Enligt nyhetssajten pokernewsdaily.com har nu flera intressanta detaljer om skandalen runt Ultimate Bet och förre världsmästaren Russ Hamilton kommit i dagen:
Ingen rolig läsning om konspirationerna bakom kulisserna, men väl upplysande… när ska vi få ”the inside” om 5050 Poker?
Dom blev precis klara. De åtta finalisterna i årets EPT Grand Final och det är det bästa finalbord jag sett någonsin. Det slår till och med det i One Drop. Inte ens en invitational-turnering har haft denna uppställningen.
Team PokerStars Proffsen Daniel Negreanu, Johnny Lodden, Jake Cody och Jason Mercier där de två sistnämnda har vunnit EPT förut och kan bli först i världen med att ta hem två segrar. Jason har dessutom redan ”Triple Crown” vilket innebär att han har vunnit ett WSOP-event, en WPT och en EPT. Daniel behöver väl knappast någon närmare presentation men han är den mest meriterade med sina fem bracelets från WSOP och två WPT-segrar. Gjorde ju en intervju med Daniel för några veckor sen. Kanske är så att detta är hans år och att det blir seger imon? Intervjun hittar ni HÄR. Och till sist så har vi Johnny. En legend när det kommer till skandinavisk poker och har varit med sen säsong två. Han blev världskänd när han spelade mot övriga eliten på de högsta nivåerna på nätet under sitt nick ”bad_ip”.
Daniel och Johnny
De andra fyra då? Det är Steve O’Dwyer som enligt mig är en av världens bästa turneringsspelare just nu. Han har mjuk som en teddybjörn men vid pokerbordet är han inte att leka med. Sen har vi Noah Schwartz med 3 miljoner dollar i inspelade turneringsvinster. Andrew Pantling är en sjuhelskottas pokerspelare men är nog mest känd som CEO för Matchbook. Till sist har vi Grant Levy. Australiensare med 1,6 miljoner i inspelade turneringsvinster.
Vilket finalbord. EPTLive kommer att visa allt imorgon med hålkort och hela alltet så missa inte. Start klockan 14. Men ni som inte orkar vänta kan sätta på redan nu då de visar Million Euro Cashgame som spelas här nere. Sex spelare som sitter och spelar med €500 000 vardera. Bland andra Viktor Blom och Ike Haxton. Får se om typ Gus Hansen eller Patrik Antonius dyker upp senare.
Har egentligen lite svårt att fokusera på något annat men tänkte jag skulle slänga iväg ett litet inlägg här. Johnny Lodden leder och flera av mina vänner är fortfarande kvar i Maineventet här av Grand Final. Så spännande att det inte ens går att beskriva med ord!
Vi har haft rätt långa dagar men åtminstone varit klara vid tio senaste kvällarna och kunnat gå ut och ätit middag ett gäng. Det behövs att man har tid att vara lite social när man är iväg så här annars hade jag gått söner. Hade saknat mina små busungar där hemma så mycket att jag inte hade kunnat fokusera på något annat. Men vi blir ju liksom som en liten familj här också. Blir ett väldigt tight gäng.
Delar av mitt middagssällskap igår 😉 Ville Wahlbeck, Theo Jörgensen och Johnny Lodden.
De som vill styla kommer hit i ferrari. Gus hansen kommer hit på cykel 😉
Min kollega och vän Micke Holmberg
En annan anledning till att jag känner mig hemma är Daniel Negreanu. Han tjatar mer på mig än vad min egen mor gör 😉 I två månader malde han på om mitt röda hår och att jag skulle bli blond igen. Idag har jag fått baskning ett par gånger för att jag röker. Han gjorde till och med narr av mig på tv-bordet mitt under sändningarna av EPTLive som ni som tittade kanske såg. Hmmm!
Kan man se på en person om han eller hon är aggressiv och benägen att ta risker, sannolikt då också vid pokerbordet? Enligt brittiska forskare är svaret ja:
http://www.express.co.uk/posts/view/269627/Your-life-in-your-hands
En viktig indikation, enligt dessa brittiska forskare, är om ditt ringfinger är längre än ditt pekfinger samt i så fall hur mycket längre det är; just detta verkar tydligen ha en klar statistisk koppling till att du i så fall sannolikt tar mera risker, vill ha fler adrenalinkickar och är aggressivare än genomsnittet – förutom ett antal andra kopplingar.
In-your-face-poker; vilket finger är längst?
