För några dagar sedan arrangerades galan i Paris där man delade ut European Poker Awards, huvudsakligen sponsrad av GPI (Global Poker Index), och som en summering av pokeråret 2012. En enda svensk var nominerad, Viktor ”Isildur1” Blom i kategorin Årets Internetspelare, men den utmärkelsen gick i stället till finländaren Jens Kyllönen. Så här fördelade sig de övriga utmärkelserna:

Årets europeiska spelare: Marvin Rettenmaier (Tyskland)

Årets pokerpersonlighet: Kara Scott (Storbritannien/Kanada)

Årets turneringsprestation: Davidi Kitai (Belgien)

Europas leading lady: Lucille Cailly (Frankrike)

Årets rookie: Ole Schemion (Tyskland)

Årets pokerrumsanställde: Simon Trumper (Storbritannien)

“Lifetime Achievement Award”: Gus Hansen (Danmark)

Årets pokerturnering: EPT Barcelona

Jens Kyllönens pris får anses som värdigt: enligt uppgifter drog han in 1,66 miljoner euro under 2012. När Finnish Poker Awards häromdagen delades ut i Helsingfors, utsågs Kyllönen dessutom till årets bästa pokerspelare – för andra året i rad – i vårt östra grannland. Och vad han gör med sina pengar? Han har bland annat köpt en rymdresa…

Snart kommer vi också att kunna rösta fram vem som ska bli årets svenska pokerspelare, när en specialskräddad hemsida öppnas via sajten poker punkt se och det är dags att summera och utvärdera 2012 års prestationer. Länk till den sidan kommer här! Och de fem kandidaterna är redan utsedda av den jury i vilken jag ingår, men våra läppar är ännu så länge förseglade…

Som tidigare avslöjat ser jag mig om efter grönare ängar i pokerns böljande landskap. Nog med poesi; igår var det dags för en ny sittning.

Efter gårdagens pass kom jag till vissa insikter. I vanlig ordning spelade jag £5-10 och slog mig ner med bordets minimum om £400. Vid bordet satt en mycket välkänd profil och fullkomligen regnade pengar (vem får du läsa i dagarna som följer i min ComeOn!-blogg i min nya cash game-serie).

£435 på backkontot slutade sittningen och jag är till fullo medveten om att shortstackspel innebär stora svängningar. Men lika mycket ser jag förlustdagarna som lärdomspengar.

Under mina senaste tre sittningar, som samtliga slutat på minus, har jag varit betydligt kortkallare än matematiken föreskriver och mina bästa händer har varit 77 och AQ off respektive (med undantag för en KK där det landade ett ess på brädan och mitt vargamotstånd visade sig mer än angelägen att ge mig action varpå jag fick vika på turn då jag var halvdjup).

Min första insikt är att marginella lägen bör undvikas till varje pris. Exempelvis kom jag med fingrarna hårt i kläm efter att ha klantat till det med en 33:a. I tidig position limpade jag för en tia med £390 bakom. Två spelare limpade efter (jag antar att de var rädda att jag skulle limpställspasta som jag så ofta gör) varpå stora blinden höjde till £50. Jag synade i tron om att spelarna efter skulle syna med, vilket de inte gjorde. När floppen kom 2-8-8 och stora blinden ledde ut för £125 svarade jag med att ställa. Hur marginellt är detta spel i ditt tycke? Kunde jag ha spelat handen annorlunda? Att de båda eftersittande spelarna vek förvånar mig oerhört. Väl intrasslad till denna flopp, är det möjligt att komma undan? Hur stor är hans range? Vad än han har kommer han mer eller mindre att vara tvungen att syna ner mitt ställ. Så bara för att han synade kände jag inte att jag var semidöd. Turn föll en olycksbådande tant och river en blank varpå han vände över 66.

Problemet med dessa spel är att de har en halvtimmesavgift om £9. Uppåttjacket å andra sidan är att de använder en kortblandare, vilket gör att vi får in fler händer per timme. Spelet flyter på ganska fort och jag räknar med cirka 40 händer i timmen. Jag tänker sätta mig ner och räkna på vilken maximalt tight range jag kan använda mig av utan att blöda för mycket i blinds och avgifter. Vad är din åsikt? Hur sparsam och tålmodig kan jag vara?

Som vanligt följer du mig dagligen i min blogg som växer så det knakar och står härliga till!

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Så – detta är mitt inlägg nummer 200 här i Superbloggen. (Inte så svårt att ha reda på: bloggverktyget håller räkningen åt oss skribenter.) Och med detta ”jubileum” i åtanke känns det som om ämnet borde vara något djuplodande, så varför inte ta upp den hos oss nedärvda gamblinginstinkten?

