Så här skrev jag tidigt i våras:

”Sanna och Johanna. Den här våren kommer att gå i löpningens förtecken. Ni kommer att få lära er allt om tröskelpuls, distanstempon, intervallträning och hur ni håller mjölksyran i schack. Många löprundor lär det bli, de allra flesta lugna och sköna men givetvis även tillfällen då ni får chans att tänja på gränserna. Ni kommer att få massor av smarta övningar som skapar klipp i steget och förutsättningar för ett skönt flow. Dessutom kommer ni få ett starkare hjärta, effektivare muskler och inte minst ett blod som servar dem på bästa sätt med syre och enzymer. Energin kommer flöda som aldrig förr. Ni kommer swischa fram i Central Park i juni.

Det kommer att vara en vår av utveckling även på andra fronter. Jag hoppas innerligt att er löplust växer sig ännu starkare och er träningsmotivation fortsätter att brinna efter att ni har gått i mål i New York. Ni har olika ingångar till det här projektet, era tidigare erfarenheter av löpning och målbilderna skiljer sig åt. Men ni har en gemensam nämnare. För er handlar det här projektet lite om en (sannolikt mycket trevlig) weekend i New York, en del om att träna och bli snabbare men desto mer om självförverkligande. Visst är träning hälsosamt och löpning roligt men den största effekten av våren, tror jag, kommer vara en allmän känsla och ett tillstånd av att ”yes, jag klarade det här!”. Oavsett vilka tider ni springer på i juni kommer ni att vara mästarinnor när ni passerar mållinjen. Och den upplevelsen kommer inte kunna beskrivas i termer av pulsslag, fotisättningar eller minuter. Det kommer vara en nyvunnen, välförtjänt kunskap om er själva och vad ni är kapabla till att genomföra.”

Jag var så stolt när ni passerade mållinjen i lördags. Vilket lopp av er båda! I värmen, trängseln och den kuperade banan blev det tydligt vilka vinnarskallar ni har. 😀 GRATTIS!

Det har varit en ynnest att få vara en del av ert äventyr! Som ni själva skrivit i tidigare inlägg blev förberedelserna inte så spikraka och förutsägbara som ni kanske hade tänkt er och hoppats på på förhand. Det har stundtals varit frustrerande även för mig när jag sett vilken bra kapacitet/förutsättning ni har och så har skadekänningar, förkylningar eller livet i allmänhet kommit emellan. Som tur var fick ni totalt sett ändå en bra grundträningsperiod under första halvan av våren.

Sista månaden planerade jag tjejernas träning i detalj för att optimera chanserna att springa fort i NY och tillfredställelsen när vi märkte att Johannes kropp svarade så fantastiskt bra på den strukturerade tröskelträning och när Sannas knä klarade löptestet för några veckor sedan, ja det var två riktiga höjdpunkter under träningsperioden. Tålamod och systematisk träning är två lyckosamma ingredienser.

Jag stod utmed banan med ca 300 meter kvar till målet. När klockan passerade 50.00 skulle Johanna enligt plan dyka upp och ja, ni vet ju hur det gick… Gissa om jag var nöjd då? 😛 YES! Johanna har utvecklats otroligt mycket på bara senaste månaden. Med en flackare bana och behagligare temperatur så springer hon under 50 minuter lätt som en plätt. Styrkemässigt och tekniskt har Johanna gått framåt mycket på bara några månader, imponerande att se. Jag har faktiskt fått lite motivation till min egen träning av att följa Johannas elefantkliv framåt under maj/juni. Inspirerande!

Att Sanna skulle dyka upp några få minuter efter Johanna var ju lite av en glädjechock! Min spontana tanke var att hon hade genat tvärs över parken… Nä, det var det förstås inte men jag undrade verkligen vad hon hade ätit till frukost. Johanna som varit Mrs soffpotatis fram till i mars och därefter visserligen tränat regelbundet och bra men framför allt – inte kunnat springa ordentligt på 1,5-2 månader – sprang som en gasell! 56-ish minuter, hur bra är det inte det? Jag är mäkta imponerad över Sannas prestation. Respekt!

Nu återstår att planera Sanna och Johannas träning inför kommande lopp. Kan inte riktigt släppa dem än. 😛

TACK till Aftonbladet och Wellness med Nina, Johanna, Pernilla och reporter Tove i spetsen. Ni har varit fantastiska att samarbeta med och tack för att ni valde mig som löpcoach till det här projektet. Stort tack även till Rebecka och Linda på LÄTTA som gjorde den här satsningen möjlig.