Och jo, mina egna ringfingrar är klart längre än mina pekfingrar, vilket alltså enligt dessa forskare torde vara kopplat till kickarna jag vill ha när jag hoppar bungyjump…
https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2012/09/oh-my-god-neeeiiiiiiiin/
Så nu föreslår jag att Poker Magazine under årets WSOP går runt i mängden och ber att få titta på händerna på de närvarande svenska deltagarna. Det kan ge frågeställningen ”Vem har längst?” en helt ny betydelse. Kanske Viktor ”Isildur1” Blom? 🙂 Ser fram emot den artikeln!
Jag har lovat Dan att ge några smakprov av den sjö av erfarenheter som min flickvän upplevt eller fått återberättat av kasinokollegor. Media nås endast av en bråkdel av alla galna upptåg som utspelar sig.
Min sambo har bott i London i åtta år och har arbetat som dealer på några av Londons absoluta toppkasinon. Vi snackar inga vanliga turisthak utan high end-ställen som lockar ett förmögnare och kändare klientel som här kan verka ostörda från dödliga smålirare.
Regelbundna gäster vid denna tid var karaktärer som sultanen av Brunei, premier league-fotbollsspelare, oljemagnater, kalifer och diverse för allmänheten okända miljardärer.
En besökare, fruktad men älskad för sina makalösa insatser; insatser stora nog att svinga kasinots årsresultat på en enda kväll, var den australiensiska mediemogulen Kerry Packer.
Kerry Packer är ökänd för att spela högre än någon annan. Men vad många inte känner till är att han var en mycket dålig förlorare. Just denna typ av spelare kan i praktiken bete sig hur som helst, för ingen vågar sätta sig upp emot en kund villig att förlora åttasiffriga pundbelopp på en enda sittning. Och en gång för åtta år sedan, spelande på tjejens kasino, skulle Packer prova lyckan.
Spelande blackjack hade han en minst sagt dålig dag. Korten föll inte hans väg och det tycktes ödesbestämt att varje insats skulle gå till huset. Dealern, en ung brittiska och några månader gravid, var ödets budbärare och skulle komma att utsättas för ett trauma som kunde ha slutat mycket illa.
Packers stegrande irritation tog sig slutligen uttryck i vrede. Sedvanligt spelande ensam vid bordet förlorades inte bara markerna utan också temperamentet. Rasande efter ännu en ironisk set-up tog den åldrade Packer ett fast grepp om bordet och tippade det mot den gravida dealern (som han inte visste var gravid eftersom magen inte börjat att puta än). Marker och kortlekar ven som yrväder genom luften. Märk väl att ett blackjackbord är tungt och fallande över den klena flickan skulle det med säkerhet åsamka såväl henne som barnet fatala men. Bordet svingade, balanserande hela sin tyngd på några ynka kvadratmillimetrar. Rörelsen nådde sin kulmen och bordets rörelse avstannade i ett läge där det tycktes avgöra huruvida det skulle tippa över eller falla tillbaka.
Historien slutade lyckligt. Bordet föll tillbaka mot Packer, som intagit ett säkerhetsavstånd, och ingen skadades.
Vilka konsekvenser medföljde då detta? Dealern hotade att stämma kasinot för det inträffade. Istället köptes hennes tystnad under bordet för en, för henne, svindlande summa (ryktesvägen gör gällande några hundratusen pund). Packer kunde lämna kasinot utan ens en tillsägelse. Han brydde sig inte ens om att be kvinnan om ursäkt för det inträffade. Välkomstmattan låg kvar och han återvände igen när helst spelsuget kittlade.
Men en praktisk konsekvens följde. Numer är samtliga bord fastskruvade i golvet.
Som vanligt följer du mig flitigt och dagligen i min konstant växande blogg.
/DÖDARN
Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com
Nu när frågan om det personliga samt samhälleliga spelansvaret och bra money management ännu en gång är på tapeten – en fråga som jag under de två senaste årtiondena ventilerat i Pokerhandboken, Kasinoboken, mina tidigare inlägg i Aftonbladet i papperstidningen, mina krönikor på Unibet och i ett antal radiointervjuer samt soffprogram i TV – vill jag i sammanhanget säga att jag samtidigt saknar en större och principiellt ännu viktigare debatt: den om vad som egentligen är eftersträvansvärt i Spelsverige.
