All right, vi kan alla pokerhistorien vid det här laget: från att i etthundrafemtio år ha varit ett spel vars utövare ständigt fick vara på sin vakt mot såväl samvetslösa motspelare som mot den lokala ordningsmakten, gjorde spelet så mot slutet av 1900-talet och i början av 2000-talet till allas överraskning – inklusive min – en klassresa utan dess like: från vildavästernsalooner och skumma bakgatslokaler, via glittriga kasinomiljöer och inför strålkastare och TV-kameror rakt in i allmänhetens medvetande.

Förvisso har poker ännu inte nått till den punkt där du för din gamla faster, utan att mumla eller flacka med blicken, kan förklara att du nu efter avlagd studentexamen ska satsa på en proffskarriär inom spelet, i stället för på läkar- eller advokatstudier. Den respektabiliteten lär det aldrig uppnå. Och kanske är det lika bra; jag är sannolikt inte ensam om en känsla av stillsam beklagan över att det rebelliska, bohemiska spel som man en gång utövade i roadgames och på cigarröksinpyrda svartklubbar, på så häpnadsväckande kort tid förvandlades till ännu en bransch inom den korporativa västerländska kapitalismen.

Poker har alltså haft sin smekmånad med mainstreamsamhället. Men vad händer nu? Hur ser spelets framtid ut?

En som ägnat det en tanke är britten Jesse May, författare till bland annat pokerromanen Shut Up And Deal. I en av sina nätkrönikor för två år sedan hävdade han att smekmånaden är på väg att ta slut; att riskkapitalisterna kommer att dra vidare, att pokern kommer att kastas tillbaka till vargarna, och att alla vi inklusive May själv som livnärt oss vid dess köttgrytor nu får ta steget ned från första klass till fripassagerare igen.

Kanske kommer tiden att ge honom åtminstone delvis rätt; kanske har han i stället fel. Men oavsett de svenska rättsliga domstolsutslagen vi fått uppleva, som å ena sidan gav tummen upp för turneringspoker som skicklighetsspel men å den andra fortsätter att insistera på att spel om pengar kräver ett godkännande från LI, tror jag dock inte att poker någonsin helt skakar av sig associationerna till förtappade gamblers, revolvrar som diskret lossas i hölstren och sinistra figurer som skymtar i skuggorna.

Vad blir då pokerns framtid? Jag är övertygad om att både onlinesajter och liveturneringar kommer att finnas kvar under en framtid som sträcker sig bortom horisonten, och förmodligen kommer spelet att här i Sverige med tiden uppnå en slags samexistens med såväl Lotteriinspektionen som Skatteverket och Folkhälsoinstitutet.

Men det blir i så fall en stingslig samexistens som balanserar på en knivsegg: poker är och förblir helt enkelt till sin natur konfrontativt och går på tvärs mot det svenska folkhems- och konsensussamhälle där man i en anda präglad av Martin Luther, Gustav Vasa och Per Albin Hansson förmodas göra sin plikt, arbeta i sitt anletes svett, och spara en slant till regnigare dagar. Poker däremot visar alltsomoftast tänderna, prövar karaktären skoningslöst, och talar på en och samma gång till både det bästa och det sämsta i den mänskliga naturen. På gott och ont kommer pokerspelet nog alltid att utgöra en subkultur inom vargarnas revir.

Och jo, någonstans på ett plan djupt inom mig känns det OK.

Men det finns också något annat inom många av oss när spelets framtid kommer på tal; en mera formlös, outtalad längtan efter en reformism inom främst onlinepokern. Inkörda och nedslitna nicks, hotet från bottar, och cashgames där man i stället för att mötas man mot man, eller kvinna mot kvinna, ställs mot specialister vars mjukvara hanteras av automatiserade trackingprogram och vars hårdvara ser ut att ha rekvirerats från Houston Space Center, känns som om de alla närmar sig vägs ände.

Det är dags för en välbehövlig förnyelse av onlinepokern, det är min tro; och det känns som om den snart är på väg, där om hörnet.

Stellan Andersson har efter sin pensionering lärt sig älska poker, trots att hans sambo hatar det…

Han har dock inte vågat sig på att spela på nätet än, även om han gärna vill testa. Han är rädd för att ”ryska matematiker ska sitta på andra sidan och spela skjortan av mig” och att det ska gå för snabbt…

Pokerproffset Emil Ohlsson får i uppdrag att få Stellan att övervinna sin skräck. Ska Emil lyckas lika bra med 71-åringen som med Robin Ylitalo?

