För er som slarvat med att läsa min dagliga blogg (aja baja!) har jag varit i Jordanien i en knapp vecka med farsgubben. Du kan läsa utförligt om den i bloggen .

I onsdags åkte vi äntligen tillbaka från det, av påstridigt aggressiva och otrevliga försäljare i gross, förstörda Petra; tömda på både individuellt mänskligt värde och onödigt mycket hustlade pengar. Vår taxichaffis tur och retur, en egyptisk gästarbetare kring 50-strecket, körde oss till en förmånlig penning körde oss ner, övernattade på egen bekostnad och körde oss sedan tillbaka till Amman dagen därpå. Han var inte det minsta pushig eller påfrestande, utan tvärtom tålmodig, artig och tystlåten (han gavs en mycket generös dricks väl tillbaka på hotellet eftersom farsan och jag vill uppmuntra sådant beteende. Han sken upp som ett barn som hittar tvåoutsklonken på river). På vägen till Amman körde han oss via depåstoppet Döda Havet.

Som vi alla lärde oss i femte klass är Döda Havet ett oerhört salt vatten som innehåller ganska exakt en tredjedel salt (drygt 33% salt!). Detta innebär att vattnet bär med sig en oerhörd flytförmåga. Smakar du en droppe saltvatten från de vatten som omringar Sverige så smakar vattnet ungefär lika salt som saltet direkt från ett saltkar. Vattnet i Döda Havet är så salt att det måste upplevas för att förstå. Jag smakade en droppe och ansiktet skrynklades ihop som om injicerad med industriell botox. Föreställ dig salt i en ytterst koncentrerad form. Så smakar Döda Havet.

Sittande i vattnet med fötterna ovanför ytan skenade tankarna iväg på poker och om dagens nätklimat vars klientel tycks inhysas av lika många yrkesspelare som Döda Havet har saltprocent. Pokervattnet har alltid varit salt, men förr i tiden, för sju åtta år sedan, var saltnivån 3,9% liksom salthalten i ett vanligt hav. Visst kändes salterna av även på den tiden då ett fåtal duktiga spelare dammsög bottnen från slam, men en kallsup innebar inte de kväljningskänslor som väcks med dagens salthalter.

Skyltar avrådde starkt från både dykning och bröstsim eftersom minsta droppe i ögat skulle medföra överdriven, och för många oföreställbar, smärta. Att dyka online efter det smaskiga slammet på bottnen (att skotta) lämnar de flesta försökande kväljande efter de brutala saltkoncentrationer som fräter sönder deras bankrullenjurar. Det funkade förr, i haven där saltkoncentrationen var den normala 3,9%, men idag flyter gamla storgäddor fort upp till ytan som de dödade fiskar de är. Att simma bröstsim framåt (det vill säga att inte använda sig av statistikprogram) som en annan dinosauriepensionär betyder också det en trubbig resa mot målet där du får räkna med många obehagliga saltstänk i ögonen och en och annan droppe in i näsan.

Pokervärlden online tar lyckligtvis nya svängningar, många av dem till det bättre, och nätverken sätter aktivt fler och fler käppar i hjulen för de fiskar som lärt sig överleva i Döda Havet och som har tömt vattnets ekosystem på både yngel och småfisk. Nätverken är idag angelägna om att döda dessa överlevare med ambitionen att sänka havets salthalt till den gamla, normala nivån och åter fylla på det med ny, glad fisk – fisk som har en chans att överleva.

Som vanligt följer du mig flitigt och dagligen i min konstant växande blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Dags för ett massivt avrundande bildsvep från Macau för denna gång! Jag passade på att besöka Sands nyinvigda bygge längs det som man försöker marknadsföra som ”the Cotai Strip”, men trots att det pratats om det har man ännu inte inrättat ett något pokerrum där:

Macau fortsätter att växa i rasande fart; Wynns hotell och kasino har bara några år på nacken…

… men kan inte längre svara mot efterfrågan, varför Wynn Corporation vid sidan om City of Dreams håller på att uppföra sitt nästa megabygge som jag hade utsikt över från min hotellsvit på Hyatt:

Att Macau är en tummelplats för asiatiska highrollers, varav några med finansiella resurser så att de skulle kunna köpa och sälja Cosmopol ett par gånger om före frukost, motiverar att t.ex. restaurang Edo har en biffstek på sin meny för ett pris motsvarande cirka 4000 spänn portionen:

Innanför en av ingångarna till City of Dreams vaktar denna jättedrake, som är ett lyckobringande djur i den kinesiska kosmologin:

Och utanför samma ingång nöjer man sig inte som i Las Vegas med en futtig bil eller motorcykel som jackpottvinst, utan erbjuder en fullt utrustad lyxjakt:

Baccarat är Macaus spel nummer 1 – och står för cirka 90% av kasinonas gamblingintäkter!! – varför det också ordnas turneringar i det, som här på Starworld där prispoolen (i hongkongdollar) ska locka deltagare, inte minst för att siffran 8 är den lyckosammaste för kineserna:

The Venetian är inte sämre, utan tillhandahåller sin ”Grand Dragon Master”-turnering i samma spel…

… och som ska genomföras i denna specialinredda avdelning av kasinot (ännu en smygtagen bild…):

Och på Sands anordnar man en turnering i enarmade banditer, vilka för övrigt på kinesiska har ett slangnamn som i översättning betyder ”hungriga tigrar”:

Det är typiskt Macau att svenskt jämställdhetsperspektiv liksom genusdebatter allmänt kan ta sig i brasan enligt rådande lokal mentalitet, där alla publika evenemang förutsätts ha långbenta, unga och lättklädda kvinnor som staffage:

Jag gick till finalbordet i den PR-turneringen, för övrigt, men bustade dessvärre före prisplats… och på Diamond Casino i Downtownområdet tog jag mig i fredags kväll som ensam västerlänning in i mahjongrummet för en hård sittning mot kinesiska proffs, och på den högsta nivån jag spelat hittills i mahjong, 200-400 HKD, men backade dessvärre:

Min förbannelse, som jag sagt tidigare, är att jag är tillräckligt bra för att sitta ned mot proffsen men inte tillräckligt bra för att vinna pengar i det långa loppet, utan tvärtom förlorar jag långsamt men stadigt… Och att det nu är Ormens år i den kinesiska kalendern firar man för övrigt med att ge ut souvenirmarker:

På ett kasino hittade jag några banditer som lånat sitt tema från det traditionella kinesiska tärningsspelet ”hoo hey how”:

På Hard Rock Casino, vid sidan om Flame Bar – värd ett besök! – smygfotograferade jag denna jättelika spelanläggning med bortåt ett hundratal monitorer på vilka deltagarna kan välja vilket av de elektroniska spelen man vill ägna sig åt:

Ute på själva staden såg jag detta souveniraskfat, där man inte smög med Macaus huvudnäring:

Bland stadens många juvelerarbutiker är det vanligt att – surprise! – dekorera guld med spelkortsmotiv, som här:

Och i en bakgatsbutik hittade jag på en hylla detta ”begravningsmahjong” tryckt på tunn kartong:

Av tradition bränner kineserna under vissa dagar på året rituellt representationer av pengar och andra föremål – till och med TV-apparater, flygbiljetter, kreditkort och numera också datorer! – där de via röken förmodas driva över till ”den andra sidan” till glädje för avlidna släktingar, och spel utgör förstås inget undantag inom denna sed. Detta speciella mahjong är alltså till för att eldas upp som en del av en ceremoni, inte för att spelas med! Och uppe i Stadsmuseet hittade jag i en monter några vackra och traditionella spelmarker av pärlemor, över 200 år gamla:

Museet är inhyst i det gamla fortet högst upp på en kulle, och man har sparat några av de gamla kanonerna där. Denna bild av en av dessa, riktad rakt mot kasinot Grand Lisboa, räknar jag med att Lotteriinspektionens generaldirektör printar ut och sätter upp på personalens anslagstavla som handfast inspiration…

Det årliga mässpartyt under iGaming Asia Congress hölls på VIP-avdelningen i Cubic Club på City of Dreams, och det stället kan visa upp en magnifik bar…

… där man också tillhandahöll utrustning för tärningsspelet ”liars’ dice” som vi självklart spelade:

Tja, är man i gamblingbranschen så är man! Nästa bildsvep kommer från Hongkong!

