Här kan jag tipsa om ännu en spelutställning: ”American Games”, som äger rum i Chemnitz i Tyskland; den öppnade nu den 12 april och pågår till och med den 30 juni. Utställningen är ett samarbete mellan den kände amerikanske spelsamlaren Bruce Whitehill (med smeknamnet ”the big game hunter”, en ordvits eftersom ”big game” också betyder ”storvilt” i jaktsammanhang) och Deutsches Spielemuseum. Utställningen har getts sex huvudteman:

Historia, geografi och resor – om hur Amerika formades och dess befolkning sett på omvärlden vilket återspeglas i spelen

Politik och propaganda – i synnerhet hur USA betraktade Tyskland under såväl första som andra världskriget

Krig och konflikter – en amerikansk syn på stridigheter, från medeltida slag och till såväl kalla kriget som Vietnamkriget

Americana samt populärkultur – om trender och strömningar i USA

Deckare och brott – hur spelen reflekterat ett utbrett intresse i litteratur, film och tv

Vilda västern – en tribut till både myter och verklighet, om indianer och cowboys, under expansionen västerut.

Dessutom finns underavdelningarna ”ovanliga spel” och ”affärsspel före Monopol”, så det är säkert en sevärd utställning för den brett spelintresserade!

Adressen är Neefestrasse 78 a i Chemnitz. Mera information hittar du på

http://www.deutsches-spielemuseum.eu/

och på Bruce Whitehills egen webbsajt

http://thebiggamehunter.com/

Här ovan är för övrigt en bild med (från vänster till höger) den kände brittiske speluppfinnaren David Parlett, tillika ansedd som världens främste expert på kortspelandets historia; Sybille, gift med Bruce; Bruce Whitehill själv; och jag, alla på spelmässan i Essen 2011.

Resetips inför semestern, alltså!

I går förlorade jag en lika omskriven som rättfram vadslagning om en tusing mot Håkan ”byling” Bylin i Göteborg; och i dag har jag denna morgon självklart redan varit en sväng förbi banken och transfererat laxen till hans konto, tillsammans med ett grattis till segern. Men det hela tjänar som ett osökt tillfälle att göra ytterligare en djupdykning, och presentera ännu ett udda vad ur gamblinghistorien:

Resan till Jerusalem

En mycket våghalsig gambler, och vida känd under sin livstid, var irländaren och adelsmannen Thomas ”Buck” Whaley (1766-1800). Året 1786, när han bara var tjugo år gammal, slog han under en middag hos William Fitzgerald, hertigen av Leinster, vad med en grupp andra gäster om att han inom en tidsrymd av två år från avfärden skulle kunna ta sig till Jerusalem och hem igen, samt medföra bevis för att han verkligen varit i staden.

Thomas ”Buck” Whaley på ett dåtida porträtt

Man bör dessutom ha i minnet att detta var i en tid då ridhästar och segelfartyg var de snabbaste förflyttningssätten, att det fanns en del människor som inte ens var övertygade om att denna bibliska stad fanns i verkligheten, och att även om nu Jerusalem existerade så tillhörde staden det ottomanska imperiet som då ansågs som ett oerhört farligt område att färdas i, för europeiska och i synnerhet kristna resenärer. Vadet var för övrigt på oerhörda 15 000 pund vardera, motsvarande cirka 2 miljoner kronor i dagens penningvärde!

Whaley avseglade först i oktober 1788 från Dublin; och vadet var vid det laget så omtalat att en stor människomassa hade samlats på kajen.

Via Gibraltar tog sig Whaley – som inte färdades ensam utan hade med sig några betjänter samt ”ett stort förråd madeiravin” – till Smyrna varifrån han färdades landvägen till Konstantinopel. Väl där blev han av den brittiske ambassadören presenterad för vesiren Hasan Pasha. Denne visade sympati för Whaley samt hans galna vad, och lät utfärda dokument som skulle ge Whaley fri lejd till Jerusalem.

Från Konstantinopel avseglade Whaley till Acca, där han landsteg och fick träffa Ahmed al-Jazzar som var härskare de facto över Galileen och omgivande provinser. Denne gick under öknamnet ”Slaktaren” på grund av sitt inte direkt demokratiska styre, och Whaley erkänner sig i sina memoarer något nervös inför audiensen, som inleddes med att al-Jazzar avfärdade Hasan Pashas dokument som värdelösa. Whaleys smittande irländska charm vann dock i längden, och al-Jazzar utfärdade nya resedokument och lät honom fortsätta sin resa – och den 28 januari 1789 kunde så Whaley med följe rida in i Jerusalem.

