Brandon Steven, $635 011.

Sexhundratrettiofemtusenelva dollar; det är shitloads med pengar för de flesta i pokervärlden, och ungefär fyrtio gånger så mycket som Brandon Stevens näst största turneringsplacering.

Turneringspoker handlar om överlevnad. Att överleva alla motståndare utom den siste. Honom eller henne måste du aktivt slå för att vinna. Resten av dem räcker det med att du tar dig förbi, det spelar ingen roll vem som slår ut dem. För många är turneringspoker en monoton och plågsam resa fram till pengarna, det är där det börjar på riktigt. Timmar av ändlöst väntande där det inte spelar någon roll om du kommer tolva eller elva om det är tio som får pengar. Bubblan, den förhatliga sista placeringen innan du når pengarna. För många är det värre att bubbla än att åka ut först. timmar av spelande förgäves.

Det finns också ännu en bubbla, även när man nått pengarna. Den sista spelaren som ska ut innan man når finalbordet. Nu kan man argumentera för att det inte alls är så synd om en kille som plockat in några hundra tusen dollar, och jag är den förste att skriva under på att det är ett i-landsproblem. Samtidigt är jag övertygad om att Brandon Steven på vissa sätt kan vara en av de olyckligaste spelarna i årets WSOP main event.

Brandon Steven fick $635 011 för sin tiondeplats i årets main event. En fantastisk summa, ”bara” knappt $200 000 mindre än den som åker ut först av de nio som återsamlats. Samtidigt är det det näst största hopp i placeringar som turneringspokern sett (det största är mellan första- och andra plats i samma turnering).

Det skiljer $200 000 SAMT huruvida du är en November Niner eller ej. Det kommer att avgöra om du får ett sponsorkontrakt med någon av de två största sajterna i branschen, total exponering i varenda pokermedia som finns i ett halvår, och den fullkomliga transitionen från okänd dussinspelare till en av pokerns stora stjärnor.Den skillnaden får de där $200 000 att framstå som växelpengar.

Med ett fält på 7-8000 spelare är sannolikheten att han får en andra chans näst intill obefintlig. Brandon Steven är fortfarande en okänd spelare i mängden, och den enda orsaken till det är att han kom tia och inte nia i en pokerturnering.

Anders Henriksson och vännen Mats Rahmn fick en hel del skit kastat på sig i samband med T6pokers födelse och undergång. T6poker visade sig vara ett bedrägligt bolag som lurade privata investerade på mångmiljonbelopp och Anders och Mats var sponsrade av bolaget.

Det var ju just det; sponsrade. Vem hade inte tackat ja till att spela alla EPT-turneringar och en massa WSOP-turrar? Självklart har man som sponsrad ett ansvar men jag är helt säker på att Anders och Mats inte gick in i affären med ont uppsåt. När kontraktet sedan var påskrivet var de fast och hela affären slutade dessutom med att de själva blev av med en ansenlig summa pengar.
Det är en väldigt tråkig historia men Anders och Mats ska inte lastas alltför mycket. Lite klantigt – visst, men återigen, vem har inte klantat till det någon gång här i livet?

Foto: poker.se

Jag satt bredvid Anders under hela första dagen under SM på Malta. Han är en jäkligt rolig och trevlig kille och han håller snacket på bordet på en bra nivå. Man vill inte trycka in iPod-lurarna i öronen när man har det så trevligt om man säger så.

Mitt under brinnande turnering fick jag ett sms från ett okänt nummer. ”Grattis på din stora dag, Robin! Vi ses på festen!”. Ett uppenbarligen felskickat meddelande. Anders tog tag i situationen direkt och förslog att vi skulle spinna vidare och låtsas vara ”Robin”. Sagt och gjort, hela bordet författade gemensamt ett svar där vi tackade så mycket och samtidigt passade på att informera om att det skulle vara playboytema på festen.
Pierre från Prosharks stalkade med hjälp av sin iPad fram uppgifter om gratulanten vilka vi använde för att göra våra påföljande sms mer trovärdiga.
I helgen gick alltså någon från Strömsund på släktmiddag iförd playboymundering. Hoppas vi i alla fall…

Anders är dessutom en av svenskarna som har ett WSOP-armband. Hans pokerkunskaper behöver man alltså knappast ifrågasätta. Dessa kunskaper delar han gärna med sig av vid bordet vilket är hyfsat ovanligt bland proffsen.