Slutligen; tack Sanna och Johanna för att ni gått in med stort engagemang, positiv inställning och sprudlande energi. Jag är verkligen glad över att ha fått chans att träna med och lära känna er!

På återseende!/coach Simon

Det här blir mitt sista blogginlägg då det här äventyret har nått sitt slut.

När jag skickade in mitt bidrag till tävlingen i februari skrev jag att jag ville åka till New York och slå mitt personbästa. Nu, många månader senare har jag både varit i New York och slagit mitt personbästa på 10 km. Den känslan är obeskrivlig. Jag vill avsluta med ett stort tack till alla som varit delaktiga i den här fenomenala resan!

Tack till Lätta och Wellness för ett helt otroligt roligt och utmanande äventyr! Utan er hade det inte skett, tack för att ni trodde på mig den där måndagen i februari! Tack för all support och peppande under resans gång i form av glada email, svar på konstiga frågor och  inte minst ert sällskap i New York!

Tack till Sanna min med-mästarinna. Vi har tränat, skadat oss, varit förkylda, återhämtat oss och sist men inte minst tagit oss över mållinjen i Central Park och nått våra mål och slagit våra rekord! Det har varit en resa utan dess like och det hade inte varit detsamma utan dig. Vi hade ett långt distansförhållande men det tog vi igen genom att spendera drygt 120 timmar tillsammans i New York!

Simon. Utan dig hade det aldrig gått. Tack för ditt tålamod, dina upprepade uppmaningar om spetsiga knän och hög frekvens. Det kanske är slut med träningen tillsammans men jag hör fortfarande ”upp med fotsulorna!”, ”öka frekvensen!”, ”höga knän!”, ”stolt hållning!” etc. när jag springer. Du har varit en alldeles fantastisk löpcoach och jag har lärt mig saker om löpning och löpteknik som jag kommer ta med mig i min fortsatta löpträning! Tack för att du alltid varit supporterande och peppande och spridit energi på varje pass oavsett om det varit hagel eller sol! Sist men inte minst, TACK för knuffen i ryggen på upploppet i New York 😉

Den 24e juni kommer nya numret av Wellness ut där ni kan läsa mer om vår resa och se vilka fantastiska dagar vi hade!

All lycka till med er löpning och träning i sommar och jag hoppas vi ses på startlinjen på NTC Tour i Stockholm den 27e juni!

För fem månader sedan satt jag på Aftonbladetredaktionen och skruvade nervöst på mig under en tävlingsintervju. Några dagar senare ringde Nina från Aftonbladet Wellness och meddelade att jag vunnit resan till New York och att jag under våren skulle få förmånen att coachas av Simon för att lyckas bli en löpare och ta mig runt milen i Central Park.

Samma dag gick jag och inhandlade mina första löparskor utan egentlig tro på att jag skulle kunna bli en löpare, men med en vilja att anta utmaningen och en bestämdhet att klara det. Med tre barn, ett tids- och energikrävande jobb och en hektisk vardag hade jag innan svårt att överhuvudtaget hitta både tid och energi till mig själv. Jag landade ofta i soffan på kvällarna med ett krampartat grepp om godisskålen innan jag snabbt somnade. Jag kunde inte se hur det skulle finnas energi kvar till att ens ta sig över tröskeln till träningen. Tröskeln man behöver ta sig över innan träningen börjar ge energi.

Under våren har jag regelbundet åkt ner till Stockholm och träffat Simon, som inte bara har hjälpt mig med den fysiska träningen utan som även har kartlagt mina psykiska begränsningar för att finna sätt att tänka och agera för att skapa energi.

I början levde jag på ruset av att jag vunnit och det härliga med att varje framsteg blir enormt när man börjar på en låg nivå. Resultaten lät inte vänta på sig och allt tycktes gå väldigt lätt.

Men som med allt annat så tar smekmånaden slut och vardagen började tränga sig på och de gamla vanorna stod otåligt och knackade på dörren samtidigt som träningsresultaten stagnerat och motivationen sviktade.  Allt det som man enkelt lagt åt sidan i börja behövdes göras och svackan var ett faktum. 