Jag har vid ett antal tillfällen föreläst om vårt spelande som kulturellt och antropologiskt fenomen, vid bland annat Göteborgs Universitet, Kungliga Konsthögskolan och University of Loughborough i Storbritannien, och då har jag citerat forskningen och påstått att spelandet är något unikt för oss människor på den här planeten. Det är däremot inte lekbeteendet. Att högre stående djurarter kan uppvisa ett lekbeteende har vi länge varit medvetna om: alla som till exempel haft hundvalpar eller kattungar kan konstatera det. Men en slags gräns verkar gå vid det abstrakta mönstertänkandet, det intellektuella logiska resonemang – parat med tävlingsinstinkten – som inte bara ligger till grund för utan också definierar varje ”riktigt” spel. Trots solida experiment har man ännu inte lyckats få schimpanser eller gorillor att begripa sig på något så enkelt som till exempel tripp-trapp-trull.

Nyare forskning har dock visat att olika former av spelbeteende faktiskt FINNS hos djur. Men då handlar det inte om abstrakt mönstertänkande, utan något mera djupliggande: gamblinginstinkten.

År 2005 gjordes en serie experiment på en grupp makaker – asiatiska apor – vid Duke University i USA, där de själva på en anordning i sin bur fick välja vilken knapp de kunde trycka på för att få en dos fruktjuice. Knapp A gav alltid exakt samma mängd juice i skålen, medan knapp B gav olika mängd för varje gång: ibland lite, ibland mycket, enstaka gånger ingenting alls, och ibland ”jackpott” – så mycket att skålen flödade över. Precis som att dra i en enarmad bandit, med andra ord…

Gissa nu vilken knapp som makakerna överlag föredrog att trycka på.

Just det: knapp B, som varierade ”utbetalningen” – och detta ÄVEN då forskarna ställde om maskineriet så att den genomsnittliga juicemängden som då kom ut var MINDRE än om man tryckte på den säkra knappen A! Upplevelsen att få en ”storvinst”, eller se någon annan individ få den, bet sig fast i minnet på aporna; det är bara att konstatera att fenomenet med att jaga jackpotten inte är något som vi människor är ensamma om på den här planeten.

Och nu finns det intressant forskning inom det område som döpts till primatarkeologi. Det är den amerikanske biologen Brandon Wheeler som studerat vilda kapucinerapor, vilka i huvudsak lever på frukt och insekter. Eftersom de är flockdjur har de utvecklat ett system för att varna andra apor, när rovdjur närmar sig: de gör det med ett speciellt läte.

Så vad gör då en smart kapucin, medan alla de andra aporna i flocken plockar och äter frukt i godan ro? Just det: Wheeler kunde konstatera att en smart kapucin utstöter varningslätet då, så att de övriga flyr fältet och den smarta kapucinen hinner plocka åt sig av de andras godsaker som de övergav i flykten. Och inte nog med det, det finns en siffra på hur ofta den bluffen lyckas – cirka fyra gånger av tio! Allt enligt rapporten i brittiska ”Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences”.

Parallellerna med en rejäl höjning i poker för att skrämma medspelarna på flykten och raka åt sig potten låter sig osökt göras…

Dessutom kan till och med andra djur på utvecklingsstegen nedanför primater uppvisa bluffbeteende. I januarinumret 2008 av brittiska tidskriften New Scientist återgavs forskning gjord vid Wilkes University i Pennsylvania i USA. Där hade man studerat ekorrar och deras vana att gömma undan eller gräva ned nötter och andra ätliga godsaker – och kunde konstatera att bortåt var femte gång de ser ut att göra det är det en BLUFF! Beteendet syftar till att lura andra stöldlystna djur, göra dessa osäkra om var de verkliga förråden finns, och på så vis få behålla en större mängd mat (läs: markerstapel) inför vintern. Dessutom ökar bevisat bluffrekvensen när ekorrarna vet om att de är iakttagna!

Det är smått fascinerande att konstatera sådana beteenden hos andra arter än människan. Det stärker mig i den uppfattning jag länge har haft: att orsaken till pokerspelandets explosiva popularitet är att det som få andra spel, om ens något, talar till och kanaliserar basala, djupt liggande behov och drifter inom oss.

Men det är inte bara bluffstrategierna och gamblinginstinkten som man kan hitta inom djurriket som avlägsna men dock påtagliga paralleller till poker, utan även en rudimentär marknadsekonomi – faktiskt.

Samma brittiska tidskrift som jag refererar till ovan, New Scientist, kunde i ett nummer 2007 redovisa en annan forskningsrapport där man bland flockar av långsvansade makaker kan urskilja ett tydligt ekonomiskt system, i vilket valutan är pälsrensning och lusplockning. Om en hanne utför denna tjänst på en hona, visar det sig, belönas han oftast med en kärleksstund sedan. Man skulle lite välvilligt kunna se det som en ömsesidig gest av omtanke… om det inte vore för att en fluktuerande prisbild finns med i spelet.