Dessa rader skrivs i Hongkong, men innan jag lämnade Macau i går hann jag faktiskt för en gångs skull med några timmars sightseeing och tog mig bland annat till Stadsmuseet för att bekanta mig närmare med denna före detta portugisiska kolonis förflutna. Oväntat nog bestås besökarna faktiskt på köpet med ett stycke udda gamblinghistoria! Den handlar om en form av vadhållning som en gång var så stor och viktig i Macau att den fått en egen liten miniavdelning på museet, och här är utrustningen som då användes:

Vad det hela gällde? Att låta syrsor kämpa mot varandra. Längst till vänster i bilden ovan ses ”arenan”, en slags träspann; högst upp är de små flätade burarna där syrsorna förvarades mellan slagsmålen; till höger ses matskålarna av porslin med vilka man matade djuren; och borstarna i mitten användes av syrsornas ägare, för att irritera krypen under pågående strid och göra dem ännu aggressivare. Självklart fanns det då också en officiell organisation – en slags insektsvariant av ATG – som utfärdade nogsamt hållna föreskrifter för striderna; här är 1963 års regelbok!

Som nutida västerlänning är det måhända lätt att dra på munnen åt detta spektakel – men under många årtionden var det blodigt allvar för tiotusentals macaneser samt för tillresta kineser från fastlandet. Insatserna kunde ibland uppgå till belopp motsvarande många årslöner för en vanlig arbetare, och segerrika syrsor bytte då och då ägare för summor som vi i dag snarare förknippar med berömda galopp- och travhästar. Att vara tränare för dessa syrsor – ett yrke som förutsatte skicklighet när det gällde att välja ut tilltänkta kämpar och fånga in dem, samt att lära upp dem och mata dem med rätt föda i form av ris, mosade kastanjer, fiskrens och olika maskar – var ett eftertraktat samt högt betalt jobb, och dess hemligheter gick ofta i arv från far till son.

”Stridssäsongen” varade från midsommar till tidig höst, och bookmakers över hela Macau tog emot vad från en engagerad allmänhet som hett diskuterade olika kandidaters segerchanser. Striderna hölls på några lokala hotell som därmed blev såväl berömda som fullpackade med inbokade gäster och besökare. Här är en närbild ur en gammal smalfilm som rullar inne i montern på museet:

Syrsor som gick segrande ur strid efter strid fick ”hjältestatus”, fullt i klass med nutidens Ego Boy och Järvsöfaks. När en sådan till sist dog, på den diminutiva arenan eller av ålder, bestods den därför med en värdig begravning i en egen kista…

… eller till och med ett eget litet ”mausoleum”, som detta!

I dag har ”cricket fighting” i praktiken dött ut, och utövas bara som hobby av enstaka skolpojkar; men, som sagt, en gång var sporten Macaus motsvarighet till loppen på Solvalla och Jägersro. Vem vet, kanske kommer även travsporten att en gång i en avlägsen framtid ha förpassats till ett dammigt museum? Gamblinghistorien är som synes full av oväntade ting…

2-7 Triple Draw står numer på tapeten för highstakesstjärnorna online. Tydligen verkar det vara en ny våg för att få ny action eftersom deras övertag gentemot fisken är mindre i detta spel än vad det är i hold’em där eliten haft åratal på sig att förfina varenda vink av sina spelstilar.

Något som förvånar mig i vissa hänseenden är att just 2-7 Triple Draw blivit så stort och att inte Seven Card Stud ens haft äran att ha förtur.

Ännu mer förvånande är att inte Crazy Pineapple fått sitt välförtjänta genombrott online. Det har inte ens introducerats där. Jag tror personligen att denna variant skulle skapa ett ganska stort intresse då det passar de action junkies som tycker att omahas svängningar är för stora men att texas är för små. Istället huserar underliga varianter som knappt någon spelar, som Telesync.

Crazy Pineapple är, för er som inte känner till det, en actionvariant av hold’em där man tilldelas tre startkort varpå preflopaction sker. På floppen får de kvarvarande spelarna kasta ett av sina tre kort och spelet fortlöper som vanlig hold’em. Notera att detta gäller för Crazy Pineapple. I kusinvarianten Pineapple Hold’em kastas det tredje kortet innan floppen kommer.

Vem vet, kanske det en dag spelas WSOP i galen frukt.

Mer ananas åt folket!

Som vanligt följer du mig flitigt och dagligen i min konstant växande blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Jag tror vi gjorde någonting bra för Pokersverige när vi tog en öppen debatt. Och många inlägg blev det. Mycket stötande och blötande.