Det var nu dags att möblera om. I mitt fall så innefattar denna förändring inte bara mig själv utan min familj behövde även finnas med och tänka om och ändra vanor och beteenden. Min familj har varit fantastisk. Barn är anpassningsbara figurer och det ska man ta vara på. Om man nån gång ska bryta dåliga vanor så är det när barnen är små. Vuxna är svårare, men min Niklas har varit en riktig klippa. Han har stöttat och hjälpt mig att både skapa tillfällen till träning och samtidigt motiverat mig massor. Jag är så glad att jag har dem. <3

Jag började med hjälp av all stöttning åter känna motivation till träningen och såg igen fram emot att bege mig ut på härliga löppass. MEN lagom till dess så golvades jag av nästa motgång. Kroppen var i chock över det nya rörelsemönstret och knät hade inte kapacitet att stå pall för belastningen. Jag drabbades av en segdragen överansträngning i en muskel i knät som smärtade rejält varje gång jag skulle försöka mig på en löprunda. Aj aj aj varför skulle det komma just nu??!

Närmaste en och en halv månad kantades av besök hos sjukgymnast och Simon diktade ihop alternativa träningsplaner efter rådande situation. Stressen över att loppet närmade sig med stormsteg samtidigt som knät inte tycktes bli bättre kändes enorm.

Snart skulle jag stå inför ett lopp i New York med galet mycket färre kilometer i benen än planerat och ingen direkt löparbakgrund att falla tillbaka på. Visserligen hade träningen under senvintern varit effektiv och genererat snabbare och bättre resultat än väntat. Men skulle de få månaderna rädda mig i New York?

Jag kämpade envetet med tunga crosstrainer- och styrkepass för att behålla och förbättra den fysiska kapaciteten så gott som de var möjligt. Med två veckor kvar till loppet hade knät börjat kännas bättre och det var dags att ge sig ut på en testlöprunda. Med ännu en gång ovana ben begav jag mig ut. Varje fotnedslag kände jag efter riktigt ordentligt om knät var med på banan eller ej. Det var en nervös runda, dels för undran över hur mycket kondition som fanns kar i kroppen efter ett så långt löpuppehåll men också för att knät inte skulle kännas riktigt bra eller att löprundan skulle på något vis förvärra smärtan i knät. Loppet låg trots allt bara runt hörnet rent tisdmässigt. Rundan gick bra och knät satt lydigt på plats och smärtade minimalt, Puh!

Nästa runda likaså, men hur var det med konditionen? Testrundorna var givetvis inte milslånga direkt, med risk för överansträngning igen så konditionskvittot fick väntas på att tas ut tills loppet. En fysisk lättnad infann sig samtidigt som den psykiska stressen fortfarande plågade. Klarar jag verkligen en mil nu? Har jag konditionen? Håller knät så länge?

Som en brev på posten så dök halssmärtan upp, drygt en vecka före loppet. Flera av mina vänner hade tidigare drabbats av halssmärta som mynnat ut i dunderförkylningar och där stod jag en och en halv vecka innan det lopp jag redan oroat mig över och riskerade nu att plågas av en dunderförkylning samtidigt. Jag kände mig motarbetad. Men har jag kommit såhär lång så ska jag F-N inte ge upp här, tänkte jag och for ner till apoteket och slösade en månadslön (något överdrivet) på helande preparat. 

Resdagen kom och nu fanns det ingen återvändo, med väskorna packade tog jag tåget till ner till Arlanda och mötte upp Johanna.

Vi spenderade några helt oförglömliga dagar i New York. Vi träffade även ett gäng bloggläsare på vår resa och känslan av att det fanns de som  kände till en del av våra liv och visste vilka vi var, var annorlunda men angenäm. Så roligt att höra att någon läst vår blogg och det gav upphov till många härliga samtal där läsare kunde relatera sina egna träningsupplevelser med våra. Totalt var vi ca 35 stycken resenärer på resan, ett riktigt fantastiskt gäng!

Dagarna innan loppet plöjde vi igenom alla sevärdheter i Manhattan. Vi morgonjoggade i Central Park, vi åt frukost på riktiga amerikanska Diners, vi gick highline, var i Harlem, i chinatown, soho och på Brooklyn bridge. Vi vandrade nästan hela 5th avenue och broadway. Vi gjorde ett VIP besök på  world trade center  tillsammans med Simon. Vi såg frihetsgudinnan, flat iron och vi besökte minnesplatsen efter flygkraschen 9/11. Jag ÄLSKADE staden.

