När jag var i Berlin så blev det äntligen av. Vi har snackat om det i ett år. Det gick faktiskt så långt så att tittare började maila in och fråga när det egentligen var dags. Nu har jag gjort det. Livekommenterat på EPTLive och även om det var lite nervigt i början så trivdes jag som fisken i vattnet och om jag fick sälja hade jag gjort det på heltid!!!

Nu är ju James och Joe två riktiga proffs och man behöver inte sköta så mycket själv utan de leder hela samtalet. Annat var det när jag körde under ett helt finalbord under WSOP. Då var det bara vi två. Det är en helt annan dynamik och dessutom höll vi på i över åtta timmar utan någon lång paus.

Det är tyvärr inte ofta jag har tid att ta en timme off från bloggandet och sätta mig och göra något annat men kanske också det som gjorde det extra kul…

Frågade faktiskt Joe vad han gjorde på denna bild och fick svaret: ”I was creepily trying to smell you.”

Älskade Berlin. Kan ha varit bästa stoppet denna säsong. Tror Monte Carlo på söndag blir något i hästväg det också.

Ska skriva ett inlägg om SM också. Men helt enkelt haft för mycket att göra med just SM så jag hoppas det kommer i helgen 😉

Vet inte om du missat det, men på TV3 går programserien ”Patrik möter” där vår forne världsstjärna i höjdhopp Patrik Sjöberg hälsar på hos olika intressanta sportprofiler; se

http://www.tv3.se/patrikm%C3%B6ter

I ett kommande program, att sändas om några veckor, hälsar Patrik på hos Tomas Brolin nere i Parma – och eftersom bägge spelat poker i bland annat Unibet Open, blir det förstås en match heads-up mellan de bägge som extrainslag!

Hur det går där ska självklart inte avslöjas här, men väl nämnas att det hela blir memorabelt. Jag fick äran att kallas in till Meter Television som kommentator till matchen, och var i måndags inne i Stockholm i en av deras studior för att lägga på ljud (bilden ovan) i den programsekvensen. Håll koll på tidningarnas TV-tablåer, främst förstås för att intervjun med Brolin är underhållande!

Handen på hjärtat – är du vidskeplig eller inte när du spelar poker, eller ägnar dig åt något annat spel om pengar? På

http://www.psychologytoday.com/blog/in-excess/201305/charm-minimization

skriver psykologen Mark Griffiths intressant om ämnet! När ska vi få se liknande svenska undersökningar? (Och tipset har jag skamlöst men tacksamt lyft från den läsvärda bloggen http://spelvandel.se/ som skrivs av LI:s generaldirektör Håkan Hallstedt…)

I förrgår, klockan 09.00 lokal tid den 30 april, blev delstaten Nevada först i USA med att introducera legal onlinepoker i och med att sajten Ultimate Poker öppnade och började signa upp en ström av nyfikna kunder. (Och nej, Ultimate Poker har inget som helst med numera i skam och vanära avsomnade Ultimate Bet att göra; Ultimate Poker ägs av Station Casinos LLC som i sin tur ägs av Fertitta Entertainment som också äger Ultimate Fighting Championship (UFC), och man valde att ha ett snarlikt namn av marknadsföringsskäl och för att binda ihop varumärkena. Dessutom skrev man för inte så länge sedan kontrakt med det kända proffset Antonio ”The Magician” Esfandiari för att få honom till talesman och ansikte utåt.)

Detta är en milstolpe vars betydelse knappast kan överskattas, efter tillslaget under ”Black Friday” för två år sedan när FBI och amerikanska justitiedepartementet i praktiken släckte ned onlinepoker i USA. Jag har flera gånger tidigare skrivit om den politiska utvecklingen för att få igång transatlantisk onlinepoker igen, och nu har alltså detta viktiga steg tagits.

