Crown Casino i Melbourne utsattes nyligen, som vi kunnat läsa om i pressen, för en högteknologisk scam som hade platsat i en tilltänkt Hollywoodfilm; varför inte ”Ocean’s Fourteen”…

En ”highstakes gambler” som just då bodde i det tillhörande svit- och villakomplexet Crown Towers – för 30 000 dollar natten, enligt nyhetsrapporteringen – lyckades tydligen värva en medbrottsling på insidan: en med tillgång till kasinots övervakningssystem, vilket gjorde att denne via kamerorna kunde zooma in och studera korten på bordet – även de som förmodas vara dolda. Uppgifterna om vilka korten var förmedlades sedan till highstakesspelaren via radiosignal till en öronsnäcka.

Därefter blir pressuppgifterna luddigare. Enligt den inledande rapporten i dagstidningen Herald Sun angavs inte spelet närmare, men däremot att ”fusket avslöjades över åtta givar som spelades inom en kort tidsperiod”. Det hela ägde dessutom rum i kasinots höglimitavdelning. Säkerhetsvakter tog sig in i villan framemot gryningen och körde ut highstakesspelaren efter att gett honom ett föreläggande som för all framtid förbjuder honom att sätta sin fot på kasinot igen; varpå spelaren enligt uppgift ska ha återvänt till sitt hemland. Spelaren sägs dock ha fått med sig de pengar han scammade ihop, 32 miljoner australiska dollar – över 200 miljoner svenska kronor.

Crown Casino har gett sin VIP Services Manager sparken – om det var han som var mannen på insidan har inte bekräftats – och samarbetar nu med polisen, som optimistiskt säger att ”det finns gott hopp om att få tillbaka” en stor del av de bortsvindlade pengarna. En del kasinoexperter, däribland Barron Stringfellow i Las Vegas, säger däremot pessimistiskt att ”the chances are zero” att man ska kunna få tillbaka några pengar när fuskaren väl lämnat såväl kasinot som landet.

Vilket kortspel gällde det? är en fråga som ännu inte fått ett bekräftat svar. Tidningen The Register påstår att det var poker, men att då under bara åtta givar kunna komma över mer än 200 miljoner spänn skulle förutsätta ett parti med svindlande höga insatser. Då är det möjligt att det i stället var blackjack, där kasinona ibland går med på att ”lyfta av taket” för insatserna när enstaka highrollers vill det, och där det är en enorm fördel om man nu skulle kunna sitta inne med information om dealerns bägge kort i given.

Osäkra uppgifter, som sagt, och kasinot försöker begränsa den information som läcker ut. Vad som känns lite obehagligt är samme Stringfellows kommentar att “these sorts of scams happen much more than people realize. They just go unreported because casinos want to keep them a secret.”

Det är en trist tanke att man vid pokerbordet måste skydda sina hålkort inte bara från nyfikna motspelares blickar, utan även från kasinots säkerhetskameror om de nu försöker kika över axeln på en. Och en enda gång i mitt liv har jag faktiskt fått en demonstration av hur förödande följderna kan bli, om nu någon vid bordet vet om vilka hålkort konkurrenterna har.

Det var i april 2005 på Åland, när vi höll på att trimma in tekniken inför inspelningen av programmen i den första säsongen av Pokermiljonen: Joakim Geigert och jag satt ute i det improviserade kommentatorsbåset och kollade in monitorerna, inklusive där spionkamerorna visade allas händer. Vid bordet spelar just då några från produktionsbolaget MTV Mastiff, Unibet och TV4 med kortlekar, marker och dealerknapp medan kameravinklar och ljudnivåer justeras – självklart handlar det inte om några pengar, bara om testspel för att få allt på plats.

Via mikrofon och hörlurar står under tiden inspelningsledaren Isabelle M. i förbindelse med oss, och på skoj börjar Joakim och jag viska information om de andras händer i öronen på henne.

Under den halvtimmen spelar hon som Gud.

Hon kastar sina kort istället för att syna så snart andra har bättre; höjer aggressivt varje gång hon har den garanterat vinnande handen; avslöjar obarmhärtigt varje försök till bluff; och markerstaplarna framför henne bara växer och växer. Joakim och jag känner nackhåren resa sig på oss medan vi bevittnar när Isabelle förvandlas till en ostoppbar mordmaskin. Trots att hon inte röjer en min utan bara fäller korthuggna kommentarer i sin mikrofon om bildutsnitt och ljudnivåer och annat, anar förstås de andra vid bordet till sist oråd inför en spelföring som gränsar till det klärvoajanta, och under skratt avslöjar hon då hur det hela gått till.

