Titanic Thompson, som jag skrev om i går – se nedan i Superbloggen – har ironiskt beskrivits som ”den störste fifflaren i USA:s historia som inte varit politiker”; och det är också som hustler och gambler han blivit legendarisk. Man ska dock inte underskatta hans talanger. Titanic VAR en golfare i absolut elitklass, expert på pistolskjutning vilket mer än en gång räddade livet på honom, var av naturen otroligt atletisk, och besatt också pokertalanger av Guds nåde: redan på 1930-talet hade han vunnit ihop sammanlagt över en miljon dollar i spelet, och det i ett tidevarv när en karl kunde få sig ett skrovmål mat för bara en dollar. Att det fortfarande inte gjorts en Hollywoodfilm om honom är i det närmaste obegripligt.

Det som emellertid redan i samtiden gjorde honom till ett respekterat namn i svindlarkretsar – om det uttrycket nu kan användas – var att han gjorde sig till specialist på kreativt upplagda vadslagningar där han såg till att rigga oddsen till sin fördel, så att offren först i efterhand hade det klart för sig.

Det var dock inte alltid som han vann varje vad, självklart. Den största enskilda förlusten under sitt liv råkade han ut för 1925 på kapplöpningsbanan i Tijuana. Titanic hade gjort sitt ”hemarbete” noga, följt träningen, lyssnat på allehanda stalltips och dragit slutsatsen att en häst vid namn Nellie A inte kunde undgå att vinna i sjätte loppet. För att vara på den säkra sidan mutade han dessutom de flesta andra jockeys, och den som skulle rida på favoriten tog han åt sidan och informerade om att vann denne med så mycket som en noslängd, skulle en prickskytt med teleskopsikte uppe på läktarna inte underlåta att göra sitt jobb.

Dessutom ringde han samma morgon in mängder med vad till ett antal bookmakers som kände honom. Han satsade inte bara på Nellie A, utan även en tusenlapp här och en tusenlapp där på de andra hästarna för att maskera sina verkliga avsikter och förbättra Nellie A:s vinstodds. När Titanic var klar hade hästen gått från fem gånger pengarna till tolv gånger pengarna. Totalt hade han satsat cirka 120 000 dollar på Nellie A.

”Kusen startade fint, tog ledningen, och låg före de övriga med hundra meter när de svängde in på upploppet”, berättade han långt senare i en intervju på sin ålders höst. ”Jag hade redan börjat dra mig upp mot kassaluckan när jag bakom mig hör ett hemskt vrål från åskådarna. Jag vände mig om och fick se att den dj-a hästen hade kollapsat mindre än trettio meter från mållinjen med brutet ben. De var tvungna att skjuta öket efteråt. Jag kände mig illamående. Ingen i hela gamblinghistorien har någonsin förlorat ett sådant vad.”

Men nu var det golf jag skulle återkomma till; och Titanics mest omtalade golfvad i hustlinghistorikens annaler, och som han vann, gick ut på att slå en golfboll längre än 500 yards – alltså nästan en halv kilometer. Lägg märke till att detta var på den tiden då golfklubbor hade skaft av hickory, och det även för ett golfproffs krävdes en i det närmaste övermänsklig ansträngning för att slå 250 meter. Och han sålde in vadet inte bara en gång utan två – och delvis till samma gäng gamblers!

Första gången, år 1923 i Missouri, tänkte de sig inte för så Titanic lastade in dem i sin bil och tog med dem högt upp på en bergstopp med svindlande utsikt. Där peggade han upp och slog ut golfbollen i världsrymden – det var betydligt längre än en halv kilometer till ravinens botten. Motvilligt slantade de övriga upp; men i den sanne gamblerns credo och hederskodex ingår att omgående betala de vad man förlorar. Har man accepterat villkor man i efterhand inser inte var de smartaste, må det så vara och man har betalat för ännu en lektion i livets realiteter.

I februari 1924 satt han i ett pokerparti på ett hotell i Chicagos South Side, och föreslog samma vad som ett halvår tidigare. Ryktet om det var redan känt i USA:s spelvärld, så hans motspelare konfererade nu sinsemellan, visa av erfarenheten, och krävde sedan att det i så fall skulle vara på plant underlag.