Eftersom Ultimate Poker delvis tillkommit enligt just politiska riktlinjer, gäller strikta regler för den som vill spela på det nätverket: man måste – förutom att vara minst 21 år gammal – befinna sig i delstaten Nevada för att få spela på det, om än inte vara skriven eller bosatt där. Och hur håller man då reda på att spelarna befinner sig i just Nevada? Intressant nog genom att samtidigt både bevaka ip-adressen och triangulera signalen från mobiltelefonen, vars nummer man måste uppge när man skapar konto! De spel man inledningsvis erbjuder är limit respektive no-limit Texas hold’em på nivåer från $0,01-0,02 upp till $10-20 som cashgames plus ett stort antal dagliga turneringar, men ”andra spel kommer snart också att presenteras”. Och eftersom Ultimate Poker ägs av Station Casinos med 16 fysiska kasinon, kan man i dessa både sätta in på och ta ut medel från onlinekontot.

Av intresse för svenskar som tänker resa till WSOP eller kanske åka till Nevada av andra skäl, är att man enligt uppgifter redan i förväg kan registrera ett konto och sätta in pengar, medan själva spelandet på sajten alltså får anstå tills man är på plats.

Så vad händer härnäst, efter denna milstolpe? Dels kommer självklart de övriga stora ägarna av fysiska kasinon i Nevada, som Caesars Entertainment Corporation och Boyd Gaming, inte att ta det här stillatigande utan sikta på att få igång konkurrensen; dels kommer också sannolikt närmast New Jersey, Kalifornien och Oregon vara de delstater som nu snart följer efter. Och när väl flera delstater kommit på banan, kan man förvänta sig ”interstate compacts”: dvs tekniska och juridiska avtal delstaterna emellan som gör att de i praktiken fungerar som ett gemensamt jättenätverk.

Det är bara att välkomna all denna utveckling, som kommer att hjälpa till att bygga upp internationell poker och i förlängningen även gagna deltagarsiffrorna i de stora turneringarna. Lägg därtill den just nu pågående tillväxten för poker i Asien, och jag vågar nog tala om en pånyttfödelse för spelet.

Att det varit brist på inlägg från mig under helgen beror på att jag varit i Wien på en liten minisemester – så det här får bli ett kombinerat rese- och pokerreportage! Och nog är det väl lätt att bli förälskad i en stad där man stolt visar upp att man är hovsockerbagare till yrket?

Hotellet jag valt att bo på var nyöppnade Palais Hansen Kempinski, vilket jag efter min vistelse totalt kan rekommendera för bekvämlighet och diskret men samtidigt förstklassig service:

… för att inte tala om den mat man kunde tillhandahålla i restaurangen i anslutning till lobbyn: inte många andra ställen jag bott på där äkta champagne ingick i frukosten…

Givetvis fick det bli ett besök i den magnifika gotiska katedralen Stefansdomen i centrum:

Att promenera längs Donau bjöd på kilometervis med graffiti-”konst”, förutom hemgjorda skulpturer som entusiastiska amatörkonstnärer ställde ut:

Och inget besök i Wien är komplett utan en bit äkta Sachertårta, på Café Sacher intill Hotel Sacher!

Det berömda hotellet, i folkmun kärvänligt kallat bara ”Das Sacher”, har i snart hundrafemtio år varit stället där kungligheter, presidenter, sångerskor, filmstjärnor, politiker, författare och annat högvilt i kändisvärlden bott. Det visar man stolt upp via bland annat porträtt med en samling personliga hälsningar och namnteckningar som skulle ge världens autografjägare ett kollektivt svimningsanfall… här ses en liten del av galleriet:

Kul sidodetalj: en av Wiens tunnelbanestationer heter Schwedenplatz…

… och ännu en: vår speciella form av (bild)korsord i Sverige har man importerat hit under namnet Schwedenrätsel!

