Med anledning av Dödarns berättigade varning nedan för ännu en roulettesatsningsscam, ställer signaturen ”dtm” i kommentarsfältet en fråga om en legendarisk bok; och så här ser den ut, i en av de många upplagor den kommit ut i:

Roberts inlägg tangerar ett fascinerande ämne: drömmen om att få ”spränga banken”. Med roulettespelets aura av högstatusspel, är det naturligt att flera ansträngningar lagts ned på att försöka övervinna just roulette, än på något annat kasinospel. Tusentals människor har sett det som sin livsuppgift att försöka besegra roulette, på olika bevekelsegrunder: för spänningen i uppgiften, för drömmen om en arbetsfri inkomst, för att bli världsberömd som just den som sprängde banken, eller helt enkelt för en i det närmaste patologisk fixering vid spelet.

Går det verkligen att besegra roulettehjulet? Svaret är faktiskt ja, vilket några kasinon bittert fått erfara i samband med ett antal beryktade kupper. Det finns till och med tre olika ”säkra” sätt att göra det på – även om samtliga kräver mycket arbete och en hel del förberedelser. Vilka de sätten är, hittar du en längre redogörelse för i Kasinoboken.

Låt mig dock vara kristallklar på en punkt: modern matematisk sannolikhetsteori har visat att det i längden är en OMÖJLIGHET att besegra ett välbalanserat, fungerande roulettehjul om man använder sig av ett satsningssystem, oavsett om det är Martingale eller något annat. Trots det har hundratals mer eller mindre (o)seriösa böcker och pamfletter publicerats om olika satsningssystem, förutom att det på nätet vimlar av vilseledande teorier och rena bedrägerier. Ämnet har dessutom figurerat i ett otal noveller, romaner och filmer.

Men… slumpen är nu en gång för alla vad den är, och enstaka gånger kan faktiskt systemspelare ha turen på sin sida och lyckas besegra kasinot. Det är just en sådan gång som boken ”Thirteen Against the Bank”, författad av britten Norman Leigh, handlar om.

Leighs far hade 1956 spelat bort alla sina pengar på ett kasino i Nice (av Leigh maskerat under namnet ”Casino Municipale”) i Frankrike, men Leigh själv svor på att hämnas. Under de följande åren lade han ned tusentals timmar på att utarbeta sitt eget system, en variant av ”reverse Labouchere” (du hittar det beskrivet i Kasinoboken), samt på att samtrimma det team om tolv kvinnor och män som han rekryterat. Sommaren 1966 ”testkördes” systemet med framgång på ett av Londons kasinon: på sex dagar vann teamet över 11 000 pund. Det skedde dock inte godvilligt från kasinots sida – bland annat spillde man avsiktligt brännhett kaffe över teammedlemmarna vid ett tillfälle, och vid ett annat undgick Leigh med nöd och näppe att misshandlas av säkerhetsvakterna inne på herrtoaletten.

Teamet avreste därför i september 1966 till Nice. När de klev in på kasinot sökte Leigh upp le chef de partie och frågade honom om kasinot hade något emot att hans team provade ett nytt system på ett av deras roulettebord. Det hade de förstås inte.

Handsken var kastad. Hånleendet hos kasinoledningen stelnade gradvis till en grimas, när Leigh och hans team i genomsnitt vann över 100 000 francs om dagen. På den åttonde dagen hade kasinot fått nog: spelet avbröts – den mest dramatiska scenen i hela berättelsen – och samtliga i teamet togs till den lokala polisstationen och utsattes för förhör. Alla släpptes till sist, med det kärva budskapet att de för all framtid var portförbjudna på samtliga Frankrikes kasinon, men de vunna pengarna fick de faktiskt behålla.

Leighs berättelse om deras äventyr, ”Thirteen Against the Bank”, tillhör i dag gamblingslitteraturens klassiker. I den och ett antal senare intervjuer underströk han dock att hans team inte gjorde några lättförtjänta pengar, utan att det handlade om ”damned hard money”.

Varför har ingen ännu gjort en spänningsfilm på den boken?

Innehållet i denna artikel kan te sig som en barnslig självklarhet för majoriteten läsare. Dock vill jag ändå skriva den och upplysa folk som må ha missat detta uråldriga fenomen och således riskerar att falla för lockelsen om ”enkla, snabba pengar”.

Bara begreppet ”snabba pengar” eller ”enkla pengar” borde dra öronen åt vilken normalbegåvad människa som helst. Om enkla pengar vore så enkla vore alla måttligt välbärgade vid detta lag.

Med jämna mellanrum i århundraden har visa folk presenterat denna idé och själva tagit kredd för att vara först i världen. Vad jag åsyftar är ett roulettesystem som åter igen sprider sig på nätet, bland annat på Facebook. Du kan läsa om den ”unika idén” här.

Inledningsvis borde sättet artikeln är skriven på ge varnande rysningar i kroppen på läsaren. Författare som använder sig av amerikatricken fetstil och väl valda ord i versaler genom en hel text kan aldrig någonsin ses som seriösa. De är båda tecken på bristande intelligens och dålig retorik. Att vederbörande i sin text dessutom, med hundraprocentig säkerhet, garanterar långsiktig vinst och dagliga inkomster om 2,000-5,000 kronor om dagen är befängt.

Systemet som denne gamle revisor ”hittat på” är ett system som hundratusentals spelare före honom också hittat på. Många av systemets upphovsmän blir så till sig när de kommer på systemet och tycker att det är så genialt att till och med Einstein torde framstå som en dumskalle i relation till deras egna gräddintellekt.

Systemet går rätt och slätt ut på en sak. Man väljer om man ska spela på rött eller svart. När väl man förlorar en insats spelar man vidare på samma färg men dubblar sin insats. För varje gång man torskar dubblar man igen. Förr eller senare måste man ju vinna, eller hur? Ja, i teorin stämmer detta under förutsättning att det inte finns någon maximuminsats och under förutsättning att man har obegränsat kapital. I praktiken har detta system, officiellt känt som ”Martingale” skickat oräkneliga människor både i ekonomisk fördärv och i döden.

Faktum kvarstår att husets övertag alltid kommer att förbli detsamma: 2,7% i kasinots fördel. Det spelar ingen roll hur mycket man skruvar och vänder på sina satsningsmönster, siffran förblir konstant. Det enda olika satsningssystem medför är olika risknivå. Ju högre risk man tar, desto mer vinner man när man vinner, men desto större blir också sviterna av förluster.

Martingale å andra sidan är designat att leverera många men små vinster. På så vis skapar det en feel good-känsla och spelaren känner att hon lurar huset. Så vad är haken?

