Hon tog hem det förra året.
I år gör hon igen.
Sanna Nielsen är Melodifestivalens största vinnare.

Det har pratats om ödesår för Melodifestivalen.

Förra året var en smärre katastrof. Tittandet sjönk, antalet röster störtdök.
Kritiken mot programmet var vass och korrekt. Programledarna Nour El Refai och Anders Jansson fungerade inte alls. Paret var en nödlösning och sattes ihop efter att en rad mer kvalificerade personer tackat nej.
Många starka röster höjdes för att förändra allt, byta ut de ansvariga, tänka om.
Men Christer Björkman fick nytt förtroende, skruvade lite försiktigt i formatet, tog bort en låt ur delfialerna, skärpte upp Andra chansen, byggde ut finalen.
Nu fick vi första beskedet vad förändringarna betytt.
Första intryck – något tajtare. Mer glädje.
Men den stora skillnaden från förra året är – Sanna Nielsen.
Förra året tog sjöng hon hem tävlingen.
Nu blev hon kvällens stora vinnare på ett helt annat sätt.
Tillsammans med Robin Paulsson – som SVT försökt förmå leda Melodifestivalen i många år – stampade hon ner fötterna i en ordentlig svensk folkmylla och landade en supertrygg och underhållande sändning med såväl sång, skämt och informativ guidning.
Sandra Nielsen var bättre än jag trott. Mycket bättre.
Hon var sensationellt säker, rolig och avslappnad. En fröjd. Och fungerade fantastiskt bra med Robin. Manuset var också perfekt i avvägningen mellan skruvat, folkligt, smalt och brett.
Som sidekick fanns Filippa Bark, en idé som närmast kändest sorglig. Att inte Sissela Benn kan få gå vidare någon gång. Lite som att Maria Lundqvist skulle dyka upp som slitna Sally.
Men även denna lösning fungerade oväntat väl. Särskilt som Filippa Bark befriade oss från de krystade greenroom-intervjuerna när hon behandlade artisterna som statister för att få sina skratt. Utan att dissa konceptet.
Artisterna och låtarna då? Ja, där har inte mycket hänt. Förfärande brist på förnyelse präglar fortfarande tävlingen.
Men Melodifestivalen har ändå fått en nytändning.
Melodifestivalen känns glatt igen.
Det gör mig glad.

I kväll ser jag finalen av ”Blå ögon” i SVT.

He!
Sanna Nielsen (se ovan).

Eh?
Jessica Andersson tog sig till final. Vad har hon för ingångar in i folklighetssjälen egentligen?

Kulturkrocken började trögt.
Men landade i en musikalisk fest över gränserna.
”Lyckliga gatan” gjorde mig gråtig.

Det låter som ett kulturprojekt från ABF.

En ung relativt okänd rappare möter en ikonisk halvt bortglömd svenneartist för ett personligt och musikaliskt möte. De framför tolkningar av varandras låtar inför en liten men engagerad publik.
Nu var så klart nya ”Lyckliga gatan” mer än så. TV4 har hällt ner grundupplägget i sin underhållningsmaskin och ut kom en snyggt producerad förortsblandning mellan ”Så mycket bättre”, ”Jills veranda” och en Bobo Ericzén-dokumentär.
Först ut var rapparen Gee Dixon och inte-rapparen Arja Saijonmaa. Programledaren Matar ”Näääk” Samba tog oss med till förorten Visättra där Gee berättade om sin tuffa uppväxt, fylld av våld och mörker. Därefter drog killarna till Arjas sommarstuga mitt i den finländska skogsidyllen.
Kontraster, givetvis. ”Snacka om kulturkollision”, som Arja konstaterade när betongkillarna slog efter myggen och ryggade inför morgondoppet i den kalla insjön.
Mötet var trevligt, men ytligt och spänt. Lite vem är du vem är jag, levande charader. Artigheterna haglade men samtalet tog aldrig fart. De tycktes inte ha något att riktigt säga varandra och när killarna lämnade stugan kändes ”Lyckliga gatan” inte så lyckad.
Men sen gick artisterna in i var sin studio för att göra sina tolkningar. Och där hände något. Både Arja och Gee började lära känna varandra genom musiken.
Och i en mycket vacker slutscen tog programmet fart, fördjupades och blev känslosamt och samma gång. På en innegårdsfest mellan höghusen i Visättra framförde Arja och Gee sina låtar inför en brokig skara människor. Där samlades tuffa grabbar, äldre finska invandrare och barn. De allvarliga och fascinerade blickarna under kepsar och huvudsjalar, siluetterna av ensamma människor i miljonprogramsfönster, förhöjde upplevelsen av Arjas avskalade och känsliga psalmversion av Gees ”Molnen skingras”.
Och när en spontan dans utbröt under Gees version av ”Jag vill tacka livet” blev jag lite gråtig.…
Fint.