”Inga problem”, replikerade Titanic, ”bara jag får välja vilket.”

Det gick de med på. Titanic lät det gå över ett dygn för att nyheten skulle hinna spridas, och accepterade under tiden en lång räcka nya vad från andra ’intressenter’. Olika källor uppger att det sammanlagt handlade om mellan tjugotusen och femtiotusen dollar. Bland Titanics motståndare var Jack ”Machine Gun” McGurn, en scratchgolfare och gangster som sedan skulle hjälpa Al Capone att planera Sankt Valentinmassakern 1929. Titanic visste därmed att en del av insatserna mot honom kom från Capone själv, som sällan ville missa någon ’action’ inom sitt territorium och följaktligen ofta tog hjälp av sina underhuggare.

Den här gången anförde Titanic en bilkaravan med ett antal motspelare och nyfikna åskådare ut till Jackson Park Golf Club, en niohålsbana vid stranden av Lake Michigan. Han peggade upp sin boll på en utslagsplats, blickade ut över den snöiga fairwayen, tog ett steg bakåt och gjorde en övningssving… varpå han gick runt till andra sidan av bollen så att han i stället såg ut över den blankfrusna sjön. Där hade den starka medvinden sopat bort all snön ovanpå isen, som låg polerad som ett balsalsgolv och med i princip noll i friktion… något som Titanic givetvis noggrant kollat upp i förväg, förutom väderleksutsikterna. Titanic tog sats, och klippte iväg en perfekt drive som fick bollen att segla i en hög, lååång båge över glansisen, studsa några gånger, och sedan rulla vidare tills den försvann utom synhåll. Den hade enligt vad som sägs fortfarande inte stannat när det surmulna gänget av huttrande gamblers på stranden halade fram sina plånböcker och motvilligt började betala.

En gång fick Titanic frågan varför om han inte valde att bli professionell golfspelare, och levererade ett svar som blivit klassiskt: ”Jag har inte råd att gå ned så mycket i lön.” Det var förståeligt – en proffsgolfare på den tiden tjänade kanske 30-40 000 dollar om året, något som Titanic kunde håva in i veckan mot rätt motståndare.

År 1971 flyttade han tillsammans med sin femte hustru Jeanette och deras tolvårige son Ty Wayne Thomas till den lilla orten Hurst i Texas. (Titanic hade sedan tidigare en annan son, Thomas E. Thomas, född 1944 av hans tredje hustru Joanne. Titanic hade inför den födseln slagit vad om att det skulle bli en pojke, och vann.) I Hurst kom Titanic att framleva sina sista år. När journalisten Jon Bradshaw 1972 efter ett visst besvär lyckades spåra upp honom och kom på besök, var Titanic en skugga av sitt forna jag och led svårt av ledgångsreumatism. Två år senare avled han på ett sjukhem i Dallas, av ett slaganfall; USA:s kanske mest berömde hustler, gambler och pokerspelare hade gått ur tiden, efter en lång, unik och händelserik karriär.

Dagen efter kom en ung caddie fram till en grupp gamblers på en golfbana utanför Dallas, och talade om för dem att Titanic Thompson hade avlidit. En lång tystnad följde innan en av dem öppnade munnen och följande konversation sägs ha utspunnit sig:

”När hände det?” frågade en av de gamblers som ingick i gruppen.

”Igår kväll, tror jag” svarade caddien.

”Kände du Titanic Thompson?”

”Nej, det kan jag inte säga att jag gjorde.”

”Men du påstår att han är död.”

”Det är vad man har sagt till mig.”

En ny tystnad. ”Nåväl, grabben”, sade gamblern till slut och spände ögonen i caddien, ”låt mig då tala om för dig att jag kände honom i årtionden. Förmodligen är han död. Men lyd mitt råd, och satsa INTE några pengar på det.”

Nu på söndag är det sista chansen att vinna ett paket till Unibet Open i Köpenhamn! Och hela veckan rullar de olika satelliterna till söndagsfinalen – läs mera på

http://www.unibetopen.com/qualify/satellites/

Du kan självklart även köpa in dig direkt i turneringen, som spelas den 13-16 mars! Ses där!

