Det är ingen hemlighet att jag gillar Svenska Pokerförbundets live-SM. Anledningen har jag skrivit om många gånger: Det handlar om människorna i första hand. På samma sätt gillar jag att jobba på statens SM på Casino Cosmopol i Stockholm, vilket känns på något sett som en årlig branschfest. Även där är det alltså människorna (både spelare och personal) som gör det. Sen finns det livestopp man gillar på grund av arbetsförutsättningar, kasino och miljö. Jag har hittills gjort en bit över 40 liverapporteringar under sex år, och här kommer en lista över mina favoritstopp på livetouren genom åren:

1. EPT London innan man lämnade Hilton Metropole.
   Innan europatouren lämnade London laborerade man de sista säsongerna med några olika alternativ, vilket gav både bättre spelarhotell och flådigare spelutrymmen, men mitt hjärta stannade på Hilton. Jag är inte på något sätt nåt fan av London som jag tycker mest är för stort, för blött och för intetsägande. Hilton får nog dessutom sägas vara ett av de skabbigare hotellen i tourens historia, men det faktum att ALLT hände innanför väggarna där avjorde det. Man spelade, åt och bodde på samma hotell. Man behövde bara kliva ut från hotellrummet och ta hissen till turneringslokalen. I matpausen gick man i korridorerna till någon av restaurangerna. På kvällen samlades massor av spelare i hotellbaren, och där satt svenskgänget, finskgänget, dealers, media. I baren kunde man se någon avdankad liveprofil stå och snacka med det senaste internetfenomenet. Umgänget har aldrig varit så överskridande på touren som då. Köpenhamn hade ungefär samma atmosfär fast det mesta var sämre…
2. WSOP i Las Vegas
   Vegas är Vegas. Nästan alla stora världsnamn är där, och Rio Hotel & Casino är lika mycket en branschmässa som ett turneringsstopp under main event. Restaurang-, spel- och nöjeslivet är totalt i staden för den som tröttnat på Rio. För railaren är det himmelriket. Poker överallt; vidsträckta fält av bord. Här trängs glada svenska kvalare, internethajjar och sportstjärnor med Doyle Brunson i permobil i korridorerna i pauserna. Utom Phil Ivey som utnyttjar bakvägen när han går hem.
3. EPT Barcelona
   Barcelona är till skillnad från London utspritt. De flesta spelare bor utspridda på en handfull olika hotell, och tillsammans med att både turnerings- och restaurangutbudet är så stort kan man vara på plats en vecka och missa massor av svenskar, trots att de faktiskt är där och spelar. Taxilinjen utanför är nog ett av Europas mest rån- och ficktjuvsutsatta ställen, och på nattetid hänger man inte mer än nödvändigt utanför kasinot. Men uppsidan uppväger allt detta med råge. Det är hundra meter till Medelhavet, och en linje av några av Europas i särklass bästa matställen och nattklubbar. Restaurangen CDLC har blivit ett begrepp för svenska tourare, och Opium är fortfarande hett. Dessutom är det tjockt med svenskar i turneringslokalerna, vilket alltid är ett plus i mina ögon.
4. PCA på Bahamas
   En riktigt pissig resa och lång dit, och har du inte en tjock plånbok och kan flyga direkt från London tvingas du passera den amerikanska gränskontrollen vilka ger antitesen till vänligt bemötande ett ansikte. Stora avstånd mellan turneringslokal och mediarum, få svenskar på plats och över lag löjligt dyrt. Men resten är faktiskt en upplevelse för livet. Hotellet Atlantis är även om man bor i de mest slitna delarna av komplexet underbart, där man inte behöver mycket tur för att få en fantasisk utsikt. Miljön på Paradise Island tröttnar man aldrig på, badområdet är garanterat ett av världens bästa och matutbudet är…totalt. Dessutom GÅR det faktiskt att äta utan det blir så dyrt att man behöver pantsätta familjen efteråt. På världskända japanska restaurangen Nobu kan du få en fantastisk sushimiddag för under 400 kronor, och vill du hålla det billigare än så finns några hamburgerställen och pizzerior med bra klass och priser på svenska nivåer.

”Att vara sig själv.”

Ett vanligt, men värdelöst uttryck. Vad betyder det?

