Häromdagen blev jag uppringd av en radioproducent, som ville få till en intervju med mig. Orsak: han höll på med en serie radioprogram där temat var ”hemligheter”, och tyckte att i spel – och då inte minst i poker – är det viktigt att ha hemligheter för konkurrenterna.

Det har han onekligen rätt i, men han kom till intervjun inne i Stockholm några dagar senare med lite förutfattade meningar: att pokerfejset utgör just det spelets centrum. Den villfarelsen fann jag mig föranledd att ta ur honom, samtidigt som jag under den inspelade intervjun vidgade ämnet långt bortom enbart poker, eller enbart spelkort för den delen.

Med anledning av den radiointervjun har jag nu skrivit en ny krönika på Unibet, och där jag analyserar just hemligheter i spel – och bland annat berättar om varför de flesta kortspel är just ”spel med ofullständig information”, dvs de facto involverar hemligheter. För hur skulle det gå om man spelade poker med kortleken ”Indiscretion”, lanserad på 1980-talet av Piatnik? Där avslöjas kortens färger, om än inte valörer, på baksidorna… och med kortleken följde också reglerna till några speciella spel, skapade för att tillvarata just den informationen!

Du hittar min nya Unibetkrönika på

http://se.unibet.com/poker/blog/dan-glimnes-pokerblogg-1.16424/spelandets-hemligheter-1.355870

och huvudlänken till mina krönikor där är

http://bit.ly/VzfDKt

Trevlig helg, chartister och ludofiler! 🙂

I avvaktan på att den onlinepokerskandal som nu uppdagats på Svenska Spel ska utredas, kan man om inte annat så i alla fall konstatera att fusk och bedrägerier i gambling är en sysselsättning med gamla anor. Redan i en skrift från 1629 i Sverige varnar boktryckaren Ericus Schroderus för ”Falske Spelare” som ”[…] nära sig med bedrägelighe Tärningar och förteknade Kort”. Här i Norden har man i vikingagravar hittat åtskilliga tärningar med samma antal ögon på flera sidor; och på medeltiden var den lilla engelska byn Fulham vid Themsen så (ö)känd för sin tillverkning av falska tärningar i närmast industriell skala att än i dag, över sex århundraden senare, kallas sådana tärningar på brittisk spelarslang för ”fulhams” – det är sådana som avbildas här ovan. Faktum är att Shakespeare i sin pjäs ”Muntra fruarna i Windsor” alluderar på detta faktum:

”For gourd and fullam holds/And ’high’ and ’low’ beguile the rich and poor.”

(Uttrycket “gourd” var även det dåtida slang, syftande på en sådan tärning som i lönndom viktats för att slå ett högt tal.)

Två av 1900-talets mest kända fuskskandaler inträffade i det spel som på den tiden hade högst societetsprofil, och därför väckte uppmärksamhet världen över: bridge. Dessa två skandaler har gått till historien under namnen ”the Buenos Aires Affair” respektive ”the Bermuda Incident”.

Buenos Aires-affären inträffade 1965 under finalronderna i världsmästerskapet i bridge. Under en av matcherna Storbritannien-USA noterade det amerikanska laget att de två brittiska spelarna, Terence Reese och Boris Shapiro, höll sina kort så att fingrarna spretade ”på ett onaturligt sätt”. Under nästa dags match, när britterna spelade mot Italien, specialstuderade den amerikanska lagledningen britterna och kunde ”knäcka koden”, dvs koppla de olika fingersignalerna till vissa av de kort de två hade på handen. På bilden ovan ses Reese till höger och Shapiro till vänster vid bordet.

Givetvis anmäldes saken till tävlingsledningen. Efter den resulterande undersökningen fälldes de två brittiska spelarna med jurysiffrorna 10-0 av världsbridgeförbundet WBF, medan det brittiska bridgeförbundet BBL därefter inledde en årslång (!) undersökning som ledde till att paret i stället friades – en dom som än i dag ses med kritiska ögon.