I kväll ser jag ”Sveriges mästerkock”.

He! 1
Näääk var en genuint charmig och trevlig programledar-upplevelse.

He! 2
”Överlevarna – det tionde året” var en fin skildring om att överleva. Och om att leva.

25 år har gått.
Vi fick en glimt av vad vi missat.
Jag blir förbannad.

Säsongens sista ”Tack för musiken” blev min säsongspremiär.

Jag kunde inte gärna slippa.
Inte när en av de största i min bok för en gångs skull skulle sjunga på scenen.
Inte när en av de roligaste och slagfärdigaste svenskarna skulle intervjuas om sitt värv.
Mauro Scocco klev ut ur kulisserna till en Niklas Strömstedt som just gjort en kortversion av ”Till dom ensamma” och sagt sig ha varit livrädd för sin gäst.
Den timme som följde var en ren fröjd. Strömstedts lågmälda intervjuteknik och tangerande musikerfarenhet landade väl. Och Scoccos svar kring musiken var bitvis intressanta, bitvis roliga.
Som det om skillnaden mellan konstformer:
”Två minuter framför en skulptur kan knappast få någon att gråta eller dansa som en galning. En ’shoutout’ till alla skulptörer där ute som kämpar på. Men musiken är the shit.”
Eller varför han inte turnerat under ett kvarts sekel:
”Jag sprang i pop-hamsterhjul hela 80-talet. Att sitta med fyra andra svettiga snubbar i en buss på väg till Mönsterås känns inte superlockande.”
Men framför allt var livemusiken en njutning. De känsligt förändrade och närmast perfekta poparrangemangen. Den ständigt underliggande melankolin. Låtvalen som var perfekta:
• I ”Jackie”, med fullband och Ratata-kollegan Johan Ekelund på klaviatur, visade Mauro inga spår av ringrostighet. Liverösten har nu ännu mer karaktär och komplexitet, färgat av levt liv.
• Fina ”Du är aldrig ensam”, duett med Tomas Andersson Wij, gav rysningar.
• ”Jag saknar oss” – kanske bästa låten han har gjort. (Tyvärr valde han att göra cover av Pluras cover-version. Ösigare. Och så bredbent att Scocco på håll ut såg ut som Lundell. Låten tappad både känslighet och nerv. Men han verkade ha skoj – viktigt.)
• Fläskiga avslutningen ”Sarah” fick mig att önska att programmet varit en timme längre.
Samtidigt blev jag förbannad på att mannen inte spelat en riktig konsert på 25 år.
What a waste.
Hög tid att göra något åt saken.
Förhoppningsvis var ”Tack för musiken” det avgörande steget tillbaka igen.

I kväll ser jag ”Stjärnorna på slottet”.

He!
Andrev Waldens orsaks-luddiga meddverkan men vassa rymdprat i ”Gomorron Sverige” var skoj.

Eh?
Jag borde nog ha sett fler ”Tack för musiken”.

Hon är härlig. Hon är bra. Hon är charmig. Begåvad. Rentav enastående.
Det är inte Helena Bergströms fel att säsongspremiären av ”Stjärnorna på slottet” ekar tomt.
Allt är nämligen ”Så mycket bättres” fel.

Det har nu fallit sig så att TV4:s systerprogram förändrat ”Stjärnorna på slottet” dramatiskt.
Förutsättningarna är nya. Som i vilka gäster SVT lyckas locka. Vilken artist vill numera sitta och dra sitt livs historia på ett slott när de kan välja det andra programmet och därmed få gratis liv i sina gamla låtar och dessutom ha möjligheten få en ny hit? Mossa och nostalgi står sig slätt mot en ny karriär och nya sköna slantar in på bakkontot.