Och vem har inte fantiserat om att just SÅ borde man åtminstone en enda gång i livet få spela poker, där man går fram genom startfältet med en lie i handen på väg mot finalbordet? Som sagt – det var en på samma gång fascinerande och skrämmande uppvisning.

Ja ni har säkert läst om det… folk som har världen som arbetsplats. Las Vegas ena helgen, Miami veckan därpå, bara för att toppa av det med en weekend i New York. Under resans gång bor man givetvis på lyxhotell, kör dyra bilar och låter alkoholen flöda. Som ni kanske lagt ihop är detta vardagen för en pokerspelare. Eller nej vänta nu?

Man ska inte sticka under stolen med att man som pokerspelare i mellanvarven har det otroligt bra. Där bitar av ovanstående påstående faktiskt passar in förtvivlat bra. Det folk dock inte ser är när man läser rubrikerna i tidningar och kvällspress är vad som händer där emellan. Någonstans har merparten av de folk som spelar idag och faktiskt varit framgångsrika under långt tid. De har även gjort det en stor del av deras myndiga liv och även kommit dit av en orsak. Man har haft en dedikation sen start och lagt ner osant många timmar på antingen spela eller läsa om poker.

Jag tänkte för en oinsatt beskriva lite typiska scenario som kan uppstå en vanlig hypotetisk glamorös dag.

Jag vaknar upp… klockan står på 12.30, fint då har jag iallafall sovit ut riktigt bra idag. Nej just det, jag är ju svintrött eftersom jag satt uppe till kl 0700 och jagade någon högavlönad speltorsk. Att gå upp senare funkar inte särskilt bra heller, hela dagen är passerad innan man hunnit trycka på snooze för första gången. Dessutom får det en extra fin effekt på vinterhalvåret då allt dagsljus passerat förbi ens fönster vid 15 tiden.

Jag river ihop en stadig frukost, detta är väl den vanan som är mest kompatibel med en vardaglig rutin jag faktiskt har. Man sitter och stirrar in morgontidningen (läs datorn) och undrar hur man kan vara så trött. Ibland lyckas jag även med konststycket att sätta mig vid datorn innan jag käkat. Detta leder ju såklart till att man under den tilltänka slösurfen även kollas lite pokerlobbies. Då drar grinden igång på fastande mage och slutar alltid på samma sätt. Det är någon envis fisk inne och jag får inte gå iväg till min älskade frukost. Då blir det istället, att man tajmar in maximalt med sitouts på alla bord och springer med högsta fart ut i köket. Nu tror ni kanske att jag skriver springer för det ska låta roligare. Men jo, man springer av högst hastighet rakt ut till kylen. Plockar på sig vad som är lätt att ta med sig, och gör de simplaste förberedelserna ute i köket. Tuggar i sig prickikorvmackan samtidigt som man klickar på ett tiotal bord som vill ha ens uppmärksamhet minst lika mycket som korvmackan.

En kort sidoanekdot om att man alltid springer mellan händerna var för något år sen. Jag skulle springa ut från datarummet och missa minimalt med händer utan att bli sitout var det tänkt. ”Banan” som måste springas består av 2st kurvor i 90 graders vinkel. Det är inga problem från datorrummet men när man kommer från köket hinner man få upp farten så man måste bromsa in. Ibland tenderar parkettgolv att bli snorhala på vissa fläckar mot nytvättade strumpor. Detta i kombination med att man har bord som står och tjuter på en gör att olyckor lätt händer. Det slutade denna gång med att mackan hamnade uppochner och bredvid den låg jag själv. Tajma troligtvis ut någon fin hand under tiden dessutom…

Dagen fortsätter, jag har suttit och ”småspelat”. Eftermiddagspassen brukar bestå av lite mindre volym, då det helt enkelt inte finns tillräckligt många bra bord. Det går såklart urdåligt denna dag. Vilket gör gårdagens back än mer motbjudande att handskas med. För det inte så att lönen trillar in i slutet av varje månad. Du kan faktiskt behöva handskas med stora summor som förflyttas åt fel hål dag ut och dag in. Detta till trots att du sköter ditt jobb på ett exemplariskt sätt, jobbar övertid och fjäskar för chefen.

Dagen till ära är det nollgradigt, snöblask och snålblåst. Kylen står tommare än gårdagens riverbluffar kl 06, så handling får bli nästa aktivitet. Ett litet break från datorn och få känna på lite luft som inte är filtrerat ur en dator kan vara hälsosamt. Dessutom att gå ut och faktiskt få interagera med andra människor händer ju inte varje dag framför burken. Den sociala biten är en stor miss som pokerspelare. Även fast man lyckligtvis haft turen att träffa mycket skönt folk från resor och människor i samma situation. Så saknar iallafall jag någon form av vardagligt touch av kollegor eller klasskompisar.