Om man inte är schizofren eller en prisbelönt skådespelare, som jobbat in sin roll lite väl hårt, så är det ju nästan omöjligt att vara någon annan. Det är svårt att inte vara sig själv. Så när någon får beröm för ”att vara sig själv” så säger det inget annat än…ja, det säger ingenting.

Återvinning är populärt idag. Då jag själv slänger allt skräp i samma soppåse så har jag försökt ta lite revansch och återvunnit detta uttryck till något som jag faktiskt kan använda vid pokerborden.

Att vara sig själv betyder i min värld att man är bekväm. Jag går nästan aldrig i kostym. Jag är fortfarande jag, även när min pung stramas upp i ett par brallor i pressveck, men jag är inte särskilt bekväm.

Och att känna sig bekväm är A och O i poker. Då handlar det inte främst om tighta brallor eller ej, utan om storlek på inköp, blindsnivå och vilka dina motståndare är.

Jag märker själv när jag kliver upp i cashgame-nivåer på nätet att jag inte spelar mitt bästa spel. Jag förlitar mig mer på att träffa bra än att spela bra. Och jag försöker hålla ner potterna i lägen där jag borde göra tvärtom. Det beror till hundra procent på att jag inte känner mig bekväm.

Det kan faktiskt vara bra att fråga sig själv vem man är ibland. Är du den som känner dig obekväm, eller får du andra att känna sig obekväma?

Vid pokerbordet är det en helt avgörande fråga.

Möter du bättre spelare än dig själv så kör de ut dig i en eka på öppet hav, slänger i väg årorna och tar en helikopter därifrån. De får dig att inte ha en aning om vilket håll du ska plaska åt. Ska du hoppa i vattnet och simma? Hoppas på att någon färja hittar och räddar dig? Du har ingen aning. Du får chansa.

Du är minst sagt obekväm.

Det har alltid funnits något sjukt i poker där man ska spela så högt som möjligt mot bästa möjliga motstånd. För att ”utvecklas” säger en del. ”Testa sina gränser” säger andra.

För många kostar det allt man har att testa gränserna. Själv har jag kommit underfund med att jag är en enkel man. Jag behöver inte bli bäst så länge jag har det bra. Den insikten har faktiskt ökat min winrate.

Och vill man nu bli bäst så behöver man ju inte bli bäst över en natt. Det är dessutom omöjligt. Skynda långsamt. Feel the power.

Jag är av den åsikten att det viktigaste som pokerspelare är att hitta spelen där du sitter i helikoptern, inte ekan. För man är alltid sig själv i en helikopter. Där har du en bra utsikt som passar dig, vare sig det är över Mariannelund eller Macau…

När jag säger att jag spelar poker så får jag oftast frågan om jag bluffar mycket.

Många associerar poker med att man bluffar mycket. Många som inte spelar poker tror nog att bluffen har en väldigt viktig och central roll för att man skall kunna vinna.

Men vad är egentligen en ”bluff”?

Om man läser vad som skrivs på nätet om ”bluff” så hittar man synonymerna ”luras, fuska, bedra, svindla, dupera, låtsas, vilseleda”

De synonymer som jag anser ligger närmast ”att bluffa” – när vi pratar om poker – är ”låtsas” och/eller ”vilseleda”.

För det är ju vad det egentligen handlar om.

Många gånger när man ”bluffar” är det inte för att man vill ”luras” utan för att få information av sin motståndare, som man också tror bluffar, eller sitter men en svagare hand.

Det finns fler olika typer av bluffar (eller semi-bluffar) som tex:

1. Den avskräckande bluffen – en bluff i form av en rejäl satsning/höjning som är (för) kostsam att syna.
2. Den subtila bluffen – en bluff som inte är större än vad som vore en trolig satsning/höjning med en viss hand som bluffen därmed representerar. 3
3. Bluff som initiativ – en bluff som görs framför allt för att den andre spelare inte tycks ha något alls eller något som är värt att syna för. (Märk väl att detta är per definition ingen bluff så länge spelaren som satsar tror sig möjligen ha bästa handen i form av ett högt kort eller dylikt.)
4. Den reflexiva bluffen – en bluff som utgörs av en re-raise mot en misstänkt bluff.