I en flock med gott om honor, sjunker ”priset” – i tiden som hannarna avsätter för pälsrensning först – till nedåt 8-9 minuter. Är däremot tillgången på honor skral i en annan flock, stiger priset där till 15-16 minuter eller mer ändå i frisersalongen, innan honan ”släpper till”.

Detta bevisade apbeteende innehåller därmed de viktigaste beståndsdelarna i en marknadsekonomi: spelet mellan tillgång och efterfrågan på befintliga varor och tjänster. Därmed kan man konstatera att marknadsekonomin är lika gammal som, ja, synden; och kommentarer om ”världens äldsta yrke” ska jag självfallet gentlemannamässigt hoppa över här.

Det är alltså mindre som skiljer mellan oss människor och djur än vad vi trodde för bara ett årtionde sedan. Inte att undra på att, om man får tro de mediauppgifter som cirkulerade för några år sedan, någon hade anmält en tränad schimpans till Main Event i WSOP. Det lär ha förorsakat tävlingsledningen en del bekymmer, eftersom det inte uttryckligen står i WSOP-reglementet att man måste vara människa för att få ställa upp! Problemet löste sig dock när man forskade i saken och kom på att apan ännu inte hade fyllt 21 år, som ju är minimiåldern för att få spela på kasinon i delstaten Nevada. Men med åldern väl inne så småningom kanske det blir en comeback för denna schimpans? Vi är som sagt numera bevisligen inte ensamma på den här planeten om att ha gamblinginstinkten nedärvd…

Det lilla streettrick som jag delade med mig av nedan, i avsnitt 3 om gamblingmatematik, har jag via några mejl fått uppskattande kommentarer om – så därför ska jag bjuda på ännu ett litet kul trick du kan tjäna pengar på! Tänk bara på att i likhet med alla andra sådana måste det ”säljas in” på ett snyggt sätt: smygas in i handlingen så smidigt att varningslamporna inte tänds hos ditt offer. Alternativt kan det vara bra att känna till det och vara förvarnad, om nu din motspelare är den som försöker sälja in tricket till dig…

Poker på två

Du måste först preparera en vanlig kortlek: de översta tio korten (när du håller leken med baksidorna uppåt) ska bestå av tre tior, tre sjuor och tre tvåor, och så ett ess; välj gärna spaderesset, eftersom det oftast ser extra stort och pampigt ut! Arrangera de tio korten så att esset ligger som sjätte eller sjunde kort ovanifrån, medan de övriga (tior, sjuor och tvåor) är väl utspridda till valörerna.

Tänk på att det är viktigt att välja rätt situation för ovanstående trick. En kortlek som du tar fram ur fickan inne på krogen väcker alltid misstänksamhet. Men är du till exempel hemma hos en kompis och hittar en kortlek i hyllan, kan du snabbt preparera den medan kompisen är på muggen. Låt det gå en halvtimme och skryt sedan om dina talanger i poker och övrigt kortspel, lagom för att reta upp honom eller henne. Om du sedan säger: ”OK, jag ska bevisa för dig att jag är bättre på spel. Har du en kortlek någonstans? Hit med den!” samtidigt som du låtsas få syn på kortleken i bokhyllan och tar fram den och ger honom nedanstående ”erbjudande”, kommer han att åka dit.

När du sliter ned den preparerade kortleken från hyllan och tar ut den ur asken, håller du den med baksidorna uppåt och bladar av de tio översta korten ett och ett som du lägger på bordet i en liten hög. (Självklart gör du det i ett svep, och utan att någon av er nu kan se framsidorna.) Esset kommer alltså efteråt att vara det tredje eller fjärde kortet ovanifrån, i och med att du byter ordningen på dem.

(Är du lite halvskicklig med korten kan du först som avledande manöver göra en shuffleblandning som INTE påverkar de översta tio korten. Det är förvånansvärt många som inte tittar ordentligt, utan då får intrycket av att du verkligen blandade korten.)

”Nu ska vi spela poker på två,” säger du till ditt offer medan du håller de tio korten i handen, i en hög med baksidorna uppåt. ”Här är tio kort. Jag visar dom för dig ett och ett, och för varje väljer du om du vill ha kortet, eller om du vill ge det till mig. När det är klart och vi fått fem kort var, vinner den som har den högsta pokerhanden. OK?”

Se bara till att slantarna – eller sedlarna – läggs upp på bordet så snart ditt offer har svalt betet; du vill inte råka ut för fega personer som backar ur ett förlorat vad. Sedan gör du exakt som du lovade: vänder upp korten ett och ett, och säger för varje: ”Nå, vill du ha det här kortet, eller vill du ge det till mig?”

Hemligheten som gör att du vinner? Det förrädiska esset, som ditt offer garanterat kommer att lägga på sin egen hög när du vänder upp det som tredje eller fjärde kort.