Jag kommer hem och svänger ihop någon maträtt, ofta sådant som är trevligt att värma någon dag senare. Lätt och smidigt till kommande dagar som sannolikt kommer bestå av spel.

Kollar till borden för att se om det finns något intressant bord som är aktivt.I sina bäst eller sämsta stunder hur man nu vill se det. Kan det bli en till två tabling under tiden man slänger ihop en köttfärssås. Idag slapp jag det, då blir det istället soffan efter käket med någon najs film. Jag ska bara in och kolla en sak på datorn innan jag smäller av den senaste Tarantinofilmen. Fan, det var ju svinbra bord helt plötsligt. Jag KAN INTE strunta i att spela när det är så absurt fina bord. Sätter mig en stund och ser lite hur det utvecklar sig. Jag lever i en illusion av att jag ska hinna se filmen senare under kvällen. Det händer väl ungefär aldrig. Börjar man spela tidigkväll slutar det nio gånger av tio att man sitter där med rödsprängda ögon, tom mage och grannens kökslampa som lyser en i ögonen från deras frukoststund.

För att sedan understryka, ja man kan sluta och sitta ut när man vill vid cashgame. Men ska man leva på poker och göra det på ett professionellt sätt krävs hängivenhet. Poker kommer inte vara för alltid, morgondagen kan te sig helt annorlunda. Nya regler kan sätta upp, spelen urvattnas med mera. Just därför behöver man ge upp mycket av att sova ut, kolla på serier dagarna i ända eller något annat som folk tar förgivet man fördriver tiden med. Å andra sidan har vi friheten att göra vårt jobb var vi vill, när vi vill och hur vi vill. Förhoppningsvis ska även den möda man lagt ner kunna leda till något större ekonomiskfrihet än man annars troligtvis haft. Så summan av kardemumman så har vi pokerspelare ett ganska bra arbete att stämpla in till varje dag. Även fast folk är väldigt glada att ignorera vad som händer mellan rubriker. Vilket tål att understrykas och repeteras så folk i alla fall får en liten förståelse vad som händer en måndag kl 01:16…

 

 

 

En krönika om Hongkong, Macau, mässan iGaming Asia Congress (bild ovan) och en del annat ligger nu uppe på

https://se.unibet.com/poker/blog/dan-glimnes-pokerblogg-1.16424/underlag-till-en-internationell-spelthriller-1.362356

där du bland annat kan läsa om att även i Indien har frågan om poker är skicklighet eller tur nu nått domstolarna…

Här är en nygjord, intresseväckande och belysande intervju med Håkan Hallstedt, generaldirektör på Lotteriinspektionen som oavsett vad man anser om saken numera är en viktig ”aktör” i Pokersverige, och som jag gärna länkar till:

http://valterego.se/artiklar/i-huvudet-pa-hakan-hallstedt

Den är gjord av Erik ”Valterego” Rosenberg, och innehåller många tänkvärda reflexioner runt detta med en tänkbar licensierad spelmarknad samt pokerklubbarnas ställning. Klicka dit och läs!

På Kanal 5 visades just i kväll ett avsnitt av ”CSI Las Vegas” där några finalbordsdeltagare – plus en dealer – i en stor pokerturnering på 1990-talet faller offer för en mördare flera år senare. Skälet? (Spoilervarning här…) Jo, de har konspirerat, dealern inkluderad, samt fuskat för att en av dem ska vinna turneringen.

Avsnittet heter ”Last Woman Standing” och fifflarnas gemensamma offer, rollfiguren längst till höger ovan i blågrön skjorta, blir så förkrossad av sin utdragning – han har A-A, men på brädan A-7-4-K-K får han se sig slagen av en av de andra som givetvis har K-K och träffar fyrtalet – att han efter en tid tar livet av sig. Hans dotter hämnas mer än ett årtionde senare och börjar lämna de övriga finalbordsdeltagarna samt dealern som en rad lik efter sig, alla med var sitt spelkort som kvardröjande souvenir… och inte oväntat samma kort som på den ödesdigra brädan, i turordning. Det första offret dör på ett lite ovanligt sätt: han får ett spaderess kastat mot sig med sådan kraft och teknik att det tränger djupt in i halsen på honom och får honom att förblöda.

Är det möjligt att göra det? Kanske – redan 1977 skrev den amerikanske magikern Ricky Jay en klassisk bok, ”Cards As Weapons”, och demonstrerade dessutom både på scenen och i TV sin intränade förmåga att kasta spelkort med över 140 kilometer i timmen, så att han kunde klyva både gurkor och morötter och en del andra frukter. Säkert är det han som inspirerat manusförfattarna för CSI.

Och här på bilden nedan har Ricky Jay kastat en bunt spelkort mot en vägg så att de bildar en slags karikatyrteckning av honom!