Bermuda-incidenten inträffade 1975 under kvalificeringsomgångarna till lag-VM. Denna gång var det två italienska spelare, Sergio Zucchelli (till vänster vid bordet på bilden ovan) och Gianfranco Facchini (till höger), som beslogs med att under en match mot ett lag från USA ha använt “fotsignaler” – det vill saga att i kritiska lägen under budgivningen ha trampat varandra på tårna för att förmedla signaler. Efter anmälan och granskning av bevis och vittnesmål lyckades man inte komma fram till ett solklart skuldbeläggande vad gällde fusket, men det italienska paret fick en mycket skarpt formulerad reprimand och tvingades att i fortsättningen spela med ett litet kaffebord under bridgebordet för att förhindra förnyade tåsignaler. Studera bilden ovan där man ser det famösa kaffebordet, med en vit duk ovanpå, sticka fram!

Liksom i poker har det dessutom under årens lopp publicerats en handfull ”handböcker” om hur man fuskar i bridge, varav en av de mera omtalade ses här. Och nej, vi har inte sett den sista fuskaffären i spel, beklagligtvis nog. Det är bara för oss spelare att fortsatt vara på alerten, notera misstänkt aktivitet, och se upp för fifflare och andra omoraliska medmänniskor…

Live är det shortstack £5-10 som gäller. Online är det NL$100 heads-up som är på tapeten. Att lära mig där det är billigt och så småningom klättra så högt upp i äppelträdet som jag kan tills det inte längre växer några äpplen och där ett möjligt fall inte slår ihjäl mig.

I min blogg kan du läsa om mina dagliga heads-up-sittningar och tankar, utvecklingar och analyser rörande utvecklingen. Vid varje sittning lär jag mig nya saker och mycket av tiden går åt till att prova mig fram.

En huvudsaklig grundtanke har jag och det är att ständigt spela aggressivt och vara en sån där jobbig spelare som aldrig ger motståndarna andrum.

I mitt förra inlägg här i Superbloggen pratade jag om historieberättande och momentum. Just momentum är vitalt i en heads-up och för att kunna fortsätta en trovärdig historia.

Hos varje motspelare som bjuder på motstånd försöker jag att pinpointa vilka faktorer som gör dem jobbiga att spela mot och jag har funnit några gemensamma komponenter som dessa spelare använder sig av.

De jobbigaste spelarna är de som inte saktar upp när man försöker stjäla deras momentum. De som trebetar pre tre gånger i rad, trots att man höjt knappen två gånger redan. Man fortsätter att höja pre och sätta press. Trots det slår de om igen. I sann historieberättaranda vet att deras historia inte är trovärdig. Men sen råkar de svåraste spelarna vara de som kommer med oväntade vändningar genom hela dusten. ”Om” motspelaren hade råkat plocka upp en premiumhand är det ett perfekt läge att trebeta och han vet att jag vet detta. Hur ofta har man inte slagit om igen med en marginell hand för att pinka revir, bara för att få ett fembetsställ tillbaka och man känner sitt momentum decimeras i en enda hand.

Den spelare som, otiltat, fortsätter att plöja vidare är den svåraste. Spelaren som inte börjar spela mer försiktigt och passivt utan fortsätter att hacka och slå trots att man ger dem både raka högers och uppcuts. Boxaren som vägrar att tuppa av och med psykande målmedveten blick fortsätter att slåss.

Så hur ska man tampas med dessa spelare? Det grövsta misstaget man kan göra är att själv vara den som blir passiv, då har man redan förlorat. Nej, antingen ger man upp och kliver eller också krigar man vidare och ökar sin vittring för blod. Men man ska ha klart för sig att en vidare strid innebär hårdare och snabbare slag och större svängningar än man kanske är beredd på. Anfall är bästa försvar.

I nästa del berättar jag vidare om, enligt min uppfattning, tuffa och svårspelade motståndares nyckelkaraktärsdrag.

Som vanligt följer du mig dagligen i min konstant växande blogg (nu mer aktiv än någonsin med ännu fler inlägg i veckan!).

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Just nu pågår – förutom i Paris, se tidigare inlägg av mig nedan – en spelutställning även i Wien: ”Spiele der Stadt: Glück, Gewinn und Zeitvertrieb” (”Stadens spel: Tur, vinst och tidsfördriv”). Även om mycket av utställningen tas upp av de dåtidens oskyldiga företeelser som bär sitt signum av borgarklassens diskreta charm, finns faktiskt även gamblingsidan representerad: från tärningsspelet Glocke & Hammer (faktiskt uppfunnet i just Wien i början av 1800-talet, av konsthandlaren Heinrich F. Müller) samt den undre världens hasardkortspel Stoss, till dagens spelautomater. Mera information hittar du på

http://www.wienmuseum.at/en/exhibitions/detail/ausstellung/spiele-der-stadt-glueck-gewinn-und-zeitvertreib.html

Sista datum för utställningen är 2 april 2013. Och staden Wien är alltid värd ett besök, för såväl sin kultur som kasinona och pokerrummen!

