När jag var sex-sju år var mina legogubbar det enda jag hade. Trodde jag. Jag älskade mina legogubbar. En dag tog jag med mig några av dem för att leka med min grannkompis Martin. När jag kom hem igen, efter ett par timmar, var en borta. Vart tog Riddare Cato med den svarta hjälmen vägen? Jag sprang snabbt hem till Martin för att se om han var där. Men icke. Med ljus och lykta sökte jag av hela vägen hem igen. I onödan förstås. Riddare Cato var borta för alltid. Jag grät. Och mådde genuint dåligt i flera dagar. Som ett barn kan göra.

Det är en materialistisk värld vi lever i. Inte minst vi pokerspelare. Det är tv-apparater stora som ladugårdsväggar, tre bilar men inget körkort. Och så vidare.

2008 års WSOP-mästare Peter Eastgate tar ett steg bort från pokern och materiella ting genom att sälja sitt WSOP-armband på Ebay. Det lär kosta ett par hundratusen kronor. Pengarna går till välgörenhet. Jag gillar det. Ett WSOP-armband betyder inte mer än man vill att det ska betyda. Hur man än vrider och vänder på det så kommer Peter alltid ha känslan av att ha stått på toppen inom sig. Några gram guld och diamanter mer eller mindre förändrar inte det. De kommer helt enkelt göra mer nytta i UNICEF barnbyar än i ett dammigt skrin i Danmark.

I dag bor legogubbarna på morsans och farsans vind. Bortglömda. I dag vet jag att livet består av mer än gubbar i plast. Och Peter Eastgate vet att guld och diamanter inte betyder någonting. Det är synd att han slutar spelar poker. Vi hade behövt honom hos oss.

Är på väg ner till Gibraltar för att spela ECOSTT tillsammans med min kollega Rickard. Det kommer nog upp någon rapportering eller blogg på http://ecostt.eu/ under helgen tror jag. ECOSTT står för Europamästerskapen i enbordstävlingar och är Microgamingnätverkets egna ”prestigetävling”. Vi på Paf har försökt att få köpa in oss i konceptet utan att lyckats prata mer rätt personer, vi tror att det är en tävlingsform som skulle kunna passa våra spelare som handen i handsken. Dessutom gillar vi att skicka spelare till andra tävlingar, skulle vara kul att vara enda sajten utanför Microgamingnätverket som hade tillstånd till dessa. Men jag förstår samtidigt Microgaming, det är ett potentionellt guldägg om de ruvar det rätt. Jag spelade tävlingen förra året (i Tallinn) och kom på plats 18 (precis ITM), ska försöka förbättra det resultatet i år. Planen är att vinna tävlingen och sedan kunna sätta mig ner med Microgaming och prata lite 🙂

Sant eller falskt

Fundera på följande tre påståenden, och svara i kommentarerna. Är de sanna eller falska?

Påstående 1: Orsaken till att amerikanare inte får spela på de flesta sajter är för att skydda amerikanska hamnar mot terroristangrepp.

Påstående 2: Vinnaren av WSOP vinner mer än vinnaren av US Open i Golf. Totala prispoolen i WSOP Main Event är större än totala prispoolen i Wimbeldon. Och till skillnad från de andra sporterna så betalar pokerspelarna själva prispoolen.

Påstående 3: Om Sveriges alla pokerspelare samtidigt ville spela ”laglig” livepoker så krävdes det att Casino Monopol snickrade ihop minst 10.000 bord till.

För några år sedan bodde jag i London. Pokerklimatet i den engelska huvudstaden är utmärkt och ville man roa sig med att dra en spader hade man många alternativ att välja mellan. Det fanns några privata klubbar men det var också bra games på vissa av stadens casino.
Ett av dessa heter Grosvenor Victoria Casino, även kallat ”The Vic”, och ligger mitt i Londons svensktätaste område. Det är också här EPT London spelas.

