Na na na ni nanana, nananininnana… äh, ni är säkert för unga för att minnas signaturmelodin till Boktipset på den statskontrollerade televisionen 1976-1989. Programledaren Stefan Mählqvist satt i en regnbågsfärgad soffa i form av två sammanförda händer och läste ett stycke ur den bok tittaren därmed blev tipsad om. Jag ligger just nu på en regnbågsfärgad säng på Hilton by LV Hilton (ett av få hotell utan tillhörande casino i Las Vegas, det är så skönt att slippa ljudet från de enarmade banditerna – Hilton har förstått detta och byggt några extra hotell vid sidan om huvudhotellet (som har casino)) och tänkte ge er två korta boktips från Gamblingstaden.

DUCY av David Sklansky (och Alan Schoonmaker) är en bok som jag irriterar mig på som sjutton. Jag har läst alla tidigare böcker som Sklansky skrivit, och det är inte tu tal om att han betytt väldigt mycket för pokerns teoriutveckling (utan Sklanskys ”grund” så skulle inte ”spetsböckerna” exempelvis kunna finnas). Ingen kan heller ifrågasätta Sklansys intellekt, han är vass… men den här boken känns som att en gammal man märker att han inte längre är den skarpaste kniven i lådan, att det finns nya utmanare som tagit över stafettpinnen men att han egentligen inte vill erkänna det för sig själv… Hade Sklansky skrivit den här boken utan att hela tiden behöva tala om hur jämrans smart han är, så hade boken varit riktig behaglig, men nu känns den som ett spretande försvarstal om varför han slösat bort sin intelligens på att göra något så onyttigt som att spela poker hela livet.

Fanboysen på forumet twoplustwo är såklart lyriska över boken. Jag är det inte – boken är ett större antal småtexter från exempelvis en lysande text hur man gör en ”omvänd auktion” hos bilhandlare när du ska köpa ny bil (och därmed sparar massa pengar – det kapitlet gör att du spar tusenlappar) till en fullständigt malplacerad text om hur du fickparkerar – fick Sklansky betalt per sida i boken, jag antar det? Betyg AK – en bra starthand men det är lätt hänt att du åker ur tävlingen på den!  

The Godfather of Poker – Doyle Brunsons självbiografi är en helt underbar läsning kring Doyles liv och levende, från han växte upp i en liten Texashåla, till hur han verkligen levde på tveksam sida av lagen då han spelade med knarksäljare, hallickar och mördare, hur han kom i kontakt med Texas Hold’em och vidare skrev historia. Bra böcker behöver inte långa recensioner – är ni bara det minsta intresserad av pokerhistoria i allmänhet så köp denna bok. Betyg AA (bästa starthanden).

När en av Pafs kvalspelare har åkt hem, och resten av de som än så länge kommit spelar finalbord på Caesars Palace, så passar jag, Dan Glimne med fru och Erin att fira midsommar i Las Vegas. Egentligen är det Erin vi firar, som fyller år. Jag lärde känna henne för 10 år sedan då hon jobbade som chiprunner på Orleans under en tävling.

–Yo skinny Swedish boy, lets go out and sing some karaoke, inledde hon med när vi träffades, och Erin är inte någon man direkt säger emot… 1.80 lång, spelade highschoolfootball i pojklaget, jobbat som säkerhetsvakt i Vegas och åtta år som militärpolis i bland annat Irak, Tyskland och USA.

Vi åkte till Binions Steakhouse för att dels insupa lite av den gamla goda Downtownatmosfären, dels inmundiga ett glas rött till en perfekt lagad köttbit. Det här med kött, det är något som jänkarna definitivt kan. Därefter var det avfärd till Treasure Island för något väldigt udda – linedance i gammal god Texasstil. Jag dansar såklart aldrig nykter, eller för den del onykter, men Erin svingade sina lurviga och herr och fru Glimne försökte de med. Jag utmanade Glimne på den mekaniska tjuren, och vann med några sekunder. Man hann precis tänka att ”det här är ju egentligen inte så svårt” så försvann tjuren under en och man låg platt på marken.

Kvällen avslutades med lite pokerspel långt ute i ödemarken, på ett kasino bara för lokalbefolkning. En mycket annorlunda och trevlig midsommarafton med andra ord. Glimnes (betydligt längre) version om gårdagen går att läsa på hans blogg på Unibet.

I dag ska jag spela en tävling för en gångs skull, Eight-game på WSOP… Åtta olika pokerspel och inte bara vanlig tvåkortspoker. Jag resonerar som så att Texas kan man spela skattefritt över hela Europa, det behöver man inte åka till USA för att göra, men det är mer eller mindre omöjligt att spela några ”roliga” andra spel i Europa. Man får passa på när tillfälle erbjuds helt enkelt.

Happy Herring på er andra!

Natten innan jag åkte till Las Vegas så sov jag konstigt på min vänsterarm, och det började göra småont i axelleden, som sedan spred dig nedför överarmsbenet. Femton timmars flygresa gjorde det hela inte bättre, och det blev värre och värre. Igår kunde jag knappt röra mig, slog jag i något med armen så blixtrade det för ögonen, och jag kunde inte lyfta armen för egen kraft.

