(EDIT: Efter att WSOP:s administration lyckats blanda ihop bröderna Strandberg, plus efter att ytterligare en svensk ”hittats” i listorna, har jag daterat upp inlägget nedan för att göra det korrektare.)

Nu när dammet har lagt sig efter de tre startdagarna här i Main Event i WSOP, kan vi konstatera att sammanlagt 6598 spelare startade varav 4344 är kvar inför dagarna 2A och 2B. Det gör att man nu spikat prispoolen till att omfatta 666 spelare – samt att förstapriset kommer att utgöras av 8 527 982 dollar. Lägsta möjliga prissumma, om man nu blir utslagen på 666:e plats, är 19 227 dollar.

Under dag 1C kom 3418 till start (den högsta siffran någonsin under en enda startdag i Main Event-historien) varav 34 var svenskar. Summa 2300 spelare överlevde till dag 2 varav tjugotvå svenskar, och här är de med chipcounts:

Jonatan Hellman: 175 950

Viktor Blom: 110 225

Christopher Andler: 106 800

Christer Lagerström: 94 600

Erik Strandberg: ca 73 000

Per Englund: 72 300

Daniel Erlandsson: 65 625

Viktor Wessman: 52 000

Robert Sandberg: 51 325

Peter Sanneblad: ca 50 000

Olof Haglund: 49 075

Per Linde: 48 750

Mats Strandberg: 47 475

Christer Andersson: 44 550

Emil Mattsson: 43 250

Christian Jeppsson: 41 475

Arwin Golrang: 38 500

Philip Yeh: 31 850

Matthias Nilsson: 30 600

Ishak Noyan: 25 500

Mattias Bergström: 16 575

Metin Antar: 13 400

De som dessvärre slogs ut var, i bokstavsordning här: Shahin Baharan, Daniel Bedö, Tobias Garp, Fredrik Halling, Marcus Henneman, Thomas Hult, Martin Jacobson, Mikael Lundell, Otto Nordensköld, Christopher Norgren, Karl Wehle och Robin Ylitalo. De fick för övrigt motvilligt sällskap av två tidigare världsmästare som också tvingades bita i gräset, Chris Moneymaker och Jonathan Duhamel.

Därmed är totalt 35 svenskar fortfarande med i striden, som fortsätter om några timmar när dessa rader skrivs. Håll tummarna för våra blågula pokerkrigare här i VM i Las Vegas!

Jakten på det hägrande finalbordet, VM-armbandet och de åtråvärda dollarmiljonerna fortsätter här på Rio i Las Vegas. I går var det dags för startdag 1B: totalt 2114 spelare ställde upp, varav 1387 enligt officiella siffror gick vidare till dag 2. Bland dessa var fyra blågula pokerkrigare, med dessa markerstaplar och respektive placeringar bland de 1387 överlevande:

Mikael Johansson (43:e plats) – 112 025

Anders Österström (120:e plats) – 87 175

Per Ummer (973:e plats) – 28 525

Daniel Johnsson (1065:e plats) – 24 700

Dessvärre blev två svenskar utslagna under dag 1B, nämligen regerande svenske mästaren Anton Knutar och William Thorson. Det är klen tröst för dem att de fick sällskap i taxikön utanför av ett antal andra notabiliteter samma dag: inte bara de tidigare världsmästarna Carlos Mortensen, Greg ”Fossilman” Raymer och Scotty Nguyen, utan också sådana stora namn och tidigare armbandsvinnare som Gavin Griffin, Todd Brunson, Scott Montgomery, Bertrand ”ElkY” Grospellier och Jevgenij Timosjenko.

I synnerhet Thorson hade förtjänat ett bättre öde, efter att under tidigare år ha nått så långt som imponerande 13:e respektive 22:a plats i VM. De set-ups han åkte på var brutala: först när han med 6-6 floppade trissen på Q-10-6 bara för att upptäcka att han är uppe mot 10-10 som floppade högre triss… och så samma sak en gång till med 3-3 mot fiendens 7-7 på floppen 3-7-8. Vi skulle alla ha svårt att komma undan i sådana osannolika och oturliga lägen. Som Joe Hachem en gång sa om vad som krävdes för att vinna VM-titeln i poker: ”It’s a matter of not getting UN-lucky.”

Jag har till och med en gång i en $540-turnering på Caesars Palace sett tre spelare samtidigt dra in trissar, på floppen 10-7-5! Det lämnade en utslagen, en svårt skadskjuten och en som nästan tripplade upp.