Spelansvars- och missbruksdebatten är på intet sätt ny utan blossar som sagt upp då och då. När Pokerhandboken 1995 var nyutkommen och recenserades vid nästan femtio tillfällen i SVT, Dagens Industri, Slitz, Expressen, Veckans Affärer, Svenska Dagbladet, you name it, för att inte tala om sex år senare när det hela upprepades efter att jag fått Kasinoboken publicerad, ledde det till att jag inbjöds till ett otal TV- och radioprogram… och nästan varje gång fick jag så småningom frågan ”Men spelmissbruket då?” framkastad i studion. En gång minns jag speciellt, när jag av Pontus Enhörning bjudits in till en nästan timslång intervju i Sveriges Radio: jag var väl förberedd och hade skrivit ned en textrad på ett A4 som jag vikt ihop och placerat i bröstfickan på kavajen. Efter en halvtimme om poker och annat tog mycket riktigt Pontus upp ämnet, varpå jag lugnt och stilla där i studion stack ned handen i bröstfickan, vecklade upp lappen med orden JAG VISSTE ATT DU FÖRR ELLER SENARE SKULLE KOMMA IN PÅ SPELMISSBRUKSFRÅGAN och höll upp den framför honom.
Han blev mållös; helt tyst i flera sekunder, varför jag fick ta mikrofonen och förklara för lyssnarna vad som just hade inträffat. Sedan fick han och jag förstås igång diskussionen igen.
Men jag saknar som sagt den större och viktigare debatten: om vad som egentligen är eftersträvansvärt i Spelsverige.
Man kan konstatera att spelindustrin är unik: inte inom någon annan näringsverksamhet är företagens verksamhet och inkomster så avhängiga av vad lagen tillåter, föreskriver eller förbjuder. I såväl politikers som allmänhetens sinnevärld ingår dessutom att den statliga spelindustrin via direkta eller indirekta beskattningsnivåer som aldrig skulle tolereras inom chokladtillverkning, bilplåtslagning eller städning, förväntas låta delar av sitt överskott gå direkt till ”allmännyttan”.
Lägg till det att fortfarande, efter alla de tusentals år som vi bevisligen ägnat oss åt hasardspel, pågår den grundläggande debatten om huruvida spel egentligen alls borde vara tillåtet, och i så fall i vilka former. Man kan ju dra sig till minnes att redan i Gutalagen från tidigt 1200-tal (som bland annat innehåller Sveriges första kända spellagstiftning!) hette det att ”Dobbel är avskaffat. Den som dobblar vare saker till tre örar åt socknen”. Koncisare uttryckt än så blir det sällan.
[Kortspelare, på ett senmedeltida bemålat träsnitt]
Det är alltså väldigt sällan som det i Sverige bedrivits en ambitiös principdiskussion om vad som är eftersträvansvärt i spelväg, och på vilka etiska och praktiska grunder en sund lagstiftning om spel om pengar bör vila. I stället blir det oftast en blandning av flåsiga åsikter, självpåtagna principer och särintressen – samt i någon mån fakta – som får styra. Till särintressena hör också, vilket måste sägas, de forskare som själva tjänar pengar på att spelfrågans alla aspekter, och då inte minst problemspelandet, utreds gång på gång på gång.
Spelfrågans förment explosiva innehåll leder också de facto till att det i de flesta länder ställs höga krav på att personerna inom denna hantering har rent mjöl i påsen: den uppmärksammade bakgrundsgranskningen av dem som söker jobb inom Casino Cosmopol är ett exempel man osökt kommer att tänka på. Och kanske bör man hålla i minnet att de hårt reglerade statliga spelbolagen däremot ovanifrån styrs av politiker som är tillsatta på betydligt lösare grunder!
[Målning i Kinnarums kyrka som visar spelaren i helvetets eldar, under texten JAG PINAS SWÅRLIGA, I THENNA LÅGANOM]
Och så har vi de sex klassiska argumenten mot hasardspel: det moralistiska tvångsargumentet (”spel är omoraliskt och bör därför förbjudas”), det paternalistiska argumentet (”det är statens uppgift att förbjuda sådant som är dåligt för folket”), ”mänskliga kostnader”-argumentet (”problemspelandet gör mera skada än vad spelglädjen gör nytta”), ”sociala kostnader”-argumentet (”totalt hamnar samhället på ett ekonomiskt minus”), det demokratiska argumentet (”staten bör förbjuda spel eftersom det är folkets vilja”), och ”praktiska svårigheter”-argumentet (”brottsligheten som följer i det legaliserade spelandets spår åstadkommer alltför stor skada”).
Dessa ovanstående ”argument” antingen
(a) stämmer helt enkelt inte med verkligheten, eller
(b) är inte tillämpbara i en västerländsk demokrati där staten i grunden har skyldigheten att respektera vuxna medborgares mänskliga rättigheter.