Hans egen girighet förblindar honom. Eftersom han inte vill ge dig esset, är du nu garanterad att vinna. Får han ihop ett par, har du ett tvåpar. Får han ett tvåpar, har du en triss. Och får han en triss, kommer du att kunna visa upp en kåk. Stoppa på dig pengarna, le glatt, mumla något om dina kortspelstalanger och understryk att det var hans kortlek, inte din.

Och skulle någon annan föreslå detta trick för dig i tron att du är ett intet ont anande offer, är du nu väl förberedd…

Om du tycker att det i media uppstått en debatt angående om vi i Sverige spelar för mycket, så kan jag tala om att inget nytt under solen. Det fanns en debatt om ”spelraseriet” redan vid det FÖRRA sekelskiftet, alltså när 1900-talet skulle börja. För den spelhistoriskt intresserade, liksom för den som vill placera dagens speldebatt i perspektiv, ska jag bjuda på följande godbit.

Det samhällssatiriska kåseri som följer var infört i dåtidens ledande humortidskrift, Söndags-Nisse, i nummer 47 året 1899. Författaren dolde sig bakom signaturen ”Bill” men var i verkligheten förmodligen Hans Harald Zetterström (1877-1946). Här är kåseriet in extenso, med gammalstavningar och allt:

”Ur Notis- och skissboken”

Jag satt just med full hand i poker, då det ringde på telefon och redaktören skrek: – Skrif genast ett kåseri om spelraseriet! Genast!

Jag tog genast in min pott (3 kr.), kastade markerna under kommoden, körde ut mina gäster, gaf dem tokiga överrockar och sålde mina kortlekar åt min städerska, som om morgnarne borstar mina kläder och om kvällarne gör i hela husets kommande öden. Jag växlade därpå alla mina silfver-, guld och kopparpängar, för att inte komma i frestelse att spela ”gubbe och pil” med mig själf. Och sedan jag bränt upp väggalmanackan för att icke kunna spela ”udda och jämnt” om daton, satte jag mig att fundera.

Spel är, kort sagdt, något förfärligt. Hvarje dag se vi unga män, gamla tanter och små barn, som flytta pinnarne i ett räfspel, gå under och bli en skam för hela samhället. Här måste bli en annan ordning! Tänk er bara detta spel ”Svälta räf”! Där sitter man och har 52 kort i näfven och kastar dem besinningslöst det ena efter det andra på bordet utan att tänka på, att man på samma gång kastar sig själf, alla sina anförvanter och ett helt samhälle i fördärfvet. Huru ofta får man nu icke höra:

– Tänk den stackars Berggren, som förskingrat 200,000 kr. och rest till Amerikat från hustru och barn!

– Ja, tänkte jag inte det – satt han inte i förra veckan och klådde mig på 56 öre på knack – hasardspel är ett fördärf.

Nu ska vi utrota allt spel från jorden. Hvarje person, som söker en lifförsäkring, skall först afgifva svar på följande frågor:

– Spelar ni vira? I så fall hur ofta? Förlorar ni alltid, eller endast, då ni ha korta rockärmar? Hur många gånger har ni spelat priffe? Lägger ni patience? I så fall – tror Ni, att något skall lyckas er, om patiencen går ut?

Därjämte få inga barn vaccineras, förrän föräldrarna gått i borgen för, att spelbord icke finnas i familjen, att alla, till och med pigorna, icke veta hvad klöfver och hjärter betyda. Uttryck sådana som: ”hon är min hjärter dam” förbjudas i lagen, ”knekt” ändras till soldat, och den person, som vågar yttra, att Zola sitter med trumf på hand mot hela generalstabspartiet, ledes ut i tamburen, får sin hatt och rock och får gå såsom samhällets mest misstänkta individ.

Hädanefter duger det inte att se smäktande ut, himla med ögonen och hviska till fröken Nilsson: – Ack, spela en liten vals!

Nej, man säger: – Skulle ni möjligen före maten vilja föredraga något af Chopin?

Den naturskildring, där ”vindspel” förekommer, och där hjälten gör ett godt parti, fördömes af kritiken, och den, som på sina visitkort trycker både namn, bostad, telefonnummer och mottagningstid, anses ”sätta allt på ett kort” och bemötes därefter.

En särskild poliskår bör därjämte inrättas att arbeta efter följande grunder:

Så fort man ser ett ljus lysa i ett fönster, går man upp i våningen, ringer på och säger: ”Förlåt, att jag blandar mig i leken” – men hur hög är maxen? Hur länge tänker herrskapet hålla på? Använder ni duk på bordet? Hvilken sorts punsch drickes, medan det gifs? När ni nyss yttrade ”kupé”, menade ni då järnvägsvagn eller något annat? Ah, ni rodnar – ni bekänner färg!