I tredje delen av ”Dybbans Sverigeresa” får ni ta del av ett mysigt möte…

I tisdags var jag nere i Bryssel och lyssnade på en mycket intressant dragning av Joakim Larsson, en av svenska EU-kommissionären Cecilia Malmströms närmaste medarbetare – men vad jag också fann nästan lika intressant var den speciella affisch som satt på väggen bakom honom i konferensrummet, och där migrationen till Europa framställdes som en chansartad, slumpmässig och ibland brutal process… via en analogi med kort nummer 10 ur trumfserien i tarotleken, det kort som på svenska oftast heter ”Ödeshjulet”:

Här är motsvarande kort ur en fransk tarotlek från 1600-talet, och nog ser man varifrån analogin hämtats:

En av de mer fascinerande moderna tolkningarna jag sett av samma motiv, ”Ödeshjulet”, är för övrigt denna i rysk roulette-tappning ur leken Darkana av konstnären Dan Donche (”Dyler-Turden”):

Men, som sagt, det var lite udda om än inte helt orättvisande att i EU-byggnaden i Bryssel lite så där halvofficiellt se ”gamblinginslagen” i migrationen till Europa illustreras med ett kort ur tarotleken…

Eftersom Superbloggen tar Sveriges bredaste grepp över ämnet spel, från lagstiftning och politik – inom kort ämnar jag upplåta högintressant utrymme åt en gästskribent vars namn och bakgrund inom de ämnena kommer att få er att respektfullt lyfta på ögonbrynen! – och till såväl färska pokernyheter som historik och personliga reflektioner, kan det vara på sin plats att visa upp en bild som en god vän till mig, Anders N., nyligen tog inne på Rundale slott i Lettland:

”Är detta ett spelbord?” frågade han nyfiket, och det kunde jag bekräfta – samt upplysa honom om vilket. Brädet ovanför, infällt i ett spelbord från omkring år 1800, är till för hasardspelet Glückshaus (ungefär ’Lyckans hus’ på tyska) som härstammar från senmedeltiden och sannolikt under ett århundrade eller två, framförallt på 1600-talet, var Europas mest spelade tärningsspel om pengar.

Glückshaus är känt i flera varianter, men reglerna till en av de vanligaste (för lämpligen 3-8 personer) lyder så här:

Alla förser sig med förslagsvis 7 spelmarker (mynt, sedlar…) var. Bestäm vem som börjar. När det är din tur slår du en gång med två tärningar och ser vad resultatet blir:

3-4-5-6 och 8-9-10-11: Om motsvarande fält är tomt, lägger du dit en av dina marker. Om det redan ligger en spelmark där på motsvarande fält, tar du den marken och lägger i din hög – du har vunnit den.

7: Lägg en av dina spelmarker på detta fält, oavsett hur många marker där redan ligger.

2: Otur! ALLA spelmarker, på samtliga fält, tas ur spel så att samtliga spelfält blir tomma.

12: Jätteflax! Du får ta samtliga marker, på samtliga spelfält inklusive 7:an, och lägga i högen framför dig.

Till slut återstår bara en spelare som har marker kvar, efter att alla andra blivit av med sina. Han eller hon har då också vunnit alla de spelmarker eller mynt/sedlar som i det ögonblicket ligger på spelbrädet. De marker som tagits ur spel (efter att en eller flera spelare slagit en tvåa) fördelas därefter medsols bland spelarna, en och en med början på vinnaren av partiet, så långt de räcker och om så behövs under flera varv bordet runt.

Det klassiska gamblingspelet Glückshaus håller än i dag, och går alldeles utmärkt att spela på kvarterskrogen med två vanliga tärningar, mynt/sedlar, samt ölunderlägg som ni numrerar och placerar ut. Här är för övrigt ett vackert handgjort Glückshausbräde, uppritat efter en medeltida förlaga om du nu skulle känna dig inspirerad att göra något liknande:

Och slottet Rundale någon timme eller två med bil/buss från Riga är tydligen, enligt vännen Anders N., väl värt ett besök i största allmänhet:

Om någon annan läsare har en intressant egentagen bild på något historiskt spel, så är jag nyfiken!

”Yesterday’s news”, jag vet, men jag var på resande fot medan finalbordet i WSOP Main Event pågick och tvingades därför följa det på avstånd och i efterhand! Det blev alltså en helamerikansk heads-up mellan Ryan Riess (t.v.) och Jay Farber…

… där Riess drog det längsta strået. Prispengarna i toppen – om man nu tar med finalbordsbubblaren Carlos Mortensen – fördelade sig därmed så här:

Den favorittippade veteranen J.C. Tran slutade på femte plats, och bäste europé blev fransmannen Sylvain Loosli som kom fyra.

