Vem ska få sova med nyckeln?

av Simon ”Dybban” Lindell

Världen brinner. De stackars japanerna slutar inte ens stå i kö när det gäller liv och död. Nu står Japan i ruiner. Japanerna fortsätter stå i kö. 

Det är jobbigt att vara en blödig person när katastrofer inträffar. När tv:n visar bilder på darrhänta, gråtande mödrar, vilsna, uppgivna makar och ensamma barn är det svårt att hålla tillbaka tårkanalerna. Särskilt när det drabbar japaner. Folket som aldrig slutar stå i kö. Aldrig slutar visa respekt. Aldrig slutar tänka på andra. Jag är svag för japaner. 

När det händer såna här katastrofer är min första tanke att vilja hjälpa till, skänka pengar. Eftersom jag inte betalar någon skatt på mitt pokerspel så skulle det ju vara en fin gest att skänka en procentsats av vinsten under en månad. Det har gjorts av många förut. Tänk vilken lyx, att veta att all min ”skatt” går till välgörande ändamål. 

I min utopi önskar jag att alla svenska pokerspelare kunde gå ihop och skapa något slags ”välgörande-konto”, dit man kan skänka en valfri slant varje månad. Sen skänker man månadssumman till det välgörande ändamål som behöver pengarna bäst för tillfället.

Det låter kanske som en osjälvisk tanke, men det är det inte. Det handlar mer om att må bra själv, att veta att en liten del av de pengar jag tjänar inte går till mina personliga nöjen. Att mitt pokerspel faktiskt kan göra lite nytta också. Jag tror många skulle må bra av det. En rätt självisk tanke alltså. 

Men sen är frågan vem som skulle få ha hand om det där ”välgörande-kontot”? Vilken pokerspelare ska få ligga med nyckeln till valvet under huvudkudden? Vem av våra stora kortlirare kan man lita på? Jag börjar skratta lite för mig själv när namnet Marin ”Kniven” de Knijjf poffar upp i huvudet. Nej, han går bort. Vår okrönte pokerprins Ken Lennaárd då? Jag är skeptisk. 

Så, vem är landets mest pålitliga pokerspelare? Vem skulle aldrig få för sig att börja talla på ”välgörande-kontot” efter att ha gulat? 

Världen brinner. Japanerna står i kö. Och jag kan inte ens komma på någon som kan sova med nyckeln. Det är rätt tragiskt. 

simon_8bit.png

EPT Snowfest är ett Kinderägg

av Sofia welllbet Lövgren

Snart dags för EPT Snowfest i Saalbach-Hinterglemm i Österrikiska alperna. Den är som ett Kinderägg med tre överraskningar på en gång; resa, skidåkning och poker vilket är tre av mina fem favoritsysselsättningar.

ept snowfest.jpg

Jag flyger på lördag morgon 07.30 och spelar Dag 1b på måndag den 21 mars. Har inte spelat livepoker på över en månad så nu är det på tiden. Är jag taggad? Är Khadaffi galen? Har Juholt rolig mustasch? Återkommer med rapporter om hur det går. Wish me good luck!

bylinjevinett_sofia2.png

Lycka till Lina!

av Simon ”Dybban” Lindell

Redan som 9-åring lånade jag farsans skrivmaskin och skrev de första stapplande raderna på en bok. Den handlade om Tarzan. Det blev inte mer än några sidor skrivna då, den röda tråden klipptes liksom av efter att Tarzan blev biten av en giftspindel och dog. Eftersom han inte hade några arvingar var det svårt att få till en intressant fortsättning. Boken hette ju ändå ”Tarzan”.

Sedan dess har tanken om att skriva en bok snurrat i mitt  huvud många gånger. Men jag vet hur förbaskat svårt och tidskrävande det är. Eftersom jag är lat av naturen har det inte blivit mer än några inledande, magnifika, sidor som ebbat ut i en grå massa av trivialiteter. Att skriva en bok har därför stannat vid en dröm, något jag vill göra innan jag dör.

Egentligen har jag alltid velat skriva en ungdomskildring, någon slags roman. Men pokern har gett mig nya möjligheter. Min stora fantastiska fantasi just nu vore att bosätta mig i Vegas ett halvår och skriva någon slags dagboksbetraktelse där. Den skulle handla om huruvida det går att livnära sig som pokerproffs i syndens näste, utan att på vägen bli en galen nattuggla med alkoholproblem. Och det skulle handla om människoöden. De där otaliga livsverken man får höra om ute på fältet av pokerbord.