På det hela taget är min uppfattning om Anders att han är en skön kille som man gärna skulle kolla på fotboll med. Varför man skulle vilja kolla på just fotboll vet jag inte, det känns bara så.

För någon månad sedan var jag med min kompis Jimmie och spelade en 2k-turre på Cosmopol i Göteborg. I första pausen kom Jimmie fram till mig med andan i halsen för att berätta om en hand. 

– Alltså jag har en galen utlänning vid bordet. Han försöker bluffa mig hela tiden. Till slut fyrbetsbluffade jag honom all in på turn med A-hög och han vek. Vilken tomte alltså…

Man är ju alltid tacksam för lite inside så jag undrade vem den här ”galna utlänningen” var egentligen. Jimmie pekade.

– Men Jimmie, det där är ju Jens Thorson. Williams lillebror.

– Eh, ok…

Ibland kan det nog vara bra att inte veta vilka man spelar emot. (Om det nu inte är Chris Björin som sitter på andra sidan bordet förstås.) Nyss vann nämligen ”lillebror” £2k-sido eventet i EPT London och fick för det runt en miljon kronor.

Galen utlänning eller Jens Thorson?

Frågan är om Jimmie hade varit lika frejdig och fyrbetbluffat Jens all in om han hade haft lite koll? Förhoppningsvis. Däremot hade han nog inte kallat honom för tomte…

När man är uter och reser en hel del så blir det att man får chansen att jämföra olika flygbolag. Efter ett tag så märker man de små skillnaderna, och föredar vissa även om de råkar vara någon hundralapp dyrare. Mina top fem bolag för resor i Europa är (alla avser ekonomiklass):

Plats fem: Brittish Airways
BA (Brittish Airways) är det självklara valet när man ska flyga till London. Flyger helt enkelt i cirklar kring SAS. Tillhör tyvärr alliancen Oneworld (tillsammans med ex Finnair och American Airlines) vilket gör att jag tyvärr inte kan samla vettiga flygpoäng hos dom.

Plats fyra: KLM
KLM är ett riktigt bra flygbolag, enda problemet är att de har Amsterdam som hub, och Amsterdams flygplats har riktigt höga skatter, så flygresor med KLM tenderar att alltid vara lite dyrare än alternativen. Men ibland hittar man en billig biljett och då är det ett bra val. Alliansen är Skyteam, vilket inte är helt optimalt.

Plats tre: Lufthansa
Ordnung muss sein, som de säger i Tyskland. Och du får en gratis macka och en starkbira även i ekonomiklass. Eller två öl, om du ber snällt. Och en chokladbit. Eller två. Ja, ni förstår, nyckeln till Olas kärlek går via magen. Allians är Star Alliance

Plats två: Czech Airlines
Svårt att stava till hemsidan, men billiga priser och riktigt bra service. Tillhör tyvärr Skyteamalliansen.

Plats ett: LOT
Humor att de två första platserna upptas av gamla öststatsbolag, eller hur? LOT flyger med små moderna flygplan som nästan ger en privatjetkänsla. Jag kollar alltid om LOT har någon bra förbindelse innan jag bokar något annat flyg. Klart att mackan och ölen som sagt hjälper till att lyfta mitt humör. Star Aliance.

LOT är LOL på ett positivt vis

 SAS då, undrar ni kanske? Well, jag skulle inte placera SAS på topp femplatsen bland svenska bolag ens! Det finns två saker som talar till SAS fördel, nämligen dels att de har billiga one-way biljetter så man kan sy ihop en krånglig resrutt genom att klippa och klistra lite, och inte behöva köpa tur och returbiljetter som man måste med vissa bolag, dels är SAS businessprodukt på långresor över exempelvis Atlanten riktigt bra.

Vi fortsätter serien med snälla listan. Har aldrig haft någon riktig beef med Dilba men blåsväder har hon varit i ändå.

Dilba gick igenom en del då hon hade råkat spela med två konton i en pokerturnering online, men också då hon hamnade i offentligt storbråk med Lina Olofsson. De två bloggerskorna var tidigare bästa vänner men någonstans på vägen gick det snett…

Jag har träffat Dilba några gånger och då har hon inte varit annat än mycket trevlig. Hon är social och snappar upp situationer väldigt fort – något jag kan tänka mig att hon har nytta av vid ett pokerbord.