Skandalen för dagen här i Pokersverige är redan uppe i allehanda Twitterinlägg, bloggar och olika diskussionsfora; och som alla vet gäller den de 14 spelare som nu är polisanmälda och misstänkta för att ha spelat på Svenska Spels pokersajt med så kallade bots (”poker robots”), alltså mjukvaruprogram som utan mänsklig inblandning mer än när de skrevs kan spela online timme ut och timme in vid ett eller flera bord. Dessa 14 spelare hade 108 000 kronor tillsammans på sina konton när de frystes i samband med avstängningen, men har vunnit 1,8 miljoner kronor under den tid som misstankarna rör sig om.

Vårt statliga pokerbolag är tills vidare förteget om vilka nicks dessa spelare haft; men har upplyst om att man blev tipsade om det hela i slutet av oktober förra året. Att den interna utredningen tagit alldeles för lång tid – avstängningen skedde först den 14 februari – har erkänts av informationsansvarige Johan Söderkvist.

Nu får polisutredningen ta vid och se vad som framkommer, och vad som kan bevisas; men ute bland Sveriges pokerallmänhet muttras det redan om ett högt träd och ett tjockt rep, framförallt bland de spelare som nu misstänker att de fallit offer.

När jag i mitten av december skrev mitt inlägg ”Pokeråret 2013: Nio funderingar” här – se det på

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2012/12/pokeraret-2013-nio-funderingar/

satte jag jämna odds på att vi skulle få uppleva ännu en pokerskandal under detta år. Luttrad som jag är borde jag givetvis ha satt utbetalningsoddsen till 1,02 eller något ditåt, men man lär sig…

En sak som förundrar mig är dumheten hos dessa onlinefuskare. Enligt Svenska Spel har de ibland låtit botsen spela i så många timmar i rad att en normalt funtad människa inte hade orkat med det. Och man kan påminna om fusket på Absolute Poker, där några ur ledningen var inblandade och tack vare diverse ”bakdörrar” i mjukvaran kunde se motspelarens hålkort. Det ledde till ett perfekt spel efter riverkorten: alltid lägga sig när man var slagen, alltid höja när man hade den bästa handen. Det om något utgjorde bevisföremål A. Hade de fuskarna varit smartare, hade de sett till att blanda in en lagom mängd misstag och felaktiga beslut för att göra bilden suddigare och mindre misstänkt.

Ett knep att använda mot bots? Försök chatta med dem. En spelare som svarar på ett rimligt sätt och går att föra en konversation med, är sannolikt en människa. Eller kommer nästa generations pokerbots att klara även det så kallade Turingtestet?

Det är en trist tanke att lika lite som ett kreditkortsföretag kan garantera att du aldrig blir scammad, kan en onlinepokersajt aldrig intill sista decimalen ge dig 100% garanti på att fusk inte förekommer. Så länge det finns en dollar eller en euro eller en krona inblandad, kommer det oavsett bransch alltid att finnas ohederliga individer som försöker överlista såväl arrangörerna som motspelarna. Vad onlinebolagen kan göra, och gör, är att jacka upp oddsen så bra de kan: genom övervakning av spelare och spelmönster, genom att ha mjukvara installerad som trackar vilka som misstänkt ofta sitter vid samma bord, genom att i turneringar vara observanta på chipdumpning och mycket, mycket annat. Och även på oss spelare vilar ett ansvar: ser du tecken på vad du uppfattar som misstänkt beteende, så skriv ned all info, ta skärmdumpar, och kontakta sajtens kundservice och rapportera in dina misstankar!

Det är en klen tröst att livepoker faktiskt också medför påtagliga fuskrisker. Tänk bara på avstängningen nyligen för de två franska spelarna Cedric Rossi och Jean-Paul Pasqualini, som under turneringen Partouche Poker Tour ”samarbetade” via handsignaler; eller på tyske spelaren Ali Tekintamgac, som diskvalificerades när det visade sig att några ”pokerbloggare” tjuvkikade på hålkorten hos hans motståndare och kommunicerade dem vidare. I oktober 2011, för att nu citera ett tredje fall av livepokerfusk, fick franska polisen fast en trio italienska pokerspelare som i cashgames inne på kasinot i Cannes använt sig av märkta kort som bara kunde ”avläsas” via infrarödkänsliga kontaktlinser; korten hade switchats in via en dealer samt en annan kasinoanställd. Enligt tidningen Le Parisien hade för övrigt trion italienare ”kopplingar till den grova brottsligheten”.