Kortkastande är för övrigt ett ”knep” som andra magiker också plockat upp och haft på sin repertoar; och inte bara magiker, faktiskt. Förre världsmästaren Chris ”Jesus” Ferguson har flera gånger offentligt demonstrerat sitt partytrick – han kan från tre meters håll kasta ett spelkort så hårt och pricksäkert att det klyver en banan! Här är den kinesiske trollkonstnären Bai Deng Chun när han uppträder med motsvarande trick i TV-programmet ”China’s Got Talent”:

http://www.youtube.com/watch?v=9gS73aErDgk

Spelkortshivande är dessutom en av Guinness Världsrekordbok accepterad ”sportgren”! Det officiella längdvärldsrekordet när det gäller att kasta ett vanligt spelkort sattes den 21 mars 2002 av amerikanen Rick Smith Jr. inomhus på Cleveland State Convocation Center, och lyder på 65 meter och 94 centimeter. Här är det:

http://www.youtube.com/watch?v=4qljog4Ld24

Försök slå det om du kan… och här uppträder Rick Smith Jr. i ett TV-program där han demonstrerar sina talanger när det gäller att träffa grönsaker med spelkort:

http://www.youtube.com/watch?v=MMggSredtJk

Men att i verkligheten ta livet av sitt offer genom att kasta ett spelkort på honom eller henne? Det har mig veterligen inte inträffat ännu, men någon gång kanske blir den första…

Dags för ett huvudsakligen spelrelaterat bildsvep från Hongkong! Från Macau tog jag mig dit på det vanliga sättet, med katamaran slash bärplansbåt från Macau:

Väl i Hongkong lyckades jag hålla söndagen fri från affärsmöten och kunde därför promenera runt i de centralare delarna… inte minst för att se om jag kunde bättra på min mahjongsamling! Att Hongkong faktiskt utgörs av en arkipelag omfattande fler än 260 öar är det inte så många som har kläm på – och här är en turistattraktion i det blygsammare formatet, nämligen den billiga, folkliga och charmiga Starfärjan över till Kowloon-sidan:

Hongkong är kanske den mest dynamiska stad jag varit i, med ständig kommers, från de exklusivaste shoppinggallerior…

… och till de enklaste av gränder, som även de sjuder av aktivitet:

Men självklart finns också ett och annat grönområde, som parken vid Harbour Road i vilken jag hittade denna pusselskulptur:

Utanför HK Cultural Centre var det folkfest med anledning av skolterminen som just slutat, vilket en grupp flickor firade med improviserad dans:

… medan de som tagit examen nu självklart skulle fotograferas tillsammans med stolta föräldrar och släktingar:

Inne i souvenirbutiken på HK Cultural Centre hittade jag en kul tekanna för alla korsordsentusiaster:

Hmm, den här reklamslogan för Pizza Hut skulle knappast göra sig i svensk översättning…

En bank gjorde dock reklam med hjälp av dessa fiktiva schackpjäser, som illustrerade vad det är möjligt att spara ihop till:

I den lilla parken utanför Tin Hau-templet fanns två ”paviljonger” med bräde för hsiang ch’i, kinesiskt schack, inristat i ett marmorbord:

Den ovan var tom just då, men i den andra hade en grupp gentlemen samlats för ett eftermiddagsparti:

… och när jag av nyfikenhet gick närmare för att granska det (jo, jag kan faktiskt spela hsiang ch’i även om det är på en mycket amatörmässig nivå) fick jag se att de spelade en variant jag inte sett tidigare, där majoriteten av brickorna i början vänds på så att de har baksidorna uppåt, blandas om och placeras ut slumpmässigt, och efterhand vänds upp och avslöjas varefter de får flyttas efter sedvanliga regler – en slags släkting till varianten Fischerandom chess i västerländskt schack:

Minns ni vad jag skrev (i bildsvepet från Macau nedan) om hur man bland kineser rituellt bränner representationer av allehanda föremål, för att ens kära avlidna ska få nytta av dem ”på andra sidan”? Här är, hittade i en bakgatsbutik, en hel förpackning med olika spel i papp avsedda att eldas upp just under en sådan ceremoni:

Och om ni undrar vad Jens Jadbäck sysslar med nuförtiden, så har han på Wan Chai Road öppnat hotell med sina egna initialer som namn – och det i komplexet Lucky Centre!