Haken är att när väl den där långa serien röda träffar så stiger vattnet över ditt stackars huvud med rasande fart. Säg att du spelar om en hundring per gång. Detta innebär att varje gång du vinner din serie så går du hundra kronor plus, precis som herren i artikeln mycket riktigt förespråkar. Vad han inte säger däremot vad prislappen blir när väl rött kommit femton gånger i rad.

Grovt räknat blir det 100 kronor x 2^15 = 3,276,800 (1,638,400 för din femtonde satsning och lika mycket för den total av de tidigare fjorton dubblingarna). Efter femton förluster i följd har du totalt pungat ut med ett motsvarande hus – för att vinna en sketen hundralapp. I praktiken däremot är siffrorna högre, eftersom dina chanser att dubbla inte är 50% utan 48,6%.

Men femton gånger i följd händer typ aldrig, tänker många. Nej, men det händer oftare än man kan tro. Under de få roulettesittningar jag kört eller railat i mitt liv har jag bevittnat åtskilliga serier i spannet 10-15 i följd, vare sig det gäller femton röda i rad, femton udda i rad eller femton 1-18 i rad. Allt är inte rött eller svart. Inte svart eller vitt heller för den delen.

I Monte Carlo, i slutet av 1800-talet eller i början av 1900-talet (vet du när exakt, Dan? Jag har för mig att du må ha nämnt det i Kasinohandboken eller i någon artikel) skickades en mängd stackare i ruinens ekonomiska brant efter att en serie om cirka 25 av samma kategori (om det var rött eller svart vet jag inte) kom i följd. Redan efter åtta tio i följd började folk med just Martingale. Till slut nådde de antingen bordets maximum eller också tog pengarna slut.

Om vi vänder på steken och leker med tanken att det istället är du själv som har 2,7% övertag mot huset så kommer du att vinna pengar långsiktigt med Martingale. Men du kommer inte att vinna en krona mer än något annat slumpmässigt ”system” du använder. Det enda som kommer att skilja är dina resultatswings på vägen mot långsiktighet.

Författarens syfte är busenkelt. Han (eller hon) vill framstå som en hyvens person som ger dig en bakdörr till framgång. Genom hela artikeln hintar författaren om några sidor som du kan prova på. De är inte där av en tillfällighet. De är där för att författaren får affeprovision för varje insättning eller reggat konto.

Martingale är ett förrädiskt och oerhört farligt system. Det invaggar ickekritiska människor i falsk säkerhet och när de minst anar det slår det till. Och då slår det hårt!

Som vanligt följer du mig dagligen i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

En mamma med sitt barn. Det mest ömtåliga som finns.

Jag sitter på en flygplats i Göteborg på väg någonstans för nya pokeräventyr. Framför mig i kön till säkerhetskontrollen stod nyss en mamma bärande sin några månader gamla son i någon slags barnbilstol. Han sov. Därför ville hon slippa köra barnstolen genom bandet. Det fick hon inte slippa.

Hon blev helt till sig över att behöva lyfta ur barnet och väcka honom, i hennes värld helt i onödan.
– Han kommer att skrika hela resan, började hon vädja.
Men säkerhetspersonalen var obeveklig. Hon var tvungen att ta upp ungen.

Mamman började, i förtvivlan, höja rösten en aning. Framför sina argument allt mer desperat. Hon började hulka. Snart rann tårarna.

Och i samma stund flockades nyfikna människor för att få en skymt av händelsen. Höjda röster, förolämpningar, tårar. Det var en scen som hette duga. Allt fler började titta under lugg. I hemlighet gotta sig åt att det äntligen hände något i deras betonggrå vardag.

Mamman lyfte till sist, gråtande, upp sitt barn ur stolen och gick igenom kontrollen. Folk tisslade och tasslade runt om. Ingen sa något tröstande. Ingen verkade egentligen bry sig om något annat än att det faktiskt, äntligen, hände något.

Som fredagsunderhållning. På bästa sändningstid.

Efter att bloggen flyttades över till denna nya plattform har jag inte haft tillgång till adminverktygen. Men nu är jag med igen. Och jag funderar lite över bloggens framtid.

Jag har de senaste månaderna tagit ett steg tillbaka när det gäller inlägg. Efter att ha bloggat om poker i fem år är det väl naturligt att man får svårt att hålla tre plattformar konstant flytande. Så nu skulle jag behöva lite input från er. Vad vill man läsa om i en pokerblogg?
– Diskussioner om aktuella nyheter från pokervärlden?
– Reseskildringar?
– Personporträtt?
– Spelanekdoter?
– Handanalyser?

Vad tycker ni är mest intressant?

För inte kan det väl vara så att det bara är drama och förolämpningar i kommentarsfältet som lockar? Vilken blogg man än läser idag där ute på det där internet verkar det nämligen som att det är det enda som verkar få blodet att rinna.

Där stod vi. Och tittade på en mamma med sitt barn. Det ömtåligaste som finns.

Jag rörde mig inte en centimeter. I mitt huvud var min röst tyst som ett svart hål i rymden. Men jag fortsatte att följa scenen framför mig. Och skämdes över att vi inte tycks bry oss om varandra längre. Men man vill ju inte förstöra underhållningen…

Dags för del 2 om gamblingmatematik! Och som inledning kan jag berätta en intressant sannhistoria, berättad för mig för några år sedan av en representant för ett svenskt tryckeri med det speciella säkerhetstillstånd som krävs för att få trycka bland annat skraplotter. Sådana produkter omgärdas som bekant med ytterst höga krav på framställningen inkluderande fysisk närvaro av oberoende kontrollanter, eftersom fusk skulle kunna bli så förödande.

Detta tryckeri hade då nyligen fått förfrågan från en storstad i västra Ryssland – och förfrågan kom från högst officiella representanter som stod motsvarigheten till borgmästarämbetet nära! – om att trycka upp ett antal miljoner skraplotter till ett större lotteri i staden. Dessa representanter hade dock, bland de övriga specifikationer på sin ”önskelista”, ett tämligen unikt krav: att alla lotterna med högvinsterna skulle levereras i en separat försändelse, och inte slumpmässigt inblandade bland nitlotterna. Som orsak till det angavs ”säkerhetsskäl”.

