös ung grabb:

Det var otroligt häftigt att se hans reaktion under färden: en blandning av häpenhet, förtjusning och nervkittling över något jag själv vid det här laget – jag skäms för att säga det – tämligen avtrubbat tar för givet, efter att ha flugit både varmluftsballong samt en rad sportplan och tränats i stridslandsättning med helikopter i olika slags terräng under FN-tjänstgöringen, förutom att jag sitter på 40-50 kommersiella flighter om året varav övervägande delen av yrkesmässiga skäl:

Och jag påminns om just det där speciella minnet av Den Allra Första Gången i någonting… min egen första flygtur, mitt första bungyjump, min första kyss (tack, Ann-Marie, efter alla dessa år!) och många andra ting. Det gäller även poker; jag har vid det här laget suttit vid ett antal finalbord, och triumferat ett antal gånger i olika turneringar från Macau till London och Las Vegas och på andra platser med, men minnet av min första liveseger, på sådär hundrafemtio dollar i en liten struntturnering 1995 med 20-talet deltagare inne på numera avsomnade Bourbon Street Casino i Las Vegas, värmer fortfarande. Tänk om varje gång kunde vara som den där första, magiska, skimrande som stannar kvar inom en som ett minne för livet.