Det var många människor som engagerades i kommentarsfälten. Vissa inlägg kunde få över 100 kommentarer. Unikt för en pokerblogg. Unikt för Pokersverige med så mycket engagemang.

Både jag och Jens fick ett par hatare efter oss. Det är sånt man får leva med. Omöjligt att komma i från. På ett sätt visar det att vi faktiskt berörde och gjorde skillnad.

Det viktiga var att vi aldrig hatade varandra. Tvärtom. Jag har alltid haft en stor respekt för Jens. Vi har haft en ärlig debatt. Ibland har det gått rätt hett till. Men hey! Utan känslor och stora ord hade det blivit mellanmjölk.

Vi gav allt utan att förnedra eller fördumma motståndaren. Det var ärliga tag utan knivhugg i ryggen, eller medvetna lögner. Några missförstånd blev det men det får man leva med då nyanser i text alltid är svårare att få fram än i muntlig debatt.

Jag kommer alltid älska Jens för att han står upp för vad han tror på. Att han inte backar om han så skulle ha en armé framför sig.

Att jag sen inte alltid har haft samma uppfattning om saker och ting hör inte hit. Det är debatter och diskussioner som leder utvecklingen framåt. Och låt oss inte glömma att det är omöjligt att föra en diskussion om man tycker likadant om allt. Det leder till noll utveckling.

Och jag är övertygad om att Jens vision för pokersverige kommer närmare en verklighet för varje år som går. Läs till exempel artikeln med LI:s boss Håkan Hallstedt i senaste Pokermagazine. Nog verkar det som om han öppnar dörrar på glänt? Söker efter rimliga alternativ till dagens lagar kring pokern i Sverige? (Nu är det inte upp till honom att stifta nya lagar, bara att upprätthålla dem. Men ändå.) Saker och ting kommer säkerligen öppna upp sig. Men som vanligt krävs det tid när myndigheter och byråkrater är inblandade.

Det är lite av ett vemod som kommer krypande över mig nu när Jens försvinner från Superbloggen. Läs hans avsked här. Jag kommer att sakna honom. Jag kommer sakna våra debatter.

För till skillnad från nygamla bloggares ”debatter” så var de äkta och genuina. De handlade inte om att jaga läsare och rubriker i jakt på snabba cash. Vi har inte fått en krona betalt för att dra in många läsare. Det vi har tyckt har kommit från hjärtat. Inte utifrån vad vi tror att folk vill läsa. Debatterna har kommit för att vi bryr oss. Inte för att vara elaka.

Lina Olofsson och Jimmy Jönsson kommer nu att fylla upp Jens plats. Det känns rätt att stoppa in två nya för att få mer variation och liv i bloggen. Lina var ett förstaval redan när vi startade bloggen för flera år sedan, men då fanns inte möjligheterna för henne. Nu fanns möjligheten och det finns väl ingen som passar bättre som Jens kronprinsessa nu?

Och visst behöver bloggen en riktigt duktig pokerspelare som har förmågan att skriva. Jimmy Jönsson är den personen. Bättre på poker än de flesta. Det ska bli intressant att få följa hans liv som proffs.

Ja, de två kommer så klart att presentera sig själva här inom kort.

Så nu återstår bara att säga tack för de här åren på samma blogg. Den kommer inte att bli den samma utan dig. Men annorlunda.

Jag önskar dig all lycka med din framtida karriär. Och framför allt: nya liv som familjefar.

Tack Jens!

Av och från: Jens Jadbäck

Då var det dags att skriva ett litet avskedsinlägg. Det här inlägget har egentligen varit klart ganska länge men det har varit många och långa diskussioner om ersättare och därefter har det varit lång väntetid på nya bylines och banner.

Jag funderade lite på vad jag skulle skriva och tog en liten promenad nedför Memory Lane och hittade en hel del intressanta gamla inlägg och diskussioner.