Jag gillar att man hyllat den europeiska boktryckarkonstens fader Gutenberg med att uppkalla en restaurang efter honom; kulturen intar definitivt högsätet i Wien:

Självklart fick det också bli en utflykt till magnifika slottet Schönbrunn, som man här ser en del av (det är betydligt större och längre, bredare och mer omfattande i verkligheten, jag lovar):

I trädgårdsanläggningen bakom slottet finns en av Europas största labyrinter, där många turister villat bort sig och fått räddas av personalen:

Och självklart fick det på Schönbrunn bli en slottskonsert där det bjöds på inte bara några av wienklassicismens mästare som Mozart och Haydn, utan även några Straussvalser. Det ÄR något sanslöst vackert över så tidlös musik, som tvärsigenom århundradena talar så djupt till våra mänskliga själar att vi kan röras till tårar…

Hur är det då med spelandet i Wien? Slumpen dikterade att bland det första jag sprang på i staden var ett lotteri som gjorde reklam för en shoppinggalleria som öppnades samma dag:

Längs huvudstråket Kärntnerstrasse ligger kända Casino Wien, med en något blygsam entré mätt med mått från Las Vegas och Macau:

Pokerstället nummer 1 i Wien är dock enligt vad jag fått höra Concord Card Casino, som ligger ute i förorten Simmering – runt en halvtimme med tunnelbana från centrum. Går man till den formellt angivna adressen, nr 21 på Brehmstrasse, möts man av en betongmur; men så snart man svänger om hörnet ser man denna skylt:

… och när man sneddat in på parkeringsplatsen där Mercedes och Audi är överrepresenterade, ser man också entrén:

I min Unibetkrönika kommer om en dag eller två en mer detaljerad beskrivning över min turneringsupplevelse där, men här är en smygtagen bild i cashgamesektionen:

Och här är mitt bord vid vilket jag inledde turneringen:

Dealerknappen var oval i stället för rund, och utformad som Concords logotyp…

… medan markerna (ovanligt nog var startkapitalet 21K!) var färgglada:

Reportage kommer i en Unibetkrönika, som sagt – och jag rekommenderar ett besök i Wien!

Då och då spelar vi alla händer som vi med facit i hand kliar oss i nacken och frågar oss själva: ”Vad sysslar jag med?” Händer som i nästa liknande situation vinns och man är ett otvivelaktigt geni som hittade synen med fjärdeparet.

På min förra livegrind inträffade en sådan hand. Jag har grubblat mycket på följande hand men kan inte placera hur långt ut på dålighetsskalans spets den hamnar.

Spelet är £1-2 med £400 i maxupptag. Jag har just bytt bord till ett som ser ut att vara fiskigare. Jag har inte hunnit spela länge nog för att kunna bedöma dem individuellt. Samtliga händer jag valt att spela vid bordet har missat brädorna fullkomligen. Jag får verkligen sken av att de tror att jag är lätt att köra över då jag vikt på flopp eller turn hundra procent av gångerna hittills.

Sjuhandat höjer jag UTG till £10 med J9 i klöver och en gubbe i sena 50-årsåldern med tonade brillor synar från stora mörken. Han börjar handen med £350.

Floppen kommer 4-5-Q, två hjärter. Gubben checkar och jag säger £16. Han synar och turn kommer en nia. Han checkar igen varpå jag leder ut för £25. Några gratis drag tänker jag inte ge. Och lika mycket vill jag få information för att slippa gissa på river. Men, ganska förvånande slår han om till £80. Min första tanke är att han minns hur lättskrämd jag är från potterna varpå han drar på med en semibluff med ett färgdrag eller färg- och stegdrag kombinerat. Efter en längre stunds dividerande synar jag och bestämmer mig för att syna ner river om inga färgkort kommer på river.

River kommer ett ruteress. Ganska omgående skeppar han in £240 i £210-potten. Esset skrämde honom uppenbarligen inte. Och om han skulle ha en dam ser jag inte varför han skulle välja att vraka vidare ens med ett halvdåligt tvåpar. Att han skulle ha valt att spela AQ på detta vis handen igenom köper jag heller inte. Skulle han ha spelat AhXh likadant på flopp och turn ser jag inte att han, av den gamla skolan, skulle lasta in pengarna på river med en överbet. Så vad som kvarstår, allt sammantaget, är en mängd missade drag och 33 eller 44.