”Säkerhetsskäl”, jo jack tackar jag…

Det är lätt att föreställa sig vilken storskalig blåsning som man därmed försökte förbereda, i ett land som genomsyras av korruption som resultat av sitt politiska arv. Självfallet tackade det svenska tryckeriet nej till beställningen – och högst sannolikt hittade den ryske borgmästaren och hans kumpaner ett annat tryckeri i något annat land med lägre etisk och moralisk standard. Om du alltså står i Långtbortistan och funderar på att köpa en lott, så finns det all anledning att fundera över vad den aktuella återbetalningsprocenten i praktiken kan vara just där och då…

Som du kunde se i den inledande del 1 går det alltså att, inom ramen för en specificerad/önskad återbetalningsprocent, matematiskt ”designa” ett lotteri på olika sätt: med få (eller inga) högvinster men däremot desto flera småvinster, eller med färre småvinster till förmån för några lockande högvinster. Som exempel kan nämnas att sociala organisationer som Stadsmissionen här i Sverige avsiktligt designar sina stödlotterier med en plattare profil = färre ”stötande” högvinster; och ser man till deras verksamhet, som jag har stor sympati för och årligen skänker pengar till, får man förstå det. Statliga och delstatliga lotterier däremot visar världen över en förkärlek för att ”toppa dragningslistan” med en eller ett fåtal riktiga jackpottvinster, med så många nollor att det ska få folk att rusa till butikerna för att ställa sig på kö i jakten på pengar i storleksordningen som för evigt kan förändra deras liv. Att sedan oddsen emot det är astronomiska, spelar ingen roll.

Sveriges största spelvinst genom tiderna, på över 214 miljoner kronor, har delats ut genom den s.k. Drömvinsten: en kombination av Lotto och Joker där chansen till vinst är 1 på 336 227 681 – låt oss runda av till en på 336 miljoner. Vad motsvarar en sådan gamblingmatematik i praktiken? Jag ska ge dig ett exempel: Varsågod, jag ställer dig mitt på en vanlig fotbollsplan, binder för ögonen på dig och sätter en knappnål i handen på dig. Utan att du vet om det har jag dessutom någonstans släppt ut en vanlig liten husfluga som får krypa omkring på samma fotbollsplan. Nu ska du i blindo gå runt vart du vill på fotbollsplanen, och när du så småningom bestämmer dig för det så böjer du dig framåt – fortfarande med förbundna ögon – och sticker ned nålen i marken. Träffar du samtidigt flugan har du vunnit. Svårare än så är det inte… 🙂

Men låt oss lämna lotterier, även om de utgör överskådliga exempel på gamblingmatematik, och se vidare. Då är att lägga märke till en viktig sak: att återbetalningsprocenten kan vara olika, inom samma spel!

Det finns många exempel på det. Ett är det kända amerikanska tärningsspelet craps, som erbjuder en flora av olika satsningsmöjligheter:

”Just another day in pair-a-dice”

Bästa återbetalningsprocenten (ca 98,6%) får du genom att satsa dina pengar på antingen ”Pass” eller ”Don’t Pass”. (Vad de olika vaden representerar får anstå till en annan gång, se bara detta spel som ett exempel; craps kan framstå som aningen komplicerat.) Om du kombinerar något av dessa vad med det som kallas ”Free-Odds Bet”, ökar återbetalningsprocenten i det långa loppet till ca 99,2%. Jämför detta med vadet ”Any Seven”, där kasinot bara återbetalar aningen över 83%! Det säger sig självt att ingen intelligent spelare väljer detta vad, när det finns andra och bättre på filten. Du hittar för övrigt i min Kasinoboken åtskilliga andra exempel på där olika vad inom samma spel erbjuder olika återbetalningsprocent, som till exempel i punto banco/baccarat osv.

Så vad blir då lärdomen av allt detta resonemang? Jo denna: att smarta spelare bör välja spel, och satsningsmöjligheter inom spel, där återbetalningsprocenten är så hög som möjligt.

Där staten eller någon annan är framme och lagstiftningsvägen tar hand om en stor del av kakan, är du chanslös; och spel är ett område som av tradition beskattats tungt, i många länder. Den internationella onlinekonkurrensen har tvingat Svenska Spel att förbättra sina återbetalningar till spelarna på Tipset, Matchen, Bomben, Powerplay och en del annat till runt 65-70% i dag, men det är ändå en glanslös siffra jämfört med vad en utländsk sportvadhållningsarrangör som Unibet erbjuder: över 90%. Den matematiska realiteten är alltså att man får betydligt bättre valuta för sina pengar genom att välja det senare alternativet, än genom att promenera in till ett tipsombud.

(Beträffande principiell beskattning av spel är detta ett ämne som ventilerats tidigare här och som det finns all anledning att återkomma till. Låt mig för ögonblicket bara konstatera att staten beskattar spel med procentsatser man aldrig skulle drömma om att införa vad gäller korvframställning, hårklippning eller för den delen vanlig enkel moms. Historiskt finns kring spelandets beskattning resterna av en kvardröjande medeltida mentalitet om att detta är en form av defekt i den mänskliga naturen som ska hållas kort och där utövarna ska bestraffas för att de finner nöje i det… ungefär som det viktorianska Englands inställning till sex. Men, som sagt, den diskussionen sparas här till ett framtida tillfälle.)

Detta i sin tur leder fram till följande korollarium: att om du vill bli en vinnande spelare, måste du hitta spel med en återbetalningsprocent på över 100%! Allt under 100% leder ju till att du i långa loppet förlorar pengar. (Självfallet har enstaka spelare tur då och då och klonkar rejält, i Lotto och Triss och annat, men dessa undantag ruckar inte på giltigheten i grundregeln.) Minsta fördel för arrangören eller banken, och i det tillräckligt långa loppet tar denna hand om tillräckligt av dina pengar. Ställ dig bara mitt på The Strip i ett neonupplyst Las Vegas, eller framför den imponerande fasaden på kasinot i Monte Carlo, och ställ dig frågan om vad som finansierat den där lyxen!

Så hur uppnår du då över 100%? Det gör du antingen genom att vara bättre än dina motspelare, eller genom att vara bättre än arrangören.

I spel som poker, mahjong och backgammon, där huset låter spelarna mötas och tar en rejk, måste du för att bli en vinnande spelare vara bättre än majoriteten av dina motståndare i längden, plus att du måste kunna ”slå rejken”. Och kan du inom t.ex. sport och hästkapplöpningar – för att inte tala om politik, melodifestivaler och nobelpris i litteratur – identifiera korrekta vinstchanser och segerkandidater på ett intelligentare sätt än vad arrangören gör när han/hon sätter sina odds, kan du också skaffa dig en inkomst här. Undantagsvis kan även ren motorisk skicklighet spela in, som till exempel i biljard där du måste vara bättre än motståndaren, och det japanska pachinko där du måste kunna ”hantera” en spelmaskin. Att klara något av det ovanstående är dock en krävande uppgift, som förutsätter att du ständigt gör sin hemläxa, ständigt är villig att utvecklas, och ständigt utvärderar dina egna prestationer.