Äsch, skojade självklart. En av de största legala ”leverantörerna” av gambling i Hongkong är HK Jockey Club, där du främst kan satsa på de hästkapplöpningar som är så stora och viktiga att de varje dag får helsidor i tidningarnas sportsektioner. HK Jockey Club har större och mindre kontor över så gott som hela Hongkong, och här är ett av dessa:

I skyltfönstret på en herrmodebutik på Wellington Street på HK Island-sidan hittade jag dessa manschettknappar, avsedda för varje pokerspelare som ämnar klä upp sig till middagen:

I Hongkong kan man varje söndag se ett fascinerande evenemang, som faktiskt är spelrelaterat! Söndagar är nämligen av tradition hembiträdenas lediga dag – och från medelklassfamiljer och uppåt har i princip alla i Hongkong hembiträde, såväl som en statussymbol som för att få hjälp med sysslorna. (Hembiträdena kommer mestadels från Filippinerna, Malaysia, Thailand, Indien och de inre delarna av fastlands-Kina, men är i dag en sådan ”bristvara” att de utgör ett bråk i Hongkongs inrikesaffärer: av South China Morning Post att döma kräver befolkningen att ”politikerna måste ta sitt ansvar”, och det har de nu gjort genom att träffa en överenskommelse med Bangladesh (!) som nu ska ”skola upp” ett antal kvinnor till hembiträden och skicka iväg dem till Hongkong för att fylla behovet. Det är bara att konstatera att vi har olika problem på olika platser på jorden.)

Men vad gör då dessa hembiträden på sin lediga söndag? Jo, de samlas i stora skaror för att ha picknick tillsammans, utbyta nyheter och skvaller, och inte minst spela kort med varandra! Centrum är den stora öppna platsen under bankjätten HCBC:s skyskrapa på HK Island-sidan – och det är en lätt ironi över att det råkar stå texten SERIOUS PLAY på skylten i bakgrunden:

Men den piazzan under tak räcker inte till för alla dessa hembiträden, utan de huserar också på trottoarer, i parker och på gångbroar i närheten:

Här en närbild – men bara undantagsvis ser man dem spela om pengar, utan nästan allt det gigantiska kortspelandet bland dessa tusentals kvinnor verkar vara för nöjes skull:

Mahjong då? Jo, det finns i storleksordningen 200-300 klubbar i staden som fullt öppet driver sin verksamhet, som här på Temple Street…

… på en tvärgata till Johnston Road…

… på Luard Road…

… och på Saigon Street, bara för att ta några exempel! Har man ögonen med sig kommer man att häpna över hur ofta man går förbi dem, i vissa kvarter. På denna klubb nedan på Saigon Street kan man för övrigt av ljusreklamen se att de spelar på nivåer från blygsamma 30-60 HKD hela vägen upp till 5000-10000 HKD:

Och eftersom mahjong är ett spel som genomsyrar det kinesiska samhället på ett sätt som poker och bridge bara kan drömma om, finns det förstås även gott om butiker som säljer mahjong, som denna i korsningen av Shantung Street och Fa Yuen Street:

Här en närbild på en del speciella brickor, som kineserna dekorerar sina hem med i lyckobringande syfte:

Här är Biu Kee Mahjong Shop på Jordan Road:

… där ägaren Cheung Shun kan skryta med att vara en av de sista i Hongkong som handgraverar mahjongbrickor till specialuppsättningar, eller som ersättning när någon viss bricka gått förlorad, och därför med stolthet visar upp en tidningsartikel om sig själv:

Här är butiken Cheung Kong, som ligger mittemot klubben på Saigon Street ovan:

Butiken Cheung Kong har dessutom denna gatuskylt utanför, som ogenerat tillkännager att man tillhandahåller ”gambling tools” samt elfenbensföremål, eftersom man för det senare ändamålet har en speciell licens utfärdad av myndigheterna:

Det är just också i Cheung Kong som jag en enda gång i mitt liv sett ett mahjongspel av massivt elfenben till salu, för några år sedan och för 35 000 hongkongdollar; nästan lika mycket i svenska pengar! Någonstans på mina backupminnen har jag en bild av det… och här ses hur en man i butiken inhandlar ett mahjongspel på traditionellt kinesiskt sätt, genom att välja ut först brickuppsättning (storlek, baksida), sedan väska att ha det i, och så de extra tillbehören (östanindikator, vindindikator, poängmarker, tärningar):

På en tvärgata till Des Voeux Road hittade jag denna lilla spelbutik, Wing Wah, som inte var mycket större än ett marknadsstånd:

Även den hade dock tillstånd att handla med elfenben, och kunde därför erbjuda både vanliga tärningar och pokertärningar i detta material:

Här kommer ett tips om du vill inhandla ett fullt ok ”bruksmahjong” avsett för västerlänningar (= med extra hörnbeteckningar, som kineser dock spelar utan), i rejäl storlek och i lagom turistigt attraktiv låda som här – jag har köpt med hem åtskilliga sådana till goda vänner vid det här laget:

De finns lite varstans i Hongkong, men betingar oftast hutlösa priser på 600-900 HKD så snart de ser att du är turist! Tag dig därför till ”Ladies Market” på Tung Choi Street på Kowloon-sidan (närmaste tunnelbanestation är Mong Kok):

Där, nära södra ändan av marknaden, kommer du att hitta två marknadsstånd med mahjongspel och där du kan förhandla ned priset på just ett sådant spel till 225-250 HKD. Men orkar du besvära dig med att lära dig ett dussin kinesiska tecken utantill och därför obehindrat kan spela med en ”inhemsk” uppsättning, hittar du förstås ännu bättre mahjongspel av snitsigare kvalitet i de många riktiga butikerna! Och avslutningsvis kan jag säga att jag i området nära Fenwick Pier på kvällen gick förbi ett ställe utomhus där det vid två bord försiggick uppenbart illegalt kortspel, och där sedlarna travades på borden! De närvarande blev synbart nervösa och irriterade när en lao wai – utlänning, men ordagrant ”främmande djävul” – ställde sig att titta på nära håll, varför jag gick upp på en gångbro och tog den här bilden:

Sekunden efteråt viftades det med knytnävar och ropades ilsket, så då fann jag för gott att skynda mig därifrån… och det får avrunda bildsvepet från Hongkong!

Jag befinner mig sedan i tisdags i Dublin med två ComeOn!-kollegor i samband med de norska mästerskapen. Som vanligt följer du mig flitigt och dagligen i min konstant växande blogg. Den ena kollegan är norrman och spelar således main eventet medan den andre och jag är här för de saftiga cash gamens skull.

Alla norska namn du kan tänka dig är här. Hoivold, Obrestad, Lodden och fler namnkunniga namn därtill. Ja, faktum är att det är inte mindre än tolvhundra norrmän under samma tak! En norsk folkfest, kanske det största samlingen norrmän i världen utanför Norge.

Men en sak får jag ge dem och det är deras glada och pratglada nunor. Folk är här för att ha roligt och det pratas och stojas hejvilt. Jag har aldrig spelat vid så glada och inbjudande cash game-bord förut.

Nu till handen.

Bakgrund:

Spelet är €1-2 med €50 minimuminköp och €1,000 max! Klockan är halv tre på natten och halva bordet är fulla. En sak har majoriteten spelare gemensamt och det är att de främst spelar för rekreationens skull och inte för grindens skull. Spelet är växlande sjövilt med betoning på sjövilt och det där med att kontsatsa tom är bara att hiva bort från sin vokabulär. Du kommer att få syn till 85 procents sannolikhet, så spara hellre pengarna till nåt roligare.

Vi är nio spelare och sju av dem har limpat före floppen. Hittills har limp alltid betytt svag och jag kan inte minnas mig ha sett några stållimp pre med syfte att slaska på en rejäl trebet om någon skulle ha det dåliga omdömet att höja. Med AJ off i stora blinden och €1,250 i min stack väljer jag att göra ett stjälförsök, ett som borde lyckas med minst 90% sannolikhet. Jag höjer till €31 och alla viker suckande fram till lilla blinden. Lilla blinden har gett ett smått underligt intryck under hela sittningen men har hittills spelat väldigt ABC (dålig ABC). Jag har fått klart för mig att han inte är en tänkande spelare, varken i form av levling eller analys. Han tittar på sina kort och agerar därefter men kan detta till trots förstås bli kreativ för det. Börjande handen med €340 slår han, som en blixt från klar himmel, om till €80. I didn’t see that coming…

Vad ska jag göra och varför?

Som vanligt följer du mig flitigt och dagligen i min konstant växande blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Lina Olofssons inlägg nedan drar intressanta jämförelser mellan bridge och poker – och apropå en kommentar där finner jag mig föranledd att påpeka att bridge faktiskt ÄR och länge har varit ett spel om höga insatser, i sina bästa stunder så att säga. Visst, det mesta av bridgespelandet är ”socialt”… men det finns många exempel på bridgemöten som satt nerver i dallring när det gällt vad som stått på spel. Även i litteraturen hittar man exempel på det, som i boken ”Moonraker” där Ian Fleming låter sin hjälte James Bond möta skurken Hugo Drax i ett parti på klubben Blades och vilket kostar den sistnämnde enorma 15 000 pund.

På den spanska ön Lanzarote finns en spektakulär villa (bilden ovan) som i dag är en stor turistattraktion, och i folkmun går under namnet ”Casa Omar Sharif”. Jag har faktiskt besökt den själv, och kan rekommendera visiten om du ändå någon gång råkar vara på ön.