Där tog han in på franciskanerklostret Terra Sancta, och stannade cirka en månad. Under tiden gjorde han noggranna skisser och observationer av byggnader och platser runtom i staden, och fick abbotten att utfärda ett intyg på att han verkligen varit där.

Hemfärden skedde mestadels till lands, på hästryggen via Konstantinopel samt en serie huvudstäder i Europa. På sensommaren samma år kunde han så göra sitt triumferande återintåg i Dublin, under stort firande, och kassera in på sitt vad. Hela resan hade kostat honom cirka 8000 pund, vilket alltså resulterade i ett netto på 7000 pund.

Vad gör inte en del för att vinna sina bets? Ytterligare en vadslagning för vilken Whaley blev omtalad var på 12 000 pund – och på att han kunde rida sin arabhingst i full galopp inne i sin fars hus vid Stephen’s Green, längs ett galleri, in i den stora salongen och ut genom det öppna fönstret ned till marken trettio fot (nio meter!!) därunder.

Jo, både Thomas Whaley och hans häst klarade den vådliga färden utan större skador; och nej, jag tror att till och med Malin Baryard hade backat ut från den vadslagningen…

En vän som jag umgicks mycket med under de större pokeråren, låt kalla honom ”Kalle”, och som råkade vara från samma stad som jag åkte ofta hem till varandra och grindade från varsin laptop. Han spelade på sina sidor och jag på mina. Emellan diskuterade vi händer, strategi och turades om att få tiltutbrott och tauntrum när orättvisor stal från våra hårt hopgrindade rullar.

Det finns två typer av vinnande spelare. Den ena kategorin innefattar rå talang. Den andra kategorin innefattar de motiverade. De som inte räds träning, studier och slit. Men man klarar sig inte med bara det ena. Nej, för att nå någonstans krävs en mix av båda.

Problemet med råa talanger är att många av dem per automatik tror att allt de rör blir till guld. De tror att träning är någonting för den dumma massan, inte inbegripande dem själva. Talanger som inte lämnar detta tankestadium når sällan betydande långt, oavsett område.

Problemet med de motiverade å andra sidan är att de ibland stångar huvudet i väggen när de istället borde ge upp. De som inte inser att det inte finns nån talang att bygga vidare på och som är övertygade att framgång väntar den som aldrig ger upp.

Det är ingen tillfällighet att rå talang och motiverat slit i en enda kombination. Du kan inte finna en endaste elitspelare som inte ägnat hundratals, om inte tusentals, timmar åt att äta, andas och skita poker.

Likaså är det ingen tillfällighet att det 2005-2007 pumpades så mycket pengar in i onlinepokersfären. Tio insättningar följt av lika många gulningar krävdes det för gemene pokeraspirant att inse att problemet inte berodde på rigg utan på brist på talang. Det skulle inte spela någon roll om 97-procentskaran så vigde sina liv åt poker, för de skulle aldrig nå någon framgång ändå.

Kalle är och var en mångfacetterad man och en talang inom många områden. Inom poker var han talang nog för att klättra upp på en stadig NL1000-nivå. Men mestadelen av hans nivå kom från idogt och bångstyrigt kämpande. Att ge upp existerar inte i hans världsbild (vilket också är anledningen till att han är omåttligt framgångsrik med tjejer, eftersom ett ”nej” inte är ett nederlag och likaså alltid kan övertalas till ett ”ja”).

Arbetande på ett tillfälligt jobb som han hatade över allt annat på denna jord; ett enligt honom hjärndött och fördummande arbete, nosade han sig till poker. De första fem insättningarna gick åt helvete. ”Lärdomspengar!”, resonerade Kalle. Efter 20,000 kronor i lärdomspengar vände vinden och Kalle började vinna, om än med orkansvängningar med tanke på hans minst sagt lösa spelstil. Vinsterna var en trend som kom att hålla i sig en stund. Men en dag tog det stopp och han brände hela rullen på ett års envist grindande. Talangen tog slut och kvar fanns bara ren vilja. Det han en gång hade lärt sig funkade plötsligt inte längre. Ovetande (eller ovillig) att ändra och uppdatera sitt spel var gulningen ett faktum. Gulningen kom och han fortsatte att spela från en höglimitspelande kompis konto. Det gick allt annat än bra och karriären och deras vänskap kraschlandade.