Som avrundande exempel på intressant speldesign kan jag nämna att man i Kanada, för övrigt det land där den moderna skraplotten uppfanns, också uppfann ”sannolikhetslotten” för några år sedan; en innovation som provats både där och i enstaka andra länder, men märkligt nog utan framgång hittills.

Det nytänkande består i att VARJE lott potentiellt kan vinna högsta vinsten; som köpare får du bland ett antal möjliga fält (t.ex. 36, eller 42, eller 49 etc) på din lott välja att skrapa sju valfria fält: inte fler, inte färre. Skrapar du fram t.ex. fyra eller fem eller sex vinstsymboler bland dessa sju fält, vinner du någon form av vinst; och visar alla sju av de fält du skrapat fram vinstsymboler, ja, då har du prickat in jackpottvinsten. Varje lott innehöll dessutom garanterat sju vinstsymboler, utspridda någonstans; det var bara att skrapa resten av lotten och förvissa sig om det. MEN… skrapar du åtta eller fler fält blir lotten automatiskt ogiltig.

Och hur det gick med dessa innovativa lotter? Dåligt, eftersom få köpare förstod sig på principen trots tydligt tryckta instruktioner och därför av vana skrapade hela lotten, utstötte glädjetjut och därefter gjorde anspråk på jackpotten och blev förb*nnade… alternativt försökte fuska vilt genom små repor över oskrapade fält och som skylldes på katten eller något annat. Inte ens online blev dessa sannolikhetslotter någon framgång, förmodligen för att de på något sätt gick på tvärs mot det mänskliga spelpsyket och frammanade trollen i gamblingmatematiken. Det är som sagt ett intressant ämne!

Så var jag åter i hjulets rullning och nu väntar regelbundna uppdateringar i vanlig ordning.

Julen och nyår 2012 är över och kommer aldrig mer igen. Hemma i Sverige påhälsande familjen, svärföräldrarna och vänner blev det lite julledigt även för en gammal pennvässare som jag.

Men, luftigheterna fortsatte och den brittiska mesvintern ägnade oss föga mycket sällskap då vi förra lördagen flög mot västliga palmkoordinater.

Kalle Kanin, Klongk Tude och deras respektive var redan där sedan tio dagar tillbaka. Lördagen den femte gjorde vi (tjejen och jag) dem äntligen sällskap efter en åtta och en halv timme lång Atlantpassage. Barbados hade stått i kalendern sedan början av november och nu var det dags.

Dagarna var low pace. Någon strandraggare har jag aldrig varit och har snarare aktivt hållit mig borta från de stökiga och stimmiga svenska stränderna där ungar och tonåringar härjar anarkistiskt och bollar flyger likt korsdrag. Insektsfritt och utan risk att skära upp fötterna på varken stenar eller snäckor, vare sig i vattnet eller på stranden, intogs varje parasollskugga i zen-mode.

Medan de andra ägnade strandsolens lata dagar åt yatzy fördrev jag min tid med att läsa. Kanin och Klongk spelade om tio kronor poängen och satsade parallellt fem kronor poängen på sina respektive pullor. Skulderna var ett tag nästan femsiffriga. Förr i tiden hände det att de spelade om hundra kronor per poäng. Då kunde några rundor av motklonk eskalera till tiotusentals kronor.

Själv intresserar det mig inte att spela om pengar (om vi inte snackar canasta eller airhockey) och är bevisligen ingen hardcore gambler – något som majoriteten verkligt framgångsrika annars tycks ha gemensamt. Inte ens under mina glansdagar online kändes det rätt i ryggmärgen att swinga i onödan, inte ens om det rörde sig om hundralappar. Nej, inte ens om tior.

Poker för mig är en inkomst. Att spela sällskapsspel om pengar på en semester är för mig ett stress- och tiltmoment. Jämförelsevis kan det tyckas lite som en revisor som ägnar sin fritid åt att lösa sudoku eller en polis som ägnar sin sparlåga åt att hålla koll på de övriga sollaparna så att de inte hittar på nåt fuffens.

Många pokerspelare, oavsett härkomst, har en genuin gamblingådra och de ränderna går aldrig ur tigern och alla har vi väl både hört och läst om pokerspelande vänner som levererat galna bets som på löpande band. Jag gissar att gambling tvärtom är avkoppling för dem. Att det har en motsatt effekt. Att avhållssamheten från gambling tvärtom stressar, tiltar och tråkar ut. För vem pallar läsa en bok om man inte har ett löpande side bet om att kunna läsa hundra sidor på mindre än hundra minuter? Yrkesskada säger några, livsstil säger andra. Hur är du?

Vi var alla där på semester. Jag kopplade av med att läsa. Kanin och Klongk kopplade av med att spela om tusenlappar. Men, gamblingsugna eller inte så hade vi en sak gemensam: vi delade samma turkosa paradisös himmel. Och på ett sätt förstår jag dem. Det borde svida mindre att torska några tusenlappar i 29-gradig sol än under två gråa Kent-plusgrader. Och vinstkänslan i en solstol torde också vara exponentiell. Men ändå föredrar jag adrenalinlösa stranddagar, för den där självpinande tiltkallduschen efter torsk isar mer än ens Barbadossolen kan förmå bränna.

Som vanligt följer du mig dagligen i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Det var i höstas som det inträffade: jag sitter i bilen och navigerar mig fram genom gatorna i den lilla belgiska staden Turnhout, på väg till spelkortsmuseet där för att besöka deras pokerutställning. Då ringer det i mobilen, och det är en ung journalissa från Expressen. Hon vill få tag på mig för att höra mina kommentarer till att Svenska Spel nyligen aviserat en prishöjning på Trisslotterna från 25 till 30 kronor, och samtidigt ska justera vinstutbetalningarna. Håller spelarna på att bli lurade?

Efter alla mina år i spelbranschen, och viss vana vid att bli uppringd av nyhetsredaktioner när det bränner till i någon spelrelaterad fråga, känner jag igen journalissans ton: flåsig och pådrivande, snarare än nyfiken och faktasamlande. Det hörs lång väg att hon ”jagar scoopet”, så mina mentala varningslampor tänds. Minsta felformulering från min sida i det här läget, och hon kommer blixtsnabbt att ha nästa dags löpsedel klar: KÄND SPELPROFIL VARNAR FÖR NYA TRISS, kanske, eller HÄR ÄR BEVISET – STATEN BEDRAR SPELARNA. Jag rullar in på en parkeringsficka och stänger av bilen för att tålmodigt och med full koncentration kunna ge henne en övertänkt lektion i gamblingmatematik.