Kampen mot fusk i spel går vidare; det kommer den alltid att göra. Och har alltid gjort, att döma av vittnesmål som går tillbaka till papyrushandskrifter och pergamentrullar. Om spelfusk genom historien har jag en hel del att berätta…

Fuskare. Huh. Inom pokervärlden är en fuskare för evigt stämplad. En gång fuskare, alltid fuskare? Inte vet jag. Och vem är jag att döma.

En sak är dock säker. Där det finns pengar inblandat kommer vi också hitta människor som vill komma åt dessa med ohederliga medel. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara.

Nu har ännu ett par fuskare åkt dit. Denna gång på Svenska Spel som i dag skyltat med ett pressmeddelande om att de stängt av 14 pokerspelare på sajten.

Det som i pressmeddelandet beskrivs som hjälpprogram är egentligen så kallade ”poker-botar”. Det vill säga en programvara som spelar i stället för människan och gör att man kan spela dygnet runt utan pauser. Totalt handlar det om 1,8 miljoner kronor i inspelade fusk-pengar fördelat på dessa 14.

OBS! Det handlar alltså inte om en ”trojan” som kan se motspelarnas hålkort, vilket Aftonbladet skrev i en första artikel.

Ni kan här läsa hela pressmeddelandet. Och även ställa relevanta frågor till Svenska Spel angående fusket.

Intressant fakta är dock att spelarna inte bara är avstängda utan också polisanmälda. Och Svenska Spel har även gått ut med att de har ambitioner att betala tillbaka till drabbade kunder om det visar sig att brott har begåtts.

Nivåerna där fusket har inträffat tycks ha varit på 0,25/0,50 upp till 2,50/5kr cash game.

Det var längesedan jag hörde talas om ett bolag som så öppet gick ut med ett liknande fusk. Såna här botar är givetvis inget unikt för Svenska Spel. Så detta är någonstans inte bara en negativ nyhet. Det känns alltid bra när fuskare åker dit.

Men det är lika jobbigt att tänka att det alltid kommer finnas tillräckligt med pengar inom pokern för att det ständigt ska dyka upp nya…

Jag har spelat en del online på senare och då enbart heads-up. Nivåerna är ännu låga, $0,5-1 håller jag till på. Syftet är inte primärt att vinna pengar (även om det är nödvändigt för att jag ska fortsätta och för att motiveras klättra i nivåer) utan att utveckla mitt öga-mot-öga-spel. Jag har insett att just heads-up-spel tenderar att förbättra ens spel betydligt fortare än sex- och fullringspel.

Som vi alla vet spelar psykologin en allt större och korten en mindre roll ju färre spelare man är. Eftersom man statistiskt har den bästa handen hälften av gångerna i en heads-up är vinsthänderna sällan särskilt upphetsande för den nötprenumererande fisken. Istället handlar det om en enda sak: att vara en trovärdig historieberättare.

Ja, för visst är det så, att den som kan berätta den trovärdigaste sjörövarhistorien, uppbackad av (luft)fakta, statistik, vettiga argument och en väl flytande kontinuitet är den som står som vinnare i slutändan. Varje hand är ett eget kapitel och det vill till att nästa kapitel på något vis bygger vidare på vad som tidigare sagts. Utvecklar man inte berättelsen på ett logiskt sett finner man sig fort på djupt vatten. Det kräver mycket träning, tankesvett och tanketårar för att bli en skicklig historieimprovisatör i pokerns svåraste sagostunder.

När jag läste retorik vid Lunds universitet gjorde lärarna klart för oss att lögner uppbackade med stark retorik alltid besegrar sanningar med undermålig retorik när dessa två duellerar. Hade sanningen alltid segrat hade det inte funnits ett brinnande behov efter stjärnadvokater; ord- och lagböjarna som kan nysta ut även den mest komplicerade ormbunken bryderier. Samma sak gäller i en heads-up-match i poker.