Hur tråkigt jag än tycker att hans pokeröde är, lika övertygad är jag om att hans mindset kommer att ta honom omåttligt långt en vacker dag. Men för detta krävs att Kalle lär sig att man inte kan köra jorden runt på ett par däck. Någon gång då och då måste man stanna och laga punkteringen.

Jag brukar säga att Kalle antingen kommer att sluta som uteliggare eller också bli Sveriges rikaste entreprenör. Ges han bara nog med chanser så är det bara en tidsfråga innan det smäller. Problemet med denna skara brinnande själar är att de ibland inte ser skogen för alla träd. Den dag Kalle kan stiga ur sin bil och bedöma dess körduglighet och vad som ska fixas, den dag kan han gå precis hur långt som helst.

Som vanligt följer du mig flitigt och dagligen i min konstant växande blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Harry S Truman, USA:s president 1945-53 (bilden ovan), blev känd för åtskilliga ting: inte minst för att ha tvingats fatta beslutet om att använda USA:s andra och tredje atombomb mot respektive Hiroshima och Nagasaki. Hans resoluta hållning under slutfasen av andra världskriget och sedermera i det begynnande kalla kriget som följde, gav honom smeknamnet ”Give’em Hell Harry”. Han kopplade mellan varven dock gärna av med poker i Vita huset, oftast tillsammans med en grupp stridskamrater från första världskriget, samt lät tillverka en speciell uppsättning pokermarker med presidentämbetets sigill ingraverat på ena sidan och som nu finns utställda i The Harry S Truman Library:

Men Truman är också bland amerikaner känd för en speciell sak: att han på sitt skrivbord i Vita huset hade en skylt med texten THE BUCK STOPS HERE!

Uttrycket syftar på den amerikanska frasen ”passing the buck”, med betydelsen att om man inte vill, kan eller vågar fatta ett beslut, så skickar man uppgiften vidare i befälskedjan – om vilket man använder just frasen ”passing the buck”. Truman ville markera att som president i USA och högste befälhavare för de väpnade styrkorna har man alltid det yttersta ansvaret, och måste oavsett allvaret i situationen ta ställning.

Den skylten var för övrigt en present från en gammal vän, Fred Canfil som då innehade ämbetet som US Marshal i Missouris västra distrikt. Och Canfil visste vad han gjorde; inte bara hade han vid åtskilliga tillfällen spelat poker med Truman tidigare – Truman var från Missouri – utan uttrycket ”passing the buck” kommer från just poker.

Under vilda västerns dagar fick ibland en jaktkniv, dragen ur bältet från någon av de närvarande spelarna, utgöra den dåtida motsvarigheten till en dealerknapp. Eftersom knivhandtagen på den tiden ofta tillverkades av ”buckhorn”, alltså hornen från ett hjortdjur, kom kniven på bordet att kallas ”buckknife” varpå dess funktion så småningom blev bara ”the buck”. Och eftersom det inte var obligatoriskt att vara giv när det blev ens tur, kunde man skjuta ansvaret för dealandet vidare till nästa person i turordning bordet runt genom att handgripligen flytta kniven (”passing the buck”) vidare till denne; ett förfarande vars symbolik alltså kom att lånas in i allmänt språkbruk, inklusive inte minst politiken.

Truman kom flera gånger att referera till skylten i sina tal. Sista gången var i januari 1953 i sitt avskedsframträdande som Förenta Staternas president, när han bland annat sa följande: ”The President – whoever he is – has to decide. He can’t pass the buck to anybody. No one else can do the deciding for him. That’s his job.”

Här ovan är en av de få existerande bilder som visar Truman (i fluga) vid pokerbordet; han var annars mycket försiktig med att låta sig fotograferas i spelsituationer, väl medveten som han var om hur sådant kunde uppfattas moraliskt bland väljarna i ”the heartland of America.”

Och det är samma sak i poker, ett spel som Truman alltså var förtrogen med. När man plötsligt sitter där i en liv-eller-död-situation vid bordet med hela ens markerstapel i ena vågskålen, kan även det vara ett ensamt och svårt beslut att fatta: det finns ingen annan att rådfråga; ingen annan man kan hänskjuta beslutet till. Men det är å andra sidan i sådana situationer som karaktären definieras, både hos dig själv och hos dina motspelare. Det är inte för inte som Albert Upton, en gång lärare vid Whittier College där Richard M. Nixon var elev – och senare även han blev en duktig pokerspelare – har sagt att ”Den som inte kan sitta med i ett första klassens pokerparti är inte lämpad att vara Förenta Staternas president”.

Eller stats- respektive finansminister i Sverige, måhända? Det tål att tänka på.