Det brukar ironiskt sägas att just lotterier utgör ”en skatt på människor som är dåliga i matematik”, och det är inte utan att det ligger något i denna citatklassiker. Det visar sig mycket riktigt att journalissan inte kan mycket om ämnet, om jag får formulera mig så. Men det gör inte, om sanningen ska fram, större delen av svenska allmänheten heller. Eller de flesta världen över, för den delen: en minnesvärd kväll, eller inte, som jag haft i Las Vegas för några år sedan tillbringades med att inför två kvinnor försöka reda ut begreppen vad beträffar skillnaden mellan europeisk roulette, med en enkelnolla, och amerikansk roulette som har både enkelnolla och dubbelnolla. Deras (amerikanska) misstänksamhet mot den europeiska formen av roulette var avgrundsdjup: självklart försöker väl kasinot lura spelaren när man förnekar denne en extra satsningsmöjlighet, alltså dubbelnollan? Är det inte svårare att vinna när det blir färre alternativ att välja mellan? Som sagt, en minnesvärd kväll – om än av fel skäl. Och mot dumheten, som ordspråket lyder, kämpar till och med gudarna förgäves. Ibland går det troll i gamblingmatematiken.

En sak som kritikerna – typ rasande pensionärer och andra ur folkets djupa led – av den nya Trisslotten redan skjutit in sig på, får jag höra av Expressenjournalissan, är tydligen att det nu blir ”färre vinstchanser per krona”, för att inte tala om att ”staten ska få in mera pengar” varför dessa okunniga kritiker med automatik drar slutsatsen att spelarna därför givetvis får in mindre.

Här en artikel, dock ur Aftonbladet 11 september 2012, i vilken den ”nya” Trisslotten kritiseras för att ge färre vinstchanser.

”Ah – wise philosopher Confucius say: Man with faulty parachute often jump to conclusion”, som den gamla ordvitsen lyder. Det är lätt att dra fel slutsatser när man inte kan tillräckligt om ämnet. I både Pokerhandboken och Kasinoboken predikar jag upprepade gånger vikten av att ha insikt i gamblingmatematik. Och i min pokerspalt i den tryckta upplagan av Aftonbladet gjorde jag en gång ett experiment, efter överenskommelse med dåvarande redaktören Jörgen S.: berättade den fullt sanningsenliga historien om taxichauffören i Las Vegas som ville singla slant med mig om taxinotan, kvitt eller dubbelt, och citerade därefter hans motivering till det. Att taxichaufförens resonemang var felaktigt höll jag inne med till nästa veckas avsnitt, och väntade spänt på vad som nu skulle hända. Ett fåtal nätskribenter, däribland vännen Ola Brandborn, var tillräckligt alerta och slog ned på det felaktiga resonemanget; det var faktiskt kul att testa läsarna den gången.

Men för Expressenjournalissan understryker jag i mobilen flera gånger om vad som måste vara den grundläggande frågan för varje seriös spelare: Hur stor är återbetalningsprocenten, ”the payback”? Om jag till exempel satsar 100 kronor i ett visst spel, hur mycket kan jag matematiskt vänta mig att få tillbaka?

Att olika spel ger olika återbetalningsprocent – runt 97% i europeisk roulette, runt 90% på Jack Vegas, runt 65% på V75, runt 40% i Postkodlotteriet osv – har säkert mina läsare här en uppfattning om. Lite mindre bekant är dock vad som utgör skillnaden mellan högfrekvens- och lågfrekvensspel. Jag brukar, taget ur verkligheten, i detta fall påvisa hur enarmade banditer kan fås att fungera: vissa betalar ut ofta men bara i form av småvinster (högfrekvensmaskiner), medan andra betalar ut mera sällan (lågfrekvensmaskiner) men då i form av högre belopp. Trots det kan den genomsnittliga återbetalningsprocenten till spelarna i bägge fallen vara identisk, sedd över det långa loppet: bägge kan fås att betala ut till exempel 75% i vinster, sett över låt oss säga ett år, på alla de pengar spelarna stoppar in.

På samma sätt är det med ett lotteri, säger jag till journalissan. Jag skulle till exempel kunna ordna ett högfrekvenslotteri (A): sälja 100 lotter för tio kronor styck, och ha 50 vinster på 15 kronor styck. Totala utbetalningen då till spelarna? Den blir 50 x 15 = 750 kronor, att jämföra med de 100 x 10 = 1000 kronor som spelarna köpt lotterna för – men 50% av lotterna ger ju vinst. Eller så kan jag göra ett lågfrekvenslotteri (B), fortfarande med 100 lotter som kostar 10 kronor styck, men nu har jag bara tre vinster… på 250 kronor var. Totala utbetalningen nu då till spelarna? Fortfarande 750 kronor – fast nu ger bara 3% av lotterna vinst. Men, som sagt, lägg märke till att återbetalningsprocenten, 75% här, inte ändras från (A) till (B); fortfarande går 750 kronor tillbaka till spelarna i form av vinster. Och jag som arrangör tjänar fortfarande brutto 250 kronor när mina hundra lotter sålts och dragningen har gjorts och vinsterna betalats ut.

All right, nu gör jag hypotetiskt som Svenska Spel: höjer priset på mina hundra lotter till låt oss säga 15 kronor styck, summa 1500 kronor. Och så justerar jag vinstutbetalningstabellen: nu ger 40 lotter en vinst på 20 kronor, åtta lotter ger en vinst på 30 kronor, och så har jag en högvinst på 85 kronor. Hur mycket pengar går tillbaka till spelarna? Jo, dels 40 x 20 kr, dels 8 x 30 kr, och så 1 x 85 kr = 1125 kronor, motsvarande 75% av 1500 kronor. Vad har hänt jämfört med lotteri (A) ovan?

Återbetalningsprocenten, 75%, har inte ändrats; men jag tar som arrangör in mera pengar än tidigare räknat i kronor, 375 kronor i stället för 250 som innan. Blåser jag då spelarna på dessa 125 kronor i skillnad? Nej, även spelarna får tillbaka mera pengar i form av vinster, räknat i reda kronor – 1125 kronor, i stället för som tidigare 750 kronor.