Det ”bluffas” överallt inom alla områden och det kan se olika ut.

Vissa områden som tex idrott och kortspel är bluffen en del av spelet och anses legitimt, men även inom aktiehandel bluffas det på olika sätt för att manipulera kurser eller tar reda på olika information

Inom aktiehandel är det inte lika legitimt och oftast olagligt med att ”bluffa.”

Det är en konst att kunna bluffa och få motståndaren tro att du är starkare än vad du egentligen är och få honom att lägga sig.

Själv är jag riktigt usel på att bluffa. Det känns som om jag blir genomskådad varje gång. I alla fall i dom få gånger jag gör det.

För jag bluffar oerhört sällan. Säkert mindre än 1% av alla mina spelade händer. Jag anser att jag inte behöver bluffa då jag anser mig tillräckligt skicklig för att avstå det.

Bluffen överlåter jag till dom sämre spelarna.

Det är som sagt en konst att bluffa, men det är också en konst att genomskåda en bluff.

För den ultimata bluffaren eller bluffen är den bluff ingen kommer på. Så länge man inte genomskådas är det bara att fortsätta.

Vissa personer uppdagar det tidigare än andra och en del uppdagar bluffen inte alls.

När det gäller mitt egna spel så spelar jag väldigt solid och bluffar extremt sällan. Det behövs inte då jag använder mig av en ”small balls taktik” – som Negreanu lärde mig 2009 i Monte Carlo under finalen under EPT.

Jag spelade själv inte MAIN utan en sidoturnering – som jag slutade på 12 plats av 200 startande.

”Small ball” taktiken går ut på att vinna många men små potter – för att på så sätt hålla nere variansen – i stället för några men stora potter.

Det är för mig ett vinnande koncept och eftersom jag är relativt känd för att inte bluffa.

Det är iofs svårt att vinna större händer eftersom motståndaren lägger sig när jag satsar.

Men vet att jag representerar.

Det är också väldigt skönt att inte bluffa för att då blir ingen sur och motståndaren trasslar inte in sig i några stora eller jobbiga potter.

Det finns olika sätt att genomskåda en bluff.

Många som bluffar har olika ”tics” (eller så kallade TELLS) när dom bluffar – som jag har lärt mig genom åren.

Dan Glimne har inga direkta tics, men när han är helt tom stirrar han oftast på dig en kort sekund för att sedan utbrista:

”Its Vegas Baby.”

Då är det bara att syna blixt, eller satsa tungt.

Simon Lindell har många märkliga tics – som ibland är svåra att tyda – men en av dom som är mest tydlig och ”säker” är när han likt en abborre blåser in kinderna och biter på dem inifrån.

Då är han helt tom.

Har jan på sig en hoodie så är Simon på bluffa humör, men sitter han enbart med en T-Shirt är han oftast mer ”ärlig”.

Valterego har jag bara spelat mot vid ett par tillfällen.

Han är en så kallad ”screamer”.

Det är inte så att vrålar eller så, men han ger ifrån sig små ljud som mest kan likna på en brunstig Kalkon. Det är som ett svagt kluckande ljud.

Man hör dock inte dessa små ticsläten ifall man sitter ett par stolar ifrån, men är du heads-up mot Valterego, luta dig då fram för att höra kluckljuden som han eventuellt utstöter.

Sitter du bredvid honom en hel kväll kan man bli galen.

Lina Olofsson har jag spelat mot några gånger och hon har några synbara tics när hon bluffar, dock sker det oftast under bordet.

Hon gör små juck-rörelser på stolen och får ett speciellt sug i blicken a´la ”come and get me baby”

Då är det bara att gå ”ALL IN”.

Anledningen till att jag i princip aldrig bluffar är för att jag aldrig glömmer när jag 2004 på finalbordet i WSOP MAIN EVNET blev utslagen av Greg Reymer på en riktig jävligt dålig bluff som kostade mig många dollars.

Efter det förstod jag att bluffa aldrig lönar sig i längden för mig och möter ni mig och jag höjer så vet ni vad jag har och det är bara för er att lägga sig.

Är du duktig på att genomskåda bluffar?

När genomskådade du bluffen?