Den kände egyptiskfödde skådespelaren Omar Sharif, som bland annat haft titelrollen i filmeposet ”Doktor Zjivago” – se bilden här – kom till Lanzarote 1972 för att spela in dramat ”Den hemlighetsfulla ön” där han skulle ha huvudrollen som kapten Nemo. Sharif blev förälskad i ön; och i byn Nazaret besökte han villan ovan, som under ledning av den brittiske byggmagnaten Sam Benady just då höll på att färdigställas. Villan hade dessutom designats av den kände lokale arkitekten Jesús Soto, som i sin tur influerats av sin landsman César Manrique. Sharif blev så tagen av villan att han köpte den på mer eller mindre stående fot… men han skulle aldrig någonsin få uppleva att bo i den.

Sharif var inte bara en känd gambler med backgammon och poker som specialiteter, han var också bridgespelare i världsklass som bland annat varit ledare för det egyptiska laget i 1968 års World Team Olympiad. Det visste förstås Sam Benady, och kom efter några dagar med ett erbjudande om en bridgematch om rejäla insatser: det just nyköpta huset, mot köpesumman i kontanter. Det var ett erbjudande som Sharif inte kunde motstå.

Han borde dock ha gjort hemläxan lite bättre: Benady var faktiskt just då regerande europamästare i bridge, så han och hans partner vann matchen mot Sharif och dennes partner! Sharif blev så förgrämd över sin förlust att han bet samman och gjorde färdigt filmen samtidigt som han undvek alla partyinbjudningar, bara för att sedan ögonblickligen lämna Lanzarote och aldrig någonsin sätta sin fot på ön igen.

Villan har sedan dess bytt ägare några gånger, och inhyser i dag lyxrestaurangen Lagomar. Och i ett av rummen hänger som minne ett foto av Sharif och Benady, taget under den dramatiska highstakesmatchen. Så visst kan det även i bridge handla om insatser upp i jonosfären!

De flesta av er känner nog redan mig men för ordningens skull så kör vi en snabb presentation. Tvåbarnsmamma, jobbat med poker sedan våren 05, gjort lite drygt 70 EPT:er och de flesta andra stora turneringar runt om i världen men aldrig spelat själv förutom sidoevent. Jag upplevs nog som allmänt förvirrad men alltid glad för jag är nästan alltid glad. Ja, om inget gör mig arg, då skäller jag. Oftast högre än andra. Men jag skäller mycket mer än vad jag bits. Vad som gör mig arg? Orättvisor. Det är typ det. Jag älskar det mesta. Jag hatar aldrig. Ibland älskar jag inte men hata känns de som att det redan är för många som gör runt om i världen.

Jag brinner för den fria viljan, jag är sjukligt liberal till precis allt, jag tycker att vuxna människor ska få göra som dom vill och säger någon åt mig att jag inte får blir jag en rödhårig, 32-årig version av Lotta på Bråkmakargatan. Jag gillar att röra om i grytan men inte att trampa folk på tårna…om jag inte tycker de förtjänat sig en skopa. Då kan jag gärna ta ett par extra kliv men det händer väldigt sällan.

Jag brinner för livepokern. Framförallt för den i Sverige men hela Skandinavien egentligen. Att vi pokerspelare ska kunna gå och spela precis på samma sätt som jag som bridgespelare kan gå ner och lira lite givar i någon partävling på S:t Erik eller lira en seriematch i backgammon. Varför det inte är på lika villkor? För att en kung på 30-talet tyckte om bridge och gjorde ett undantag i lagen. Ja ni hör ju själva hur förlegat det är. Jag ger mig inte förrän en av två saker händer och det är att bridge också blir olagligt (och jäklar vilket liv det kommer att bli på min farmor och hennes väninnor…tro mig det vill ingen politiker) eller att turneringspoker på klubbnivå jämställs och kan tas från källarlokaler upp i finrummen. Sen är jag nöjd. För den här gången 😉

Just nu tog jag en paus från Premier League Poker VI-streamen för att vika tvätt men som med allt tråkigt så hittade jag något roligare att göra…blogga här! På torsdag morgon drar jag till Dublin för att kolla in NM. Ska bli ofantligt roligt att träffa mina norska vänner men den som jag glädjer mig allra mest att se är Thor Hansen. Min mentor sedan jag kom in i pokervärlden. Jag vet faktiskt inte hur jag hade klarat mig i alla år utan hans kloka ord.

Heja Norsk Pokerförbund som har årsstämma på fredag! En grym interimsstyrelse som jag hoppas och tror blir invald. Sigurd i spetsen. En grym turneringsspelare (vann bla ett WSOP-bracelet 2010) och en man med mycket vettiga åsikter. Synd att jag inte får rösta men hoppas de låter mig vara närvarande.