Så kom dagen som vi tränat inför under hela våren. Hettan var tryckande redan klockan 07:00 på morgonen då vi kom ut och joggade lätt mot starten vid Columbus circle. Jag hamnade i ett startfält ganska långt bak och blev stressad över alla tusentals människor som hopade sig framför mig. Självklart framfördes den amerikanska nationalsången innan startskottet gick och jag hann tänka att detta kändes sjukt mäktigt. Med Manhattan i bakgrunden, omringad av tusentals taggade kvinnor redo att ta sig an milen i central park och alla dessa åskådare hejjandes på sidan, det gick att ta på stämningen. Det var magiskt.

Startskottet gick och jag sicksackade mig i panik fram för att skaffa mig en bra position. Det var så mycket folk, och så varmt. Jag missade de flesta vätskekontroller då jag inte tog mig in till vätskan på grund av den tjocka massan med löpare ansamlats runt stationen. Jag letade febrilt efter någon lämplig människa att ta rygg på men alla sprang så ojämnt så jag kände att jag bara skiter i det och kör mitt eget tempo istället. En annan sak jag inte var riktigt förberedd på var alla dessa backar som banan bestod i, riktigt låååånga sega backar genom hela banan. I hettan kändes de ouppnåeliga. Efter 6 kilometer var kroppen riktigt tung och benen rejält trötta. Efter sju kilometer minns jag att jag tänkte: ”Vem FAN gör detta frivilligt, det här är ju helt sjukt! Jag vill aldrig mer göra det här. Jag vill nog helst bara lägga mig ner och dö nu”. Efter 8 kilometer ekade ”jag få bara inte börja gå, jag får bara inte börja gå, jag får bara inte börja gå” i huvudet på mig. Vid nio kilometer började den lååååååååååååååååånga backen upp till mål och jag ville bara en sak hellre än att lägga mig ner och ge upp och det var att inte göra det. Så jag verkligen plågade mig upp för den sista backen och de sista hundra metrarna hade jag Simon bredvid mig som energiskt försökte pusha mig till att orka hela vägen in i mål. De sista 30 metrarna tog jag mina sista krafter och spurtade förbi några tjejer över mållinjen.

Jag vet inte om det var den tryckande hettan som New York bjöd på, de milslånga (vad det kändes som) backarna som bana kantades av, den inte helt maxade träningskroppen, den underliggande förkylningen, min redbull frukost eller pressen som släppte från kroppen men jag spydde som en gris när jag till slut klev över mållinjen.

Yrslig och på skakiga ben satte jag mig under ett träd i skuggan och tittade på klockan för att se om jag klarat den timme som jag haft som målsättning under våren.

Klockan visade 56,18!!

Vilken jäkla seger, jag trodde inte mina ögon då jag under loppet tvekat på att klara det då värmen var så plågande. Men herregud jag klarade det! 56,18.

Här hamnade jag i något slags lyckorus, det kändes så skönt. Vilken lättnad.

Även Johanna gjorde ett helt enastående lopp och vi var båda så sjukt stolta över oss själva och varandra och över det vi åstadkommit under våren. 

Det var både riktigt skönt och lite sorgligt att korsa mållinjen i Lördags då det sätter punkt för vår resa och det är dags att stå på egna ben. Men med det här i bagaget så ser jag bara det här om starten på en annan resa. Idag tror jag att jag faktiskt kulle kunna bli en löpare, nästa lopp blir midnattsloppet i Göteborg den 22:a Augusti tillsammans med min syster.

Jag hoppas att ni har tyckt att det varit trevligt att följa mig under våren och om ni vill så får ni gärna fortsätta att följa mig på instagram. Där heter jag ssve83 och publicerar mest bilder från random liv med allt vad det innebär.

Tuuusen tusen tack för att ni orkat läsa mina inlägg under våren och tusen tusen tack Aftonbladet, Lätta och Simon som gjort denna resa möjlig för mig. Jag har verkligen haft en av de BÄSTA resor i mitt liv!!!!

Adjö!

Imorse 07.00 lokal tid stod jag och Sanna taggade till tänderna i Central Park. Startskottet skulle gå klockan 08.00 men innan dess hann vi spana in medaljerna, målgången och uppförsbacken som vi skulle ta oss an de sista 800 meter innan vi klev över mållinjen.