Eftersom det var ett tag sedan mitt förra bildsvep, och eftersom helgen stundar, ska jag i underhållningssyfte bjuda på ännu ett bildsvep med sådana bilder som jag tagit här och var och som har med spel och gambling att göra – eller åtminstone ibland med lite fantasi framstår så!

Cigaretter av märket Blackjack, avfotograferade i Macau…

Den här vackra handväskan, den perfekta presenten till varje kvinna i gamblingbranschen, såg jag i ett skyltfönster på St. Maarten:

Och vad sägs om receptet på drinken ”Magic’s Lots O’ Luck”, avfotograferat på en utomhusbar tvärsöver gatan från kasinot på St. Maarten där Unibet Open spelades i december?

Som omväxling en vägskylt söder om Helsingborg, för den som ser sig om efter en tursam plats att bosätta sig på:

På flygplatsen i Istanbul gjorde man i höstas reklam för klädmärket Emiliano Zapata… med hjälp av ett parti poker…

Och här något allvarligare: en affisch för en organisation mot spelmissbruk, och fotograferad i Hongkongs tunnelbana:

I ett antikvariat i London såg jag en gammal bok om gruppen Beatles, illustrerad med kvartetten på var sitt ess på omslaget – och med autografer!

Och ytterligare en plats att föredra för den vidskeplige såg jag i Kota Kinabalu på Borneo: ett hotell med namnet Big Luck…

På Arlanda förra året kunde man köpa en flaska Southern Comfort ihop med en kortlek och några pokermarker, som ett specialerbjudande:

En nyutkommen tysk deckare, här på ett varuhus i Nürnberg, har lånat sin titel och sitt tema från det populära tyska kortspelet Schafkopf (”fårskalle”):

I Las Vegas hade rumsnyckelkorten på Rio, spelplatsen för WSOP, temat och dekoren ”Hjärter Tjuv” för tre år sedan:

Och taxiföretagen i Las Vegas förnekar sig aldrig när det gäller att appellera till kundernas vidskeplighet – så här är en bil från företaget Lucky Cab:

I Mexiko inkluderade julskyltningen 2011 spelkortsdekor, av någon anledning…

Och avslutningsvis en bild från flygplatsen utanför Luang Prabang, och med reklam för Laos’ enda kasino ”Savan Vegas”; hur de kunde missa den uppenbara ordvitsen att i stället kalla det för ”Laos Vegas” fattar jag ännu inte… 🙂

Det får avsluta svepet för denna gång. Trevlig helg, alla ludofiler och chartister!

I bland läser jag poker-nyheter. Det känns som min plikt att hänga med, liksom. När jag var och hälsade på Jimmy pratade vi bland annat om poker-journalistik. Och då framför allt Aftonbladets.

Valterego och Koivu har nu dragit det hela ett steg längre i sin podcast. De har ett stående inslag där de ifrågasätter bladets och minimedias skriverier om poker. Man kan väl säga att de inte behöver slita för att hitta stoff…

Men jag kan någonstans förstå hur stackarna på Minimedia känner sig. I min ungdom jobbade jag som sportreporter på Vetlanda-Posten ett halvår. Jädrar vad sporter jag fick ta del av. Varje söndag var det till exempel tävlingar i hästhoppning som jag skulle bevaka.

Jag kunde inte ett skit om hästhoppning. Jag ville inte kunna något heller. Mina artiklar blev således helt värdelösa då jag inte besatt kompetensen eller intresset att skriva om detta ämne.

Så en dag ringde det en dam till mig som älskade hästhoppning. Hon förklarade hur roligt hästhopps-folket tyckte det var när det stod något i tidningen om deras tävlingar. Att tjejerna och killarna som vinner klipper ut de där artiklarna och sätter upp dem på väggen hemma.

Då skämdes jag. För de där artiklarna jag hade skrivit var inte värda att användas som tapet, knappt ens dasspapper. Så jag frågade om hon ville hjälpa mig. Och läsa igenom mina texter om hästhoppning innan de publicerades. Det ville hon gärna. Dessutom lärde hon mig en massa saker som gjorde att jag snart tyckte att det var helt ok att åka på de där tävlingarna ändå.

Jag tror artiklarna blev bättre efter det.

I dag läste jag den här artikeln på AB:s pokersida. Den handlar om Viktor Blom (vem annars?) och hur han blev bestulen på fem miljoner kronor vid pokerborden.

Jag blev intresserad av ämnet och läste runt lite om det på nätet. Det tog mig en kvart att inse att artikeln på AB är mycket bristfällig.