Störst markerstapel från dag 1B har John Hoang, med 180 000. På damsidan finns åtskilliga starka namn kvar: bland andra J.J. Liu, Wendeen Eolis, Amanda Baker, Maria Ho, Liv Boeree, Vanessa Rousso och Vanessa Selbst (bilden nedan), varav den sistnämnda är med i absoluta chiptoppen – hon har 168 350 i stapeln, trea under dag 1B, och ligger således för stunden bäst till bland årets kvinnor i VM:

Låt oss inte heller glömma vår egen Sofia Lövgren, som gjorde en stark insats under dag 1A! Och dagens outrerade spelarklädsel kommer här: äntligen är Spindelmannen avslöjad…

Därmed startade sammanlagt 3180 spelare under dag 1A + 1B, vara 2044 är vidare. Startdag 1C pågår som bäst medan dessa rader skrivs, och efter den och inför andra ronden sedan är det dags för en ny summering. Som vanligt hittar du min dagliga huvudkrönika härifrån Las Vegas på

http://se.unibet.com/poker/blog

och mina tweets på @Dan_Glimne!

(EDIT: Denna artikel har uppdaterats med exakta chipcounts och extrainformation som erhållits efter att jag skrev den i natt direkt efter att ha kommit hem till hotellet.)

Den första startdagen av de tre i årets VM (Main Event här i WSOP) är avklarad, och nog var det adrenalinkänning när vi tolv svenskar, bland 1066 startande, gick in vid 12-draget för att ta våra platser:

Redan ute i korridorerna kunde man se vad saken gäller, förutom stålar i klara-sig-livet-ut-klassen:

Som vanligt hade en del spelare klätt sig uppseendeväckande, som till exempel kroatiskan Tatiana Pasalic i åtsmitande leoparddräkt inklusive öron och svans…

I varje paus ute i korridorerna surrade det av snack om badbeats och annat:

Under de två sista timmarna fick Sveriges nuvarande First Lady of Poker, Sofia Lövgren (stående, mitten) spela på featurebordet inför TV-kamerorna mot bland andra regerande världsmästaren Pius Heinz (till höger):

Hur gick det då för oss tolv svenskar, när det efter tio timmars nervpåfrestande spel var dags för bag-it-and-tag-it-time för överlevarna?

Här är en chipcount för de svenska pokerkrigarna dag 1A (startkapitalet var 30K, obs):

Michael Tureniec, 118 425 (som bl.a. bustade Phil Hellmuth med en triss i 3:or…)

Ferit Gabriellson, 99 100

Sofia Lövgren, 96 200

Anton Wigg, 94 000

Dan Glimne, 56 850

Chris Björin, 56 450

Andreas Näsvall, 54 150

Ken Lennaárd, 52 800

Peter ”Nalle” Hedlund, 4 950

Alexander Roumeliotis, Eddie Tasbas och Christer Johansson blev dessvärre utslagna. Av de 1066 (19% upp jämfört med förra årets första startdag) som inledde dagen överlevde 657, vilket placerar snittstapeln just nu på 48 700. Förutom Phil Hellmuth slogs ytterligare två tidigare världsmästare ut denna dag: Joe Hachem och Jim Bechtel. Chipleader är en William John med enorma 266 700 (!). Tilläggas kan att enligt vad jag fått höra har hittills ca 3500 spelare köpt in sig — och siffran kommer att öka dramatiskt det närmaste dygnet. Och här är ett foto på mina marker och ”bokföringskvittot”, när det var slut för dagen:

I morgon fortsätter VM med dag 1B. Vi håller fortsatt tummarna för starka blågula insatser!

Här har ni två goa gubbar. Han till vänster heter Per-Anders, men kallas för Jarne, och kommer från Borås. Det är vinnaren av Dybbans drömresa.

Fredrik ”Hogge” Götesson till höger har haft den goda smaken att bli kompis med rätt pokerspelare. Jarne valde nämligen att bjuda med honom på resan, trots att de egentligen bara träffats fyra gånger. Alla gånger vid pokerbordet. Ett bevis på att poker förbrödrar och är så mycket mer än bara ett spel.

Nu har gubbarna med hatt äntligen kommit hit. De bor på Palazzo och har det nog inte helt tokigt. Första dagen jag visade dem runt på strippen hade de ögon stora som tefat.

– Allt är så mycket större än vad man trodde, sa Jarne med darr på rösten. 

Vid pokerborden har de dock inte låtit sig förbluffas. Hogge cashade i sin första turre på Rio. En deepstack med över 1500 spelare. Och Jarne krossar 1/2-borden runt om i stan med hjälp av sin förädiskt snälla uppsyn.