Men det där är som sagt bara en dröm. Och vi svenskar är ett folkslag som är väldigt dåliga på att förverkliga sådana. Tyvärr är jag väldigt svensk. Fast jag tror ändå att det är bra att ha drömmar, något att sträva emot. Även om vissa drömmar är förbaskat svåra att uppfylla, så kommer man i alla fall en bit upp mot himlen om man hoppar så högt man kan. Och en bit upp är alltid bättre än att stanna helt på marken.

Jag beundrar människor som gör verklighet av drömmar. Därför önskar jag nu Lina Olofsson all lycka när hon ska ta sig an sin dröm och skriva en bok om poker. Det behövs fler böcker om poker, då menar jag sådana som inte nödvändigtvis handlar om spelteori. Utan något som faktiskt kan gripa tag i hjärtat ett tag. För visst kan poker gripa tag i hjärtat. Jag hoppas Lina visar det.

Och att hon är bättre än undertecknad på att undvika luftgroparna på väg upp mot himlen.

Byline Simon.png

Förundersökningen nerlagd

av Jens Jadbäck

Drygt en vecka efter den brutala polisrazzian i Tranås läggs förundersökningen ner. Inga nya uppgifter har framkommit. Polisen misstänker inte längre att något brott har begåtts. Misstanken de agerade på var alltså att försäljning av alkohol förekom. För att utreda saken noggrant så skickade de tio poliser med hundförare, frihetsberövade en journalist och misshandlade undertecknad i syfte att hindra dokumentation. 

snut3.jpg
Spelansvar 1

Nu är alltså förundersökningen nerlagd. Insatschefen Jens Andersson från polisdistrikt Högland pissade på både demokratin, sig själv och skattebetalarna genom sin fullkomligt feldimensionerade insats, såväl i användning av personal som våld. Hela kalaset kostade skattebetalarna minst 60 000 kronor och då har vi inga siffror på vad Lotteriinspektionens och andra instansers eventuella arbetsinsats har kostat.

Som en intressant kontrast kan jag lägga upp en bild från restaurangen där vi åt bara några timmar innan tillslaget, bara ett stenkast ifrån pokerklubben.

tranasjack.jpg
Spelansvar 2

Well played, good game säger vi till staten och tackar för den här gången. ”På återseende” måste vi väl dessvärre också tillägga.

jens_8bit.png

En grinders vardag?

av Simon ”Dybban” Lindell

Hittade det här sjuka dagsschemat på Sillidillens blogg. En vanlig dag för en pokergrinder. Och så tror folk att man lever ett glidigt liv som pokerspelare. Man måste ju för farao ha ett psyke av kevlar för att klara de här dagarna. 

Ibland känns det som en stor mjölig deg i huvudet då man inte ens får av sig de smuliga lufsebyxorna, och än mindre lämnar lägenheten, under en hel dagen. Och känslan av att inte utvecklas som människa är som en miniatyrtortyr för jaget. Visdomen om att inte utveckla samhället sitter som en konstant fläskläpp i psyket.

Är det något som krävs för en pokerspelare är det psyke av kevlar. Vilja av stål. Eller är det så att man faktiskt kan lyckas som grinder utan tristess, vardagsfyllor, ångest och internetporr? Om inte borde nog nätpoker förbjudas ändå…

flowchartv.jpg

Byline Simon.png

Utkastad!

av Jens Jadbäck

Det verkar vara lite dåligt drag på mina medskribenter så jag slänger in ett inlägg till. Jag vet att det har varit mycket monopolgnäll från min sida och jag kom på att det kanske beror på att jag dragit de flesta anekdoterna redan i min gamla blogg. Nu var det ju inte lika många som följde den bloggen och ett par inlägg har jag även repriserat även i denna bloggs barndom. Men trots det så har läsarskaran vuxit nästan tjugofalt sedan dess så jag antar att de flesta av er inte har läst dessa inlägg. Ni som har läst dem får helt enkelt ursäkta och ni som inte har läst dem får hålla till godo och åtminstone glädjas åt att det är monopolfritt.

Jag kom på idag att jag ju faktiskt är lite gammal i gamet vid det här laget. Jag har spelat poker i många länder och jag vågar påstå att jag har sett fler klubbar än någon annan i Pokersverige. När jag började i branschen bodde jag i London och där fanns ett antal välskötta klubbar. Den mest kända är väl Gutshot – en bra klubb med väldigt varierande nivåer på inköpen, allt från £20 till £1000 varje vecka.
Hur som helst, nu glider jag iväg för mycket. Jag tänkte i egenskap av blivande gammal räv dra lite anekdoter i den här bloggen och som av en händelse kommer den här från London.