07.30 gav vi varandra en high five och gav oss in i våra startfållor. Studsande upp och ner, höga knän och springandes runt runt bland mina medspringare underhöll jag mig själv de sista minuterna. Simon kom förbi med energi och ett sista pepp.

Framför oss låg Central Park West, avspärrad och väntade på att drygt 7500 löpare skulle storma fram.

Amerikanska nationalsången sjöngs och sen gick startsignalen. New York bjöd på sol och näst intill 30 kvava grader. Första kilometrena kändes bra, tempot låg runt 4.50-5.10 och benen kändes pigga, men sen bjöds det på backar. Inte så branta, men långa, och sega. Inte ens i nerförsbackarna kändes det som vila. Tjurig som jag är knatade jag på.

Höll ett tempo runt 5.00-5.20. Kilometer 5 till 8 kommer jag inte riktigt ihåg, de bara försvann men sen blev det tungt, riktigt tungt. Ville öka men benen ville något annat. 400 meters skylten passerades och helt plötsligt hoppar en sjukt energisk människa fram bakom mig, som pratar och peppar och skrattar. Jag hade musik i öronen och hörde inte ett ord, men det spelade ingen roll. Det var Simon. Glad över Simons pepp och knuff i ryggen gjorde jag ett försök att öka, jag såg målbågen och sprang på den sista biten, jag klev över mållinjen och min pulsklocka visade 51.12. Ville lägga mig ner på asfalten i någon fosterliknande ställning men slussades vidare och fick medalj (ingen prispall då det tycktes vara någon som gått i mål på en snabbare tid än jag… mycket oklart), blomma, bagel (only in the U.S.), äpple och vätska. Hittade en bänk där jag satte mig för att andas och Nina joinade inom kort.

Sanna korsade mållinjen bara några få minuter efter och vi insåg att det var klart. Vi hade sprungit 10km i Central Park. Och vi hade nått våra mål 52 respektive 60 minuter som vi tränat för hela våren. Helt galet. We made it! Fantastiskt arrangemang, lopp och upplevelse!

Möra men lyckliga har vi idag tagit oss an ytterligare lite shopping och Brooklyn Bridge. Ikväll väntar sista kvällen i New York och imorgon bitti är det yoga med Simon i Central Park.

Vilken dag, vilket lopp, vi är så lyckliga och stolta!

Här är klockan 06:30 och jag har legat vaken sedan 04:40. Svårt med tidsomställningen visst 🙂

Igår körde vi det absolut sista löppasset med Simon. Det tillsammans med resten av Wellnessgämget som ska springa milen. Vi är ett gäng härliga tjejer med blandade åldrar och ambitioner.

Igår gick vi också highline och vidare till en juicebar där vi drack kallpressad juice tillsammans.

Efter det spenderade jag och Johanna resten av dagen till fots, vi gick från union park längs med femte avenyn till central park och vidare till broadway och upp till vårt hotel på upper 76th west. Det blev en lååång promenad fylld med shopping och sevärdheter.

Jag bara ÄLSKAR den här staden och går runt med ett fånigt flin på läpparna hela tiden. Detta är verkligen en fantastisk upplevelse. Idag ska vi på sigtseeng och jag hoppas få se etn skymt av frihetsgudinnan och broklynbridge.

Imorgon springer vi loppet. Wiiiieeee!!!!

 Bilder från en FANTASTISK morgonjogg i central park. Den här standen är amazing. Vilken härlig resa!!

Nu ger vi oss ut på morgonjogg i Central Park! Sen väntar frukost och frukostföreläsning med Lätta. Temat? Frukost!

Framme i NYC som bjuder på 27 grader!

Om ca 4 timmar ringer min klocka och jag börjar resan till New Yooooooork!!!

Nu lyfter jag snart mot NYC! Två veckors vistelse där med framför allt mycket omvärldsanalys (inom träning alltså) på agendan. Första dagarna blir tillsammans med Wellness, Johanna och Sanna såklart. Sen stannar jag kvar i en vecka. Känns underbart skönt faktiskt, det har varit en hektiskt vår så det är lite semesterkänsla över resan även om jag kommer jobba mestadels.

Johanna körde sista ”riktiga” löppass igår, helt enligt plan. Backintervaller, ganska lätta sådana, för att toppa formen. Under veckan väntar en morgonjogg och därefter en kort, snabb distans. I övrigt vila för att toppformen ska infinna sig!

För Sannas del så håller jag alla tummar och tår att kroppen hinner bekämpa viruset!!! 🙁