Eftersom hans range innehåller betydligt mer luft och eftersom han väljer att överställa potten på river luktar det unket. Det enda som talar till hans verkliga fördel är att han är äldre. Äldre spelare är sällan lika kreativt galna som ynglingar, spanjorer och medelhavsspelare. Men så kvarstår faktum om min postflopphistoria. Tror han kanske att han kan tvinga bort mig från min dam ändå? Och kanske det där esset är ett extra bra kort, eftersom en KQ blir extra svårsynad.

Jag synar. Och förlorar. Gubben vänder upp 44 för floppat. Set. Visst, visst, jag kunde ha checkat turn och kommit undan billigare. Men å andra sidan hade jag gissat mig fram, för någon info hade jag inte kunna basera mitt riverbeslut på.

Hur dåligt spelad var handen, egentligen? Hade det varit mer förlåtligt om handen utspelat sig mot en spelglad och rik östeuropé i samma ålder, eller varför inte en move-glad italienaryngling?

Som vanligt följer du mig flitigt och dagligen i min konstant växande blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

I mitt förra inlägg nedan berör jag ämnet sällskapslekar – och för den som är tokig i sådana kan jag rekommendera en lämplig plats att bosätta sig på!

Staden Truth or Consequences i New Mexico i USA har faktiskt fått sitt namn efter motsvarigheten till den lek som på svenska kallas “Sanning eller konka”. (Lokalborna borta i New Mexico kallar oftast sin hemstad för bara ”T or C”.) Och hur staden fick sitt udda namn är faktiskt en smårolig historia.

År 1940 debuterade tävlingen ”Truth or Consequences” som daglig radioshow under ledning av Ralph Edwards (bilden) på NBC: ett tävlingsprogram där de deltagande kändisarna fick en fråga och skulle besvara den sanningsenligt, eller ta konsekvenserna av ett felaktigt svar. Frågorna utgjordes som regel av antingen usla ordvitsar eller underhållande samt udda triviafrågor som i bägge fallen var i det närmaste omöjliga att svara på; och konsekvenserna utgjordes av allehanda utmaningar som Edwards målande fick redogöra för i radion, som att med förbundna ögon försöka kliva genom ett område med vattenfyllda påsar.

Programmet blev en stor hit, och resulterade med tiden i allehanda kringprodukter som till exempel ett sällskapsspel (t.h.). Dessutom kunde Truth or Consequences skryta med att bli världens första gameshow på TV, när man som experiment gjorde ett speciellt program den 1 juli 1941 då stationen WNBT hade sina premiärsändningar i New Yorkområdet! Till showens tioårsjubileum 1950, då TV på allvar slagit igenom som underhållningsmedium i USA och producenterna bakom Truth or Consequences beslöt sig för att sända ett återkommande program där, tog man till ett udda marknadsföringsknep: lovade att årligen spela in ett antal av TV-programmen i en studio i första bästa stad som var villig att byta namn till detsamma som programmet.

Den lilla staden Hot Springs i New Mexico antog utmaningen, inte minst för att slippa sammanblandningen med andra städer med samma namn i Arkansas, Kalifornien och Montana med flera delstater. I en blixtsnabbt anordnad folkomröstning blev det en nästan 80%-ig majoritet för namnbytet, och inom bara några dagar anlände Ralph Edwards med hela sitt produktionsteam från NBC. Allt var kort sagt frid och fröjd, och både producenterna och stadsfäderna gnuggade händerna över sin gemensamma PR-kupp som fick rubriker från kust till kust, över tittarsiffrorna och över pengarna som strömmade in, inte minst från besökande nyfikna turister till staden.