Som på alla andra ställen finns här också stammisar. Det var gubbgänget som spelade £5-£5 dealers choice dygnet runt, smågrabbarna som lirade alla turneringar oavsett om det var £50 eller £5 000 i inköp, roulettetorskarna, Omahakillarna och så vidare…

En av de riktigt tunga stammisarna hette Mr Shu. Han var regular i alla games, oavsett om det var turneringar med låga inköp eller high stakes baccarat. Mr Shu var en karbonkopia av Kim Jong Il och i mitt minne var han också klädd som honom. Jag minns säkert fel men om inte annat är det ju roligare att minnas honom så.

Mr Shu hade förutom utseendet även andra likheter med den nordkoreanske diktatorn: han gjorde precis vad han ville, när han ville. Gubben var tydligen stenrik och hans favorithobby var att spela bort sin förmögenhet på The Vic – till alla pokerstammisars stora glädje. Casinots personal lär inte ha varit mycket ledsnare de heller när han gled upp till roulettebordet med en stapel jetonger i A4-format – Mr Shu var nämligen också väldigt generös med dricksen. Allt detta sammantaget gjorde att Mr Shu fick vissa fördelar. Givetvis var han compad upp över öronen och hade allt förutom själva spelandet gratis.

En kväll spelade jag en turnering på The Vic tillsammans med ett par vänner. Det var inte den typen av vänner som spottar i glaset om man säger så. De var högljudda och de svor en hel del, bland annat så yttrades F-ordet väldigt flitigt. Även om reglerna för uppförande vid ett pokerbord i Storbritannien inte är lika hårda som i Vegas så åkte mina vänner på ett antal varningar.
Till slut var det färdiglekt och de blev utkastade och ovanpå det portade från The Vic under ett antal månader. Kan tyvärr inte säga annat än att de förtjänade det.

Turneringen rullade vidare och jag satt vid samma bord som Mr Shu. Han hade som vana att alltid lämna bordet när han skulle få stora mörken. Var det inte toalettbesök så var det viktiga samtal med personal på andra ställen i lokalen.
Det mest uppseendeväckande var att dealern aldrig lade in mörken åt honom utan spelet fortsatte med bara lilla mörken i potten. När det påtalades teg dealern som muren. Under de första nivåerna uppfattade jag inte riktigt om det protesterades (jag hade ju fullt upp med att lugna mina högljudda vänner vid cashgamebordet), men personalen lät oss förstå att Mr Shu var ”gammal och lite excentrisk” så vi fick helt enkelt leva med hans… Tja, vad ska man kalla det? ”Rena fuskförsök” kanske?

Det blev nästan komiskt att se Mr Shu borta vid baren medan spelet passerade hans mörkar. Han trodde att han var smart och att ingen märkte något medan personalen i själva verket gjorde allt som stod i deras makt för att lugna övriga spelare vid bordet. Man undrar ju vad för slags utbrott Mr Shu hade fått tidigare för att få personalen att bete sig på detta besynnerliga sätt. Hade han hotat med att sluta spela på The Vic om han var tvungen att lägga mörkar i ett pokerparti? Vi lär väl aldrig få veta, men om någon skulle ha vägarna förbi The Vic så kan ni väl fråga någon i personalen?

Hur som helst. Mina vänner var utkastade, Mr Shu smet från mörkarna och jag spelade något frustrerad över alltihop vidare i turneringen. Allt eftersom blindsnivåerna i turneringen blev högre blev spelarna också mer uppretade på att Mr Shu undkom gång på gång. Managern delade ut varningar när någon av oss råkade göra dumma ordval i protesterna, vilket bara retade upp folk ännu mer, och till slut var det nästan lynchstämning.
Mr Shu själv gled omkring 20-30 meter bort och låtsades som att det regnade. Jag tittade åt hans håll och noterade att han samtalade med en kvinnlig Black Jack dealer. Mr Shu gestikulerade vilt och plötsligt sätter han sin hand rakt i skrevet på dealern som skriker till.
Nu exploderar hela bordet. ”Nu ska han ut!” gapar de flesta av oss. Ett sådant beteende hade ju lett till sönderslagna händer på vilket annat casino som helst. Managern som stått vid vårt bord och försökt lugna oss inser nu att han faktiskt måste ta tag i problemet.

Han stegar fram till Mr Shu, sätter händerna i sidorna, lägger huvudet på sned och säger: ”Nämen Mr Shu, sådär gör man faktiskt inte!”

