Uppfinningsrikedomen inom spelandet är till synes oändlig – och här är fyra annorlunda sätt för dig att få ihop en pokerhand på!

Denna billiga plastsnurra köpte jag i en butik i Hongkong för några år sedan. Fem små stålkulor sätts i rotation i den genomskinliga burken som du har på ett bord, och stannar så småningom på de markerade spelkorten under vilka det sitter miniatyrmagneter. Två eller flera av stålkulorna kan alltså hamna på samma kort!

Denna anordning, varumärkesbenämnd ”Poker Spinerette” och tillverkad på 1950-talet, var till salu på eBay för några år sedan. Här sätter du snurr på de fem roterbara skivorna, varefter de saktar ned och ”låser” sig så att de bildar olika kortkombinationer framför de olika deltagarna som sitter runtom anordningen. Självklart ska alla ha lagt en insats före varje snurr!

Och den här saken, egentligen fem udda sexsidiga tärningar uppträdda på en stav, inhandlade jag på Internationella spelkortssamlarförbundets årsträff förrförra året. Bara att ge dem en ordentlig snurr, och så mitt under rörelsen sätta ned anordningen på bordet och se vilken kombination du får!

Slutligen så detta spel, ”Play 5”, uppfunnet av Roger Yanagita och självpublicerat 2011, och vilket inspirerats inte bara av poker utan också av Alfapet/Scrabble: det gäller att placera dina kortbrickor på smartast möjliga sätt på spelplanen så att du får ihop ”händer” som ger höga poäng, och dessutom drar fördel av bonusrutorna på spelplanen!

Och det finns mer i samlingarna…

I slutet av 1980-talet blev ett udda ”tärningsspel” en internationell framgång: Kasta gris, eller Pass the Pigs som den engelskspråkiga titeln lyder. Originalspelet kreerades redan på 1970-talet av amerikanen David Moffat, som när han ett årtionde tidigare arbetade på skidsportorten Berchtesgaden i Tyskland hade fått några små plastgrisar i nyårspresent av en lokal servitris. Moffat och hans vänner kom på att det gick att kasta grisarna så att de landade i olika lustiga ställningar, med olika sannolikheter för utfallet, och på skoj utarbetade de ett poängsystem. När Moffat sedan öppnade en kombination av restaurang och bar i Bakersfield i Kalifornien, introducerades grisarna som underhållning till drinkarna – och visade sig bli mäkta populära bland gästerna. Moffat och hans vänner beslöt sig för att kommersialisera sitt en gång framimproviserade spel, och 1977 såg så ”Pig Mania” dagens ljus:

Några år senare fick spel- och leksaksjätten Hasbro syn på spelet, skrev ett avtal med Moffat, och så fick ”Pass the Pigs” sin internationella lansering 1984 och har sedan dess sålt i många tiotals miljoner exemplar världen över.

Men som med alla spel på evolutionens mäktiga släktträd, har förstås Pig Mania/Pass the Pigs inte uppstått i ett vakuum. Grundprincipen – att när det är ens tur samla på sig fler och fler poäng tills man antingen förklarar sig nöjd och noterar sitt resultat, eller av något skäl ”spricker” så att ens hand/resultat blir ogiltigt och ens drag är över – är känd sedan 1700-talet i flera olika kortspel; i modern tid räcker det med att kasta en titt på blackjack. Inom spelforskningen benämns spel som drivs av denna grundprincip som progressionsspel.

Bland tärningsspel är motsvarande spelprincip känd sedan tiden mellan världskrigen; ett av de tidigaste exemplen är det spel som kallas just Pig, och spelas med en enda tärning. När det är ens tur får man slå så många gånger man vill i följd och summera resultaten tills man väljer att avbryta och anteckna poängen i kastomgången – eller tills man slår en 1:a, varvid man får 0 poäng i den kastomgången. Man spelar så många kastomgångar att någon kommer upp i 100 poäng sammanlagt eller mer, och vinner.

I vad mån Pig senare influerat Pig Mania/Pass the Pigs får vara osagt – men Kasta gris inrangeras just bland progressionsspelen.

Och idén att använda kastföremål som inte är tärningar, men ändå ger olika former av poäng/resultat, är tiotusentals år gammal. Ett klassiskt exempel är astragaler, hälben från får, som använts i nästan alla civilisationer. Hasardspel med sådana var ett utbrett fritidsnöje inom den romerska armén för två årtusenden sedan, vilket förtjänar ett eget framtida inlägg här! Och i mina egna samlingar har jag dessa:

De är helt enkelt till sin utformning en medeltida föregångare till Kasta gris: osymmetriska föremål – i detta fall benbitar som borrats ur och försetts med blykärnor – vilka man kastar som grupp om tre och får poäng efter vilka sidor som faller uppåt just då. De daterar sig till svensk senmedeltid, och jag kunde för några år sedan köpa dem från dödsboet efter en släkting till en av Sveriges mest kända arkeologer, med papper och allt så att proveniensen är helt klar. Kul att äga ett ”tärningsspel” från Gustav Vasas dagar!