I konkurrens med Gutshot öppnades klubben Loose Cannon, passande nog på Cannon Street. Eller så var det mer troligt tvärtom. Att namnet passade gatan och inte tvärtom alltså. Skitsamma, ska inte snöa in på namnet nu. Loose Cannon låg i en mycket trevlig källarlokal med stora stenvalv som främsta attribut. Jag minns även att borden var väldigt speciella. Normalstora men vilande på riktigt bastanta träanordningar.
På Loose Cannon jobbade en fransman som dealer. Han paratade med typisk fransk brytning, mer eller mindre som hämtat från ‘Allo ‘allo ‘emliga armén. Som alla fransmän ansåg han att franska var världsspråket och utgick helt enkelt från att alla andra kunde franska. Jag kan ingen franska förutom standardfrasena som ”Je suis un petit fromage” och annat dravel.
Jag fick lära mig tyska i skolan.

bonjour la france2.jpg

Aaanyway, denna dealer körde med sina franska uttryck och sin accent till det yttersta. ”Öh, exkjys me, dis män häs cööölled yör bet monsiööör” osv osv.
Jag började bli lite av en stammis på klubben och jag lovade vår franske vän att lära mig lite franska till nästa gång jag besökte klubben. Nästa gång jag dök upp blev det till en större turnering som jag tidigare hade kvalat till. Jag åkte ut rätt fort med en kåk mot en högre kåk. Givetvis hade jag heller inte lärt mig någon ytterligare franska än ”Je suis un petit fromage”.
Tiltad sätter jag mig vid cashgamet och börjar slaska. Fransmannen dealar som vanligt. ”Monsiör Jöns. Yö lörned äny fränch?” undrade han. ”Actually I did” svarade jag, fortfarande tiltad och helt ointresserad av konversation med en dryg fransman. ”Tres bien, tell me, whöt did yö lörn?”
Jag sträcker då upp bägge händerna i luften och skriker med darrande röst ”I surrendöööör!” Fransmannen blir helt jävla tokig och börjar svära som en galning på franska (vissa svordomar förstår jag). Jag sitter och flinar åt min egen putslustighet och resten av spelarna vid bordet ligger mer eller mindre dubbelvikta på golvet när en vakt kommer gående och tar mig hårt i örat(!) och leder ut mig på gatan. Så var den kvällen slut.

Det är för övrigt enda gången jag blivit utkastad någonstans ifrån. Jag har heller inte besökt Loose Cannon sedan dess men nästa gång jag är i London ska jag se om jag hittar min franske vän.

jens_8bit.png

Misklonk för 17-åring?

av Jens Jadbäck

Det visar sig att den som kom på sjätte plats i den rekordstora söndagsturneringen på Stars troligen bara var 17 år gammal. Grabben heter Jimmy Jonker och kommer från Holland vilket framkommit sedan journalister från tidningen Algemeen Dagblad dammsugit nätforum efter information.

Att man betalar ut pengarna känns ganska uteslutet trots att Jimmys far påstår att det var han som spelade. Kontot zeurr som användes är registrerat på Jimmy men med åldern 19 år. Hans far är tydligen 47 år gammal. Hur som helst har regler brutits alltså.
Det finns för övrigt också starka bevis från Jimmys egen Twitter samt att Stars representant Simon Keijzer har uttalat sig och sagt att kontot bryter mot terms & conditions vilket innebär att inga pengar kommer att betalas ut.

Hur ska man lösa detta? Saken kompliceras lite eftersom zeurr gjorde en deal på finalbordet och kunde därefter kamma hem $518 402. Annars hade man i mitt tycke enkelt kunnat plocka hans vinst och flytta upp alla som åkte ut innan honom en placering.

Vad tycker du? Ska vinsten tas ifrån honom? Hur ska man i så fall fördela pengarna?

jens_8bit.png


Jag gillar inte macho

av Simon ”Dybban” Lindell

Glenn Hysén var en mästare på att dra bögskämt i omklädningsrummet. Han är mannen som personifierar den manliga idrotten i Sverige, den grabbiga kulturen. Idag gick hans 20-åriga son ut med att han är gay. Anton Hysén är den första fotbollspelaren på hyfsat hög nivå som har gjort det. Kanske kan det få vindarna att vända i idrottssvängen. Till och med Glenn Hysén, männens man, har en homosexuell son. Det måste betyda något.