I köpcentrumen i Las Vegas och utanför pokerarean i WSOP finns det massagestolar med tillhörande massös. Jag letade upp en som inte var där för sitt utseendes skull, en liten asiatisk man som kunde engelska om möjligt sämre än jag. Efter att jag förklarat problemet för honom och han känt på mina låsta muskler så sa han ”I will fix. Say if hurts!” varefter jag snabbt kontrade med ”Ajajajajajaj” i en halvtimme. Ondast gjorde det i axeln när han tryckte mig strax bakom vänster öra(!) – tydligen börjar en muskel eller sena eller nerv där som sedan fortsätter ner på båda sidorna om axeln, känns det som.

”Go home go sleap, feel good tomorrow” avslutade han, men inte trodde jag på det, efter massagen kändes det om möjligt ännu värre i armen. Men idag är jag nästan helt återställd! Det smärtar lite fortfarande när jag försöker böja armen bakåt, och jag är svag i musklerna som ömmar lite, men för övrigt har jag inga smärtor. Han kunde verkligen sin sak!

Ni som spelar Internetpoker många timmar om dagen, tänk på att röra er mellan passen. Det är lätt hänt att man får musarm när man sitter på kontor. Men på ett kontor så har man ofta naturliga avbrott från datorjobbet med möten och andra aktiviteter. Sitter man ensam hemma och grindar så är det lätt hänt att man missar att röra på sig, får en snedbelastning i ryggen och får ont någonstans i kroppen.

1: Det är inte klokt vad jet-laggad man är när man kommer fram. Klockan 22:00 lokal tid så kämpar man att hålla ögonen uppe (det är nio timmars tidsskillnad). Klockan 03:00 vaknar man klarvaken. Klockan 11:00 däckar man igen… inte blir det bättre med åren heller. Jag undrar hur flygvärdinnor egentligen överlever, de måste gå omkring konstant supersega. Flygvärdinna är definitivt ett yrke jag inte skulle klara av – tänk dig själv hur sur, trumpen och förstörd du är efter en långflygning… tänk dig då att du ska gått och tagit hand om dig själv hela resan, gett dig mat och sprit och bett dig fälla upp stolen inför landning. Och nästa dag är det samma sak igen.

2: Pokerlokalen i WSOP är gigantisk. Ni som varit här förut vet ungefär vad jag talar om, Amazonrummet är stort. Men i år spelar man även i det ännu större rummet strax innan Amazonlokalen (vet inte vad det heter). Mäktig känsla att bara gå omkring… var kommer alla pokerbord från 🙂

3: Det går trögt för Las Vegas. Tydligen är det dn staden som ”drabbats värst” av ekonomiska krisen. Många hus som står tomma. När man snackar med taxichaffisarna så säger de att besöksantalet gått ner 15-20% i stan, vilket är illa. Men mer illa är att det är de ”viktiga kunderna” som sviker – pensionärerna är här, och partykidsen, men ingen av dessa grupper spelar särskilt högt. Kidsen festar och dricker sprit och håller barerna igång, och pensionärerna motionerar de enarmade banditerna, men högspelet på casinoborden har drabbats tydligen.

Det finns två sorters pokerspelare: De som har ett WSOP-armband, och de som inte har ett. Sverige har fyra stolta armbandsägare som delar på fem armband (Christer Björin har två).

2006 års Main Event-armband i WSOP

Andra sidan av myntet: Det finns två sorters pokerspelare: De som bryr sig om statusen i ett WSOP-armband, och de som struntar högaktningsfullt i det hela.

När jag var i Las Vegas förra året så passade jag på att spela en tävling i pokerformen ”Deuce to Seven”, som är en variant av gammal klassisk mörkpoker (ni vet den där grundformen av poker, när du har fem dolda kort på handen, och ett eller flera byten). Med WSOP-mått sett så var det en väldigt liten tävling, ”bara” 250-300 deltagare (vilket med Europamått är ganska stort, men nu snackar vi ju Las Vegas), men vilket startfält det var! Jag ljuger inte om jag säger att alla namnkunniga USA-proffs var med i tävlingen, själv satt jag vid samma bord som Howard Lederer, Chris Ferguson och Daniel Negreanu. Varför spelar dessa spelare denna ”lilla tävling”? Inte är det för pengarnas skull, utan symbolvärdets skull (och pengarna som för deras del kan komma som ett resultat av prestigen, genom att de kan upprätthålla sitt marknadsföringsvärde). Därför finner vi dessa spelare i 200-mannastartfälten i de udda spelformerna hellre än i 6.000-mannastartfälten i Texastävlingarna.

Jag inser att jag är en sucker för prestige, men personligen finns det en SM-deltävling jag gärna vill vinna – SM i Mörkpoker. Med ett startfält på kanske 30 spelare inser alla att Svenska Pokerförbundet inte arrangerar denna tävling för prispengarnas skull, utan för prestigen (och för politikens skull, Casino Cosmopol kan tydligen inte få tillstånd för denna pokervariant). Mörkpoker-SM har spelats sedan 1975, och borde därför vara Europas äldsta pokertävling – den är fem år äldre än Irish Open som brukar göra anspråk på denna titel.