Denna polis kommer naturligtvis att arbeta i hemlighet, och klart är, att ett extra fängelse måste uppbyggas för korthjältarnes skull. Tidningarnas brottsmålsafdelningar komma att se ut så här:

Rådsturättens sjätte kortafdelning

I dag på förmiddagen rannsakades 8 familjer, som anklagats för hållande af hus, där spel idkas. Det spel, som företrädesvis drifvits, är det bekanta och farliga Filipin. Sedan allmänna åklagaren förevisat för rätten det skal, som dolt den kärna, hvilken familjerna för att dölja sitt brott uppätit, formulerade han sin anklagelse sålunda:

Jag yrkar ansvar å bokhållaren Nils Axel Persson, för det han för snöd vinnings skull tillsammans med ogifta Albertina Grönlund uppätit och förtärt en s.k. krakmandel.

Sedan bemälda Grönlund under tårar bekänt, att hon på spelet vunnit en teaterbiljett (3:dje radens fond, andra bänk), återfördes de anhållna till häktet.

När skola vi få ett slut på detta spelraseri? Är icke hvarje hydda snart ett spelhelvete, och skall icke någon stor man lyckas uppfinna ett spel, på hvilket alla kunna vinna?

Huru ofta se vi icke unga män med goda anställningar stanna på gatorna och noga betrakta bicyclenumren för att genom siffrorna kunna upptäcka ”ett par” eller ”fyra lika”. Huru hörde vi icke i går, då vi rullade öfver Norrbro på vår Crescent n:r 22244, en ung man utropa: – Se, där åker en ”full hand”!

Nej, spelet skall bort, och den husmoder, som har nog djärfhet att upplägga sitt smör i tärningar, är icke värd att vara gift med en hederlig man.

Just nu får jag följande bref:

Bäste Bill! Skulle du vilja komma hem ett tag i kväll och ta ett parti poker – 50 öres max! – Jonsson, medicinare

Ah, jag skall anmäla honom för polisen! Han är medicinare – hela medicinalstyrelsen måste åtalas! Här ska rensas!

Bill

Ja, se där ett stycke samhällssatir modell 1899, och med på köpet en liten inblick i vilka spel som var på modet. Man känner för övrigt igen en del av tongångarna – våra kära svenska myndigheter har ju alltid surat över att vi medborgarna inte har de mat-, rök-, dryckes- och spelvanor som politikerna skulle föredra. Att spelandet var ett utbrett sällskapsnöje då, runt sekelskiftet 1900, har för övrigt sin förklaring: det var ju före radions, tv:ns och nästan till och med grammofonens tidevarv, så man fick ta de former av underhållning som bjöds. Och minns ni hur man spelade filipin? Det var l-ä-n-g-e sedan jag gjorde, det ska erkännas.

Och poker med 50 öres max, det var långt, långt före allas vår tid… men kul att se att vårt favoritspel var så på modet i Sverige redan 1899! 🙂

I en nyupplagd artikel här på Aftonbladets pokersidor kan man läsa om att finländaren Patrik Antonius haft en bra helg, och netto drog in 1,3 miljoner kronor – åtminstone före skatt, är det bäst att tillägga dessa dagar. Och Viktor Blom inledde 2013 med att spela in 15 miljoner kronor de första åtta dagarna, för att sedan förlora tillbaka en ansenlig del av de pengarna.

De insatser som gäller i ”näsblodspartierna”, de allra högsta spelen online, måste te sig som chockerande för Medelsvensson: pengarna som byter ägare motsvarar sommarstugor i skärgården, Ferraribilar, investeringar i AP-fondklass och jordenruntresor för hela släkten. De är vad man i USA kallar ”drop-dead money”, ”far-åt-helvete-pengar”: så mycket kulor att man för resten av sitt liv skulle kunna klara sig på dem, om man nu klarar att hålla fast vid dem, samtidigt som man kan säga till alla andra att fara och flyga.

Men det inofficiella världsrekordet ligger faktiskt långt högre än så: när Texasmiljardären Andy Beal åren 2002-2006 spelade heads-up live mot ”The Corporation”, en grupp Las Vegas-proffs, var spelet periodvis $100 000-$200 000 limit. Översättning: en genomsnittlig svensk årslön efter skatt hade räckt till halva lilla mörken. Den 13 maj 2004 vann för övrigt Beal 11,7 miljoner dollar, fortfarande det mesta en spelare någonsin vunnit i pokerhistorien på en enda dag i ett cashgame.

Vad kommer vi att få se i fortsättningen? Sannolikt mera av samma sak, är svaret. Summorna i pokerns ekonomiska jonosfär kommer att nå ännu högre höjder när affärsmän i Sydostasien, som hittills mest hållit sig till baccarat, mahjong och tai-sai, med tiden kommer att ta sig an utmaningen i poker. Redan finns det uppgifter om vansinnesbelopp som bytt ägare i avskilda rum i Macau. Personer med en ekonomi som tillåter dem att vinna eller förlora 200 miljoner kronor på en enda kväll inne på ett kasino, kommer inte att nöja sig med $2-$4 no-limit. Och inte ens vår ”Isildur1” har en bankrulle fet nog att sitta med i ett sådant sällskap.