Eftersom min berättelse om golfhustlern John ”Mysterious” Montague i går blev så uppskattad, inte minst på Twitter, ska jag följa upp med ett inlägg om en annan av världens mest kända hustlers: Titanic Thompson (1892-1974, bilden), vars riktiga namn för övrigt var Alvin Clarence Thomas.

Hans långa och illustra skojar- och pokerkarriär har jag ägnat ett helt kapitel i min bok ”Världens största svindlare”, som publicerats i inte mindre än tre upplagor – men här ska jag hålla mig till hans golfande.

I mitten av 1920-talet hade Titanic bosatt sig i San Francisco. Där tog han också upp ett annat stort intresse: golf, som han började träna i smyg varje gryning efter att ha brutit upp från det stadiga pokerpartiet på Kingston Club. Han tränade dessutom alltid på de sista nio hålen där ingen såg honom.

Titanic, som var atletisk och oerhört välkoordinerad – han vann en gång ett vad om att han skulle kunna hoppa över ett biljardbord på längden, utan att röra vid det – visade sig vara en naturbegåvning på golf. Första gången han någonsin slog ut en boll, for den iväg mer än 250 meter. Eftersom hans drive satt nästan från första stund koncentrerade han sig på att chippa och putta, men fortfarande höll han det hemligt och tränade enbart i smyg.

Titanics första chans att tjäna lokala pengar på sina golftalanger kom en kväll på Kingston Club, när en professionell golfare vid namn Buddy Brent var på besök. Titanic slog sig i slang med Brent och antydde att han var villig att sätta pengar på vad som helst. Därefter övergick han till att reta Brent, och påstod att han kunde klå honom i golf. ”En barnlek, har jag hört”, sade Titanic. ”Det lär man sig på en förmiddag.”

Brent visste att Titanic aldrig hade spelat golf förr – trodde han – och gick med på att spela en niohålsrunda nästa dag för tio dollar hålet. Brent besegrade Titanic på vartenda hål och kunde kassera in nittio dollar för det. På vägen tillbaka till San Francisco klagade Titanic högljutt på att allt hade gått emot honom, på att han haft otur, på att han spelat med lånade klubbor som inte passade honom, och på att han hade ont i ryggen efter sina ständiga nattliga pokerpartier. Brent sympatiserade med honom: han kunde se att Titanic hade vissa talanger för spelet, men att denne nog borde hålla sig till poker i fortsättningen.

Samma kväll häcklades Titanic hänsynslöst av de andra på klubben för sin snöpliga förlust. Titanic låtsades vara surmulen och skyllde på att Brent bara haft tur. Senare på kvällen infann sig även Brent, och Titanic föreslog en returmatch men nu för tusen dollar hålet. Dessutom ville han ha tre slag som marginal på varje hål. Brent trodde inte sina öron, och såg chansen att plocka Titanic på rejäla slantar. Han gick med på vadet, men på villkoret att Titanic bara fick ett extra slag per hål. Som alltid vädrade dessutom ett antal andra entusiastiska gamblers morgonluft och var villiga att gå med på sidovad mot Titanic, vilka han givetvis glatt tog emot.

Nästa morgon infann sig ett antal förväntansfulla klubbmedlemmar för att vara åskådare till matchen. Titanic inledde med att slå sin första drive nära 300 meter, rakt fram på fairwayen. Brent bleknade.

”Jag kommer inte ihåg vad exakta scoren i matchen blev”, sade Titanic långt efteråt i en intervju, ”men jag vann med ett eller två slag.” Totalt inklusive sidovaden håvade Titanic in 56 000 dollar. ”Jag slog aldrig, aldrig någonsin mer än ett eller två slag bättre än motspelaren,” kommenterade han också i samma intervju. ”Om han slog åttionio, så slog jag åttioåtta. Och slog han sextioåtta, så slog jag sextiosju. Man ska bara besegrade dom, och aldrig förolämpa dom.”