Redan förra våren kände jag att det började bli nog. Debatten hade gått i stå och verksamheten ”ute på fältet” hade blivit allt mer tungrodd pga ökad frekvens i tillslagen från statligt håll. Så här skrev jag i maj förra året: https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2012/05/jag-ar-sa-trott-dybban/

Det hela fortsätter; nu senast fick anrika (med pokermått mätt) Berga Open slå igen eftersom missunnsamheten i den svenska folksjälen fortfarande finns där som en vidrig tumör. En privatperson tipsade Lotteriinspektionen om turneringen och de kontaktade i sin tur polisen. Myndigheterna gör visserligen bara sitt jobb men denna tipsare… Det är tydligen så svårt att leva och låta leva. Men vad vet jag, kanske hade hen sina skäl? Å andra sidan har jag svårt att se vilka skäl det skulle kunna vara då denna turnering genomförs mitt ute på vischan, långt ifrån annan bebyggelse. Vidare är det inte direkt Örnligan som sitter där och kastar kort, det är småbarnsfarsor och svennebananer som dricker medhavd öl och i nio fall av tio uppskattar den sociala biten mer än själva spelet.

Fröet till Superbloggen såddes faktiskt vid denna turnering. Det var nämligen där som Dybban vann en biljett till SuperWeekend i Tallinn där vi sedermera bokstavligen talat blev insnöade. Mellan de frekventa besöken på Goodwins Steakhouse kläcktes idén till bloggen.

Åter till avskedet. Jag hade alltså tröttnat redan i våras men det fanns dock två saker jag ville göra innan jag lade markerna på hyllan. Det första var att få Svepof på fötter igen och det enda sättet var att återuppbygga förtroendet för förbundet. Revisionen av de gamla misskötta finanserna var ett måste för detta. Nu ska jag inte ta någon cred för det då jag endast agerade sammankallande i inledningsskedet utan all heder skall gå till kassören Fredrik Götesson samt revisorerna Ronnie Nestor och Stellan Andersson som lagt ner otroligt mycket tid på det här, och det utan en krona i ersättning.

Den andra delen i det här var att försöka återupprätta Svenska Mästerskapen. Med över 200 spelare nere på Malta är åtminstone jag mer än nöjd. Jag ska heller inte ta någon cred för detta då jag valde att stå utanför upphandlingen. Hela styrelsen gjorde ett bra jobb men jag vill framförallt lyfta fram Mauritz Altikardes här. Jag grillade honom rätt hårt innan jag vågade tacka ja till att kandidera med honom förra året men han har visat en handlingskraft och ett kunnande ingen tidigare ordförande ens varit i närheten av. Jag har försökt tacka honom offentligt tidigare men han är för blygsam och låter mig aldrig tala till punkt. Därför gör jag det här, i skrift, där han inte kan stoppa mig. Tack Mauritz!

Och så det som slutligen blev tungan på vågen för min del. Jag och min sambo valde att gifta oss i Las Vegas i somras. Vi tyckte att det skulle vara en fin avslutning på den här perioden i livet och ett par månader senare fick vi veta att det är dags att bli föräldrar.
Det gäller alltså inte bara mig själv längre. Hot från såväl labila privatpersoner som skjutglada myndigheter är inte längre en acceptabel vardag.

Numera jobbar jag redaktionellt med en hel del skrivande men långt ifrån spelbranschen och det känns riktigt bra. Mycket kommer att vara riktigt skönt att slippa, annat kommer man förstås sakna. Jag har fått massor av vänner över hela landet, helt vanliga pokerintresserade människor. Klyschigt så att det svider i fingrarna att skriva det men var och en av dessa har faktiskt berört mig på ett eller annat sätt. Om inte med sin vänskap så med en utdragning. Eller två. Dessa vänner tänker jag behålla och det är de jag ser som den stora behållningen från den här tiden.

Sist men absolut inte minst vill jag rikta ett enormt stort tack (och vad fan, jag bjuder på en kram också) till Dybban, Dan Glimne, DÖDARN, Ola Brandborn, Erik ”Valterego” Rosenberg och Sofia Lövgren. Tack för att jag har fått dela blogg med er! Jag kommer såklart att följa era öden och äventyr framöver.

Ok, en sak till. Jag måste givetvis tacka alla läsare som genom årens lopp har bidragit till den här bloggen i kommentarer, mail och allehanda synpunkter. Det har varit otroligt kul och lärorikt att lära känna er, även om det bara varit bakom olika alias.

Lev väl och ta hand om varandra!