För det första bör man nog förklara vad fusket gick ut på. Danske ”Zupp” har alltså lånat ut sitt konto till svenska highstakesproffset ”Gulkines”. Det handlar alltså om klassisk multiaccounting. Och vad är det? En faktaruta kanske?

Men det värsta i artikeln är att det inte framgår någonstans att Blom faktiskt fick tillbaka alla pengarna. Zupp och Gulkines tvingades betala tillbaka de 800 000 dollar som de vunnit mot Blom. Det torde vara av yttersta vikt att betona det.

I stället står det:

”Efter att Viktor Blom sett hur fem miljoner försvann på sitt konto och han fick veta att det rörde sig om fusk anmälde han händelsen. Men spelbolaget trodde inte på honom. I stället krävde de svensken på bevis som inte gick att ta fram.”

Journalisten beskrivning går tvärtemot verkligheten och kan endast tolkas som att Blom aldrig fick tillbaka pengarna. Vilket gör artikeln direkt missvisande.

Att Wangle sedan inleder med att förklara att Ed ligger i Småland när det är ett ställe i Dalsland kan jag leva med…

Kanske är det dags att slå ett samtal till Minimedia och berätta om hur kul vi tycker det är när de skriver om ”vår” sport. Men jag tror inte de skulle tro mig om jag sa att jag hänger upp deras artiklar på väggen…

Det tog 10-15 minuter för mig att få fram den fakta som journalisten inte  bemödade sig hitta eller skriva om.

Carl och ni andra pokerjournalister på Minimedia. Om ni vill kan ni skicka era artiklar till mig innan ni publicerar dem? Så kan ni fortsätta spara in tid på faktagranskningen men ändå få det någorlunda rätt. För jag vet ju hur ni känner. Antagligen som jag kände inför hästhoppningen…

Fast då skulle i för sig Koivu&Egon tappa en rolig del av sin programidé. Det kanske vore en större förlust för pokersverige. Vem vet?

Edit: I övrigt skrev jag i går en pokerkrönika om klockor. Känner ni igen er?

Då och då – eftersom jag genom samtal och kommentarer här vet att ni läsare har ett betydligt bredare intresse för spel än att enbart läsa om poker – gör jag en dykning ned i den rika och fascinerande gamblinghistoriken, och berättar om sådant som makabra lotterier…

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2012/10/spel-med-livet-som-insats/

… om hur onlinespelandet föddes för 135 år sedan…

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/01/grattis-pa-fodelsedagen-onlinespelandet/

… om Nordens högsta insats genom tiderna i ett tärningsparti…

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2012/08/nordens-hogsta-tarningsspel/

… och om det värsta svindleriet någonsin inom hästsporten:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/02/spelfusk-del-2-loppen-som-aldrig-sprangs/

… samt mycket annat med! Och för en tid sedan fick jag under en diskussion frågan om vilket som är mänsklighetens allra äldsta kända spelföremål. Faktum är att det finns ett möjligt svar på den frågan, även om osäkerhetsfaktorn är påtaglig.

Spelandets allra yttersta ursprung, anser man inom antropologin, hänger ihop med divination – alltså de ritualer vi människor under tidsåldrarna utvecklat för att försöka förutspå framtiden. Ordet divination är latin, betyder ordagrant ”gudomlig ingivelse”, och syftar på allehanda ”metoder för att avslöja dold kunskap”. I begreppet ryms även mycket av vidskepelse och självbedrägeri som visat sig inte klara ens ett uns av vetenskaplig granskning, som astrologi, tarotkort, kristallkuleskådande och kiromanti, dvs att spå i handen!

För att komma till spelandets allra yttersta ursprung måste vi alltså förflytta oss sådär 100 000 år tillbaka i tiden, till den mänskliga historiens gryningsdimmor på den afrikanska savannen. Varsågod och ta plats i tidsmaskinen!

Världen är ung då och där, och full av mysterier och frågor: Varför åskar det? Vad är regnbågen för något märkligt i skyn? Blir det någon jaktlycka i morgon? Det är inte att undra på att religionen uppstår; världen måste ju styras av gudar och andra osynliga makter. Men hur tar då våra förfäder reda på vad dessa makter egentligen vill? Och hur blidkar man dem för att få framgång och jaktlycka?

Det är här som divinationen uppstår. Våra förfäder och anmödrar utvecklade med tiden olika procedurer för att försöka blicka in i framtiden och skaffa sig kunskap, sådan den nu uttolkades för dem. Man studerade fåglarnas flykt på himlen samt stjärnorna och planeterna på nätterna; man slaktade djur för att studera hur deras inälvor såg ut; och – här kommer det – stammens schamaner började kasta olika föremål på marken för att observera hur de föll. Och där, just i den sistnämnda ritualen, föddes grunden till det allra första spelandet.