Men låt oss inte glömma av att där det finns en vinnare i poker, finns det samtidigt minst en förlorare. Det finns spelare som torskat 30-40 miljoner kronor eller mera, ett belopp som skulle kunna få nästan vem som helst av oss andra vardagsspelare att sätta i sig en årsförbrukning av Losec. Låt oss alla förhoppningsvis ha i minnet att bankroll management är det viktigaste vi kan ägna sig åt när det gäller överlevnad i spelet. Poker- och spelhistorien är redan nog kantad med tragedier.

När Robert ”Dödarn” och jag nedan avhandlat ämnet roulettesystem här i Superbloggen, har vi samfällt varnat för sådana. Jovisst, enstaka gånger går det att vinna stora pengar på roulette med hjälp av ett satsningssystem – men i längden kommer du att falla offer för sannolikhetslagarna.

Går det på något sätt att besegra rouletten ändå? Svaret är faktiskt ja – med hjälp av datorer och kunskap om naturlagarna.

I slutet av 1970-talet var det en liten grupp fysiker och datorspecialister vid University of California at Santa Cruz som gav sig i kast med följande problem: om man kan bestämma hjulets rotationshastighet samt kulans fart och momentana läge relativt hjulet, går det då att förutsäga inom vilken sektor som kulan hamnar?

Två års analys, beräkningsarbete och praktiska försök visade att det inte bara var fullt möjligt att bara göra det… utan dessutom att skaffa sig en fördel på oerhörda 30–40% gentemot kasinot.

Hur gjorde man då i praktiken? Inget kasino i världen skulle tolerera att man rullade fram utrustning till bordet och frågade var närmaste vägguttag finns. Gruppen löste problemet – och detta var i slutet av 1970-talet, märk väl! – genom att handbygga skräddarsydda mikrodatorer som installerades i sulorna på ett par platåskor. Man arbetade i tvåmannateam, där teammedlem A först klev in och rutinmässigt satsade småbelopp medan han tryckte på kontakter inuti platåskorna framme vid tårna för att klocka hjulet och finjustera parametrarna som var avhängiga luftfuktigheten, temperaturen, kulans rullfriktion, hjulets egenheter och så vidare. Efter cirka en halvtimme var så systemet intrimmat varvid teammedlem B gjorde entré, med uppgiften att börja storsatsa.

Så snart croupieren satte kulan i rörelse klockades den av A, varvid mikrodatorn blixtsnabbt räknade ut den sannolika ”landningsbanan” och skickade en kodad radiosignal till B. Denne hade ett system av små vibratorer inuti sina skor under fotsulorna, och genom att känna vilka av dem som aktiverades visste B (som kunde nummerserien hjulet runt utantill) vilka intilliggande nummer på hjulet som han skulle satsa på, under de sekunder han hade på sig innan croupieren förkunnade att inga fler insatser fick göras.

Systemet var långtifrån problemfritt. Svett kortslöt ibland kontakterna och ofta stördes signalerna av ”bruset” från kasinots alla elektriska installationer, men när det fungerade kunde teamet med maskinmässig precision håva in mellan 1500 och 2000 dollar i timmen i Las Vegas. På grund av tidsbrist och andra forskningsprojekt lades projektet ned så småningom, men Thomas Bass som lett gruppen skrev 1985 boken The Newtonian Casino där han redogjorde för teamets historiska ”seger”. Här är ett smakprov ur boken:

Kulan snurrar mjukt i sin bana och saktar in för de sista varven. Jag väntar på att Doyne ska mata in data och sända en förutsägelse från sin dator till min. Likt tidsmaskiner […] kommer våra datorer att kika in i framtiden och kartlägga spelbanan några avgörande sekunder innan den inträffar. Jag får ett högfrekvenssurr i främre kontakten: tredje oktanten, innehållande numren 1, 13, 24 och 36. Jag sträcker mig fram över filten […] Jag vänder mig mot servitrisen och beställer en Tequila Sunrise. Jag ler mot pitbossen. Jag tittar inte ens när croupieren ropar ut nummer 13 och placerar sin markör ovanpå min insats. Varför skulle någon, frågar jag mig själv, vilja spela roulette utan att ha en dator i skon?

Boken slog ned som ett kärnvapen bland ledningarna för Nevadas kasinon. Tre veckor efter utgivningen hade delstatsförsamlingen ”övertalats” till att stifta en ny lag enligt vilken ALL utrustning – i en formulering som till och med omfattar papper och penna – med vars hjälp man kan analysera eller planera strategi i något spel förbjöds, en lag som gäller än.