Jens Högberg, Kicki Söderlundh och Mia Martinsson är tre av de främsta dealerna i världen. Hur jag vet det? Jo, dels för att jag haft nöjet att se alla tre “in action” men sen vet jag även vad som krävs för att vara en del av teamet som dealar på EPT-touren. Varenda person ur styrkan på typ 200 man har blivit handplockade.

Listan på folk som söker jobb på EPT ökar hela tiden och inte alla får ens chansen att visa vad de går för men nu har man bestämt sig för att köra auditions under EPT Dublin och Monaco under våren. Tror du att du har vad som krävs? Då kanske en tripp till Dublin i mitten på månaden inte skulle vara helt fel. Du kan läsa mer om vad som krävs och hur auditionen går till HÄR.

Dessvärre blir det nog ingen EPT Dublin för min del eftersom jag är rätt så gravid och läkaren är inte en superfan av att jag ska ut och flyga. Det kommer att vara jättekonstigt att vara hemma från så många EPT:er i rad. Jag tror inte ens jag missat två i rad tidigare. Självklart kommer jag att följa allt hemifrån men det är ändå inte riktigt samma sak som att vara på plats. Att inte få ta mina egna bilder, få mina egna storys och framförallt att inte få träffa alla de som gör att jag älskar mitt jobb. När man jobbar som jag gör så blir det rätt ensamt ibland även om vi trakasserar varandra dagligen på Skype och mail. Det är ju på turneringarna som vi får nöjet att arbeta tillsammans.

Dybban bollade över att göra en lista på vilka pokerspelare jag helst skulle vilja se som svägerskor eller svågrar. För jämlikhetens skull valde jag två av varje 😉

Sofia Lövgren – Fröken Lövgren är inte bara en av de trevligaste personer som går i ett par skor. Hon är smart och väldigt jordnära. Det ryktas om att hon lagar supergod mat och med tanke på hur mycket hon reser så skulle det bli ett häftigt och innehållsrikt liv.

Martin Jacobson – Jag har gillat Martin sedan jag träffade honom för första gången jag träffade honom i EPT Budapest för en jäkla massa år sedan. Alltid supertrevlig och gullig och har en familj som jag diggar stenhårt. Han är en riktig svärmorsdröm och jag menar hej tjena att ta hem en världsmästare imponerar på vem som helst.

Niklas Åstedt – Åsis. Vilken kille. Alltid med ett stort leende på läpparna och ett skratt nära till hands. Dessutom är han en av våra mest framgångsrika svenska pokerspelare utan att det verkar påverka honom som person det minsta och sådant respekterar jag mycket.

Diana Svensk – Entreprenör ut i fingerspetsarna som nu sadlat om till pokerproffs. Det finns inget hon gör utan att hon går in i det till 100 procent och jag tror det är nyckeln till hennes framgångar. Trots mycket framgångar på sistone är hon fortfarande den där jordnära spralliga tjejen som jag träffade för första gången för drygt fyra år sedan. Hon är dessutom så otroligt härlig att vara kring med en positiv energi som är få förunnat.

Det finns en ”sanning” om professionella pokerspelare att allt handlar om pengar. Det är en myt som kommer ur det faktum att alla som har poker som levebröd lär sätta inkomsten i första rummet, men sedan har det utvecklats till att bli ett ”bara pengar” i sanningen. I själva verket möts jag gång på gång av situationer som visar på att det handlar om så mycket mer; det är när spelglädje och / eller stolthet kommer in i bilden som det blir riktigt roligt. Visst är det häftigt att Martin Jacobson cashade för ett fantasibelopp i WSOP i Las Vegas, men det unika är ju att han kan kalla sig världsmästare, och att titeln uppenbart var viktig för honom. Första gången jag träffade Viktor Blom var under World Series of Poker Europe 2010. Han blev bäste svensk och slutade på sextonde plats för drygt 30 000 pund. En stor del av snacket efteråt handlade om att han inte brydde sig för att det var småpotatis för honom, men där och då var det så uppenbart att den där första livecashen på Hendon Mob var viktig för honom. När han tog hem Super Highrollern under PCA för fyra år sedan var han genuint stolt över turneringssegern. Över att ha vunnit.