Turneringsspelarna insåg nu att det inte var lönt att protestera längre. Alla satte sig uppgivet på sina platser och försökte koncentrera sig på spelet så långt det nu var möjligt. Mr Shu började dock lägga sina mörkar eftersom han sakta men säkert hade förstått att han dels var genomskådad och dessutom att varenda pokerspelare inne på casinot nu hade ögonen på honom.

Hur gick turneringen då? Jag bubblade så klart!

Det blev rätt mycket rabalder angående mitt senaste inlägg om finalbord under SM som man av någon anledning inte kan spela själv. Frågan om det är ok att låta någon annan spela, i detta fall åt mig, kom upp på tapeten.

”b_bt” postade ett mail som pokerspelaren Koivulainen hade fått från SvS när han inte kunde spela SM, som han kvalat in till. Det löd så här.

"Svar (Kundservice) - Måndag-11-02 12:07 PM

Hej självklart kan du där spela från utlandet, om du ej kan spela själv kan du ochså låta någon spela för dig!
denna går ej att avregisrera sig i från tyvärr!

Med vänlig hälsning

Kundservice
Svenska Spel”

Detta mail var så revolutionerande, och för mig otroligt, att jag var tvungen att kolla om det verkligen stämmer. Får man spela på andras konton på SvS? I kväll fick jag svaret.

”Svar (Kundservice) – Måndag-11-15 21:25 PM

Hej Simon!

Tack för ditt mejl.

Spelkontot/Pokerkontot är personligt och det är därför inte tillåtet att låta någon annan spela på kontot.

Med vänlig hälsning

Håkan”

Det vi kan lära oss av det här gott folk är att saker som låter för bra för att var sanna för det mesta är just, osanning. I detta fall är det ju dock inte helt osant då SvS faktiskt skickat ut fel information i ett mail. Dags för ett nyp i örat på någon anställd kanske?

Jag undrar om SvS kan sätta dit en spelare som spelar på någon annans konto nu? Alla kan ju hänvisa till Koivulainens mail. Sen är frågan om ett felaktigt svar från en okunnig anställd går före skrivna stadgar?

Ja, en intressant soppa det här. Fortsättning följer väl antagligen.

”Det är vägen, inte målet, som gör resan värd” skaldade Karin Boye, och till viss del har hon rätt. Ibland får man sätta sig på ett flygplan och flyga över halva Europa för att låsa in sig i en konferenslokal fylld av pokerbord, och sedan inte lämna byggnaden förrän det är dags att resa hem igen. Lokalen hade lika gärna kunnat legat i Huvudsta (om det inte vore för den svenska spellagstiftningen) som i Köpenhamn, London eller Barcelona.

I morgon bitti sätter jag mig på ett tåg för att åka sex timmar enkel resa (två byten) till en svensk småstad, för att intervjua en pokerspelare som är tämligen anonym för allmänheten, men som är mycket framgångsrik i sitt gebit. Jag får förmånen att träffa honom i hans vardagsmiljö i en värld väldigt långt bort från det som syns i glossymagasinen där det flashas med gröna filtdukar, glittrande bar- och kasinomiljöer och bright lights, big city.

Här blir det snarare femtioskyltar, en Bussola på den lokala pizzerian, och tågbyten på orter man inte trodde existerande utanför Fredrik Lindströms språkprogram på teve.

Jag ska inte sticka under stol med att jag trivs bra med det höga tempot och pulsen på de internationella turneringarna, men det är den här variationen jag verkligen älskar. Dessutom är mötet med människor själva kärnan i mitt jobb, och det jag verkligen brinner för. Förhoppningsvis kommer det att komma ut en intervju av mötet också, men jag återkommer om det.

…hade jag velat skriva. Men jag åkte ut på plats 21 av 630 spelare i SM på SvS. Så nu håller jag käften. Hur som helst hamnade jag i ett litet intressant moraliskt dilemma när jag efter ett tag insåg att jag faktiskt kunde ta mig till morgondagens finalbord. Problemet var att när finalbordet startar imorgon så sitter jag på ett flygplan och kan omöjligt spela. 

Hur hade ni löst det problemet?