Man kan ju också påminna sig om att för inte så många århundraden sedan ansågs det att såväl teaterföreställningar som livförsäkringar undergrävde samhällsmoralen! Den som vill fördjupa sig i de ovanstående argumenten, och framförallt de förkrossande hårda invändningar som kan resas mot samtliga, rekommenderas att läsa boken ”Gambling and the Public Interest” skriven av professor Peter Collins som är ledare för Centre for the Study of Gambling and Commercial Gaming vid Salforduniversitetet i Storbritannien. Till meritlistan ska också läggas att Collins innehaft titeln som ’executive director’ för South African National Responsible Gambling Programme.
Samtidigt, vilket Collins inte sticker under stol med, är det onekligen så att spelandet har vissa unika särskiljande egenskaper som gör att det inte helt kan lämnas åt samma marknadsekonomi som korvtillverkning och hårklippning, och inte heller fullt ut kan behandlas som en del av den övriga nöjesindustrin. Men, anför Collins med ett antal exempel, många inadekvata och ineffektiva bestämmelser och regler för spelandet här på planeten, i olika stater och samfund, har sin grund i att lagstiftarna är förvirrade, oinformerade och orealistiska i relation till de mål de försöker uppnå. (Det är för övrigt en sidodiskussion som är tillämpbar på flera av samhällets områden.)
Trots årtionden av undersökningar har forskarna till exempel fortfarande inte helt enats om vad som är en bra definition på problemspelande, eller om hur man i en given population kan urskilja vilka som är problemspelare. Vad som är problemspelande skiljer sig också åt från kultur till kultur, det måste man framhålla: det som skulle lett till skampålen bland 1600-talets puritaner i England skulle man inte ens höja på ögonbrynen åt i dagens Macau, och för bara ett århundrade sedan kunde i Sverige en vanlig lottsedel av vissa kyrkans män dömas ut som ”spelarens inträdesbiljett till helfvetet”. Och, vilket är viktigt och som en del forskare framhållit, så kallat problemspelande är i många fall bara ännu en yttring av ett allmänt karaktärsdrag av risktagande och problem med money management.
Vissa författare, som nobelpristagaren Rudyard Kipling och David Spanier (den senare i boken ”Easy Money: Inside the Gambler’s Mind”) har tvärtom spekulerat i vilka kvaliteter och karaktärsdrag som ett sunt spelande kräver. Kipling var faktiskt inne på att spelandet kan vara fostrande för den moraliska karaktären… men för de flesta gör spelandet sannolikt varken till eller från på just denna punkt.
Vad som i mitt tycke saknas mest är alltså en faktabaserad, tydligare och intellektuellt hederligare principdebatt om spelandet och dess villkor, utan den undervegetation av grundlösa åsikter, dubiös moral, politiska diktat och annat som fortfarande frodas i alltför hög utsträckning. Först DÅ kan vi som en följd på allvar avhandla spelansvarsfrågan, när en hållbar, fungerande, långsiktig grund lagts. Men det är kanske för mycket att hoppas på?
Jag fortsätter åka land och rike runt och flytta in hos pokerspelare. Denna gång blev det hos en av de mer rutinerade – Bo ”Legato” Sehlstedt.
Vi pratar om allt från vad Bosse hade velat ge sig själv för poker-råd för tio år sedan till barnuppfostran. Och så åker vi små bilar jättesnabbt!
Vilket som är världshistoriens högsta vad genom tiderna har diskuterats många gånger. Några brukar framhålla den gången när den amerikanske (men ungerskfödde) riskkapitalisten George Soros 1992 satte cirka 10 miljarder pund på att spekulera i att den brittiska regeringen inom kort skulle bli tvungen att devalvera pundet. Hans valutagambling visade sig vara korrekt när ”The Black Wednesday Crisis” följde, och resulterade i en profit på över en miljard pund för Soros – förutom att han av tidningarna bestods med den dubiösa titeln ”The Man Who Broke the Bank of England”.
Den senare var för övrigt en referens till music hall-slagdängan ”The Man Who Broke the Bank at Monte Carlo”, som skrevs 1892 efter att gamblern och bedragaren Charles Wells året innan plockat kasinot där på runt en miljon francs. Vill du höra den sången i tidstypisk tappning kan du göra det på
http://www.youtube.com/watch?v=0BxQT_du-Cg
Men faktum är att man kan framhålla ett ännu högre vad: vad sägs om hela kejsardömet Japan i potten??