Så vad är då att säga om Ryan Riess, nu när han efter 261 givar på finalbordet tog hem 8 361 570 dollar samt världens mest prestigefyllda pokerutmärkelse?

Riess är en av de yngsta någonsin att vinna VM: detta pokerproffs från Michigan är bara 23 år, den yngste på finalbordet detta år. Om hans personlighet vet jag för stunden i stort ingenting, men en sak är säker: den som vinner en VM-titel blir, med eller mot sin vilja, under det kommande året både talesman och galjonsfigur för poker och kommer att figurera i otaliga intervjuer i TV, radio, tidskrifter och webbproduktioner, i många länder. Riess har möjligheten att tala för en modern, legal, ”rumsren” poker omgiven av en lagstiftning i tiden: låt oss hoppas att han kommer att ta den, nu när spelvärlden hyllar hans prestation.

Hade jag varit barnledig hade jag definitivt suttit och railat WSOP:s finalbord inatt men behöver sömn för att fungera som mamma så tyvärr hann jag bara se från det att de var fyra kvar ner till heads-up men vilket drag! Jösses va kul de har på railen och det är precis så här det ska vara när det är en stor final. Påminner lite om Robin Ylitalos finalbord i London som även det lät som en fotbollsmatch. Galet roligt!

Nu är det alltså Ryan Riess mot Jay Farber heads-up och det första Farber som leder sa var ”Nu ska vi gå ut. Kan någon ringa XS och säga att vi alla kommer?!”

Fick köpa ett veckopass för att kunna följa på ESPN och ändå kör de reklam. Amerikaner… Ska då tjäna pengar på precis allt. Snark!

För dem som inte vet så är jag ute på en Sverigeresa. Tanken är att det ska bli tio program i november där jag träffar pokerspelare av olika kalibrar och bakgrund runt om i landet.

I dag släpptes det andra programmet. Där hälsar jag på två killar som har en bakgrund i en värld inte helt olik pokervärlden. Den största skillnaden är väl att man visar sina färdigheter med hjälp av ramboknivar och AK4:or i stället för en kortlek…

Emil ”HeatoN” Christensson och Tommy ”Potti” Ingemarsson är två legender inom E-sporten och spelet Counterstrike. ”Heaton” är väl att jämföra med E-sportens Viktor Blom. Dessa grabbarna startade en gång i tiden upp Ninjas in Pyjamas (NiP), världens bästa CS-lag.

Jag testade på att utmana i en grisig CS-duell, snacka lite poker och äta McNip.

Det var även kul att höra att Lina tydligen var en väldigt aktiv CS-spelare i början av 2000-talet. Hur många strängar har den kvinnan på sin lyra egentligen? Om jag är en elbas måste hon vara en cittra…

Jag älskar när det går bra för bra människor och idag hände det igen. Satt och kollade livesändningarna från UKIPT hela eftermiddagen och höll tummarna tills de blev blå för Fatima Moreira de Melo. Hon är utan konkurrens den trevligaste pokerspelare jag vet. En fantastiskt ambassadör för både kvinnor och pokerspelare och en riktigt duktig sådan. Hon kom tvåa. En sjukt bra prestation på finalbordet och en välförtjänt peng! Satt och hoppade upp och ner i soffan varje gång hon var all-in och grannarna lär ha undrat vad jag pysslade med när jag ropade ”jaaaaaa” rakt ut efter hennes dubbling.

Fatima är, för de som inte vet, bästa kompis med Lex Veldhuis och är före detta landhockeyproffs hemma i Holland och har flera OS och VM-guld i bagaget. Hon har varit en del av PS-familjen i mer än tre år.

Skrev en kortare rapport från finalbordet som ni hittar HÄR.

Inatt börjar finalbordet från WSOP. Det så kallade November Nine. Jag håller JC Tran som storfavorit att vinna. Han är en av de mest talangfulla pokerspelare jag vet men oavsett vem som vinner så är det alltid lite speciellt de här två dagarna varje år. De är nio nu och snart har vi en som kommer att vara världsmästare och det hetaste namnet i pokervärlden ett helt år framåt. Har en massa kompisar som är på plats för att följa sina egna favoriter 🙂 lär vara värsta folkfesten där nu! Typiskt att det ska ligga så långt bort för annars hade det varit sjukt kul att vara på plats. Jag avskyr som bekant Harrahs som är arrangörerna och deras giriga inställning till WSOP men det är ändå något alldeles alldeles speciellt detta finalbord det går inte att komma ifrån.