Titanics egentliga specialitet på golfbanan skulle dock bli ett annat trick. Första gången han genomförde det var i Ruidoso i New Mexico, där han utmanat en lokal miljonär som ansåg sig vara den bäste golfaren i hela delstaten. Till saken hörde dessutom att miljonären var vänsterhänt. Matchen gällde 25 000 dollar, och vanns av Titanic när han sänkte en ”omöjlig” sexmetersputt på det artonde och sista hålet. Miljonären blev rasande.

”Du har en dj-a tur,” väste han. ”Det var förb-e mig det värsta turslag jag sett. Den där bollen måste ha en magnet i sig. F-n också!”

Titanic tittade föraktfullt tillbaka på miljonären. ”Det är du som har tur, när du bara förlorade med ett enda slag. Du borde ha förlorat med tre eller fyra. Du är den sämste golfspelare jag någonsin träffat. Jag vet ungar som skulle kunna klå dig. För h-e, du är så dålig att jag skulle kunna klå dig med dina egna klubbor.”

Miljonären blev plötsligt kylig och lugn. ”Kvitt eller dubbelt?” frågade han.

”Taget”, replikerade Titanic.

Miljonären småskrattade när han peggade upp första bollen. Tre timmar senare hade Titanic besegrat honom med fyra slag. Miljonären nästan grät när Titanic tog emot checken och vände sig om och gick. ”Jag begriper ingenting”, hulkade han. ”Jag begriper det bara inte.”

”Det hade ni gjort”, svarade Titanics caddie hjärtlöst, ”om ni vetat om att er motspelare egentligen är vänsterhänt.”

Och där låg nyckeln till knepet: Titanic var som sagt naturligt begåvad som atlet, samt vänsterhänt av födseln… men hade avsiktligt tränat in även ett högerhänt spel, just för att kunna hustla intet ont anande motspelare. Hans vanliga trick, när han utmanade en vänsterhänt spelare som givetvis inte hade en aning om vem Titanic var, blev att inledningsvis förlora med ett ynka slag eller två över arton hål. Väl framme vid klubbhuset slantade Titanic till synes motvilligt upp, och spelade sedan upp sin stora dramatiska scen: han låtsades bli rasande över förlusten, svor och domderade, och vräkte sedan ur sig: ”Hur kunde jag förlora mot en sådan amatör som du? Jag slår vad om att jag skulle slå dig i en returmatch, om jag så skulle spela med dina egna klubbor!”

Det var ett vad som regelmässigt accepterades med förtjusning av den vänsterhänte spelaren, till tre- eller fyrdubbla insatser mot tidigare: han resonerade nämligen som så att Titanic, som ju nyss bevisligen spelat med klubbor för högerhänta, skulle vara helt chanslös om han plötsligt fick hålla tillgodo med vänsterklubbor.

Det favoritvadet lär Titanic totalt ha tjänat över en halv miljon dollar på…

I nästa avsnitt: Titanics mest berömda golfvad någonsin!

Golf, har den berömde sportskribenten Grantland Rice sagt, är ”20% mekanik och teknik, medan resterande 80% är filosofi, humor, tragedi, romantik, melodram, sällskap, kamratanda, jäkelskap och konversation.”

Det ligger nog många korn av sanning i den kommentaren. På Aftonbladets pokersidor läser jag om hur Phil Ivey tydligen vunnit motsvarande över en miljon kronor på ett golfvad:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/poker/article18407177.ab

… vilket osökt får mig att tänka på en av golfens verkligt legendariska hustlers och vadslagare, nämligen den man som gick under namnet John Montague – med smeknamnet “Mysterious”, eftersom ingen visste varifrån han kom plus att han själv aldrig pratade om sin bakgrund och så gott som alltid vägrade låta sig fotograferas. Bilden ovan utgör ett av de sällsynta kända undantagen.

Men spela golf, det kunde han! Montague – vars riktiga namn var LaVerne Moore, efterlyst på amerikanska östkusten för väpnat rån – dök upp i Kalifornien i början av 1930-talet, och skaffade sig snart nog ett antal vänner i Lakeside Golf Club. Den banan låg inom skotthåll för inte mindre än tre av dåtidens stora filmstudior, och hade följaktligen en A-medlemslista bestående av dåtida filmcelebriteter, författare och producenter.