Nu väntar jag bara på att en enda känd pokerspelare ska våga spotta ut lussebullen, öppna dörren och komma ut ur garderoben. Var är alla homosexuella pokerspelare egentligen? Pokervärlden är tyvärr ännu värre än idrotten när det gäller sånt. Att vara macho betyder allt. Macho är dyra bilar, bling, bling runt halsen och en stortuttad brud under armen. Macho är heterosexuell.

Jag gillar inte macho. Jag önskar att alla skulle våga leva sitt liv precis som de vill. Även vid pokerbordet. Men så länge pokerjournalistiken ständigt framhåller macho pokerkillar, så har vi långt kvar tills det sker.  

Byline Simon.png

Att bli pokerproffs eller inte….

av Sofia welllbet Lövgren

Jag får ofta frågor från människor som undrar hur det är att spela poker på heltid och som funderar på om de ska våga ta steget. Jag brukar ge dem några råd som bygger på min egen relativt korta proffserfarenhet som kanske ändå kan vara intressanta för fler.

hedging-bets-010909-300x275.jpg

 För egen del bestämde jag mig för att testa poker på heltid några år efter gymnasiet innan jag pluggade vidare på universitetet. Hittills har de första 20 månaderna varit grymt positiva. Jag älskar att vara min egen chef och planera dagen precis som jag själv har lust. Självklart bygger allting på att man hela tiden någorlunda stabilt tjänar tillräckligt med pengar för att kunna leva bra. Så till er som funderar allvarligt på att testa poker som heltidsjobb har jag 5 råd:

1. Säg inte upp dig från något jobb innan du tjänar så mycket på poker så det inte lönar sig med vanligt arbete

 Om du har ett jobb idag och fasta kostnader så ska du nog inte sluta förrän pokerspelandet är så lönsamt att alternativinkomsten per timma är högre. Beslutet måste också bygga på att man har spelat ett stort antal händer. För att vara säker på sin win rate och inte bli lurad av variansen bör man ha spelat hundratusentals händer. Innan dess är det bättre att bara njuta av pokern som en spännande hobby och om du vinner ha lite kul med extrapengarna.

2. Spela cash game för brödfödan

Framgångsrikt cash game ger en mer stabil inkomst. Den stora variansen i turneringsspel gör livet väldigt osäkert, speciellt om du är beroende av att pengarna kommer in i en jämn ström. Det finns några high level turneringsspelare som tjänar stora pengar men jag är rätt säker på att de är väldigt få. Om du håller koll och trackar ditt eget spel kan du enkelt se vilka nivåer och speltyper som är lönsammast. Ett vinnande flerbordsspel på NL200 och uppåt räcker gott för att leva bra. Vinster från turneringsspel är självklart välkomna men skall i så fall ses som en bonus.

3. Spela på rätt nivåer

Här är min personliga guide för ($) bankrulle för att inte spela med ”scared money”

NL 100 >$2.000

NL 200 >$4.000

NL 400 >$10.000

NL 1000 >$30.000

NL 2000 >$70.000

Detta fungerar för mig på NL Holdem 6-10 seaters. För PLO och shorthanded behövs store bankrulle pga större varians. Spelar man väldigt löst krävs också betydligt mer. De här nivåerna hjälper mig att förstå hur mycket jag måste ha i bankrullen innan jag kan casha ut och vad som behövs för att kunna kliva upp en nivå. På lägre nivåer är jag övertygad om att en tight aggressiv stil är lönsammast. ”Bluffa inte fiskarna – ät upp dem med en bättre hand” På mellannivåer och framför allt high stakes blir det ett helt annat spel.

bankroll1.jpg

4. Gör en utmanande men realistisk plan

a. Börja med en buffert som motsvarar minimum tre månaders, gärna sex månaders levnadsomkostnader.

b. Sätt upp ett personligt mål för hur mycket du ska ha i bankrullen om 12 månader

c. Bestäm hur mycket hur mycket som behövs till levnadsomkostnader varje månad och räkna ut hur mycket du behöver vinna per månad.

d. Följ upp dina resultat hela tiden och gå igenom siffrorna efter varje vecka. Om du vinner för lite, kliv ned en nivå och justera planen. Om du vinner mer kan du alltid välja mellan att öka bankrullen eller casha ut men det känns alltid skönt att ligga före sin plan. Nästa månad kan bli sämre! Ibland är det bästa valet ändå att casha ut och fira; köp något nice eller bara ha riktigt kul!

e. Pengarna som du cashar ut skall aldrig tillbaka in i bankrullen. Om pokerspelandet börjar ge dig ekonomiska problem ska fundera allvarligt på att sluta eftersom det troligen bara kommer att bli värre.