Med tiden, anser antropologerna, blev detta kastande av föremål alltmer ritualiserat – för naturligtvis är det inte så enkelt som att om ett föremål som kastas landar med ”framsidan” upp betyder det en sak, medan om ”baksidan” kommer upp betyder det en annan. För dessa våra förfäder handlade det om komplexare sammanhang än så: att oftast kasta flera föremål samtidigt, och att studera och uttolka hur de föll i relation till varandra och vilka mönster de då bildade.

Och som en följdprocess, anser antropologerna vidare, uppstod så både hasardspelandet och brädspelandet: hasardspelandet genom att stammens medlemmar började att först gissa, och sedan ”slå vad” med varandra om vilken sida som skulle komma upp nästa gång; och de första brädspelen genom att man när man ville kasta flera gånger i följd måste hålla reda på resultaten, och därför markerade en ”bana” i marken, stack ned en pinne och sedan efter hand flyttade den för att hålla räkningen… varpå världens första spelpjäs hade sett dagens ljus.

På bilden här nedan ser du vad som kanske, k-a-n-s-k-e kan vara människans äldsta bevarade spelrelaterade föremål när man inkluderar föregångarna som kastades på marken, eller på djurhudar eller något annat, och av religiösa och magiska skäl: den så kallade Blombosstenen, daterad till en ålder av cirka 77 000 år. (Jag har själv tagit bilden på Izikomuseet i Kapstaden. Notera av den lilla skylten att stenen på bilden är en noggrant handgjord replika; originalet anses för värdefullt för att ställas ut.)

Tillsammans med en handfull primitiva verktyg och några andra föremål hittades den stenen år 2001 i Blombosgrottan som ligger i Sydafrika. Dessa fynd utgör faktiskt de allra äldsta kända kulturella föremålen som tillverkats av mänsklig hand, och beträffande vad just Blombosstenen använts till kan man bara spekulera; men en inte orimlig gissning är att den snidats och dekorerats med olika streckmönster på sidorna just för att vara ett kastföremål som använts i religiösa sammanhang. Om detta stämmer är den stenen en föregångare till dagens tärningar, som ju uppfanns för cirka 5000 år sedan i Mellanöstern, samt till i princip alla andra spelföremål!

Än i dag lever seden kvar – i många kulturer, i flera världsdelar – att kasta föremål i olika religiösa och ockulta sammanhang, och att med ledning av ”resultatet” och via diverse rituella system försöka tolka innebörden. På den här svartvita bilden ovan ser du en sangoma, en ”häxdoktor” eller schaman inom zulufolket i Sydafrika, omgiven av ett antal av de kastföremål av trä och ben och annat som han använt i sina ritualer; bilden är tagen ur en bok skriven på 1950-talet, av en brittisk läkare som då under många år arbetat på olika håll i Afrika söder om ekvatorn. Sådana rituella kastföremål kallas för övrigt för mathambas på zuluspråket.

Och på bilden här närmast ovan ser du ett fullt ”modernt” sådant kastföremål, ett skulderblad (från en säl?): en mathamba som jag fick tillåtelse att fotografera när jag under min rundresa i Sydafrika för några år sedan, i syfte att jaga just kastföremål och andra relaterade spelobjekt till mina samlingar, bland annat besökte en kvinnlig sangoma i den lilla kåkstaden Mfulanwazi Township utanför Hout Bay en bit söder om Kapstaden. Hon förvarade det utomhus uppbundet i ett träd, men var ovillig att berätta exaktare om hur hon använde det, utöver mycket vaga ordalag, och ville inte bli fotograferad själv. Nå, ämnet religion kan vara mycket känsligt!

Då har du fått ett mysterium avslöjat, och som du kanske undrat över: hur vi människor en gång ”uppfann” spelandet. Det är alltså en bortåt – eller kanske mer än – 100 000 år gammal kulturell sedvänja, utövad än i dag och med sitt ursprung i schamanernas religiösa och magiska ritualer på den afrikanska savannen. Och det fascinerande är att ur bruket att kasta dessa dekorerade stenar, benbitar av djur, träföremål och mycket annat för att sedan försöka tolka resultatet, har ALLT vårt efterföljande mänskliga spelande sedan uppstått i en lång, slingrig och väl förgrenad utvecklingskedja: spelkort, schackbräden, lottsedlar, roulettehjul och i förlängningen de neonglittrande kasinona i Las Vegas och Macau. Våra förfäder som en gång kastade sina benbitar intill lägerelden kunde garanterat inte ens i sin vildaste fantasi föreställa sig den globala industri som den ritualen skulle ge upphov till, tusentals generationer längre nedför tidens ström.