Montague var jovialisk, trevlig, konversant… och villig att slå vad om i princip allt som hade med golf att göra. Och inte nog med det, han vann så gott som alltid sina vad, hur osannolika de än tedde sig. Chippa en boll rakt ned i ett drinkglas från tre meters håll? Inga problem. Få iväg en golfboll tre kvarts engelsk mile, över 1200 meter, med bara fem slag? Visst. Placera en tändsticksask ovanpå huvudet på en cockerspaniel och sedan fyra iväg den med en klubba? Hunden sägs inte ens ha blinkat. Ytterligare ett omtalat vad skedde på Fox Hills Country Club, där Montague – utmanad om saken – med sin golfboll sköt ned en fågel som satt på en kraftledning. Och det på 150 meters håll!

Men det golfvad som gjort Montague mest berömd inträffade 1934, i en enhålsmatch (!) mot den kände filmstjärnan Bing Crosby. Och Crosby var definitivt inget blåbär, utan en framstående golfare som hade tävlat i både US Amateurs och British Amateurs Championship. Året 1934 blev Crosby utmanad av Montague i en regelrätt match över 18 hål… och förlorade, med minsta möjliga marginal.

Om det fanns något som Crosby hatade, så var det att förlora en golfmatch; och om det fanns något han hatade ännu mera, så var det att förlora pengar på samma match. Medan Crosby inne i klubbhuset på Lakeside och inför ett antal medcelebriteter motvilligt räckte över dollarsedlarna klagade han högljutt över den otur han precis haft. Det fick Montague att nonchalant svara: ”Bing, jag skulle kunna fixa av dig utan några golfklubbor; allt jag behöver är en kratta, en spade och ett basebollträ.”

Crosby borde ha vetat bättre, men kunde inte motstå frestelsen: han gick med på ett vad om saken, kvitt eller dubbelt. (Enligt en annan källa sägs dock vadet enbart ha handlat om fem dollar.) Montague gick bort till sin bil där han ”råkade” ha den nyss omnämnda utrustningen i bakluckan – enbart det borde ha fått Crosby att ögonblickligen backa ur – och kom tillbaka med den.

På hålet slog Crosby par fyra med en normal drive, en chippning och två puttar; sedan var det Montagues tur.

Denne slog bollen sanslösa över 300 meter med basebollträet, ned i en sandbunker, använde sedan spaden för att slå bollen vidare därifrån och till ett läge bara två och en halv meter från hålet, varpå han ställde sig på alla fyra och använde krattan som en biljardkö för att stöta bollen i hålet för en birdie.

”Det räckte för mig”, kommenterade Bing Crosby efteråt. ”Jag återvände till klubbhuset för att åtnjuta lite trevligare stämning.”

Ironiskt nog ledde detta berömda vad mot Crosby i förlängningen till att tidningarna började uppmärksamma Montague/Moore mot hans vilja, samt publicera smygtagna bilder, vilket så småningom gjorde att östkustpolisen fick upp spåret och såg till att ställa honom inför rätta. Det innebar givetvis i praktiken slutet för hans karriär.

Men som hustler dessförinnan har han gått till golfhistorien…

Om du har tre kvart över och vill se en dokumentär om spelkortens historia – som också inrymmer en del intressanta fakta om gambling och en del anekdoter – så kan jag rekommendera denna produktion från History Channel, betitlad ”Secrets of the Playing Card”:

http://www.youtube.com/watch?v=oQ6uhCIaKQA

Det finns flera mysterier än vad du tror, beträffande varifrån denna märkliga mänskliga uppfinning kommer och varför den ser ut som den gör!

Den 31 maj och 1 juni, i Chicago borta i USA, hålls det en auktion som definitivt bör intressera alla gamblers och spelhistoriker: The Devil’s Picturebook (”Djävulens
bilderbok” är ett gammalt nedsättande uttryck för kortleken, och myntat i 1600-talets England). Då kan man bjuda på allehanda kortlekar, gamblingmemorabilia inklusive litteratur, spelmarker, fuskutrustning från Vilda västerns dagar, tärningar och mycket annat, och även affischer, målningar, kalendrar och annat med motiv från hasardspelandets och spelkortens värld!