Daniel Erlandsson sade i samband med att han tog hem SM på Casino Cosmopol att det var viktigt i sig med titeln. ”Det går att förklara” sade Erlandsson och syftade på människor som inte är inne i pokervärlden. Samma sak var det med Christian Jeppssons förstaplats på världsrankingen. Att vinna en WCOOP eller SCOOP är stort för oss som är i den lilla subkulturen poker. För andra säger det ingenting, men till och med min mamma kan relatera till att någon är rankad etta i världen i någonting. Det är den rollen sajter som Global Poker Index och PocketFives fyller; även om det aldrig säger vem som är bäst i världen på riktigt, är det ändå det närmaste man kan komma. De sätter en siffra på något som vi sedan kan klä med ord som inte hämtas längst in i fackterminologins förråd.

Pengarna är och förblir prio ett, men tävlingsinstinkt ,viljan att kunna visa för andra vad man uppnått och inte minst allmänna bragging rights ska aldrig underskattas.

Ursäkta. För första gången i världshistorien skriver jag två inlägg samma dag. Det kommer inte bli någon vana…

Det var bara något jag var tvungen att få ur mig när jag läste artikeln om Robin Ylitalo på AB där de beskriver ”hans timlön på 181 000kr” efter att han vunnit en stor turnering på nätet.

Själv spelade jag cash game på CC förra veckan och vann 20k i en enda pott. Den tog inte mer än fyra minuter, vilket ger mig en timlön på galna 300 000 kronor! Jag är total världsklass.

Det är väl ungefär som att säga att en symaskinsförsäljare, som går runt och knackar dörr på provision, har en fantastisk timlön om man bara räknar in den timma han lyckades sälja fyra symaskiner till samma tant. Men inte räknar med att han gått runt till 45 hushåll innan det utan att sälja en enda…

Livet som pokerproffs kan tyckas enkelt om man läser rubrikerna. Det är sällan man läser om ångesten där. Robin förklarade själv för mig efter sin färska miljonvinst:
– Det är lustigt med turneringspoker hur det funkar för psyket. Man går kallt länge och tror man är för dålig. Sen helt plötsligt  vinner man en turboturre där man bara turat och så tror man att man är bäst i världen igen.

Det är få sysselsättningar där psyket lever en sådan bergochdalbana. Ena månaden förlorar man på att jobba. Och andra drar man in 181 000 i timmen.

Det gäller bara att ha råd och ork att fortsätta knacka dörr till den köpglada tanten öppnar och är sugen på symaskiner. Dessutom måste du ständigt uppdatera dig på de nya modellerna och öva på ditt säljmanus. För varje kund krävs ett unikt bemötande. Men för de flesta öppnar aldrig den rätta tanten ändå…

Jag torskade 15k i en enda pott på nätet i helgen. Fick in det med nötfärg mot toppset på turn. Rivern parade. Handen tog bara en minut att spela. Vilket gör att jag förlorade 900 000kr i timmen. Jag blöder värre än Viktor Blom under sina värsta svackor.

Det är tufft där ute när vindarna vänder. Idag blir det ärtsoppa och rester till lunch och middag…

My name is Bond. James Bond.

Aldrig förr har någon haft det så enkelt vid ett pokerbord som agent 007. Och är det nu han visar sitt rätta ansikte? Han drar sig inte för att slowrolla till månen och tillbaka i en 150$ miljoners-pott. Uppklädd till tänderna, men utan vett och etikett, är vår Bond.

Jag hittade en analys av en av pokervärldens mest kända film-potter. Rätt roande när Le Chiffre spelar med hjärnan kvar hemma i sin Dry Martini. De där stenhårda blickarna hjälper föga om det som finns bakom ögonen består av luft. (Till Le Chiffres försvar är han knappast ensam vid pokerborden om att ha lite för hög tro på sin egen kapacitet och framstå som lite tuffare, lite klipskare, än vad fallet faktiskt är. Det ligger liksom i pokerspelares DNA.)