Det inträffade år 858 mellan prinsarna Koreshito och Koretaka, de två sönerna till kejsaren Buntoku. Bägge aspirerade på att efterträda sin far, varför det bestämdes att deras anspråk skulle avgöras genom en brottningskamp, men inte mellan de två bröderna: istället skulle de representeras av två kämpar, som skulle ryka ihop och på så sätt avgöra saken. Bägge fick välja var sin berömd sumobrottare: Koreshito valde en som hette Yoshiro, medan Koretaka tog en som hette Natora. Yoshiro vann till slut den extremt viktiga matchen, och så blev det att Koreshito uppsteg till tronen och övertog det japanska kejsardömet. Garanterat världens största ”sportvad” genom tiderna, alla kategorier, och kanske får man ranka det även som nummer 1 på All Time High-listan…
EDIT: Och slumpen dikterade att det blev mitt 300:e inlägg här i Superbloggen!
På
hittar du dels det utlovade reportaget från Concord Card Casino i Wien, dels receptet på den ”torskgryppning” som jag bjöd på under poker- och middagskvällen i Skövde i fredags!
Som ni märkt har jag varit passiv återigen, har levt ett så kallat irl-liv senaste tiden med en rad olika aktiviteter. Där ibland, valborg i lund, livets första svensexa och ett lägenhetsköp. Detta har gjort att pokern fått ställa sig åt sidan för en stund.
Valborg började ju, för er som varit där, exakt så tidigt som ingen människa tidigare varit uppe 0730. Upp och trycka i sig frulle så man står sig lite bättre för de floder av alkohol som ska passera genom strupen senare under dagen. Som rutinerad deltagare i evenemanget gäller det att inte trampa gasen i botten redan kl 10 på morgonen. Majoriteten av folk i parken vet knappt vad de heter i förnamn innan lunch, rookie mistake. Emil Ohlsson är ju en som man kan tänka sig bör vara rutinerad i gamet som ålderman. Han gjorde istället en klassiker, gick hem efter parken, tog en tupplur som varade i 2-3h. Sen blev han aldrig sig själv igen. Han vill säkert skylla på att han inte mådde bra, inte sovit eller likande…
Hur som helst traskade vi upp till en fest där jag lärt känna lite nya ansikte. Peter som var host, visade upp en mycket fin lägenhet som dock skulle komma att raseras totalt 😀 Ju längre kvällen gick, ju mer vätska återfanns i varje rum, på varje golv. Det sista jag tänkte innan vi gick var hur otroligt stökigt det var precis överallt. När den tanken återfinns i huvudet efter 14h fylla brukar det betyda att lägenheten är förstörd för all framtid 🙂
Vidare var det svensexa som var nästa större aktivitet på agendan, men inte vilken som helst, utan iamivars! Denna spelgalning skulle firas av före giftermålet som sker i sommar. Vi startade givetvis med en väckning som gjorde att brudgummen flaxade till i sängen och vi på railen fick se både det ena och det andra.
Dagen bestod sedan ut av en rad aktiviteter som skulle utföras under dagen. Vi började med go-cart, detta extra passande eftersom Ivar fick den höga äran att vara utklädd till Mario under dagen. Sedan paintball, där vi avslutade med att Ivar fick springa ensam mot hela gänget och bli nerpepprad under 5min i kanindräkt! Ivar bjöd dock tillbaka vad han kunde, när jag blivit träffad reste jag mig upp. Båda händerna sträckta i vädret och förklara mig själv död. Då tar Ivarsson med bästa snipersikte fokus på min oskyddade nacke. River av ett långskott som kan liknas vid en avrättning i vilket hollywoodfilm som helst. Kaninen kom i alla fall sedan tillbaka med blodiga händer och en viss lättnad i blicken, skönt att se efter skottet mot mig. Efter blodiga händer och ömmande ben tänkte vi istället i nya banor, nu i form av en bastuflotte. Här återfanns som kanske utgår av namnet en bastu, badtunna, kallbad med mera. Kunde vara välbehövligt efter en långdag.
Kvällen avslutades med en utgång som startade på en karaokeklubb. Då stora delar av gänget inte har musik överst på meritlistan kunde det skapas intressanta duetter. Det första jag möttes av när jag kom in var ”övningen” som rev av låten Hey ya! med Outkast, det var minst sagt en intressant tolkning. Han räddade dock upp det hela med att naila Stronger med Kanye West så att rummet stannade upp (krydd).
Under stockholmsäventyret (där aktiverna utfördes) hann jag dessutom med att bli stockholmare… eller i alla fall delvis. Jag införskaffade mig en liten skuff på 27kvm, som ska fungera lite som en övernattningslägenhet samt förhoppningsvis någon form av investering. En rolig liten detalj i detta är att den gamla svslegenden DavidDuzak även han köpte en etta. Därtill bor redan en en highstakeslegend i huset sedan tidigare… ja dybban, du är välkommen 😉