I dagarna väntar en helikopterfärd till Grand Canyon, showen KA på MGM, god middag och fler pokertimmar. Jag har haft jobbigare uppdrag än att hänga med dessa gladlynta homies.

Känslan av att inte ha lyckats casha i en enda turre här har förmildrats avsevärt sen de kom hit. När jag ser deras glittrande ögon och genuina glädje över att vara här, vare sig de vinner i pokern eller inte, så inser man ett och annat.

De pokerspelare som har råd och möjligheten att åka och spela dyra pokerturrar runt hela klotet borde tänka både en och två extra gånger innan de öppnar munnen och klagar. Om det så är på sju raka badbeats eller dålig utsikt på rummet så borde det vara på gränsen till straffbart att tycka synd om sig själv i ett sånt läge. Även i dessa ”svåra” stunder är vi antagligen ändå bland topp-1-procent i världen när det gäller tur i livets lyckohjul…

Även här borta i Las Vegas diskuteras skandalen 5050 Poker – av Erik Sylvén på Pokerlistings mycket fyndigt döpt till ”85/15 Poker” efter vad spelarna dessvärre som bäst kan hoppas få tillbaka – och jakten på de skyldiga har börjat:

(Dekor på utsidan av maffiamuseet här i Downtown)

Var så säkra på att ämnet kommer att återkomma i sinom tid här i Superbloggen när det börjar luta åt att de flesta av korten ligger på bordet; men det hänger nu även på att de drabbade spelarna tar sig i kragen och gör polisanmälan, för att öka chanserna att rättvisa skipas!

Och om mindre än ett halvt dygn drar Main Event i WSOP igång, här i de enorma lokalerna på Rio:

Förra året kände sig 6865 personer manade att på ena eller andra sättet hosta upp 10.000 dollar, varav 693 fick uppleva bergochdalbaneadrenalinet innan de så småningom hamnade i pengarna. Och bland dessa var det i sin tur nio som fick uppleva känslan av att marschera in till finalbordet – men bara en, tysken Pius Heinz, som till slut fick uppleva triumfen i att se dealern bränna ett kort för att sedan rulla upp en river värd över åtta miljoner dollar.

Vem det blir som avgår med segern i år står skrivet i stjärnorna – men kämpas ska det, inte minst från blågult håll. Jag blir påmind om legendariske svenske friidrottstränaren Gösse Holmérs allvarsord till den svenska truppen inför en finnkamp en gång i världen: ”Det är tillåtet att stupa, men aldrig att ge upp!” Och där framme hägrar det magiska armbandet:

Det är dags att få lite sömn. I morgon är en stor dag.

Slaskis höjde som bekant till £12 före flopp och fick fem gubbar med sig. Jag var en av dem med mina 44. Dessa lägen tycker jag vanligtvis är kniviga, eftersom det är sannolikt att åtminstone en eller två andra spelare sitter med ett lågt pocketpar med och av dem är det bara två jag slår. Kommer brädan exempelvis 4-5-6 och det blir hård action får jag nästan räkna med att ligga under rejält. De enda egentliga brädor man vill se är de som inte innehåller rangen 5-8 och som inte är enfärgade.

Så floppen kom A-2-3 regn – en ganska livsfarlig bräda eftersom någon utan problem kan sitta med såväl 22 som 33. Det enda egentliga övertag jag har är att preflopaggressorn sitter till mitt vänster. Hur kommer det sig? Jo, för lös som han är  är han i mina ögon den minst benägna att sitta med ett set med tanke på hans förmodade bredare range. Om han checkar vet jag att han är svag. Om alla andra checkar bakom betyder det sannolikt att de är det med, för vem skulle vilja ge gratiskort med den dragiga brädan? Om han satsar så är jag sist ut att agera och får se vilka av de andra hoten som må nappa på hans eventuella satsning.

Det blir rundcheck och turn kommer en sexa i ett andra spader. Jag checkar igen och denna gång leder han ut för £22 i en £62-pott. Alla andra viker och jag vet alltså att ingen annan har ett set. Men jag vet likväl att Slaskis är rädd för ett set. Hade jag själv haft ett set hade jag givetvis checkat till honom i hopp om att han skulle kontsatsa och möjligen och förhoppningsvis få en rad med syner efter varpå jag skulle kunna kosta på mig en rejäl checkhöjning. Han veka satsning känns mer som en prövosatsning för att se hur stark hans Ax eller 77-KK är.