Foto: poker.se

Vad gäller den där turneringen med två konton så tror jag faktiskt på Dilbas version; det var helt enkelt inte meningen. Sen kan man tycka att det är klantigt och man kan kräva en ursäkt eller två men allt det levererades av Dilba själv. Vem kan säga att man inte har klantat till det någon gång? Att det sedan blev hallå om en massa annat kring det hela är en annan sak.

Dilba visar stort intresse i andra människor och gläds verkligen åt andras framgångar. Temperament är bra, det kan jag själv ha ibland, och innerst inne vill Dilba se gott i de flesta människor. Hennes inställning verkar vara att hon tycker om en människa tills motsatsen är bevisad – något hon visade i Vegas i somras då hon utan att tveka kastade sig in i ett Chicago-game mot några av ”mina” bästa spelare (som hon aldrig träffat tidigare) och vann.

Dilba brinner för det hon tror på. För poker och framförallt för den sociala aspekten i poker. Hon har hängt med i några år och det borde verkligen vara dags att plocka bort rookiestämpeln många fortfarande har på henne. Nu vet jag inte alls hur bra hon är på poker men Ola Brandborn har, trots meningsskiljaktigheter mellan honom och Dilba, sagt att hon är bra mycket bättre än vad många tror. Det innebär väl att man får tro på honom?

Jag tänkte faktiskt göra en lista där jag bara skriver snälla saker. Ingen är rakt igenom ond utan vi har alla våra bra och dåliga sidor, ljusa och mörka dagar.
Det är ganska poppis med listor nuförtiden och särskilt poppis är det med listor där man kastar skit på folk. Jag ska alltså göra motsatsen. Det är ingen ironi med i spelet lika lite som det är tänkt som fjäsk. Min uppfattning om personer jag tar upp, vare sig den har varit bra eller dålig, har inte förändrats.

Hur kommer man då med på listan? Det enklaste sättet är att någon gång ha haft en ”offentlig beef” med någon annan i pokerankdammen – allra helst mig, men det är inget måste. Man ska antingen ha kastat skit eller fått skit kastad på sig helt enkelt.
Vi jobbar oss uppåt från plats 5 till 1.

Varför? Jag tror som sagt att alla har bra och dåliga sidor och oavsett vad jag har för uppfattning om personen som tas upp så ska jag plocka fram de bra sidorna. Antingen är det något jag har upplevt själv eller så har andra berättat.

Nu börjar vi och först ut är Micke Norinder. Micke publicerar för närvarande sin egen lista som inte är så snäll och därför tänkte jag förekomma honom då jag misstänker att jag dyker upp i hans blogg inom den närmsta tiden. Men det ska alltså bara bli snälla saker om Micke här. Jag har trots allt snackat med honom några gånger så något av en statistiskt säkerställd uppfattning borde jag ha.

Micke och jag bloggkrigade rätt friskt för ett par år sedan. Vi såg varandra på turneringar men vi snackade aldrig. Jag minns knappt hur kriget blossade upp men det pågick ett tag i alla fall.
En kväll på EPT i Köpenhamn satt jag och käkade middag med några kvalare och ett par kollegor. In på restaurangen kommer Norinder med sitt kvalgäng.

Jag visste av någon anledning att han nyligen hade fyllt år och när hans gäng hade satt sig en bit bort i lokalen kallade jag på hovmästaren. Jag beställde in en tårta till Norinders sällskap och bad personalen att sjunga Happy Birthday för honom vilket de gärna gjorde.

Medan vi väntade på föreställningen så riggade vi filmkameran och när det hela väl satte igång så fångade vi givetvis alltihop på film. Jag vet inte varför jag gjorde det, det var ju inte elakt eller någon pik – det var bara en rolig grej. Och Micke tog det som en rolig grej också. Han tackade artigt och skrattade åt tilltaget.Dagen efter intervjuade jag honom i lobbyn och då var han hur trevlig som helst. Fick intrycket av att han bara ville ”röra om i grytan” med sin blogg och att han åtminstone försökte ha glimten i ögat. Jag kan ha synpunkter på det, men skitsamma, nu är det bara snälla saker som ska skrivas här.