Läs mera på

http://www.potterauctions.com/auctions/upcoming

Och om inte annat så bör utställningskatalogen, till en kostnad av 35 dollar plus porto, platsa i varje gamblingbibliotek…

Svenska Pokerförbundets årsmöte hölls i lördags i Stockholm, och drog bara 11 deltagare. (Nej, jag hade förhinder denna gång och kunde dessvärre inte infinna mig.) Den förment låga siffran kräver dock några reflexioner, känner jag.

[Edit: Björn Gustafsson på Poker Skull upplyser mig om att den korrekta siffran var 12 närvarande. Och för den som vill ta del av vad som hände kan jag rekommendera nedanstående länk:]

http://www.pokerskull.com/svepofs-arsmote-live

Jag brukar berömma mig av att i grunden vara en skeptisk, empirisk pragmatiker – och det av den postmodernistiska skolan – vilket leder mig fram till insikten att här finns en inbyggd problematik. Det vi sysslar med är ju poker, och inte något mera socialt som låt oss säga frimärkssamlande eller matlagning.

Vi pokerspelare kan förvisso anklagas för både det ena och det andra: för att vara såväl nollsummekannibaler som kapitalismens ultimata predatorer, där vi ägnar oss åt våra evolverade hierarkiritualer för primater. Som hängiven pokerspelare har du inte heller ett tryggt och undanskymt jobb inom låt oss säga en statlig myndighet där facket ser till att hålla dig bakom ryggen och göra dig osparkbar; i stället utsätts du för naturens råa, hänsynslösa selektionsmekanismer på en daglig basis. Du tvingas ständigt beträda den svindlande smala, nervöst balanserande medelvägen mellan utopism och defaitism; blotta tanken på en inbjudan att komma ner och se hur det går till i pokerindustrins djungel, är tillräcklig för att ge majoriteten av laglydiga, slätkammade medborgare en släng av existensiell migrän.

Dessutom representerar poker, även det per definition, alltför ofta en form av antihumanism: en mytologi för vårt tidevarv, med sin hastiga fixering vid yta, hänsynslöshet och snabba cash.

Gör allt detta dig till en bättre eller sämre människa? är då frågan. Och svaret på den är i sin tur: det beror på vem du är. Om inte annat så gör det dig annorlunda.

Framgång i poker kräver nämligen en lone wolf mentality, en föreställning om att ditt eget väl går före alla andras. En självcentrerad världsbild, åtminstone vid bordet, är helt enkelt vad som krävs för att lyckas. Som talesättet lyder: Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig.

Det är ironiskt att den mentalitet som gagnar oss som individer vid pokerbordet, i stället är en allvarlig nackdel när vi försöker uppträda som kollektiv och påtryckningsgrupp. Förra året försökte pokerskribenten Nolan Dalla mana till bojkott av pokerrummet på The Venetian, som protest mot attityden hos Sheldon Adelson (styrelseordförande i Las Vegas Sands Corporation som äger bland annat det kasinot) när denne värvat ett antal politiker i sin kamp mot onlinespelandet. Den femdagarsbojkotten blev ingen större framgång: alltför många spelare såg bara till sitt eget bästa, ansåg att där fanns pengar att hämta mot svagt motstånd, och ryckte därför på axlarna och gick dit ändå. Business as usual.

Och skulle det inträffa – låt oss säga i landet Långtbortistan, och bara för att ta ett hypotetiskt exempel – att det statliga onlinepokerrummet där levererade vad många ansåg vara en usel produkt med få och illa skötta uppdateringar och buggfixningar, skulle det ändå inte ha mycket att frukta; åtminstone inte från de vinnande spelarna, som självklart inte vill avstå från sitt dagliga levebröd utan då hellre biter ihop och grindar vidare framför sin laptop. Och eftersom det är dessa spelare som oftast rejkar mest, påverkas alltså inte intäkterna i någon högre grad utan onlinepokerrummet i Långtbortistan ser inget incitament när det gäller att uppdatera och vårda sin produkt.