1. Varit sitout på finalbordet.

2. Ringt en kompis som spelar åt dig.

3. Ringt ett duktigt proffs som spelar åt dig.

4. Annan, mer klurig lösning.

Jag vet ju så klart hur man borde göra. Men hur skulle ni med handen på hjärtat tackla situationen?

Jag skriver direkt att bilden är ironisk så blir det inga missförstånd. Ironi i skriven form är sällan enkelt, jag om någon vet det. Nu. Resten av inlägget är inte ironiskt. Då är förutsättningarna klara, nu kör vi. Och ja, jag lovar, det här blir ett av de sista inläggen om monopolet på ett tag nu.

Jag ser mig själv som liberal. Jag inser att jag inte har någon som helst moralisk rätt att säga till folk vad de får, bör eller skall göra. Hur går nu det ihop? Jag har ju i flera dagar gnällt om ”monopolkramare”, judaspengar och förtryck. Jag har till och med hoppat på herrarna Silow och Shah. Får inte de göra vad de vill? Jodå, det får de. Men helst inte under falska förevändningar. Erik har helt rätt i att man kan sälja sig till vem som helst för hur lite pengar som helst, så länge man är öppen med det. Det är därför jag aldrig sa något om bloggen Variansbyrån som också köptes av monopolet – de var nämligen öppna med att det var ett sponsrat inlägg från första början.

Jag håller med Erik i många punkter i hans senaste inlägg – andra håller jag inte alls med om. Man kan vrida och vända på allting. ”Det är ok att göra si eller så om A eller B är uppfyllt, men om C kommer in i bilden är det inte ok”.
Bojkott eller dialog? Vem skulle inte vilja ha en dialog? Monopolet är dock inte intresserad av någon dialog. Det har de visat med all önskvärd tydlighet sedan de kom in på poker.se. Svaren de ger är i sann totalitär anda av typen ”goddag yxskaft” och de kommer inte med några som helst rimliga svar till sitt beteende.
Varför inte det? Jo, för att de har monopol. De behöver inte prata med någon, de behöver inte förhandla, de behöver inte vårt godkännande. De har nämligen tagit sig rätten att berätta för oss vad vi klarar av eller rättare sagt vad vi inte klarar av. De påstår sig veta vilka spel vi vill spela, var vi vill spela dem, när vi vill spela dem och hur mycket pengar vi vill spela för.

Allting kokar ner till en väldigt enkel princip. Någon i kommentarerna uttryckte det väldigt kärnfullt: ”Ni som vill spela på Svenska Spel kan ju göra det men varför får inte vi andra spela på någon annan sajt?”
Att stödja Svenska Spel är naturligtvis att stödja monopolet. Om det går bra för Svenska Spel så kommer politikerna att vara mer benägna att behålla monopolet.

Det jag försöker säga till Oskar Silow, Sohello Shah, Linda Godhe och alla andra vanligtvis kloka individer som helt plötsligt springer monopolets ärenden är bara ”låt mig välja själv”. Det är det enda. Låt mig välja själv så ska jag inte försöka välja åt er. Sluta stötta de som försöker bestämma åt oss. När ni tar emot deras pengar så tvingas ni också stå för det som monopolet står för; nämligen att ingen ska få välja själv. Även om ni är nöjda med valet som staten gjort åt er så får ni respektera och acceptera att alla inte är lika nöjda.

Det är självklart så att det finns viktigare saker att ägna sig åt, större orättvisor att bekämpa. Men då är vi snart inne på det gamla polisexemplet. Skulle polisen bara ägna sig åt de värsta brotten skulle 92% av all övrig brottslighet lämnas utan åtgärd och det vill nog ingen av oss. Alltså behövs det folk som kämpar mot monopolet också.

Om du vill kunna spela en turnering för mindre än femhundra kronor eller kontantspel med mindre än 2000 kronor på bordet, om du vill ha alternativ till det enda statliga casinot – försök tänka på vad du gör. Kommer du att köpa in dig till gagn för de som vill bestämma åt andra eller kommer du att avstå  för att visa att du tror på människan?