Vidare har jag haft kontakt med Micke även på det yrkesmässiga planet. Det har förhandlats om än det ena och än det andra. Inget vi har kokat ihop, det har bara råkat bli så att vi – ärkerivalerna, har fått ta hand om vissa saker. Det har alltid funkat klockrent. Vi har alltid lagt meningsskiljaktigheterna åt sidan och gjort våra jobb och sen har det inte varit mer med det.

På senare tid har vi ibland snackat lite på turneringar och så vidare, alltid med god och trevlig ton. Micke kommer mycket bättre till sin rätt ”live” där man ser att han har glimten i ögat och väldigt ofta skämtar och underhåller vid borden.

Det var det det. Imorgon kommer vi med snälla saker om en ny hellraiser!

De flesta pokerspelare gillar att slå vad. Jag är en av dem. En del människor tycker att det är en löjlig och barnslig sysselsättning. Men det skiter jag i. Jag är inte lastgammal, 27 år, men jag har fyllt tillräckligt många år för att inte bry mig om vad andra tycker längre.

Det finns dock ett rätt tragiskt svar på det. Och det är att de personer som jag har sett upp till genom livet, och som skulle kunna ta illa upp av mitt handlande, inte lever längre. Jag hade mer än gärna avstått mina vad för deras skull om de fortfarande fanns hos mig så klart, jag är inte helt efterbliven. Men nu är det som det är. Och jag slår vad om vad jag vill när jag vill.

De senaste veckorna har jag verkligen fått ge och ta vad det gäller min ”hobby”. Det började i Barcelona där jag av Mattias blev erbjuden tusen spänn för att dra en enlitersöl i ett svep. Eftersom jag är långt i från en expert i detta så slutade det med att jag drack upp allt förutom några centiliter på botten. Då tog det stopp. Resultatet blev en uppsväld mage och en kräkreflex utan dess like. Dagen efter gick det som knivar i buken och det konstaterades att jag hade spytt sönder en muskel i magen. Just då kan jag ha varit på den absoluta botten när det gäller vadslagningar. 

Men jag gav mig inte. I EMOP var det revanschdags. Den som åkte ut först av mig, Andy och Mattias skulle få bära en t-shirt med texten ”I love my boyfriend” på bröstet under helgens fotbollsmatch mellan Espanyol-Osasuna. Mattias och Andy gick vidare till dag två. Jag åkte ut efter sex timmar. Det var inte på grund homofobi jag tyckte det var jobbigt att bära tischan, utan för att det faktiskt kan vara farligt att vara så ”öppen med sin läggning” under testosteronstinna fotbollsmatcher.

Jag var inte helt nöjd, men jag överlevde.

I helgen fick jag plåster på såren när jag tillsammans med min vän ”Långben” var och kollade på HV71-Timrå i Jönköping. När vi i första periodpausen, tillsammans med hundratals hockeytokiga nödiga män, stod och gjorde det man ska i en pissränna flög det upp en tanke i huvudet. Det var kanske inte en av mina ”största” tankar…

– Långben, vad ska du ha för att slicka kanten längs hela pissrännan?

”Långben” kollade först på mig som om jag inte var klok. Men svarade snart med allvar i rösten. 

– Jag vet inte, återkommer med ett pris.

”Fair enough” tänkte jag, och visste i tanken att han skulle begära ett så högt pris att det aldrig skulle vara värt det. I tredje perioden fick vi nog. Smålands stoltheter låg under med 0-2 och vi bestämde oss för att se sista delen av matchen i baren. Då plötsligt kom svaret jag väntade på.

– 2000 spänn vill jag ha!

Jag var tvungen att fråga igen. Det var så billigt att jag trodde att han skämtade. Det var som att hitta en picassotavla på loppis för ett par hundra. Jag röjde runt i fickorna. Hittade en tusing, några hundralappar, en mobil och slängde fram allt på barbordet.

– Ta det i förskott. Ta allt, bara du gör det!

Sagt och gjort. Mot urinoaren. Som tur var var ju matchen i full gång så det var tomt på toan. Jag undersökte kanten och kom fram till att det var väldigt många droppar kiss och mellan 15-20 könshår under de fem meterna. Om vi nu stannar upp en sekund och tänker till. Finns det något moraliskt dilemma i det här? Borde jag ha dåligt samvete som fått en nära vän att gå med på ett så vidrigt vad? I detta fall är svaret nej. ”Långben” har ett uppsatt jobb och tjänar bra med pengar, han är på intet sätt beroende av stålarna. Hade jag däremot åkt ner till Haiti och bett någon där göra samma sak, så hade jag varit ute på riktigt djupt vatten, då hade jag varit tvungen att skämmas.