Ralph Edwards höll sitt löfte så länge han var programledare fram till 1957, men under hans efterträdare Jack Bailey flyttade man hela produktionen till Hollywood. Där kom showen att finnas kvar till 1988, då den till sist lades ner och dåvarande programledaren Larry Anderson tackade för tiden som varit. Ralph Edwards själv kom att under sammanlagt femtio år i sträck, ända till hälsan började svika honom före hans död 2005, varje år infinna sig i staden i början av maj för att delta i karnevalen Fiesta.

Truth or Consequences är i dag en stillsam ort med lite över 6000 invånare, och känd för sina varma källor och sitt milda klimat – samt, inte minst, för Ralph Edwards Park som hedrar stadens störste kändis och tillsammans med stadens namn bär vittnesbörd om dess unika historia.

I tidningarna läser jag att man borta i USA nu börjat förhöra Dzjochar Tsarnajev, den överlevande av de två bröder som är starkt misstänkta för de avskyvärda bombningarna i Boston. Men förhören sker tydligen trots att myndigheterna tidigare sagt att han på grund av skador i halsen inte kunde förhöras – och jag kan inte låta bli att undra: var skadorna inte värre än att Tsarnajev nu trots allt kan förhöras muntligen? Eller sker förhören skriftligen? Eller sker dessa via ja/nej-frågor, med nickningar eller huvudskakningar som svar?

Om det är det sistnämnda, så har den förhörsmetoden faktiskt urgamla anor vad gäller brottsutredningar. Att ställa ja/nej-frågor, som i sällskapsleken tjugo frågor och i andra sammanhang inklusive allehanda TV-produktioner genom åren, sägs ha sitt ursprung i ett blodigt drama. Det går enligt legenden tillbaka på en judisk rabbin vid namn Simon bar Kokhba, som levde under det andra århundradet av vår tideräkning och var vida känd för sin kvicktänkthet. Han ska en gång ha konfronterats med en döende man som hittats i staden och i ilfart burits till just Simon. Den döende mannens tunga hade skurits ut och hans händer hade huggits av, och därför kunde han inte säga eller skriva ned namnen på de män som överfallit honom. Men genom att snabbt ställa en serie skarpsinniga frågor på vilka mannen antingen nickade eller skakade på huvudet, kunde dock Simon bar Kokhba under de få minuter som offret hade kvar att leva identifiera de skyldiga, som därefter kunde gripas och avrättas.

Det finns ibland mera bakom spel och sällskapslekar än vad de flesta tror…

För flera månader sedan drog jag igång en rad seriösa shortstack-försök. Sessionerna utspelade sig på The Vic:s £5-10-spel i London. Minimuminköpet är £400 och något inköpstak finns inte. Flitens lampa lös och jag jobbade aktivt på att täppa luckor, förbättra och optimera min strategi och att klämma ur varje extraövertag jag kunde finna.

Men vad hände sen?

Jag måste ha varit där ett dussin gånger och resultatet är visserligen ett modest plus, men ett stort hinder uppkom och återkom vareviga sittning.

Huruvida regsen satt det i system för att schasa bort shortstack-nissarsom mig själv eller om de helt enkelt har bokstavssjukdomar i benen och således inte kan sitta still mer än tjugo minuter i stöten förblir en gåta.

Efter att ha väntat min skäliga tid på att få ett säte slår jag mig ner vid det fulla bordet. Oftast som ensam shortstack har jag således ingen konkurrens från spelare med samma ambitioner. Men, kort in slår det aldrig fel. En handfull spelare lämnar bordet. Kanske för att röka, besöka herrarnas, eller bara för att sträcka på benen. Och när en kommer tillbaka så lämnar en annan. Ofta lämnar många nog för att spelet ska bli femhandat. Som shortstackspelare kombinerat med den halvtimmesavgift om £9 är det rena döden matematiskt.

Blindarna äter upp stacken i dubbelt tempo och inte heller finns det någon rim och reson i att ställa för mina £400 mot en £25-30-höjning. Måhända lär jag kommer undan med det ofta nog, vilket förstås kräver att jag öppnar upp min range ganska rejält. Men när väl jag får action kommer jag oftare än inte att ha trasslat in mina fötter i gulningsgyttja.