Dessutom brukar det för de flesta komma som en överraskning, att spelandet ytterst har samma rötter som religionen och filosofin. Det överlappar alltså ett av mänsklighetens eviga spörsmål: vem eller vad styr våra öden? Den professionelle pokerspelaren i kolsvarta Ray-Bans och den milt leende församlingsprästen i stärkkrage har därmed förvånansvärt nog yrken som på håll är besläktade med varandra, långt där borta i fjärran i historiens gryningsdimmor; dessutom du kanske borde behandla tärningarna i ditt yatzyspel med mera respekt, de härstammar ju från vad som en gång var ett av gudarnas verktyg för att kommunicera med oss människor… och vare sig du spelar ett sällskapsspel med dina vänner, eller grindar online vid pokerborden, upprätthåller du därmed på sätt och vis en ritual som ytterst har ett religiöst ursprung.

Det tål faktiskt att tänka på – och nog svindlar väl tanken en smula?

Eftersom det varit lite folk som efterfråga någon form av handanalys, tänkte jag göra slag i saken och posta en. Handen utspelar sig på ett 5/10$ bord, vår FI är relativit okänd för mig men har spelat löst de 75 händer jag mött honom. Han spelar 29/26 med 3bet på 18, samt 2,8 i agg.

Pre

Till en början är det inte så svårt, vi är i blindsen, vi har A7o. En hand det skulle kunna gå att 3betta, men är tillräckligt bra att syna in. I synnerhet mot en spelare som verkar benägen att slå om mycket.

Flop

Efter flop har vi en god hand som dessutom blockar nötdrag. Vi väljer att betta ut en standard summa av 45$. Här väljer FI en oortodox linje och checkraisar på flop. Folk denderar att ha ganska märkliga händer då man väljer konstiga linjer. Det enda vi är säker på är att vår hand inte ska foldas ^^ Synar vi kan vi troligen göra om vår hand till bluff om färgen landar och FI börjar bli passiv. Han kan dessutom inte ha särskilt många färgdrag, har svårt att se honom checkraisa A hög bräda med några färgdrag som inte är kombodrag. Då lämnar vi honom alltså med 76s, 87s och ev 86s.

Turn

Här landar Jc, detta ger oss ett nötdrag till river. Vår motspelare väljer att panga vidare, föga förvånande av det lilla vi sett av honom innan. Återigen finns ingen tanke på att vika. Vi blockar hans potentiella färger samt dra till nöten själva. Vi synar…

River

Superblanka Ts hittar in på river, vår motspelare bestämmer sig för att gå all-in. Har vår motspelare set, kan man gissa att han kommer stanna av på antingen turn eller mest troligt river. Så vad lämnas då kvar? Han KAN ha set men jag väljer att tro på min tidigare tanke om att han kommer stanna av då. Enda färgdragen jag ser är som sagt kombodrag. Vilket ger oss 3 kombination. När vi först möts av en all-in på river är givetvis första tanken fold. Men vad ska han egentligen ha? Det enda vi vet/antar är att det är en aggressiv spelare vi möter. Jag kunde inte komma fram till några händer han kunde ha, då vi själva blockar nötfärgdraget. Det enda vi är rädda för är kombodragen från floppen. Så jag valde att syna och gissade på en råbluff. Det var väl inte helt fel 🙂 Hur hade ni spelat den?

Precis som många andra fick jag ett brev från SKV som säger att Full Tilt och PokerStars nu är skattefria. De ville man skulle veta inför deklarationen 2013. Ja men så bra då. MEN. Det löser inte problemet med att det varit så fullkomligt oklart vad som gäller tidigare år. Vad jag fattar av de som fått sina ”domar” så har man inte kunnat göra avdrag för förluster kontra vinster mellan sajterna. Dessutom en straffavgift. Fullkomligt orimligt. Har fortfarande inte fått min dom men väntar tålmodigt på att brevet ska dyka ner.