Med ett set hade jag naturligtvis checkat även turn, med tanke på att någon högst sannolikt skulle ta kommandot och försöka antingen stjäla eller värdesatsa sin hand. När det är åter min tur kan jag förstås inte bara syna utan måste gå på min read. Jag tänkte en bra stund för att försöka komma fram till hur stor en optimal höjning vore. Gör jag den för liten kan han syna båda på grund av pottodds och nyfikenhet. Det måste se ut som om jag vill skydda mitt set mot såväl stegdraget som det nu uppkomna färgdraget. Jag slår om till £92 och han ser en aning förvånad ut. Han lutar sig fram och ögnar hastigt min stack samtidigt som han blandar sina kort fram och tillbaka – ett tecken som jag upptäckt ofta betyder svaghet och som övertalar mig att skjuta en riverkula om han mot förmodan skulle syna min turnhöjning. Han skickar slutligen sin hand i mucken och knackar i bordet. ”Well played, sir.”

Som Liv Borée (tror jag) sa så kan man inte sitta och vänta in sina guldlägen; ofta måste man skapa sina lägen själv.

Med blodad tand för live-cash games kan du följa mina dagliga uppdateringar i min blogg.

/DÖDARN

Har du frågor, kommentarer eller funderingar kan du maila mig på dodarn@comeon.com

Inne i en liten souvenirbutik en bit bort från Strippen har jag ännu ett ’Las Vegas moment’, efter att jag av en slump sprungit på en låda med vad en skylt förkunnar är DECISION MAKERS. De visar sig vara aluminiummynt, med texterna ”Liquor/Beer”, ”Your Place/Mine”, ”Booty Call/Another Time”, ”Yes/No” på respektive sidor, och i riktigt sann Las Vegas-anda även ett med ”Yes” på bägge sidor. Dessa förmodas man plocka upp ur fickan och singla när ögonblicken i livet kräver ett beslut: för eller emot, ja eller nej, det ena eller det andra.

… alltså i praktiken tvåsidiga tärningar, och allt som har med tärningar att göra — i mycket bred bemärkelse — samlar jag som bekant på. När jag ska betala skrattar den medelålders expediten och berättar att hon faktiskt använder de två senare själv:

”När det gäller om min 17-årige son ska diska eller dammsuga eller göra något annat i hushållet men inte vill, brukar jag plocka fram ett sådant mynt med Yes/No och så får slumpen avgöra… men har jag bestämt mig för att han SKA göra det så switchar jag i stället in ett Yes/Yes-mynt och så åker han dit. Eftersom jag jobbat som dealer förut brukade jag i stället köra med en kortlek så att min son och jag lyfte om högst kort för att bestämma vem som skulle göra de där hushållsgöromålen — fast till slut upptäckte han att jag använde mig av märkta kort, så då var det stopp för det. Men det här tricket har han ännu inte kommit på”, säger hon belåtet.

”… märkta kort?”  ”… switchar in?” Hmm, ibland är det nog bäst att inte fundera för mycket på exakt hur och varför saker och ting händer här i Las Vegas…

Den omskrivna miljondollarsturneringen The Big One for One Drop, som slagit ett antal rekord inom pokervärlden, är nu avslutad och vinnaren blev… proffset Antonio Esfandiari, som här nedan på bilden hyllas för sin seger och tidernas största cash någonsin!

De nio som hamnade på prisplats, av 48 startande, blev dessa:

1. Antonio Esfandiari ($18 346 673)

2. Sam Trickett ($10 112 001)

3. David Einhorn ($4 352 000)

4. Phil Hellmuth ($2 645 333)

5. Guy Laliberté ($1 834 666)

6. Brian Rast ($1 621 333)

7. Bobby Baldwin ($1 408 000)

8. Richard Yong ($1 237 333)

9. Mike Sexton ($1 109 333)

Vad blir då resultatet av detta? En engångsföreteelse? Eller ännu mer häpnadsväckande megaturneringar i framtiden? Vi får se…

Jag träffade på en gammal svensk man i dag. Han har bott här i Vegas i 22 år. Säljer tavlor. När han fick höra talas om att vi var pokerspelare skrattade han lite för sig själv och sa:

– Det är en dyr sport. Själv har jag och min fru lärt oss en sak här i Vegas . Kom inte i närheten av några spel. Låt turisterna spela, men kom inte i närheten själv!

Man kan ju inte annat än respektera en äldre mans visdomsord. Men ändå: känslan av att ingen förstår oss pokerspelare. Som om vi vore speltorskar och idioter. Opålitliga slapptaskar som riskerar pengar på ett olustigt sätt.