Igår gjorde jag ett försök att rekapitulera vilka stenar som flugit genom luften i poker-Sverige rörande monopolet , förbundet och Svenska Spel. Idag tänkte jag köra en not so FAQ angående mina egna tankar i debaclet.

1. Vad tycker jag om förbunds-SM som det ser ut idag?

Jag tycker att det var en illa vald tidpunkt, en illa vald plats och ett illa valt inköp i förhållande till alla kringkostnader. Det blir inte riktigt lyckat att spela ett mästerskap där inköp och resa / uppehälle kostar ungefär lika mycket. William Thorsons grundidé om ett högre inköp med många satelliter till tycker jag är riktigt bra. För mig finns dock inget behov av att det ska spelas i Sverige. Däremot bör inköpet höjas om det ska spelas så pass långt bort som Malta, för att få folk att komma. Det är startfältet och inte lokalen som gör mästerskapet. Detta rör även tidpunkten, då det krockar med EPT London, en turnering med en väldigt stor del av den svenska turneringseliten på plats. Efter sommaren är hela EPT-säsongen samt hela WPT-säsongen spikad, vilket borde göra det möjligt att optimera tidpunkten.

2. Vad tycker jag om förbundet?

Jag skulle gärna se ett förbund som hade som enda uppgift att arrangera SM och förvalta dess varumärke. Övrig verksamhet, eller som nu, brist på övrig verksamhet (eller i alla fall information om den) skapar bara irritation. Bättre då att ha det uttalat att förbundet bara ska driva SM.

4. Stöder man monopolet om man spelar Svenska Spels SM?

Nej, inte per automatik om du frågar mig, om man inte de facto spelar som symbolisk handling att stödja. Däremot kan ens deltagande i någon utsträckning stärka monopolets ställning i Sverige, men jag tycker att det är viktigt att hålla isär dessa saker.

5. Tror jag på bojkott som verktyg för att avskatta monopolet?

Nix, det gör jag inte. Kalla mig naiv, men jag tror mer på dialog än bojkott, sen har jag respekt för om man vill bojkotta av egen princip. Jag tycker dock att man ska vara försiktig med att kasta sten på de som inte bryr sig om bojkotten.

6. Tycker jag det var fel av pokerforum.nu att ta in Svenska Spel som partner?

Nix. Nu vill jag flagga för att jag är väldigt mycket part i frågan, men jag har en solklar åsikt. Jag tyckte det var korrekt att behandla Svenska spel som en partner bland andra, och ge dem en forumtråd och status som sajtrepresentanter. Man kan tycka vad man vill om deras svar på frågorna, men faktum kvarstår, det är det närmaste en dialog med Svenska Spel vi kommit hittills och det på en spelplan de själva inte modererar.

7. Vad tycker jag om att bloggare fått betalt för att skriva om Svenska Spel?

I sak tycker jag inte att det är ett självklart fel, men vissa kriterier behöver uppfyllas för att det ska vara okej i mina ögon:

I) Berätta att du fått betalt. I samma inlägg, inte i en efterhandskonstruktion.

II) Var säker på att du kan stå bakom den verksamhet eller det budskap du förväntas leverera

III) Påstå dig inte vara opartisk

Detta är inget facit, men om man uppfyller ovanstående tre punkter tycker jag det kan passera.

8. För eller emot monopolet?

Jag är precis som de flesta andra pokerspelare emot monopolet. Personligen skulle jag vilja se en hårt reglerad spelmarknad med licenssystem – ingen har beskrivit den visionen på ett bättre sätt än min vän och bloggkollega Ola Brandborn – men vi är en bit därifrån. Just nu verkar striden inte stå mellan monopolet och monopolmotståndarna, utan mellan monopolmotståndare och monopolmotståndare. Vi träter inbördes om vem som har mest moral och om vilka metoder som är de rätta, medan monopolet gnuggar sina händer.

Jag intervjuade nyligen Nicke Borg, sångaren i Backyard Babies som snart ska tampas med Dilba i melodifestivalen. När jag frågade vad han hade fått för reaktioner från sina rockpolare och fans när de fick reda på att han skulle vara med i Melodifestivalen sa han:

– Det finns alltid folk som kommer att tycka till om vad man gör. Men om jag lyssnar till vad andra säger och vill att jag ska göra, så kommer det aldrig gå att skapa något genuint.