Heads-up i synnerhet är en variant som bör undvikas att spelas om ”scared money”. Duktiga heads-up-spelare tycks ha en inbyggd radar som känner av minsta svaghet eller rädsla. Och så kör de igång och pushar, pushar och pushar ut sina motspelare från potter som på löpande band. Få saker i pokersammanhang är så ruskigt (och egoknäckande) som att spela mot en duktig heads-up-spelare – en spelare som tycks ha flyttat in i ens huvud och ständigt och jämt vet precis vad ens nästa drag är.

En stor anledning till de låga insatserna är för att ha råd att experimentera och lära från misstagen medan de fortfarande är billiga. Något som jag fort insåg var att ju mer kreativt man tar sig an heads-up-spel, desto större framgångspotential finns, men likaså blir fallet större om man klantar sig. Allt beror på tajmingen och ingenting annat. Kan man lura motspelaren att syna ens overbets i rätt lägen eller checkhöja motståndarens kontsatsning med en floppad triss på parad bräda och således väcka motspelarens paranoia och få dennes falska varningsklockor att ringa, då har man byggt sig ett fint övertagsmomentum. Efter detta kommer man undan med fler mord och kan börja bluffa i samma lägen eftersom man redan visat potentialen av dessa drag.

Heads-up-spel är onekligen en fascinerande men komplex djungel.

Som vanligt följer du mig dagligen i min konstant växande blogg (nu mer aktiv än någonsin med ännu fler inlägg i veckan!).

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Dags för den årliga omröstningen bland Sveriges cognoscenti och aficionados! Vem ska röstas fram till titeln Årets pokerspelare 2012, nu när dammet lagt sig och vi kan summera de insatser som gjorts och de triumfer som firats? På webbsidan

http://www.poker.se/artiklar/77961919/vem-blir-arets-pokerspelare-2012.html

hittar du en presentation av de fem kandidater som en jury (där undertecknad ingår) vaskat fram, medan själva omröstningen sker på

http://pokerforum.nu/forum/redaktionellt-p-poker-se/68367-rets-pokerspelare-2012-a.html

där du för att inte dubbelröstning och annat ska ske måste registrera dig. Det är fem värdiga kandidater som nu tävlar om utmärkelsen, så glöm inte att gå in och avge just DIN röst!

Det numera ”återuppståndna” Svenska Pokerförbundet kunde under årsmötet i lördags på Hotel Anglais i Stockholm, inför 21 närvarande medlemmar av de cirka 640 som man nu vuxit till, blicka tillbaka på ett gånget år som inneburit en bra omstart. Huvudeventet i live-SM 2012 drog nästan fyra gånger så många startande som 2011, och fyra föregående raka förlustår vad gäller ekonomin vändes äntligen till ett plus på cirka 69 000 kronor – och detta trots fortsatt ärvda kostnader och likviditetsproblem som tidigare styrelser förorsakat. Protokoll från årsmötet kommer efter vederbörligt justerande inom några dagar att läggas ut på hemsidan

http://www.svenskapokerforbundet.se/

där du då kan ta del av verksamhetsplanen för 2013 och mycket annat.

Hur har det då gått med den ekonomiska granskningen av tidigare styrelsers fögderi? De två utsedda revisorerna Ronnie Nestor och Stellan Andersson som utan ersättning påtagit sig arbetet med att plöja igenom och organisera de konsumkassar med osorterade kvitton de tvingats få i knäet, kunde på årsmötet konstatera att den största ouppklarade och oredovisade posten är från 2009 och på runt 106 000 kronor som – utan underlag – bokförts lite svepande som ”resekostnader” men i praktiken till inte ringa del yttrat sig i form av bankomatuttag. Den styrelse som tillsattes på årsmötet, delvis genom omval, har fått uppdraget att om så krävs lämna in en polisanmälan för att försöka få detta uppklarat.

Svenska Pokerförbundet är på rätt väg; det är glädjande, och styrelsen samt revisorerna ska ha all respekt och heder för vad de åstadkommit hittills!

Det är bara att önska dem lycka till i det fortsatta hårda arbetet som väntar; för i förlängningen är min åsikt att pokern i Sverige gagnas av ett förbund som kan föra spelarnas talan, på sikt inte minst politiskt och juridiskt.