Jag är säker på att det finns bra spel för shortstackande, men än så länge känner jag inte till några. Åtminstone inte i London.

Så länge bordet är fullt så funkar det finfint. Men det räcker att två spelare lämnar för att det ska bli ofördelaktigt. Halvtimmesavgiften vet jag inte heller om jag är särskilt imponerad över.

Finns det någon av er läsare som känner till några £5-10-motsvarande spel där det är vanlig rake och där spelarna faktiskt håller sig till bordet istället för att flänga rundor likt otåliga vantar?

Som vanligt följer du mig flitigt och dagligen i min konstant växande blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

I mitt förra inlägg noterade jag att det sannerligen inte saknas material, när mera av pokerspelets moderna historia ska skrivas – och det visar sig att två sådana böcker redan är på gång!

Den ena håller på att författas av Molly ”Poker Princess” Bloom, som på bilden här ses lämna en rättssal på Manhattan. Som bekant har Bloom på så vitt skilda platser som Los Angeles, Miami, New York och Las Vegas organiserat privata (samt enligt det amerikanska rättsväsendet illegala) pokerpartier för sportkändisar, filmskådespelare, Wall Street-investerare samt andra, och med insatser uppe i jonosfären. Enligt Star Magazine ordnade hon “everything from the felt-top tables presided over by professional dealers, whom she employed, to the food, booze, guest list, and – for some – women.” Och med bland andra Leonardo DiCaprio, Alex “A-Rod” Rodriguez, Tobey Maguire, Ben Affleck och Matt Damon på gästlistorna, är jag övertygad om att de lyxiga miljöer i vilka hon anordnade partierna förmodligen i jämförelse får Cosmopol att framstå som en källarklubb i Södertälje.

Lägg till det att enligt vad det amerikanska rättsväsendet anser har hon haft delar av den ryska maffian som finansiell uppbackning, samt tagit in ”tiotals miljoner dollar i intäkter” mellan 2006 och 2012. Hon sitter alltså sannolikt på en hel del nervkittlande material som tilltänkta läsare är intresserade av. Inte oväntat har nu Bloom därför undertecknat ett kontrakt med It Books, ägt av publikationsjätten HarperCollins, om att skriva sina memoarer. Enligt pressreleasen ska Bloom, “who for seven years reigned supreme over the secret world of underground, highstakes poker”, låta läsarna få veta allt om de beramade pokermatcherna. Någon officiell titel har boken ännu inte fått, men publikationsdatum är satt till sommaren 2014. Vågar man dessutom inte alltför djärvt gissa på att Hollywood redan ställt sig på kö?

En annan bok som ska komma ut redan nu i slutet på maj i USA är Straight Flush, av Ben Mezrich. Denne har redan avhandlat flera ”true stories” från gamblingvärlden i bland andra Rigged, Busting Vegas och Bringing Down the House, den senare filmatiserad under titeln 21. Boken Straight Flush sägs vara skriven efter omfattande insiderintervjuer och annan research, och berättar historien om onlinesajten Absolute Pokers uppgång och fall: hur en grupp studenter vid University of Montana förvandlade ett en-gång-i-veckan-parti på en lokal krog till ett av de största företagen i sin bransch med bruttointäkter på över en miljon dollar om dygnet och ett hedonistiskt liv med vilt partajande och kvinnor i Costa Rica, och hur sedan en omskriven fuskaffär och därefter de amerikanska myndigheternas tillslag sänkte alltihop och gjorde grundarna till jagade brottslingar.

Pressreleasen för Straight Flush utlovar en ”exclusive, never-before-seen look behind the headlines of one of the wildest business stories of the past decade” – och nog väntar intressant läsning, det är jag övertygad om. Officiellt publikationsdatum är den 28 maj, så jag lär väl kunna inhandla mitt exemplar när jag är på plats i Las Vegas…