Så varför utsätter sig då ”Långben” för något sånt här? Det är helt enkelt på grund av en vinnarskalle, envishet och kanske några öl för mycket.

Tio sekunder och fem meter senare var det gjort. Jag höll på att kräkas själv. ”Långben” fick leta könshår i käften resten av kvällen. Han mådde illa ett par timmar. Och jag fick punga upp en slant. Visst har jag en kostam hobby. Men i detta fall var det värt varenda krona. Det var en Picasso, ett vad att rama in, ett vad som i mina kretsar kommer att gå till historien.

Men ni kanske har något ännu finare att bjuda på, en enörad Van Gogh?

Jag undrar om farfar skrattar eller gråter åt sitt äldsta barnbarn där uppe i himlen? Jag tror du älskar mig ändå va?

Det var skönt att se min gamle vän och tillika galenpanna Tok-Mackan vinna SM. Tommy Terror och Lisa verkade vara de enda på plats som hejade på honom (jag själv och några andra vänner spelade side events under heads upen) och det var olika bud inne i sidolokalen om vem som vunnit. När det till slut stod klart att det var Mackan som vann så kunde jag inte hålla mig, jag var tvungen att avge ett litet glädjevrål.

Marcus Petersson, svensk mästare! Foto: poker.se

När alla intervjuer var klara och alla bilder tagna fann sig Tommy Terror stående på kajen strax utanför Casino di Venezia med pokalen i näven – redo att hiva den i havet. Han hindrade sig dock. Imorse på flygplatsen funderade han på om han kanske vuxit upp…

Pokalen följde med ut på segerfest istället. Vinsten firades natten lång på Hugo’s i Paceville. Det ryktas om att det duschades i både vodka och Jack Daniel’s.

På förmiddagen idag stod det dock klart att pokalen inte överlevt natten. Ingen visste var den tagit vägen men en kvalificerad gissning från mästaren själv var att den troligen ”vaskades” någonstans under småtimmarna. Tommy Terrors bagage och keps verkar ha gått samma öde till mötes för övrigt.

Utförligare rapport lär väl komma när festdeltagarna lyckats pussla ihop sina minnesfragment.

Efter min tidiga bust dag 2 var det dags för lite team building. Vi har faktiskt ett €200 sidoevent kvar att avhandla. Vi samlades i ottan och åkte ut till Mediterraneo Marine Park för att hälsa på hos delfinerna. Av 12 anmälda dök 8 spelare upp. Där ser man vad lite gratissprit kan ställa till med…

Efter lite trixande med våtdräkterna som vissa inte riktigt förstod hur de skulle ta på sig blev det dags att hoppa i plurret. En gigantisk saltvattenbassäng med både grund och djup del hyste två delfiner – Lukas och Sól. Sól var den större av dem och stackars Lukas hade ärr över hela kroppen som visade var i hierarkin han hörde hemma. Tränarna försäkrade oss dock om att det hela var helt normalt.

Vi fick en föreläsning om allt ifrån delfiners anatomi till deras levnadsförhållanden, alltmedan Lukas låg i vattnet och ville bli klappad.
Därefter var det dags för lite action. Undervattensssimning, fotografering, matning och lite annat stod på programmet. På det hela taget en riktigt trevlig upplevelse.

Hela grejen verkade gå hem hos både kvalspelare och proffs. Gratisfesten igår var dock mager på folk så vi drog efter mindre än en halvtimme. Kan Dybban ha rätt? Är det ute med sprit?

Så var det dags för final i årets viktigaste pokertävling! Nej, det är inte Poker-VM som mitt hjärta klappar högst för, inte sedan de hittade på dumheterna med November Nine. Det är vårt bonniga Poker-SM som står högst upp på min lista, av två anledningar: Dels är det Europas äldsta tävling, och jag är en sucker för traditioner, dels är det manifestationen att staten ska ge fan i att bestämma kring min hobby, det är vi pokerspelare som bestämmer vem som är svensk mästare och inte politikerna.

Det är idel bra spelare på finalbordet.

Ida Lundholm

Killarna får ursäkta, men jag hoppas Ida Lundholm vinner finalen, det skulle knappast skada för allmänhetens pokerintresse i Sverige.