Det är inte så att jag någon gång försökt slinka någon skatt. Absolut inte. Jag gillar att betala och göra rätt för mig. Jag har barn i skola och på dagis, jag har en gammal farmor som behöver hjälp, jag har flera familjemedlemmar som behandlats för dödliga sjukdomar och blivit friska. Jag är all for it när det kommer till att betala skatt. Jag är extremt tacksam över att bo i ett land där vi har fri sjukvård och där alla har råd att gå i skolan. Där man vid 30 års ålder till och med kan komma på att man vill byta inriktning och skola om sig utan att betala en spänn.

MEN jag kan inte komma ifrån att jag tycker att sättet pokerspelare ska beskattas på är fel. Helt åt helvete fel. Jämför det med aktier eller en enskild firma. Det hade varit rimligt. Där man antingen kan kvitta vinster mot förluster och sedan betala skatt eller att man kan dra av omkostnader mot att man skattar för vinster. Och ha klara regler från början hur det ska gå till. Kom inte efter fem år och säg ”ni gjorde fel här är straffskatt på 40%” trots att ni själva inte kunde svara på frågan då. Klara och tydliga riktlinjer så kan jag lova er att ni hade fått in en hel drös med människor som tagit upp vinster i sina deklarationer som ni nu förmodligen aldrig kommer att få veta vilka dom är. Istället ska ni nu jaga er trötta efter människor som förmodligen redan tappat alla dom pengarna, som nu ska skuldsaneras hos fogden och få hela sitt liv förstört. Ett liv som skattebetalare förmodligen får betala för i slutändan på ett eller annat sätt.

Nu när ni ser i backspegeln. Känns det inte som att det hade varit en bra mycket bättre plan?

Nu den 12-15 april arrangeras European Nations Cup i poker, nere i Paphos på Cypern. Bakom turneringen ligger IFP, International Federation of Poker, som jag tidigare skrivit om här i Superbloggen. Och den tävlingen kommer att gå till pokerhistorien… som den första liveturneringen någonsin utan vare sig fysiska kort eller dealers vid borden, trots att spelarna ser varandra i ögonen!

Hur det går till? Jo, på de 14 borden kommer alla spelarna att tilldelas var sin ”smart” mobiltelefon med en app installerad, och på vilken de kan se sina individuella hålkort samt brädan och agera därefter. Med hjälp av IFP:s nya ”Match Poker Technology” kommer dessutom allt att spelas in och sedan bli offentligt för analys och kommentarer.

Dessutom spelas alltså turneringen i formatet ”match poker”, som är baserat på duplikatbridge: vid varje bord delas exakt samma uppsättning hålkort och bräda ut, och så i nästa giv en ny uppsättning hålkort och bräda som blir identisk på samtliga bord, osv – men lagmedlemmarna från de olika länderna sitter placerade så att de får olika hålkort i den given, och får hantera betandet samt agerandet från olika positioner! Syftet är förstås att i görligaste mån summera skickligheten och eliminera slumpen, vilken ju som bekant kan ge en spelare rader av A-A och K-K medan hennes granne hela tiden serveras sådant som J-2 och 7-3…

Totalt är det 14 nationer som ställer upp: Bosnien Hercegovina, Cypern (värdnationen, förstås), Danmark, Estland, Frankrike, Irland, Litauen, Nederländerna, Polen, Ryssland, Serbien, Spanien, Storbritannien och Ungern. De sex länder som så småningom hamnar överst i poängtabellen kommer att ha kvalificerat sig för IFP Nations Cup som spelas senare i år. Den första Nations Cup-turneringen, dock med i förväg preparerade fysiska kortlekar och dealers i detta match poker-format, hölls för övrigt 2011 i London och vanns av det tyska laget, med Brasilien på andra plats.

Irland har anmält ett starkt lag till European Nations Cup, med proffsspelaren Eoghan O’Dea (finalbord i WSOP Main Event 2011) som flankeras av bland andra Dermot Blain (vinnaren av APPT Macau) och veteranen Padraig Parkinson som har ett flertal djupa cashar i WSOP; Storbritannien kastar in Neil Channing, Ben Roberts, och bröderna Ross och Barney Boatman med flera; och det danska laget utgörs av bland andra dubble WSOP-armbandsvinnaren Jesper Hougaard, Lars Bonding och Simon Ravnsbaek. Mera information om evenemanget hittar du för övrigt på

http://www.pokerfed.org/

Men nej, inget Team Sweden; synd, det hade varit mäktigt att se Viktor Blom, Michael Tureniec, Johan Storåkers, Ramzi Jelassi och några andra mäta sina krafter med ovanstående illustra sällskap, och i ett så annorlunda turneringsformat. Kanske SvePof ska ta sig en funderare på och utvärdera ett eventuellt medlemskap i IFP?