Det stämmer väl inte? Vi har väl kontroll på stålarna. Ingen lurar oss och vi vet precis vad vi gör. Särskilt om man spelar på nätet. Det är som att ha pengar på bank. I alla fall om man håller sig till svenska sajter – då kan väl inget gå fel?

Fast ändå gör det ju det ibland. 50/50 Poker ligger i skiten enligt sin egen hemsida. 

”Rörelsekostnaderna i 5050 Poker Ltd har under en längre tid överskridit intäkterna, vilket har resulterat i att spelarnas tillgodohavanden har använts i driften av bolaget.”

Det har alltså fungerat ungefär som med Full Tilt vad jag förstår. Spelarnas pengar har använts av bolaget till lite av varje. Vidare skriver 50/50:

”Det har nu framkommit att förlusterna i 5050 Poker Ltd. har ackumulerats under en längre tid (mer än ett år). Anledningen till att detta har undgått upptäckt är att direkt felaktig information om spelarnas tillgodohavanden och bolagets tillgångar har rapporterats till både styrelsen och lotterimyndigheten (LGA). Kravet på bankgaranti från LGA kan inte mötas från bolaget, då tillräckliga tillgångar saknas, vilket gör att 5050 Poker Holding AB inte har något annat val än att likvidera sitt dotterbolag 5050 Poker Ltd.

Detta innebär med största sannolikhet att de tillgångar som finns i bolaget kommer att betalas tillbaka till spelarna proportionerligt. Även om det inte finns exakta siffror att tillgå i nuläget, så finns det ingen anledning att tro att mer än 15% av spelarnas tillgodohavanden kommer att kunna betalas tillbaka.

Det är oklart hur detta har kunnat undgå revisorerna för både 5050 Poker Ltd. och revisorerna för 5050 Poker Holding AB, som reviderat bokslutet för 2011.”

Spelarna kan alltså inte räkna med att få några större summor återbetalda. Och jag tänker direkt på den gamla mannen.

– Kom inte i närheten av spel…

50/50 skyller förfallet på Microgaming som bötfält och även omöjliggjort bolagets arbete på andra sätt, enligt egen utsago för att de har haft för många vinnande spelare. Nu är det även revisorernas fel som inte haft koll.

Utan att gå till personangrepp låter det aningen ynkligt att inte våga stå för ett enda eget misstag. Allt är någon annans fel.

Även om de blivit orättvist behandlade borde de rimligtvis ha gjort något (kanske något litet?) snedsteg på vägen för att den här situationen skulle kunna uppstå. Att helt skylla i från sig i stället för att stå för i alla fall någon brist inger inget förtroende. 

Att 50/50 hade för många vinnande spelare berodde antagligen på att de gav ut en rakeback långt över de satta reglerna. Andra bolag har fått samma varningar för att de gett för hög rakeback (över 30%) till spelare men har också backat och tagit tillbaka dessa deals då Microgaming hotade med represalier. 50/50 gjorde inte det. Det skulle kosta dem för mycket, för många spelare skulle lämna, så de chansade på att hoten från Microgaming var tomma. Det var de inte.

Huruvida 50/50 blivit orättvist behandlade av Microgaming vet jag inte. Kanske är 50/50 martyrer. Jag VET inte. Om inga misstag har begåtts är jag den första att be om ursäkt för denna blogg. Men vore det inte mer orimligt än rimligt om ”orättvist behandlade”  är hela sanningen?

Det är tråkigt. Det är inget bra. Inte för pokern. Och framför allt inte för spelarna som torskar stålar.

Själv har jag alltid varit naiv och blåögd. ”Vad kan hända liksom?” frågar jag mig själv. Så jag har förståelse för de spelare som litade på att allt fungerade korrekt.

Jag älskar poker. Och känner ibland hur jag blir genuint irriterad på folk som snackar skit om spelet och branschen. De hävdar att det är skadligt, tror sig veta att alla förlorar och att det drar till sig människor som försöker lura dig.

I bland känns det dock lite motigt att försvara sig. Särskilt vissa dagar. 

Det gråa håret lite på sned. Ögonen som vill rädda mig, tala om för mig att poker är farligt. För en sekund vill jag nästan tro honom. Men jag är alldeles för naiv för det…

Edit: Det tar ofta emot att skriva om tråkiga saker som det här. De som även tycker att det är tråkigt att läsa kan som kontrast hitta mer uppiggande Vegas-betraktelser och bilder här.