Hade jag lagt någon miljard på att spela in en film som ska innehålla pokerspel så hade jag kanske tagit hjälp av någon som faktiskt kan…ja…poker. Men det är väl bara jag…

Alex Dreyfus är en av pokervärldens stora visionärer, och har den gemytliga förmågan att verkligen utstråla att han brinner för spelet. Fransmannen har aldrig stuckit under stol med att han är affärsman och inte pokerspelare, men det skadar inte att i alla fall ha imagen att man verkligen är genuint intresserad av den värld man verkar i, och de utövare man rör sig kring. Som en bisats kan sägas att detta är något marknadsfolket kring Amayabossen David Baazov verkligen skulle ta till sig.

Efter att först ha förvärvat Global Poker Index och sedan Hendon Mob tog Dreyfus över European Poker Award och grundade därefter American Poker Awards. Under ett relativt kort tidspann på ett par år har han positionerat sig som en av livepokerns verkliga maktfaktorer, med tanke på hans nya giv har jag svårt att se att något av detta skulle vara en slump. Istället är det en rak strategisk linje mot Global Poker League.

Alex Dreyfus vision sjösätts inom kort, och är i korthet en proffsliga för livepoker. Tolv lag fördelade på en amerikansk och en europeisk / asiatisk division slåss om en säsongstitel, enligt modellen för andra amerikanska proffsligor som NHL, NBA och NFL. Lagnamnen och emblemen följer till och med det givna mönstret; Berlin Bears, Paris Aviators och Las Vegas Moneymakers. Varje lag består av en på förhand utsett lagledare, tre draftade spelare och ett wildcard. Draften sker i slutet av februari i samband med American Poker Awards, och tillgängliga spelare är de från topp 1000 på rankinglistan Global Poker Index som optat in. Alltså de som aktivt fyllt i ett formulär för att visa sin tillgänglighet. Femton svenskar finns i skrivande stund på den listan, och det är merparten av de som vi i pokermedia främst namedroppar när det kommer till EPT-turneringar; Martin Jacobson, Anton Wigg, Michael Tureniec, Robin Ylitalo och ett tiotal till. När draften är över får varje lag välja ett wildcard, som i praktiken kan vara vilken profil eller spelare som helst. Från Viktor Blom till dig eller mig, eller varför inte en celebritet utanför pokervärlden av något slag för att öka chansen till spons?

Under ett antal veckor spelas ett antal liveturneringar inför publik, och så småningom koras ett mästarlag och prispengar delas ut. Sen börjar man om med ny draft och ny säsong. Det är Global Poker League i korthet, och möjligen något förenklat.

Jag gillar idén, och jag gillar verkligen Alex Dreyfus både som person och visionär. Han är bra på att förpacka sina projekt och sälja in dem till bransch och media, och jag gillar tanke på att ”hotta upp” spelet lite; för mig som medianisse finns en tydlig dramaturgi jag kan skriva om här. Det finns dock två saker som oroar mig en smula med projektet; jag har mailat ut frågan till samtliga svenska spelare som är tillgängliga för att vara draftbara, och endast ett fåtal av dem hade någon riktig koll på vad detta var. Ett flertal av dem hade inte ens hört talas om Global Poker League. Jag är rädd att man lagt för mycket krut på att övertyga branschen, och för lite på att övertyga spelarkollektivet.

Mitt andra aber är att man inte kommer att kunna monetisera på detta tillräckligt. Även om media tar upp tråden och skriver om det, och man faktiskt har ekonomiska backare idag är det ingen självklart garanti för att det kommer att finnas någon given intäktskälla i detta. Hittar man inte sponsorer och annat pengainflöde hjälper det inte vad media och railare tycker.

Kommer pengarna in och det blir en prestige bland merparten av elitspelarna att vara med kommer Global Poker League att lyckas. Svårare än så är det inte.

Man kan ha spelat en miljard pokerhänder. Men just miljardhanden kan sätta dig i en situation du aldrig tidigare befunnit dig i.

I veckan mös jag på Ostindiska Kompaniets gamla hemmaplan, på Packhusplatsen i Göteborg, och spelade ett 25/25kr Texas cashgame på CC. Då utspelade sig denna hand, som jag tänkte fråga er om hjälp med.

Tony Montana, den mörka legenden, världens fräschaste 43-åring som fortfarande får visa lägg när han köper Red Bull på Ica, höjer upp till 175 från tidig position. Hans långa svarta hår och skäggstubb till trots, Mr Montana är ingen galen sjöman som skulle få för sig att ta en 3-årstripp till Kina för att handla hem porslin. Mr Montana ger sig inte gärna in i storm och pirat-vatten utan anledning. Han är en solid pokerspelare, ingen vettvillig gambler.