Just booked my flight to Vegas which leaves in 5h!!! Can't wait to spend the next 3 days partying on @Jay_Farber_LVs November 9 rail!! #WSOP

— Marvin Rettenmaier (@MadMarvin) November 4, 2013

IN 6 HOURS!! #greennation #retardonofoldo

— Marc.E McLaughlin (@Go_Irish_Go) November 4, 2013

Finalbordet ska gå att raila HÄR. Självklart tar de betalt även för detta (big surprise…) men kan ju vara värt 30 kronor!?!

Året 2007 deltog cirka 3000 spelare i WCOOP Main Event för 2500 dollar på Pokerstars. Vinnaren blev ”The V0id” som cashade in 1,2 miljoner dollar. En gigantisk summa pengar!

Snart började dock rykten om nicket spridas. I poker-communityn diskuterades det faktum att ”The V0id” aldrig tidigare spelat en enda turnering på Pokerstars. Och nu plötsligt stod som vinnare till den största prissumman för hela året.

Det visade sig snart att personen bakom nicket var Natalie Teltscher. Möjligtvis hade den här storyn dött där om det inte var allmänt känt att hon var syster till ett av Englands mest beryktade pokerproffs, Mark Teltscher. Men nu var det allmänt känt. Och den här historien hade bara börjat…

I forumen började anklagelserna hagla. Det var uppenbart att det var Mark Teltscher som egentligen suttit bakom datorn och inte hans syster. Systern bodde i England, men IP-adressen som hade spelat turneringen var från USA.

Pokerstars kände sig tvingade att göra något drastiskt. ”The V0id” diskades för ”multiaccounting” och fråntogs vinsten på 1,2 miljoner dollar.

Ett beslut som först och främst drabbade Mikael Thuritz.
– Jag och Marc spelade den här turneringen ihop mest som en rolig grej. Jag anmälde mig i sista stund och hade då inte spelat på Pokerstars på länge så jag hade inte ens någon koll på mitt lösenord till mitt konto. Marc fixade ett konto som jag kunde spela på, det var hans systers.

Thuritz var den som satt bakom spakarna från början till slut. Han och Marc skulle dela vinsterna, 70 procent till Thuritz, 30 procent till Marc.

När vi i två vita fåtöljer pratar om det inträffade frågar jag om han inte är bitter på att ha blivit av med en sådan enorm summa pengar? Thuritz tittar på mig och ler snett.
– Nja, nej jag tänker inte så mycket på det. Det gick väldigt bra för mig det året ändå…

Att han blev diskad tycks Thuritz inte ta så hårt, det verkar han ha någon slags förståelse för, även om han vill påpeka att han spelade turneringen helt själv från början till slut.

Han är inte heller sen att fördöma den dubbelmoral en del proffs har visat när de klagat på andra som multiaccountat, men gjort samma sak själva.

Men regler är regler.
– Jag tror att Pokerstars ville statuera ett exempel. Att de tog i med hårdhandskarna mot multiaccounting, att de till och med kunde diska vinnaren av WCOOPs main event, visade att de menade allvar, konstaterar Thuritz utan att blanda in några känslomässiga värderingar i det hela.

Regler är regler. Fast inte för alla. Där kommer för först gången ett uns av bitterhet in i Thuritz röst.
– Det är väl det jag kan tycka är konstigt. Att jag var den enda som blev granskad. Ingen annan på finalbordet blev det…

För Thuritz är övertygad om att han inte var ensam om att spela på ett konto som inte stod i rätt namn.
– Ja, jag är rätt säker på att 2-3 stycken gjorde samma sak. Vanessa Rousso var på finalbordet och vad jag förstått var det hennes kille Chad Brown som spelade det åt henne, bland annat…

Thuritz vinstpengar fick övriga vinnare dela på.

Så gick det till när en av de största prissummorna någonsin i en pokerturnering online blev konfiskerad.

Jag kan inte låta bli att försöka sätta mig in i situationen att bli av med 1,2 miljoner dollar. Hur jag än försöker så kan jag inte se mig som något annat än sängliggande i fosterställning…

Och det är väl kanske det som är skillnaden på mig och Thuritz. En highstakes-legend och en vanlig midstakes-wannabe…

Säkert är det onödigt att påminna denna pokerintresserade läsekrets om saken – men i morgon börjar finalbordet i WSOP Main Event, borta i Las Vegas! Här kan du friska upp ditt minne beträffande de spelare som ska göra upp om titeln:

https://bloggar.aftonbladet.se/superbloggen/2013/07/november-nine-i-arets-vm-nu-klara/

Dessvärre är jag på resande fot och kan inte se det via ESPN, men får väl följa Twitterflödet…