I dag är roulettedatorer strikt illegala, världen över. Trots detta avslöjas då och då nya fall då olika spelarteam tagit datorer till användning mot roulette (och ibland även blackjack). Dagens system har blivit alltmer sofistikerade och kan ”läsa” hjulet direkt via bilder från miniatyriserade TV-kameror. Inom den ”grå” elektroniksektorn, för spelare med förbindelser, går det att komma över sådan färdig utrustning för runt 15 000 dollar och uppåt. Kasinona fruktar med rätta roulettedatorerna, som utgör ett ytterst reellt hot mot deras intäkter; blir du tagen med en sådan på dig kan du räkna med att skaka galler under en lång tid framöver.

Och boken av Thomas Bass, om än på sina ställen något långrandig i sin redogörelse, platsar i varje spelintresserad persons bibliotek – ihop med andra klassiker som den nedan omnämnda ”Thirteen Against the Bank” och ”Roulette for the Millions”, den senare innehållande berättelsen om när ett team lett av Patrick O’Neill-Dunne i en månadslång duell 1970 besegrade Casino de Lisboa i Macau på roulette, med hjälp av en kombination av satsningssystem.

Det tycks ha kommit att bli lite av en branschstandard för pokerspelare att se sig om efter grönare ängar. Cash gamen online förhårdnar årligen likt ett stycke kol som trånar efter att bli en diamant. Många ser sig nöd och tvungna om efter nya alternativ för att fortsätta den kassako som en gång gav dagligt färska mängder mjölk i gross. Ljusen och lyktorna har visat vägen till omahans tacksamma bergochdalbanssvängningar för den som har skalla och rulle (och tålamod?) nog att tampas i psykbrytets gränsland.

Andra har nischat sig åt sit and go-spel, några åt livespel och en klunga åt shortstackspel.

Om än pokervärlden arbetar idogt och aktivt med att försvåra för shortstackspelare, dessa hit and runnande plågor som förstör spelets rytm med sina plötsliga all-in-squeezar skickade som blixtar från klarblåa himlar. Ett icke helt önskvärt släkte för att uttrycka det milt.

Jag banar själv väg som oönskad och är i skrivande stund i ett provstadium för att så småningom kunna utvärdera huruvida det funkar att spela shortstackpoker idag. Märk väl att detta sker live, där standardhöjningen sett till antal big blinds ännu växlar mellan 4-10 big blinds och där den ena välbärgade 50-plussaren efter den andra regnar pengar som om det vore grus värt.

Min ambition är att hålla er regelbundet uppdaterade om min utveckling, de tankar som uppstår och de oväntade problem och glädjebesked som jag må snubbla över på vägen. Jag ämnar konkret sammanfatta nyckelhändelser och aha-moment här i Superbloggen. För en mer daglig och djupare insyn kan du läsa de detaljerade resonemangen i min blogg.

Provarenan utspelar sig på £2-5 och £5-10 – båda med obegränsade maxinköp men med 40 big blinds minimuminköp på respektive nivå.

Om någon av er läsare har konkreta och bra allmäntips för shortstackspel så mottages de tacksamt. Jag arbetar i nuläget aktivt med att ta fram en flexibel och framgångsrik optimalstrategi.

Välkommen ombord på en resa!

Som vanligt följer du mig dagligen i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Det finns ett speciellt fenomen som fascinerar mig i poker; och fem eller sex gånger i mitt liv har jag sett det inträffa.

Då och då blir jag uppringd av något företag som vill att jag ska fixa en pokerkväll för personalen; en rolig aktivitet, helt enkelt. Jag ordnar med dealers, bord och annan utrustning, och kommer på utsatt tid och inleder med att underhålla om gambling ihop med lite roliga anekdoter till fördrinken eller kaffet eller vad det nu kan vara, samt kör vid behov en kort ”pokerskola” för noviserna innan det så är dags att bänka sig. Då vidtar en liten turnering, med en flaska champagne eller en liten pokal eller något annat som företaget satt upp som pris, medan jag leder det hela och sufflerar med fler kul pokercitat och dito historier och via blindsnivåerna ser till att det slutar runt 22.30 sådär.

Det brukar dock inte vara alla inom företaget som vill ställa upp i den lilla kvällsturneringen, hur vänskaplig och prestigelös den än är och utan något som helst inköp. Några är redan inbitna spelare och kastar sig fram till närmaste bord; andra är nyfikna eftersom pojk- eller flickvännen eller någon i bekantskapskretsen spelar; några avböjer helt, av ena eller andra skälet; och så finns det några som är tveksamma men låter sig övertalas.

Det är då som jag några få gånger fått syn på henne – för jag har bara sett det här inträffa med en hon, aldrig med en han; en dam runt de femtio med lite färglöst yttre, och som uppenbarligen sedan länge funnit sin plats på företaget i en undanskymd ”ehuru icke oviktig roll”, för att citera diktaren Birger Sjöberg. Hon jobbar på ekonomiavdelningen eller personalavdelningen, har på sin höjd spelat Bingolotto några gånger tidigare i livet, och är närmast förskräckt över tanken på att ta plats vid ett pokerbord: ”Jag? Nej, jag blir så nervös… kan ni inte fråga Andersson på försäljningen i stället?”