Tillbaka i Macau, som sagt, för att besöka mässan iGaming Asia Congress där jag dessutom i veckan är inbjuden gästtalare på ämnet ”Asian Games” – och staden är på samma gång sig lik och utvecklas i rasande tempo. Ytterligare ett megakasino har byggts färdigt sedan mitt förra besök, men eftersom mässan hålls inne i komplexet ”City of Dreams” i anslutning till Grand Hyatt Hotel bor jag där ännu en gång, borta i Taipadistriktet:

Där möts besökarna i en av ingångarna av hotellets gigantiska drake, som enligt kinesisk kosmologi ska både skydda det och ge det lycka och framgång:

Det kasino som en gång var stadens stolthet, Casino Lisboa på den tiden kasinokungen Stanley Ho under fyra årtionden hade ensamrätt till licens och därmed var Macaus motsvarighet till Cosmopol i Stockholm, framstår i dag som tämligen nedgånget och oansenligt i relation till de nya och moderna jättarna:

Fortfarande är Lion Bar på MGM och Bellini Lounge på The Venetian inneställen, om än i tät konkurrens med nyare lokaliteter, och på just Bellini uppträder ett amerikanskt tiomannaband:

Jag passade självklart på att besöka min favoritmahjongbutik i Macau, Seng Kei där jag vid det här laget är glatt igenkänd och har rabatt:

Ägaren Chan Kei-Cheong muttrade över att man numera tvingas ta upp en ansenlig del av butiken av pokerprylar, men efterfrågan är stor till olika homegames bland både kineser och västerlänningar…

… fast fortfarande säljer man ändå många mahjongspel och andra traditionella kinesiska spelattiraljer:

Kei-Cheong berättade för mig att för några månader sedan hade han besök av två västerländska kvinnor, som ogenerat frågade efter infrarödkänsliga kontaktlinser och ”daubing”, alltså en slags smet som kan användas för att märka korten under pågående parti, på ett sätt som är osynligt för normala mänskliga ögon! Kvinnorna kammade noll eftersom han självklart vägrar befatta sig med fuskutrustning i sin butik, men nog är det sorgesamt att man ska delges sådana skräckhistorier om folk som medvetet försöker blåsa sin omgivning.

Bland större asiatiska spelrelaterade nyheter är att Taiwans folkförsamling och regering häromdagen gav klartecken för ett kasino i Taipei, något som dittills varit förbjudet. Rimlig gissning på invigningsdatum: 2015, men om man då kommer att erbjuda ett pokerrum är oklart. Och av affärskontakter bosatta i Japan får jag höra att man där diskret, på snirkliga samt traditionella japanska vägar, håller på att förbereda ett lagförslag som nu ska bereda mark även för kasinon. Japansk poker håller för övrigt på att växa sig större och större, men traditionella pokerrum med cashgames är det inte tal om: det sätter lagen stopp för. I stället betalar man en inträdesavgift och deltar i ”nöjesturneringar”, där dock det ”sponsrade” förstapriset enstaka gånger kan vara så stort som resa till Macau och inköp i en rejäl turnering där. Jo, det tangerar självklart gränsen för det tillåtna i Japan; men deras krångliga och komplexa syn på var skiljelinjerna går – mahjong och pachinko är tillåtna, medan till exempel roulette, tehonbiki och cashgamepoker inte är det men givetvis förekommer ändå på motsvarigheten till svartklubbar – är i det närmaste outgrundlig för oss stackars västerlänningar. Som en brittisk kollega här i Macau, Andy Jones, luttrat formulerar det: ”At the end of the day, governments will decide what is gambling and what is not.”

Det är bara att instämma… men jag kommer gärna med det personliga tillägget att det i demokratier är vi väljare som ytterst ansvarar för vad för slags regeringar vi vill ha…

Efter att jag landat i Hongkong slår jag på mobilen igen inne i terminalen – och får veta att det blev en blågul triumf i årets första Unibet Open, i Köpenhamn! Den som står för den segern är Kassem Yassine från Malmö, som vi förstås gör honnör för! Hans cash hamnade på 800 608 danska kronor, snudd på 900 000 kronor i svenskt penningvärde; och han blev därmed den fjärde svensken genom tiderna att knipa en UO-titel, efter Simon Johansson, Fuat Can och Jimmy Jönsson. Dessutom hade vi ännu en svensk på finalbordet, Ambjörn Hedblom som dessvärre dock stöp som nia för 80 000 danska kronor:

Tredje bäst av svenskarna bland de 36 prisplatserna  i Unibet Open i Köpenham blev Mikael ”Kempe” Johansson på 14:e plats för 47 000 danska kronor:

… och fyra bland svenskarna kom Anders Ostrowski (22:a för 30 000 DKK), femma var Erik Roland Bloma (25:a för 27 000 DKK), sexa Henrik Jeppsson (34:a för 24 000 DKK) och sjua (35:a, också för 24 000 DKK). Alla dessa sju svenskar möttes för övrigt av denna glada duo som stod för formaliteterna runt respektive cash:

Och under tiden har kvalen till nästa Unibet Open i Tróia i Portugal dragit igång – ses där!