Jag sitter i mittposition och ser ner på AQo och väljer att enbart syna. Vi får två intressenter till med på vår lilla resa. Och floppen landar Q84 i ruter. Jag har ruteress i min hand och mår som en kung på väg att erövra Danmark när Mr Montana betar ut 600kr. Jag synar. Främst då jag inte behöver vara orolig över att ge gratiskort till någon och gärna tar med mig ett par fulla matroser, på platserna bakom, vidare till den vackra hamnen ”Turn”. Vid omslag kommer Mr Montana vika allt som jag kan få värde av ändå. Och jag kommer bara få in det mot färdig färg eller ett set då Tony inte kan ha nötfärgdraget själv och inte kommer gå bananas med en ruterkung.

De två andra passagerna kliver tyvärr av, då de inte har råd med biljetten, och jag och Mr Montana får segla vidare själva. Turn är klöver ess. Jag slickar mig om munnen som om jag precis blivit erbjuden en Calzone efter en fastemånad. Tony fortsätter beta – 1400. Vi har båda 11-12k bakom i stacken.

Jag funderar en stund om jag bara ska syna eller om det är dags att bygga pott genom ett omslag. Men kommer fram till en syn för att få maximalt värde på river om Mr Montana är ute och guppar på öppet hav med ett läckande skepp.

River en svart tvåa som förändringar nada. Tony knackar i bordet och säger check. Jag älskar mitt liv och är beredd att fyra av en rejäl salva då jag maskerat min hand till oigenkännlighet.
– Check, säger dealern till mig för att belysa att Mr Montana checkat och att det är min tur att agera.
– Jag vinner! utropar Mr Montana och slänger upp QQ för floppat toppset.

Jag blir för någon sekund förstummad innan tungan återfår känseln och jag förklarar häpet:
– Men jag har inte checkat.

Mr Montana trodde alltså att det var jag som sa check, inte dealern, och har alltså visat sin hand. Nu får jag chansen att agera med vetskapen om vad jag är uppe mot. Men vad ska jag göra? Vad skulle ni göra?

1. Checka bakom?

2. Gå all in för 10k?

3. Beta mindre än en all in – i så fall vilken summa?

4. Andra alternativ.

Kom gärna med motiveringar till vad ni tycker är det ultimata spelet i detta läge. För sånt tycker jag är spännande!

Uppdraget

Jag har levt i drygt 12 000 dagar. Och detta liv har varit precis som ett pokerparti. Vissa dagar inträffar saker som man aldrig tidigare varit med om. Personer försvinner för gott. Kärlekar slocknar, nya börjar brinna.

Mina föräldrar har varit gifta i snart 35 år. Så jag hoppas att de för evigt blir ett. Men jag fick ett uppdrag av Erik att lista vilka pokerspelare jag helst skulle se som plastfarsa om  morsan av någon anledning skulle bli singel.

När jag skulle tänka igenom alternativen så började handsvetten tillta. För i ärlighetens namn så var det skräcken som kom till mig först – som en mardröm om natten. Det finns ett par old school snubbar i pokersverige som man inte hade velat se vid frukostbordet, iklädd en röd morgonrock av siden, på julafton. Om man säger så…

Men efter ett tag så ljusnade mina tankar och jag såg en blå horisont igen. Så här är min lista.

1. Peter Kvisthammar – Ungefär så här tänker jag mig att en ny farsa skulle se ut.

Han står tryggt på jorden som en oövervinnelig byggnad. En sån man håller i handen när det blåser upp till storm. Peter är jordnära, snäll och rolig att prata med. Dessutom en duktig pokerspelare. I need no more av mannen som ska fortsätta guida mig i livet…

2. Hasse Eskilsson – Varför inte?

När jag började spela poker var Hasse Eskilsson på toppen av sin pokerkarriär. Idag vet jag inte var han har tagit vägen, men vet att han lever som en fotbollsvagabond och mestadel använder sitt liv för att kuska runt Europa och samla på fotbolls-arenor. Jag skulle absolut kunna tänka mig att hänga med på den resan. Dessutom verkar det vara en genomsympatisk person som inte skulle be morsan om ett handlån för att spela någon obskyr turnering på kasinot med orden ”jag betalar tillbaka på måndag när jag vunnit…”