Men blåser jag spelarna på vinstchanser nu då? I lotteri (A) var det ju vinst på 50% av lotterna, nu är det bara vinst på 40 + 8 + 1 = 49% av lotterna. Har jag därigenom lurat spelarna? Nej, därför att det viktiga är hur stor återbetalningsprocent som går tillbaka till spelarna av deras egna satsade pengar. Om man sedan vill ha många småvinster, eller ett mindre antal höga vinster, är bara en smaksak och en fråga om hur man matematiskt ”designar” lotteriet.

Allt detta förklarar jag tålmodigt för Expressenjournalissan. Nej, staten lurar inte spelarna genom att minska totala antalet vinster något eftersom det blir några enstaka fler högvinster i stället. Nej, att staten drar in lite mer pengar i kronor och ören räknat ändrar inte vad gäller återbetalningsprocenten; ska man bli missbelåten bara för att man betalar in mera moms, i kronor räknat, när man köper en hel Marabou chokladkaka än när man köper en enstaka Dumlekola? Och återbetalningsprocenten till spelarna i Triss förblir även efter prishöjningen vad staten sedan tidigare har bestämt att den ska vara: 49%, oavsett prisändringen och justeringar i vinsttabeller.

Journalissan blir markant missbelåtnare i tonen efterhand som samtalet fortskrider. Det scoop – VARNING FÖR NYA TRISSLOTTEN SÄGER EXPERTEN, eller vad hon nu hade i tankarna, går upp i rök. Till slut tackar hon, något surmulet, för sig och så lägger vi på.

Några lotter med olika spelteman, och som jag köpt på mig i olika länder. Den längst t.v. bygger på den kinesiska formen av schack, medan den längst t.h. är baserad på kort ur tarotleken!

Det är intressant att vissa klagar högljutt när antalet vinster, per krona eller i absoluta tal, sänks något och de därigenom automatiskt tror att de blir blåsta av staten, eller vem arrangören nu är. Det kan som sagt gå troll i gamblingmatematiken, bland folk som inte vet hur spel kan ”designas” på olika sätt. En arrangör här i Sverige har som bekant i sin reklam påstått att man med just deras produkt ges ”störst chans att bli miljonär”. Det är, skulle man kunna säga, vilseledande marknadsföring och återspeglar bara en del av sanningen; hur man riggar med lottpriset och vinsttabellerna. Även med Trisslotterna skulle man kunna göra flera personer per år till miljonärer än vad som inträffar i dag, om man bara skippade alla dessa småvinster och ersatte dem med ytterligare några högvinster – men en slogan som ”Det händer inte ofta, men när det väl händer så händer det utav bara f-n” känns inte som någon kioskvältare. 🙂

Det finns dock ytterligare en del att säga i ämnet spelmatematik och återbetalningsprocentsatser. Den avslutande del 2 i ämnet kommer inom kort!

För den spelintresserade pågår just nu på Clunymuseet i Paris en magnifik utställning, ”Art du Jeu, Jeu dans l’Art”, där mycket av brädspelens tidiga historia återges. Över 250 föremål finns att beskåda, hämtade från antiken och fram till medeltiden.

Vi människor har spelat spel på någon form av spelplan i uppskattningsvis cirka 10 000 år. Under nästan hela denna tid har brädspelandet primärt varit en sysselsättning för vuxna (”barnspel” börjar dyka upp först på 1500-talet och fick inte någon större utbredning förrän in på 1700-talet), och många gånger med starkt religiösa inslag, som i till exempel föregångarna till vårt fiaspel. Men även hasardspelandet finns med på ett hörn, i denna praktfulla utställning! Mera information hittar du på

http://www.sortiraparis.com/arts-exposition/articles/55020-retrouvez-l-art-du-jeu-au-musee-de-cluny

… och på

http://www.musee-moyenage.fr/pdf/calendrier.pdf

Veckans resetips för den spel- och konstintresserade, alltså! Adressen är Le Musée de Cluny, 6 place Paul Painlevé (en liten bit sydväst om Notre Dame). Obs att sista datum för utställningen är den 4 mars!

Ibland tvingas jag, liksom superbloggkollegorna Simon, Robert och Jens, att här bli personlig; ibland tvingas vi med extra tydlig stämma tala klarspråk; och ibland tvingas vi bli brutalt uppriktiga. Denna gång ska inlägget tangera alla tre områdena, samtidigt som jag avslutar ett sedelärande ärende och lägger det till handlingarna.

Dagens extra långa inlägg gäller alltså, förorsakat av en aktuell händelse, ämnet heder och svek i spelvärlden. Om detta har många före mig skrivit, och långt vassare pennor än min dessutom.

Ett klassiskt ordstäv lyder: ”Spelskulder är hedersskulder.” Under alla de år jag vistats i spel- och pokervärlden har jag själv levt upp till innebörden i det. Alla de personer som jag haft vadslagningar eller andra ekonomiska mellanhavanden med – till exempel Johan Storåkers, Peter ”Nalle” Hedlund, Magdalena in de Betou, Micke Norinder och ett antal andra – vet att jag prompt och utan att någonsin behöva uppmanas om saken slantar upp om och när jag förlorar. Det finns INGEN som kan anföra något annat. Och det fungerar åt andra hållet med: när till exempel Johan Storåkers och jag hade ett last-longer-bet med varandra under SM i Riga 2011 och jag vann det, konspirerade omständigheterna mot oss så att vi inte hann ordna upp det där och då – men nästa gång vi sågs, i Las Vegas under WSOP, betalade Johan direkt och med ett leende, så som det anstår en gentleman. När Micke Norinder och jag skulle köpa in oss i samma turnering i London för några år sedan, fungerade av någon anledning Mickes kort inte i bankomaten på kasinot varför jag utan att blinka lånade ut motsvarande över 15000 kronor till honom – och han betalade ögonblickligen in summan till mitt bankkonto så snart vi var hemma i Sverige igen. Så agerar personer med heder.

Att en människas karaktär prövas i spel och vadslagningar är känt sedan antiken. ”Spela med en människa blott en timme och du lär dig mera om henne än under ett års konversation” är ett klassiskt citat tillskrivet filosofen Platon som levde på 300-talet f.Kr. Och när den romerske historieskrivaren Publius Tacitus omkring år 100 e.Kr. skrev om germanerna och deras seder, fann han att bland dem var ”hedersskulden, spelskulden, en bildlik död; den var tvungen att betalas, liksom man offrade sitt liv på slagfältet, likgiltig inför utgången.” På 1500-talet fällde Olaus Magnus följande sannfärdiga kommentar: ”I spel lär man känna sitt folk.” Och även i det urgamla svenska ordspråket ”Penningen pröfvar mannen” inkluderas att huruvida en människa betalar sina spelskulder eller inte, vittnar om den personens sanna karaktär.