Fascinerande nog är det betydligt oftare från den vänstra än från den högra delen av det politiska fältet som kasinon gärna framställs som praktexempel på förhatlig marknadsekonomi. När skådespelaren Sven Wollter i sitt förstamajtal 1998 i Stockholm gick till angrepp mot tanken på kasinon i Sverige, buntade han ihop ”generaldirektörerna, kommuncheferna, rosenbadselitisterna och wallenbergarna” under samlingsepitetet ”rövarband”.

Ironiskt nog visade sig därmed Wollter, som erkänt inte rodnar inför att kallas bolsjevik, häpnadsväckande omedveten om att ett kasino har mera gemensamt med gammaldags sovjetisk planekonomi än med modern amerikansk marknadsekonomi.

(Man förvånar sig för övrigt över varför uttrycket ”kasinoekonomi” så ofta förmodas ha en negativ klang, när det kommer till svensk politisk debatt. Det är inget fel på att ha en kasinoekonomi. Fråga till exempel invånarna i Monaco där man kunde avskaffa den personliga inkomstskatten redan 1869, bara sex år efter att det kända kasinot öppnat. Och Las Vegas är den enda storstaden i hela USA där befolkningen slipper betala någon ”city tax”, närmast motsvarande vår kommunalskatt!)

Mycket av hasardspelande i alla dess former – aktiebörsen, pokerbordet, Solvalla och så vidare – äger rum på en form av organiserad ekonomisk marknad. Var och en av dessa har sina egna karakteristika som spelar stor roll för vilka strategier som är de bästa. Vill många köpa Telia-aktier går priset på dem upp, och satsas det tungt på favoriten i femte loppet försämras vinstutbetalningsoddsen i totalisatorn. En fungerande ekonomisk marknad råder alltså, där aktörerna till skillnad mot spelarna inne på ett kasino tävlar mot de andras omdömen istället för mot ”banken”.

I renodlade slumpspel, som ju dominerar inne på ett kasino, kan man däremot låsa oddsen eftersom de korrekta sannolikheterna är kända. Kasinospelen erbjuder därför fixa utbetalningar, med en inbyggd vinstmarginal för kasinot, och förlitar sig därefter på vad som inom matematiken kallas för de stora talens lag. Vinstchansen på till exempel rött i roulette påverkas ju inte av spelarnas uppförande; den förblir vad den är, även om samtliga inne på kasinot plötsligt skulle få för sig att placera allt sitt spelkapital på rött – eller tvärtom, på svart. Detta är den huvudsakliga skillnaden mellan kasinots planekonomi och en äkta marknad, och orsaken till att kommunisten Josef Stalin, snarare än liberalisten John Stuart Mill, skulle ha känt sig hemma på ett kasino i Las Vegas.

Vore kul om flera av våra politiker kände till skillnaden…

Eftersom vi ändå är i Mexiko kör jag lite mañana-tänk med bloggen och vräker istället upp en blandat kompott med bilder från vistelsen än så länge.

Huset:

 Blandat:

 Edit: Bilderna blev jävligt små men sånt man får leva med på mexikansk lina

Eftersom det är lördag – trevlig helg på er, alla ludofiler och chartister! – så får jag väl bjuda på ytterligare en ”incident” ur den rika gamblinghistorien; och denna gång ska det handla om den händelse som för eftervärlden blivit känd som ”Das Frankenburger Würfelspiel”, ’tärningsspelet i Frankenburg’.

Detta inträffade i maj 1625, under det då pågående trettioåriga kriget mellan katoliker och protestanter i Europa, och på orten Frankenburg i Österrike. Greven Adam von Herberstorff (1585-1629, bilden), som några år tidigare hade konverterat till katolicismen, hade under den tysk-romerske kejsaren Ferdinand II utsetts till ståthållare över det som då kallades för övre Österrike. von Herberstorff administrerade sitt välde med stor grymhet och stränghet, och bemötte allt motstånd med våld. När en katolsk präst genom hans dekret blev utsedd i det i huvudsak protestantiska Frankenburg, utbröt oroligheter och en militär styrka sattes in för att kväsa upproret.

von Herberstorff erbjöd upprorsmännen nåd om de gav upp, och det gjorde de den 15 maj, efter tre dagar. Efter att de hade lämnat ifrån sig sina vapen på Haushamerfeld, ett öppet område utanför byn, beordrade von Herberstorff att de nu skulle välja ut 36 män, ”Ausschussmänner” – ’utskottsmän’. I tron att förhandlingar skulle komma till stånd utsågs dessa… men nu tvingade von Herberstorff dem att kasta tärning två och två, och där förloraren genast hängdes som straff för upproret; bara en enda benådades.