I går blev jag utskälld av Ola Brandborn, för att vara pinsam. Han skäms. Han tycker Fagbet förnedrar. Jag vet inte, men jag tycker nog att mina alster är mindre förnedrande än citat som ”Letar upp en Avis-representant, denna gång en tjej som nog är några år över tjugo, men hon ser inte ut att vara en dag över 13 i kroppen.”

Eller. ”Två steg till höger om mig har jag en spelare jag blir otroligt imponerad av, en tjej i 20-25 årsåldern som spelar fantastiskt bra. Hon är snygg, men inte så där sexigt snygg utan snarare mycket docksöt.”

Pinsamt, jag vet inte?

Jag har alltid skrivit om poker för att jag tycker det är kul. Den senare tiden har det inte varit lika kul. Jag har dragits med i en karusell som inte går att stoppa. Skrivit saker som jag inte hade skrivit för ett år sedan. Nästan hamnat i bloggbråk. Det är inte min grej. Jag gillar att skriva historier om poker. Om möten med människor. Roliga anekdoter. Om glädje. Om sorg. Det är också vad jag kommer att ägna mig åt i fortsättningen.

Många personer i pokersverige tar sig själva på väldigt stort allvar. Jag vill inte bli en sån person. Vi ska komma ihåg att det är poker vi snackar om. För vissa är det visserligen ett levebröd. Men för merparten ett spel, ett nöje. Det är underhållning!

Inte ens i våra mest allvarliga diskussioner om spelmonopolet blir poker ens en tiondel så berörande som de viktigaste politiska frågorna. Vi pokerspelare brinner självklart för det vi tror på (all respekt), men vi måste ställa allt i proportion till verkligheten.

Jag ber redan nu om ursäkt till Ola. (Jag gillar dig.)

Men jag skulle aldrig kunna fortsätta blogga, eller skriva över huvudtaget, om jag måste skriva det andra vill att jag ska skriva. Eller måste tänka på vad som är politiskt korrekt eller kan verka stötande. Jag tror på alla människors lika värde, och det vet alla som känner mig. Mer behövs inte.

Nicke Borg sa det rätt bra.

Mycket har kretsat kring Svenska Spel på sistone. Har du missat det ska jag ta det mycket kortfattat här. Mycket av buzzet beror på – vilket får medges – en smart och aktiv marknadsstrategi, men också på grund av oss bloggare och skribenter som oavsett var vi stått i den politiska frågan sprungit statens marknadsmaskins ärenden som små skottspolar, allt medan Svenska Spel gnuggar sina händer och ler.

Allt började med att Pokerförbundet höll ett SM på Malta som det ventilerades en del åsikter i efterdyningarna av, med fokus på huruvida man skulle spela denna eller ej, om man skulle spela Svenska Spels SM eller ej, samt pokerförbundets vara eller icke vara. Samt om man kunde spela Svenska Spels SM utan att stödja monopolet. Så långt inget nytt under solen.

Kort därefter värvade Svenska Spel William Thorson som ambassadör och expertkonsult, och han var inte sen att ta fram yxan och såga rätt friskt på förbunds-sM. Den övergången från internationella jätten – och långt ifrån monopolet – PokerStars till statspokern förvånade rätt många, inklusive undertecknad.

Därefter blev Svenska Spel ny samarbetspartner på pokerforum.nu. Det där samarbetspartner är ett jäkla fint ord, men i praktiken innebär det ju bara att de har ekonomiska affärer ihop. Hur som helst blev det ett jävla liv.
Och så det senaste debaclet, det framkommer att ett par svenska pokerbloggare fått betalt för att skriva några inlägg om Svenska Spel. Som vanligt när folk är arga på internet växlades det en del hårda ord.

Det där är senaste kapitlet i historien om monopolet och PokerSverige lite snabbt cliffnotad. Jag kommer att redovisa min ståndpunkt i de olika bitarna i den här kökkenmöddingen. Det kommer jag göra även här, men med tanke på längden som det här inlägget skulle nå väntar jag med det till i morgon.