Motsvarande har sagts i pokersammanhang. ”Poker handlar om karaktär”, är ett citat av förre världsmästaren Daniel Harrington. Poker är dessutom det spel där, som författaren Martin Amis har sagt, ”allt förvrängs i personlighetens prisma”. Vad du går för, fortsätter Amis, kommer obarmhärtigt att avslöjas vid spelbordet; sanningar om självinsikt och brister i karaktären kommer i dagen – liksom om ödmjukhet och arrogans, om kurage och feghet, och om heder och falskhet.

Kanske det hela bäst och mest koncist sammanfattas i ”The Ten Commandments of Gambling”, kända världen över, och där det andra budet lyder: ”A true gentleman honours his debts, especially gambling debts. When making a bet with another player you are putting your honour on the line. If you lose, you pay up – NO excuses!”

Nå, till ärendet. I ett tidigare inlägg – se under ”Litterära vadslagningar” nedan – har ni kunnat läsa om det vad som förra året ingicks mellan mig och en person vid namn Andreas Bergman. Och man kan knappast säga att den vadslagningen skedde i lönndom: snarare, om man ska döma av antalet läsare av Superbloggen enligt AB:s sajtstatistik, skedde den inför någonstans mellan 1500 och 2000 personer. Vad det handlade om är vid det här laget tämligen bekant: jag intog ståndpunkten att Bergmans s.k. spänningsroman ”Bluesbreaker” inte skulle vara publicerad den 12 december 2012, trots att han vitt och brett skröt om att den minsann skulle vara det. Det är att lägga märke till att det inte rådde minsta tvekan om att Bergman antog mitt vad om 1000 kronor – det är bara att gå tillbaka till kommentatorsfälten för april och maj förra året här i Superbloggen samt i bloggen ”lapproffe.blogg.se” för att få bevisen. Han eldade dessutom på tjockt med förolämpningar av mig i sammanhanget – ”jävla loser” var bland de mildare – och utlovade bland annat ”100% garanti” för att jag skulle förlora vadet.

Datumet 121212 kom och gick, och vi fick se resultatet: fortfarande är ”Bluesbreaker” landets mest opublicerade bok. Och när jag här i Sveriges mest lästa pokerblogg påminner Bergman om att det av det skälet är dags att slanta upp, får jag ett svar där han nekar att betala. Med hån i tonfallet tycker han i stället att jag ska ”ta det till tingsrätten”. Och hamnar ärendet väl där, ”hotar” han med att stirra ned mig från de åtalades bänk.

Jaha. Några smakprov på Bergmans egna skriverier i samband med att vadslagningen ingicks: ”Minst 100 lax får det vara – helst en mille eller mer” (Superbloggen 120423) Jo, hur enkelt är det inte att låta truten mala på och framstå som kaxig, när man vet med sig att man kommer att vägra betala? Här är några andra av Bergmans citat: ”Jag tar alla vad som tänkas kan.” (Lapproffes blogg 120429) ”Jag gillar raka och ärliga tag.” (Lapproffes blogg 120430) ”Man måste även, och framförallt, ha substans i det man säger eller skriver.” (Lapproffes blogg 120501) Med tanke på hur blixtsnabbt Bergman nu dumpar sin heder överbord och vägrar betala sitt vad, ligger det tragikomiska nära till hands.

Kanske borde jag förstås insett hur det skulle gå, när jag läst Bergmans höga uppfattning om sig själv och sitt alltjämt oskrivna litterära alster. Här är citat från hans egna inlägg rörande den omskrävlade boken: ”I Norden lär det damma iväg runt 5.000.000 sålda ex. Lågt räknat. Europa, well, jag är ju till häften engelsman så bara där kommer det att ramla in lots of Euros. 5.000.000 ex på det brittiska öriket verkar rimligt. Kanske i underkant. Jag orkar fan inte räkna längre, men det lär väl räcka till frukost, lunch och mellanmål.” (Superbloggen 110929) ”Jag är hur stor som helst i Danmark och Norge […] kommer att kamma hem varenda pris som finns.” (Superbloggen 110930) ”The mighty Andreas Bergmans verk säljer åtminstone under tio år för att inte säga under århundraden.” (Lapproffes blogg 120429) Döm själva om ni tycker Bergman framstår som sansad, ödmjuk och realistisk. Och via mina kontakter i branschen vet jag också exakt varför Bergman fick sparken från Svenska Spel och fick gå samma dag som vissa ”saker” upptäcktes – samt varför de ändå i ett sista mått av mänsklig barmhärtighet ville ge honom ett arbetsintyg som vitsordar hans skrivande men vist nog tiger om hans karaktärsegenskaper, en klar varning för vilken normalsmart personalchef som helst.

Något som dock förvånade mig var hur Rolf ”Lapproffe” Erkinantti blixtsnabbt ryckte ut och började trixa för att försöka hjälpa Bergman att smita från sitsen att ha förlorat ett vad. Visserligen har Erkinantti i sin egen blogg 120427 sagt ”Jag tror stenhårt på Bergman”, men med sådana vänner behöver Andreas Bergman sannerligen inga fiender. Erkinantti försöker, som den ende i hela Sverige, desperat utså tvivel om att vadet är juridiskt bindande om så Bergman erkänner det; vill få det till att jag inte kan bevisa saken; och vill låtsas som om det är högst osäkert att Bergman själv satt vid tangentbordet när vadet accepterades. Kort sagt gör han allt för att försöka hindra att Bergman ska betala vad denne nu blivit skyldig. Och när jag ställer den raka frågan till Erkinantti om hur han hade reagerat om det i stället varit jag som hade förlorat vadet och då med samma argument som Bergmans vägrat att betala… ja, då tiger Erkinantti som muren.

Lägg noga märke till detta: ”Lapproffe”, som med förkärlek ständigt drar i fejd mot vad han anser vara oärlighet inom spelbranschen och skryter om det, hukar sig och vägrar att svara på en rak, enkel fråga om hans egen etik och moral.

Var har jag tidigare sett samma smitarbeteende, samma ovilja att svara på frågor om moral och rättvisa, samma tigande som muren när det hettar till? Efter några sekunder dyker svaret upp: hos de ansvariga bakom skandalen med 5050 Poker. Nu agerar alltså Rolf ”Lapproffe” Erkinantti på exakt samma vis. Det är patetiskt att se.

En gång sträckte Erkinantti ut sin hand och bjöd in mig till en sittning på sin veranda; nu kan jag säga att jag aldrig kommer att tacka ja, eftersom jag föredrar att välja mina vänner. Låt honom och Bergman sitta och hålla varandra om ryggen i stället, de förtjänar varandras sällskap.