Även dag 1B har nu spelats här i Unibet Open, och startfältet som från början var cappat på 300 översåldes rejält eftersom ”alternate players” ställde sig på kö – slutsiffran landade på 338 spelare om jag nu räknat rätt! Det var många svenskar som var med denna dag, över 30 stycken, och bland dessa hittade jag Redjep Kurti:

… Robin Colbin:

… Ambjörn Hedblom:

… Rifat Palevic:

… Jimmy Jönsson

”Regerande mästaren” och UO-vinnaren på St. Maarten, Dan ”Poker Machine” Murariu från Rumänien, stöp nesligen under dagen:

Kvar i fältet är dock nederländaren Paul Valkenburg, som vann UO i London för två år sedan:

Totalt överlevde 148 spelare till dag 2, och listan toppas av dansken Rasmus Biehl på 168.300, följd av fransmannen Alexis Gillot på 151.500 och dansken Viktor Olinger på 140.400. Svensklistan enligt officiella dokument ser ut så här: Ambjörn Hedblom (110.600), Kassem Yassine (105.800), Mikael Johansson (95.600), Tom Kalliokoski (93.800), Erik Cederblad (92.900), Dennis Lindmark (66.200), Peter La Terra (53.500), Robin Colbin (52.000), Daniel Ulvrell (43.100), Henrik Jeppsson (41.000), Erik Bloma (38.600), Anders Ostrowski (33.900), Niclas Clarén (29.300), Jimmy Jönsson (29.700), Thomas Stefansson (28.100), Zoran Mitic (23.400), Alaa El-Chami (23.200), Magnus Cirnmark (22.100), Carl Hallqvist (19.800), Cemil Incegul (18.800), Roger Joffs (18.300) och Jeton Alimusaj (11.200). Tjugotvå svenska pokerkrigare vidare, alltså!

Ambjörn Hedblom fick för övrigt en inte ofta skådad brakstart dag 1B, när han direkt gick från 20K till 52K i FÖRSTA GIVEN. Krävdes en inprickad straight och två donkbettande motståndare… men än är det långt till prispengarna och finalbordet, denna dag 2!

Här på Casino Copenhagen inne på hotell Radisson Blu Scandinavia bläddrar jag i novembernumret av tidskriften WPT Poker Magazine och noterar intresserat att två av deras skribenter, Jon Young och Duncan Wilkie, lovordar det av mig uppfunna turneringsformatet MMHU under rubriken ”The Future of Heads-Up?”:

Som bekant kreerade jag det för en tid sedan och det debuterade som sidoevent under Unibet Open i London i augusti förra året; faktum är att jag i artikeln med namn och allt får credit för det:

Young och Wilkie deltog alltså i den turneringen som en slags testkörning – och skriver efteråt positivt om den med bland annat formuleringen ”[…] could play a big part in live tournament poker.” Den som vill läsa en närmare beskrivning av mitt format MMHU (”Multi-Match Heads-Up”) kan göra det på

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2011/09/ett-forslag-till-en-ny-form-av-turnering/

Som tiebreaker användes i London av praktiska skäl den sammanlagda tiden man tog på sig i de matcher man vann; för onlinebruk skulle jag snarare vilja ha summan av givar i de matcherna, vilket ju lättare låter sig göras i mjukvara än i livestridens hetta.

Då får vi se hur framtiden blir. Kanske Microgamingnätverket kan övertalas att införa det? Och man kanske skulle ta med ett exemplar av tidskriften, samt en utskrift med noggrann beskrivning av formatet, till Las Vegas och fräckt samt oförväget sticka i händerna på WSOP-ledningen och avvakta 2014? Den som lever får se, som bekant.

Edit: Slumpen dikterade att detta blev det 1000:e inlägget i Superbloggen. Litet jubileum alltså…