Men ibland fås hon till sist att sitta ned, och hennes inledande nervositet är påtaglig: hon fumlar med marker och kort, lägger sig hellre än att ens syna, och tvekar om huruvida ett tvåpar smäller högre än en triss eller inte.

Men två timmar senare har det inträffat: hennes Förvandling. Borta är fumlandet, hennes kofta har knäppts upp och kastats över stolsryggen, håret har börjat lossna från sin nyss strama uppsättning så att lockarna faller längs kinderna där rougen nu överglänses av blossandet, och hon är Totalfokuserad På Spelet. Av hennes tidigare färglösa framtoning syns inte ett spår; ur djupen av hennes själ har i stället Något Annat uppstigit, en dramatis persona som nu dominerar bordet. En bet från motspelaren bemöts av henne med en kylig blick medan hon självsäkert räknar upp en markerhög och skjuter in den i potten med en gest som får den andre att ta till flykten; hon skrämmer helt enkelt arbetskamraterna, nu när de inte längre känner igen henne; och hon går som regel långt i den lilla företagsturneringen.

Och jag är fascinerad, över att hon visade sig rymma sådana egenskaper. Och jag har många gånger ställt mig frågan, dessa fem eller sex gånger jag under årens lopp fått bevittna fenomenet: vad hände sedan? Slog hon upp ögonen morgonen efter, rös till vid minnet av hur hennes propra vardagsfasad rämnade, och gick därefter till arbetet i sin invanda roll och låtsades som om inget särskilt hade inträffat kvällen innan? Eller låg hon vaken länge den natten efter att hon kom hem, och funderade över vilka oanade krafter som poker utlöst hos henne och mediterade över de nyvunna insikterna och över vad hon ville göra av sitt fortsatta liv? Jag kan bara hoppas det senare… men lär aldrig få veta svaren.

I en kommentar till mitt inlägg ”Gamblingmatematiken del 2” nedan efterlyste signaturen DTM bakgrunden till en historia jag berör i del 1, om när jag åkte taxi och chauffören ville singla slant om räkningen. Så här kommer den:

Det var i Las Vegas i april 2007 som jag en kväll tog taxi från Harrah’s tillbaka till New Frontier där jag just då bodde, räknade ut att det ihop med dricksen skulle gå på 12 dollar, och halade fram pengarna.

”Singla om saken, kvitt eller dubbelt?” frågade chauffören.

”Taget”, replikerade jag och plockade fram mera pengar ur fickan så att jag nu hade 24 dollar i handen för att visa att jag stod för mitt ord, men frågade nyfiket varför han föreslog det. För mig är det ju en fifty/fifty-proposition; singlar jag slant om resten av mina taxinotor livet ut, kommer det att kosta mig ungefär lika mycket som att betala dem rakt av.

Men så var inte fallet enligt chauffören. Han förklarade att med en körning på 12 dollar, fick han behålla 4 själv medan 8 gick till taxibolaget. Förlorade han slantsinglingen, skulle han därför få betala 8 dollar ur egen ficka; men vann han, skulle han tjäna 12 dollar extra.

Jag blev så fascinerad av hans på ytan till synes förnuftiga ”logik” bakom slantsinglingen att jag sedan dess haft med den i flera av mina föreläsningar om speltänkande som modell för affärsbeslut: har dragit anekdoten, låtsats beundra honom… och gått vidare. Endast en (1) gång har en åhörare reagerat självmant, innan jag 5-10 minuter senare återkommit till ämnet och ”rättat” auditoriets uppfattning, till mångas häpnad.

Tänkte chauffören rätt? Nej, självklart inte; när han förlorar slantsinglingen, förlorar han ju även sina 4 dollar i ”normal” förtjänst. Här är den korrekta matematiken: med tio sådana 12-dollarskörningar utan att singla, blir hans plånboksnetto 10×4 = 40 dollar. Och singlar han om alla tio och vinner hälften och förlorar hälften, blir hans netto 5x(12+4) minus 5×8 = 80-40 = samma 40 dollar. Det enda han åstadkommer är att öka svingarna i sitt kapital, så att han ibland tjänar mera och ibland mindre än utan singlandet.

Och jag ska här som bonus fylla på med ett äkta streetgamblingtrick, som du kan tjäna pengar på. Dra det nästa gång du till exempel sitter på en uteservering med ett intet ont anande offer. Säg då följande: ”Jag slår vad om att av de nästa fem bilarna som kör förbi, kommer minst två att ha samma slutsiffra i registreringsnumret.”

Fem slutsiffror bland tio möjliga; det låter som 50% chans för dig att vinna vadet, eller hur?

No way; i själva verket är oddsen på din sida med över 2 mot 1! Kan du räkna ut hur? Dagens övning i gamblingmatematik… och eftersom du säkert undrar: jag vann singlingen och fick alltså taxiresan gratis. 🙂