Och under tiden fortsätter Andreas Bergmans omskrutna roman ”Bluesbreaker” att skjutas upp och skjutas upp, till en allt avlägsnare framtid; senaste budet är den 25 september 2013. Nej, jag tror lika lite på det datumet som på något av alla de tidigare Andreas Bergman skrävlat med. Jag skulle utan att blinka kunna slå vad med honom om att hans bok inte är publicerad i september i år heller, men vad vore poängen med det? Han har ju på ett övertygande sätt visat att hans ord bara är varmluft, och att han inte är karl nog för sina ord. Fegt viker han ned sig, och vägrar betala så snart han förlorar ett vad. Bergman är enligt min åsikt helt enkelt inte kapabel att skriva ihop en roman som har sådana kvalitéer att han kan sälja in den till ett regelrätt förlag på marknaden.

Nej, jag kommer självklart inte att bry mig om att gå vidare till någon domstol med utgången av sagda vadslagning; spelskulder är som bekant hedersskulder, inte primärt rättegångsärenden. Min ekonomi är dessutom av den arten att den inte står eller faller med en tusenlapp; och Andreas Bergman, Spelsveriges motsvarighet till figuren Gollum, är helt enkelt inte värd så mycket av min tid.

Och nu har det blivit dags för mig och resten av Spelsverige att dra vidare. Men kvar på scenen, medan strålkastarna släcks, står två personer utan någon som helst anständighet kvar: den ene har villigt, inför publik, sålt ut sin heder för struntpengar medan han för all framtid avslöjats som ett praktexempel på det svenska ordspråket om att tomma tunnor bullrar mest; och den andre har ivrigt hejat på smitningsbeteendet samtidigt som han, ställd inför en rak fråga om etik och moral i spel, generat hukat sig och inte vågat öppna munnen eller ta ställning.

De två utgör en ömkansvärd åsyn i all deras förnedring. Låt oss ha den synen kvar på näthinnan och minnas den, nästa gång någon av dem försöker yttra sig – och erinra oss vad deras prat i praktiken är värt, när det prövas mot verkligheten: noll och intet.

EDIT 11 jan: Andreas Bergman är från och med nu avstängd från Superbloggen – se kommentarsfältet.

Det är oftast kul att uppmärksamma de udda företeelserna inom spelgalaxen. Britterna – som när allt kommer omkring uppfann konceptet med bookmakern i modern tappning – kan sedan en tid tillbaka även satsa pengar på vilka av deras parlamentsledamöter som är sexigast, manliga som kvinnliga. Jämförelserna som avgör vaden (”Which MP would you rather have sex with?”) äger rum på sajten http://sexymp.co.uk/ och med entusiastiskt stöd från allmänheten samt ett antal deltagande dagstidningar, medan datorerna håller reda på ställningen. Websajtens ägare Francis Boulle kallar det hela för “a fun and memorable tool to help the British public get to know their Members of Parliament”.

Harmlöst jippo? Eller sexistiska kränkningar? Döm själva, men jag har svårt för att se något motsvarande i vårt ack så politiskt korrekta media-Sverige där JämO snabbt kommit utgalopperande om nu Svenska Spel skulle få för sig att vidga sitt utbud…

Vadslagning i litterära sammanhang? Jo, det förekommer, även om det är ett udda ämne. En klassiker på området är det årliga nobelpriset i litteratur, där vadhållningssajterna glatt ”öppnar boken” i god tid och börjar sätta oddsen. När Mo Yan tilldelades priset förra året, stod han i runt 8 eller 9 gånger pengarna, beroende på sajt.

Vadslagning kan även förorsakas av en bok. När biologen Paul R. Ehrlich 1968 gav ut boken ”The Population Bomb”, förutspådde han ett antal dystra framtidsscenarier för mänskligheten och där drastiskt stigande råvarupriser var ett. Boken fick mothugg av bland andra ekonomen Julian L. Simon, vilket efter en mångårig diskussion gav upphov till ett vad 1980: Simon förutspådde att råvarupriserna skulle gå ned på sikt, medan Ehrlich höll fast vid att de skulle gå upp. ”Put your money where your mouth is”, som man av tradition säger i gamblingkretsar.

Själva vadet var elegant konstruerat: i september 1980 ”köpte” Ehrlich på papperet 200 dollar var av krom, tenn, nickel, wolfram och koppar, för den därmed formella summan 1000 dollar. Därefter skulle man invänta resultatet tio år senare, justerat för inflationen – och skillnaden var vad den förlorande parten skulle betala till den andre. Ju större ändring i marknadspriset – uppåt eller nedåt – desto kännbarare för förloraren, alltså.

I oktober 1990 fick världen så facit: råvarupriserna hade gått ned, precis som Simon sagt, och som en gentleman skickade Ehrlich en check på 567 dollar och 7 cent. (Man kan så här i efterhand konstatera att nästan alla scenarierna i Ehrlichs bok slog fel, för övrigt.)

Själv har jag två gånger om slagit vad i boksammanhang. Första vadet var när framlidne vännen Peder Carlsson och jag skrev vår thriller, och resultatet av det satte vi på kolofonsidan i boken:

Det andra vadet om 1000:- ingick jag förra året under tämligen publika former, och gällde huruvida en viss spänningsroman skulle ha publicerats den 12 december 2012 eller inte. (Jag intog ståndpunkten att den vid det datumet fortfarande inte skulle vara publicerad, trots skrytsamma utfästelser.) Den som går tillbaka till april och maj 2012 dels här i Superbloggen, dels i gamla bloggen ”lapproffe.blogg.se”, kommer att i kommentatorsfälten hitta solklara bevis för att vadet ingicks (plus att jag förstås sparat skärmdumpar). Som min meningsmotståndare då skrev i ett inlägg från 120430: ”Antingen betalar du när du torskat (100% garanti) eller så gör du inte det. Upp till dig. Du säger dig ju vara både en hedersman och gentleman…”

”Hedersman och gentleman” var alltså nyckelorden. Huruvida min meningsmotståndare är det och betalar in tusingen han är skyldig, lämpligen till mitt plusgirokonto 1901477-8, återstår att se; och den som till äventyrs stöter på honom på Casino Cosmopol i Göteborg kan ju i all vänlighet påminna om att vadet är avgjort eftersom det överenskomna datumet 121212 kommit och gått och spänningsromanen ifråga förblir opublicerad. Betala eller banga ur? Pröjsa eller smita? Rapport följer här!