3. Bengt Sonnert – Det hade morsan varit värd.

Kvinnor kan faktiskt också blicka neråt i åldrarna. Där hittar jag Bengt Sonnert, en av Sveriges bästa pokerspelare genom tiderna, som till största delen dragit sig tillbaka från pokerscenen. Idag är han en av Sveriges bästa racketlon-spelare. Bara det! Ödmjuk, humoristisk, sportintresserad och ett geni i största allmänhet. Det skulle kunna bli bra det…

Jag kan ju skicka vidare uppdraget till Lina som gärna får förklara vilka optimala svågrar/svägerskor det finns i pokersverige som hennes syster/bror gärna får gifta sig med.

Nu har jag en het söndagsgrind framför mig. Lycka till med den resan alla som hoppas på skeppet!

Ett år kan passera i en rasande fart. Ett ögonblick kan vara i evighet.
Vissa tillfällen glömmer man aldrig – som när jag träffade Dan Glimne första gången.
Det var 2009 när jag via UNIBET vunnit ett säte till ett WSOP event.
Alla vinnare möttes upp på Wynn/Encore – förmodligen Las Vegas lyxigaste hotell – för att träffa representanter för UNIBET. En av dem var legenden Dan Glimne.
För dom flesta var detta första gången som dom överhuvudtaget var i Las Vegas och att då få tips och råd av en riktig expert och av självaste Dan Glimne om hur man skulle överleva i staden var stort för många.

Jag blir sällan blir ”Starstruck” – tror faktiskt att det bara har hänt vid ett tillfälle och det var när jag såg Kelsey Grammer som spelar ”Fraiser Crane” i Fraiser.
”Fraiser” och en yppig blondin solade några meter undan från mig vid poolområdet på Palazzo.
Upphetsad – inte av blondinen, utan av en 60 år gubbe – sms:ade jag Andy J2 Johannson och berättade.
Andy som låg och solade på Flamingo undrade säkert om jag hade fått solsting – kontrade med att han solade bredvid Hugh Hefners gamla flammor.
1 – 0 till mig tyckte jag – för stunden. Andy tyckte säkert något annat.
Även om jag inte blev ”Starstruck” av Dan, så kändes det ändå häftig att få träffa honom i verkliga livet.
Efter välkomstceremonin bjöds vi alla på en läcker buffé på hotellet. Wynn/Encore har enligt mig den bästa buffén. Särskilt på söndagar.
Under buffén drog Dan några anekdoter och visade hur man viker en 1 dollars sedel till en ring. Dan brukar ge dessa 1 dollars ringar till servitriserna vilket är mycket uppskattat.
Dan vek även 1 dollar ring till mig – som jag har kvar än i dag.
Dan och jag blev bra vänner och vi höll sedan kontakten från denna dag.
Det var alltid lika kul att träffa Dan i Las Vegas.

Vi var ett gäng som alltid vigde en dag till att först äta en god middag, för att sedan dra till Gold Coast för att spela bowling. Efter bowlingen drack vi alltid en Muddslide – Dan alltid två. Därefter på natten hyrde vi ett eget bord med en egen dealer och körde en privat Sit ´n Go.
Det är dessa minnen man alltid kommer att ha med sig genom livet och som är skönt att tänka tillbaka på när det är som tristast.
När jag efter många många år tillsammans med Linda gifte mig i Las Vegas – förra året – var givetvis Dan en självklar gäst.
Jag visste inte då att Dan planerade att dra ned på poker och sitt engagemang för UNIBET. Jag visste inte då att Dan tänkte hoppa av Superbloggen.
Men allting har sin tid. Därför njut av varje sekund som om den vore den sista.

Jag vill tacka för allt som Dan har bidragit med. Dels till mig personligen, men även här i Superbloggen.
Jag hoppas även att få träffa hela gänget igen engång i Las Vegas för Bowling, Muddslide och en Sit´n Go…
Spader Ess har lämnat oss.
Men en ny stjärna ha anlänt.
Välkommen Erik!

Mattias