I fredags debuterade jag, i all blygsamhet, som revyförfattare. Eftersom jag är bekant med Mats H. som är en av drivkrafterna bakom den årliga lokalrevyn, ledde ett slumpmässigt möte dagarna före julafton till att jag fick idén till just ett revynummer som jag via ett långt sms beskrev för honom. Han gav omgående tummen upp för det hela varpå jag skrev manus till revynumret som ironiserar över kvinnligt kontra manligt klädval, inklusive texten till det sångnummer – på den globala musikaliska plågan ”Gangnam Style” – som det hela mynnar ut i. Jag har tidigare bland annat  skrivit en hel bunt nya snapsvisor och hyllningsvisor tidigare, men att skriva en ny text till just ”Gangnam Style”, till den snabba takten och där jag valde att följa den exakta koreanska rimplaceringen, visade sig vara den tuffaste utmaningen hittills… fast det gick till slut. Till själva den inledande dialogdelen lade sedan Mats H. till några extra repliker, och så var numret i hamn.

Att på premiären i fredags få höra de lokala skådespelarna framföra samt dansa till den text jag skrivit var en lite lätt surrealistisk upplevelse!

Jag har aldrig själv känt någon större dragning till scenen, men har frånsett skolpjäser etc faktiskt ändå varit med om att stå där – uppkallad från min plats i publiken – vid två tillfällen. Det första var för något årtionde sedan på Criterion Theatre i London, under en humoristisk och underhållande föreställning i vilken samtliga Shakespeares 37 pjäser buntades ihop på 97 minuter. I den, vid ett tillfälle, skulle någon ur publiken kallas upp för att spela Ofelias undermedvetna (det låter lite crazy men så var det faktiskt), och ensemblen pekade på mig. Man är ju inte sämre än att man ställer upp, och jag minns att jag från scenen blickade ut över den fullsatta teatern, såg alla förväntansfulla ansikten och tänkte att ”jo, jag kan förstå det lockande i att vara skådespelare”.

Två år senare inträffade samma sak i Seoul, när min dotter Linn och jag den kvällen gick på Sydkoreas största musikalhit genom tiderna: ”Cookin’ Nanta”. Den handlar om fyra kockar som ska tillreda en bröllopsmiddag vilket kanske inte låter så värst häftigt i sig, men jag kan lova att den innehåller dansnummer i världsklass samt de häftigaste trumnummer jag upplevt i mitt liv; att showen sedan dess turnerat i många länder världen runt säger en del.

Alltnog körde de i den föreställningen med samma principiella trick – på slutet, när middagen är klar, pekade de ut och kallade upp två ur publiken, en kvinna och en man, som skulle föreställa bruden och brudgummen och så provsmaka samt ge sitt entusiastiska godkännande till anrättningarna. Det blev en liten koreanska… och så jag, säkert för att jag bland idel koreaner och bara en handfull västerlänningar var den längste i hela salongen. Allt för lite humoristisk kontrast. Se bilden ovan, som min dotter smög av med digitalkameran precis efter att vi två kallats upp på scenen. Koreanskan och jag fick blixtsnabbt instruktioner viskade i örat på oss, i mitt fall på förvånansvärt god engelska, och så krängde de på oss en enkel variant av traditionella koreanska bröllopsdräkter och vi fick göra det vi skulle. Rätt kul även det, innan vi så fick applåder och fick gå ned i salongen igen efter våra four minutes of fame.

Dräkten fick jag faktiskt behålla! Här är Linn som på hotellet samma kväll poserar i den. Någonstans i gömmorna har jag den sparad… Men efteråt har jag reflekterat över huruvida det i poker hjälper om man är skådespelare. Är det lättare att bluffa ut en opponent om man heter Mikael Persbrandt än om man är en vanlig Nisse Nilsson? Jag har vid något tillfälle över en fika tagit upp ämnet med vännen Magdalena in de Betou, men hon håller på att skådespeleri och pokeragerande i huvudsak utgör två olika skills. Fast jag undrar ändå? Faktum är att det finns åtskilliga skådespelare och skådespelerskor som sysslar med poker, och har dragit in en och annan krona eller dollar på det: till exempel Tobey Maguire, Shannon Elizabeth, James Woods, Mimi Rogers, Jason Alexander, Matt Damon samt Jennifer Tilly, och varför inte också nämna Ben Affleck (”Pearl Harbor”) som 2004 vann delstatsmästerskapet i Kalifornien samt Telly Savalas (”Kojak”) som faktiskt kommit på hedrande 21:a plats i VM 1992?

Hmmm…