Och så är det också med medlemskapet i Svenska Pokerförbundet. ”What’s f*cking in it for me?” mumlar alltför många spelare, roffar åt sig vad som bjuds när SvePof ordnar SM eller några andra turneringar… och i övrigt fortsätter de att bara se till sig själva och sk-ter i vad som, med viss uppoffring, hade kunnat leda till större förbättringar på längre sikt.

Vad skulle då få alla dessa pokerspelare att vakna upp ur sin kortsiktiga existens? Nej, några patentlösningar har jag inte. Kanske vore det några klara, tydliga, engagerande, uppnåeliga mål; ett antal kända toppspelare i spetsen som karismatiska talespersoner; och framförallt om man inom rimlig tid kunde uppnå och sedan peka på några framgångar, till exempel en förbättrad juridisk och praktisk situation vad gäller pokerklubbarnas existens här i Sverige.

Och – tänk er detta som ännu ett hypotetiskt exempel – anta att ingen kom när Cosmopol utlyste årets ”SM”. Då skulle vi få se ett brådstörtat agerande, från många olika inblandade, för att på något sätt snabbt komma överens med SvePof och få till den bästa syntesen av ett enda SM som organiseras av spelarnas valda representanter, i en trygg och upplyst miljö med professionella dealers och på hemmaplan för att driva upp deltagarantalet.

Men ensamvargarna föredrar fortsatt att leta byte på egen hand, för så har det alltid gått till i pokervärlden. Den mentaliteten är enligt min åsikt det största hindret för svensk pokers långsiktiga välbefinnande. Alla tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig.

Och som ett resultat inträffar det alltså inte att vi fyller Globen vid årsmötet i Svenska Pokerförbundet och kan spänna musklerna inför våra riksdagspartier medan TV4 är på plats med kommentatorer, utan i stället står där med 11 engagerade men ack så fåtaliga närvarande personer en lördageftermiddag och fortsätter dras med dubbla SM, en ogenerad inblandning från staten, och politiker samt myndigheter som anser att de kan diktera våra liv i detalj.

Går det överhuvudtaget att livnära sig inom poker som liveturneringsspelare? Eller är det cashgames som gäller om man ska kunna sätta fram potatis och sås på bordet? Intressant artikel om turneringarnas isande ekonomiska realiteter i

http://regressing.deadspin.com/why-its-hard-for-poker-pros-to-make-a-living-playing-l-1526098295/+pokermutant

som nog kan stämma till eftertanke…

Har påbörjat den tredje etappen av kuren på Choice Center och hittills har typ halva gruppen fallit bort sedan vi påbörjade Leadership. Det är tufft det ska gudarna veta. Det krävs sin kvinna eller man för att inte bara explodera och ge upp. Men jag litar på min vän Daniel Negreanu. Han säger åt mig att lita på processen. Det har han sagt sedan dag ett och hittills har han haft rätt och med tanke på det facit han har ett år efter avslutad kurs så vet jag att han har rätt. Men jösses va hårt jag blir pushad. Min coach vet precis på vilka knappar hon ska trycka och för första gången på en månad så blev jag arg för första gången idag. Det var nyttigt att bli arg. Nyttigt att inse att jag faktiskt redan nu är en helt annan person än den jag var innan kursen började den 16 januari.

Jag har fått höra att jag gått med i en sekt. Tycker det är roligt. Kanske det är men den funkar. Och bara så ni vet så offrar vi bara var fjärde söndag* och då endast ett lamm eller två. Sen sjunger vi halleluja och klär oss i konstiga kläder. Eller inte. Kanske är det bara en kurs som gör dig till en bättre medmänniska, en kurs som får dig att se dig själv i spegeln och rätta till saker som du kanske inte är nöjd med eller reparera relationer som skurit sig. Kanske är det en kurs som bara vill att du ska vara den fantastiska människa du föddes till och inte den där med offerkoftan på som skyller allt på andra och som står stilla i livet. Och sen när du är klar med dig själv så lär du dig att uppnå dina mål. Och då snackar vi mål som du tidigare aldrig trodde du skulle klara. Mål som nästan känns orealistiska. Som Daniel. Hans mål i år är bland annat att vinna tre bracelets. Låter det helt snurrigt? Kanske men vet ni vad det var förra året? Det var att bli årets spelare för andra gången i sitt liv. Något ingen pokerspelare tidigare gjort. Han lyckades i precis alla kategorier som ni kanske vet. Så är det en sekt? Kalla det en sekt, kalla det rena dårhuset, kalla det himmelriket. Eller kalla det för Choice center för det är vad det heter och det är precis det man lär sig där. Att man har ett val. Att bara jag kan styra över mitt liv och min framgång. Att bara jag kan låta negativa saker komma i vägen för min framgång eller att låta det förflutna hindra mig från att leva ett fantastiskt liv just nu.