Detta svekfulla dåd, och 17 mäns grymma död, blev upptakten till det överösterrikiska inbördeskriget. När trehundraårsminnet av dådet inträffade i maj 1925, började man med start då och därefter vartannat år som minne uppföra det hela som ett lokalt skådespel. Det blev ett avbrott under andra världskriget, men sedan 1952 har ”Das Frankenburger Würfelspiel” [bilden ovan] uppförts vartannat år, och kan bevittnas nästa gång 2014.

Media världen över har uppmärksammat maktskiftet på VM-tronen i schack, från det sakliga konstaterandet i indiska The Hindu…

… till glädjeexplosionen omgiven av såväl komparativer som superlativer, i norska Verdens Gang:

Indiern Anand, som segrat i VM-matcher fem gånger om – år 2000, 2007, 2008, 2010 och 2012 – råkade för första gången i sådana sammanhang ut för att inte vinna ett enda parti: i stället noterade han sju remier och tre förluster. Under presskonferensen tog han det dock fullt sportmannamässigt, och hyllade norrmannen för dennes insats.

Vågar man tippa att försäljningen av schackbräden och pjäser nu inför julen kommer att öka inte bara i Norge, utan även i Sverige?

Nu har Ola Brandborn på sin blogg följt upp sin intressanta anmälan, till Lotteriinspektionen, gällande den kombinerade poker- och bridgetävlingen Guldskvadern:

http://kackalorum.se/2013/11/22/uppfoljning-av-guldskvadern/

Ska detta leda till att Svenska Pokerförbundet nu kan hyra in sig i Cosmopols lokaler? Är detta ett gyllene tillfälle för Sveriges pokerklubbar runtom i landet? Och ska vi få se ”Svenska Pokercupen” i framtiden? Högintressanta frågeställningar, och rekommenderad läsning via länken ovan!

Det nyss avslutade, utdragna, dramatiska tionde partiet i VM i schack, borta i Chennai i Indien under FIDE:s överinseende, blev också det avgörande: efter 65 drag kunde Magnus ”Schackets Mozart” Carlsen genom att uppnå remi samt poängställningen 6,5–3,5 sätta spiken i kistan för Viswanathan ”Tigern från Madras” Anand (jo, det finns nicks även i schackets värld), och inför över 100 miljoner tittare som i dag följde webbsändningen göra segergesten!

Snart också i en kommande officiell ceremoni ska Carlsen få ta emot segerchecken på över en miljon dollar. Redan går för övrigt ryktet att han, liksom så många andra från Norden inklusive en och annan pokerspelare, ska flytta till Monaco av skatteskäl! Hur som helst är den 22-årige norrmannen därmed den näst yngste – efter Garri Kasparov – någonsin i schackhistorien att vinna VM.

Som Norges broderland får vi från blågul sida framföra ett stort grattis, och lite offside försöka sola oss lite i glansen över att vi fått den förste skandinaviske titelhållaren i detta ädla och traditionsfyllda spel!

I efterdyningarna till den Svarta Fredagen för två och ett halvt år slogs onlinepokern mer eller mindre ut borta i USA – men nu är comebacken inledd. Den 30 april blev delstaten Nevada först med att erbjuda legal onlinepoker, vilket jag uppmärksammade i mitt inlägg

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/05/debut-for-legal-onlinepoker-i-usa/

här på Superbloggen. För två veckor sedan, den 11 november, blev Delaware den andra delstaten med legal onlinepoker, och – hittills – tre sajter att välja på: desamma som de tre kasinona där, Delaware Park, Dover Downs och Harrington Raceway. Än så länge erbjuder man i Delaware inga flerbordsturneringar, men väl sit-and-gos med inköp upp till 100 dollar, och NLH och PLO cashgames upp till $2-$4.

Den tredje delstaten, med officiell start nu på tisdag 26 november för sin onlinepoker, blir New Jersey. Redan i går påbörjade man dock ett ”soft test” där ett antal inbjudna spelare fick ladda ned mjukvaran från önskad sajt. Fungerar testerna enligt förhoppningarna, kommer så allmänheten att kunna köpa in sig nästa vecka. Åtta sajter har licensierats, och bakom dem finns bland annat Caesars Interactive Entertainment, WSOP.com (som i sin tur ägs av Caesars), Borgata och Trump Taj Mahal.

Diskussioner om ”interstate compacts” pågår dessutom redan, i syfte att slå ihop spelarbaserna och få ett större gemensamt nätverk.

Det är intressant att studera den amerikanska onlinepokerns comeback, som bådar gott för spelets framtid – och likaledes intressant att notera den väg man valt i USA: att låta den privata industrin upprätta onlineinfrastrukturen och tillhandahålla spelet, medan delstaternas myndigheter övervakar och beskattar verksamheten. Kanske finns här något för våra riksdagsledamöter, samt utskott, att ta lärdom av?

Följ det live, med kommentarer, på

http://chennai2013.fide.com//fide-world-chess-championship-2013-live/

Fascinerande att se hur man med hjälp av datorer fortlöpande analyserar spelet och kommenterar om ett visst drag är ”optimalt”, eller ”suboptimalt”, och så vidare… 🙂