EDIT: Då tekniken dessvärre ännu inte är på plats, kommer Jimmys premiärinlägg med bistånd av mig här. /Dan G

 

Ja, då har man på något sätt hamnat här, glädjande nog ska kanske tilläggas. Jag har genom åren då man levt och andats poker lärt känna en hel del profiler som numera går att kalla goda vänner. Bland dessa finns bland andra Dan Glimne som man nu återigen får lov att kalla kollega. För både jag och Dan representerade (Dan gör det fortfarande) Unibets Pro Team för något år sedan.

Via den chansen man får då man representerar en sajt, ökar även möjlighetens till att pröva ”livevingarna”. Jag har väl inte kuskat runt i allt för stor utsträckning på touren. Eller rättare sagt, jag har åkt runt på mycket men inte spelat särskilt många events. Jag kan bocka av enstaka WPT, EPT, WSOP osv men ingen märkvärdig volym. Min största cash, och det överlägset, är min vinst i Unibet Open för ett par år sedan. Vinna en liveturre är en speciell känsla man får ställa sig tacksam för att man fått uppleva. Ja, för det är inte mitt ”bread and butter” så att säga. Så där 99,9% av mina uppskattningsvis 3 miljoner spelade händer har klickats in framför en dator.

Onlinelivet startade för cirka 6 år sedan. Efter ett dåligt avlönat callcenterjobb men ett brinnande pokerintresse ledde det ena till det andra och en dag satt jag där med ”pokerspelare” på mitt cv.

Tiden online för 6 år sedan var lite annorlunda gentemot idag. Till att börja med fanns inte micronivåer. Åtminstone inte dit jag lyckades navigera mig vid 19 års ålder. Jag fastnade på något b2b-skin och gjorde 20-50€ insättningar. Lägsta nivån som erbjuds var NL50, så mina stackars få big blinds åkte snabbt fram och tillbaka. Utan vidare stor kunskap, mer än den man fått på håltimmen i skolan, lyckades jag på något sätt vinna.

En ganska viktig faktor var givetvis mängden fisk kontra regs. Idag är det mer regel än undantag att där finns på sin höjd en fisk per bord. Back in the days var garanterat motsatsen inte alldeles ovanlig. Detta påskyndade givetvis min egen utveckling och framförallt hur snabbt man kunde avancera i stakes.

Till dagens dato spelar jag alla stakes ner till NL400. Mycket med tanke på hur sällsynta höga games blivit sista åren. Vill man få in volym måste man helt enkelt spela lägre. Det finns inte lägre möjlighet att sitta och mangla fem bord NL5k, plocka fram kollekthåven och tro att morgondagen ger dig samma möjlighet.

Kanske låter det lite som domedagsprofetia men detta är väldigt koncentrerat till de allra högsta nivåerna.

Nog om det, jag är nyligen hemkommen från Thailand där semestern tillbringats med diverse legender i form av bland annat ”övningen”, ”kungkroon” och kanske mest aktuell Adrian Bussman. För er som inte sett det var ju nyligen Svenska Spels egen Carina Berg, Simon ”Dybban” Lindell, ute på äventyr i Ludvika hos just ovannämnda pokerauktoritet

http://www.youtube.com/watch?v=_4M31pYXxoc

På de något varmare breddgraderna befann vi oss nästan 3 veckor. Vi tänkte iaf oss det från första början. När vi sen åkte och mitt i semestern insåg att februari endast hade 28 dagar fick man snällt åka hem efter 2,5v.

Därefter stod siktet mot Paris. Där var det tänkt vi skulle få se Zlatan triumfera vidare till en kvartsfinal. Nu lyckades han som ni säkert vet få en avstängning i första mötet. Detta dessutom i 90e!! Wp. Hur som haver åkte vi sedan hemåt, eller iaf nästan. Vi landade i Köpenhamn, där det råkade vara så smart att dag 1a av Unibet Open var dagen efter CL-matchen i Paris. Som man nästan kunde gissa sig till tog många chansen att spela ett UO så nära hemmaplan. Eventet blev översålt, och hade garanterat kunnat sälja ut 50-100 platser till. Ingen större lycka för vårt gäng, dock blev det svensk seger. Alltid skönt att slippa se danskarna vinna 🙂

Det som sedan finns hugget i sten för framtiden är en vegasresa som kommer att äga rum under maj till juli. Det blir fjärde gången jag besöker syndens näste som snart går och blir ens andra hem. Detta kommer dessutom vara den längsta visiten i Nevadaöken för undertecknad. Den stora anledningen till att vi åker så tidigt är att min gode kamrat Emil Ohlsson lyckades med konststycket att vinna WPT:n nere i Köpenhamn. I vinsten ingick också ett inköp till WPT-finalen på Bellagio på 25 000$.

Och här några bilder från Thailand och Paris!

Väl mött tills nästa tillfälle!