Att våga göra saker utanför sin comfortzone är något vi jobbat mycket med och vet ni hur mycket man kan åstadkomma om man vågar?

Härliga Marissa som är en av mina coacher och som nu blivit en bra vän. Den andra är Rodney som var Daniels coach. Två helt fantastiska och energiska personer. Bilden är från en av kvällarna när vi alla tre våldgästade D:s hus när han var i Aussie…

*det finns ingen som helst sanning i detta påstående

Pokerscener har man sett många av, inte minst i Vildavästernfilmer. Realismen i dessa kan definitivt diskuteras – vi minns alla hur Mel Gibson vinner sista potten i ”Maverick” med en royal straight flush i spader – men det är mera sällan som det på vita duken blir ett dramatiskt bråk om just reglerna i spelet.

Filmen ”Tall in the Saddle” från 1944, i regi av Edwin L. Marin (den svenska titeln blev ”En cowboy rensar stan”), är ett av de ytterligt få undantagen. Om själva handlingen i den ska jag inte säga så mycket mera än att John Wayne här spelar Rocklin (hans förnamn nämns aldrig), som anländer till en småstad för att ta ett förmansjobb på en ranch. Väl där upptäcker han att hans arbetsgivare skjutits ihjäl några dagar tidigare, att det under ytan kokar av konflikter, och att det pågår en komplott för att någon ska kunna överta sagda ranch.

Rocklin förblir i staden och dras mot sin vilja snart in i konflikterna. Den speldramatiska höjdpunkten nås under ett pokerparti inne på saloonen, när Wayne konfronteras med ”Judge” Robert Garvey, spelad av Ward Bond. Garvey ligger uppenbarligen bakom det fula försöket att ta över den ranch Rocklin sköter som förman, samtidigt som systerdottern till dess mördade ägare nu infunnit sig i staden.

Spelet är mörkpoker med ett köp. Situationen uppstår att Garvey (med ryggen mot kameran i ovanstående bild) och Rocklin (i mitten) är uppe mot varandra samtidigt som Garvey i sitt enkortsköp måste få en dam för att vinna potten, annars förlorar han mot Rocklin. Kortet ges av dealern – en dam! – men studsar mot Garveys handled och faller uppvänt på bordet så att alla ser det.

Ett gräl uppstår: är kortet dött eller inte? Rocklin insisterar på att det är det; Garvey protesterar vilt och sätter det helt sonika på handen. Rocklin låter dock andra satsningsrundan ske, varefter han sträcker sig efter potten och ännu en gång hänvisar till att Garvey har ett dött kort på handen. Då drar Garvey sin revolver och riktar den mot den obeväpnade Rocklin, och sveper till sig potten.

Rocklin lämnar saloonen, men återvänder en kort stund senare med ett gevär och tar tillbaka potten – vilket förstås inte gör honom populärare hos Garvey. I sann amerikansk anda lyckas Rocklin under återstoden av filmen förstås rädda ranchen, få ett slut på Garveys välde i den lilla staden, och bli kär i en annan kvinnlig ranchägare som spelas av Ella Raines, givetvis ett av dåtidens bombnedslag inom Hollywood.

Och därmed har vi som sagt ett av de filmiskt sällsynta exemplen på där dramatiken ligger i hur pokerreglerna ska tolkas, snarare än i själva spelet… i ett tidevarv och en miljö där det definitivt inte gick att ropa ”Floor!” så snart tvister uppstod.