5. Ha tålamod och var uthållig

Många människor älskar att göra upp planer som de aldrig följer. Istället börjar de nytt liv varje måndag. Jag tror jag du måste vara extremt uthållig och hålla dig till vad du bestämt dig för. Om du har otur ett tag var nöjd med att du vann Sklansky pengar. Om bad beatsen bara fortsätter eller du helt enkelt spelar dåligt flera dagar i rad, ta ett break. Gå sen ner en nivå och hitta det vinnande spelet och självförtroendet igen. I golf är det inte de bästa slagen som ger ett bättre handikapp utan färre dåliga slag. Det finns så många skickliga pokerspelare med sjuk högsta nivå som fortfarande tjänar för lite pengar pga sin sjukt låga lägstanivå.

Oj vad jag verkar duktig och präktig nu men vad jag egentligen vill säga är att det inte räcker med snygga squeezeplays och fyrbettar utan att hela bankroll management grejen är grunden för att kunna bli pokerproffs på heltid.

bylinjevinett_sofia2.png

Vilda västern i Värmland

av Simon ”Dybban” Lindell

Jag befinner mig i Karlstad, och den berömda solen lyser faktiskt på mig. Jag är mitt i en pokerresa av kategorin ”once in a lifetime”. Igår åkte jag, Andy och Mattias upp till den berömda ”Rock ’n’ roll” himself, J-O. Vid hans köksbord satt också skäggfarbrorn med pokersveriges vassaste och mest kritiska penna. Mannen som har skällt ut alla landets pokerpersonligheter, utom Dan Glimne. Myten, den hatade, den älskade, Lapproffe, log med en Hof i näven.

J-O har skämt bort oss sen första sekunden vi klev över tröskeln. På bredaste värmländska berättar han fler historier än vad jag trodde rymdes innanför en enda pannlob. Dessutom lagar han en fantastisk köttgryta.

Efter maten tar Lapproffe ordet.

– Nu är det dags för kvällens första gryta.

Sagt och gjort. Vi packar på oss lite drickbart och markerna åker fram i vardagsrummet. Men innan spelet drar igång kommer J-O in med en pappkartong.

– Först ska alla vapen läggas i lådan!

Roffe suckar djupt och våra ögon vidgas till det dubbla när han plockar fram en pistol ur byxlinningen. Men J-O är inte nöjd.

– Så ja, jag vet att du har mer.

Roffe skakar på huvudet, suckar igen, innan han drar upp en dragkedja i sidofickan på byxan. En ”italiensk tandpetare”, med andra ord en stilett, åker fram på bordet. Var i helvete har vi hamnat?! Jag känner hur det börjar rycka under höger öga, en tell på att jag är nervös. Att J-O pratar som Bengt Alsterlind  i ”Hajk” dövar den värsta rädslan när han tvingar lappjäveln att även redovisa en fingeravbitare och en hemmasnickrad, elektrisk nipplebooster.

– Men du då, J-O? kontrar Roffe till sist.

J-O ser oförstående på oss innan han ger upp och häver fram en tung Sig Sauer ur bakfickan. Sen brister galningarna ut i skratt. Det var försås ett skådespel i dramatenklass. För några sekunder fick jag dock befinna mig i vilda västern.

Pokern då? Ja, jag visade de gamla rävarna var skåpet ska stå så klart. Mattias blev barskrapad ändå in på skinnet och fick börja slänga in ”värdelösa” eurosedlar i spel under cashgamet. De gamla hävdade att jag drog ut dem och att  jag inte missade ett drag på hela kvällen, jag hävdar att jag bara följde kvällens tema och spelade vilda västern-poker.

När jag vaknade i morse trodde jag att jag hade drömt det mesta. Men så såg jag nyss en brun papperslåda bakom soffan i vardagsrummet. Där låg vapen som liknade de jänkarna använde i Abu Ghraib-fängelset.

Nu ska jag ut och testskjuta min nya luftpistol som jag vann av Lapproffe i poker i natt. Må ölburkarna flyga. Och låt mig få fortsätta leva som cowboy med de här galningarna ett tag till.

bild.JPG

Provskjutning av pokervinst i Värmland. Lapproffe instruerar.

simon_8bit.png 

Sida 191 av 223