De stjärnor som nu kan tänkas flytta in på slottet är inte i musikbranschen. Det är ingen slump att av årets fem deltagare är fyra och en halv av fem skådespelare (Özz Nûjen är minst 50 procent komiker). Det är främst skådespelare som vill ägna en dag och ett helt program åt att prata om sig själv – bara för sakens skull. För många Dramaten-skådisar är livet en enda stor monolog. …
”Den jag är mest spänd på att möta här är mig själv. Ska jag få ett av mina berömda vredesutbrott?” funderade Örjan Ramberg i en intervju då han just anlänt till slottet.
Men det värsta för ”Stjärnorna på slottet” är att ”Så mycket bättre” faktiskt innehåller konstnärliga framträdanden, stjärnorna får visa upp sin yrkeskunskap. Just detta gör slottets upplägg så mycket fattigare.

Deltagarna får försöka monologa sig fram bäst de kan genom att berätta sin barndom till frukost, sitt genombrott till lunch och sitt livs höjdpunkter till middagen. Det känns fattigare. Tommare.
Men det kan alltså inte lastas Helena Bergström. Hon visade upp alla sina goda sidor, bjöd på sig själv, skrattade och grät. Visst kan där ha funnits ett visst mått av skådespel men i så fall var det en väldigt trevlig teater.
Jag kan heller inte låta bli att se fram emot Rikard Wolffs dag då SVT lockade med trailercitatet:
”…och då fick jag beskedet: Pappa dog i ett samlag”.
Kan bli….mustigt.

I kväll ger jag ”Viva hate” en sista chans.

”Julstök med Lasse Kronér” är puttrigt, rörigt – och alldeles för stökigt.

SVT har grubblat.

TV4 har mutat in julen hårt. Ernst har haft ensamrätt på julmyset, maten, pysslet. ”Bingolotto” må ha närmast självdött men sprattlar till som en pigg vise man med sin uppesittarkväll dagen före julafton.

Nu kontrar SVT.

Och de väljer att inte uppfinna hjulet igen. Om nu Ernsts folkliga myspysigaste funkar så bra så är det väl bara att gå på samma
vinnande koncept?

SVT har Lasse Kronér.

De klädde honom i röd dräkt, grå mössa och en tomtesäck. De flög upp honom till Norrland. Och så sa de: ”Åk runt och var Ernst-julig i två program. Avsluta med uppesittarkväll. KÖR!”.

”Julstök med Lasse Kronér” – vad kan gå fel?

Jo, ganska mycket.

Mitt i allt stök glömde man bort en tydlig idé eller en röd tråd.

Det börjar med enkäter med ”vanlisar” om julmat, Kronér gör en ”Skavlan”-Niklas. Ibland ber han random folk att stoppa grejer
i säcken som ska ha någonting med julen att göra.

Plötsligt är han i ojuligt Stockholm och träffar Sarah Dawn Finer. Klipp till en Freja och hennes mamma
Karin som säger sig ska vara med och pyssla i ”uppesittaren” – omöjligt att förstå varför. Det visar sig senare att de är pysselbloggare.

Plötsligt är vi med en reporter hemma hos gamle vapeninspektören Hans Blix (luddigt vad han har med något att göra). Han berättar en anektdot och visar upp en matta, det känns som ett kasserat inslag ur ”Café
Norrköping”.

Sarah DF sjunger en jullåt och intervjuas
– om julen.

Nån odlar kål, en annan kör kålen i sin porsche. En ”kock-Zlatan” lagar rödbetor med Kronér i ett restaurangkök.

Reporter på Liseberg. Kronér på Posten.

Genom hela programmet sprängs kändisars ”julhälsningar” in. De flesta – bland andra David Batra, Göran Greider, Jan Bylund, Kajsa Grytt, Herman Lindqvist, Ken Ring och Björn Ranelid – är inspelade på bokmässan i Göteborg.

Hipp som happ. Ett mischmasch. Det känns som man hamnat i ett evighetslångt plockuppslag i Hemmets journals julspecial.

Det är så innehållslöst, så idéfattigt, så … stökigt. Både Kronér och SVT-tittarna förtjänar bättre än så här.

I kväll ser jag ”Homeland” (SVT1).

He!

Daniel Larsson är mycket bra i ”Blå ögon”.

Eh?

Vinjetten lider däremot av pinsamt ”House of cards”-komplex.

”Historieätarna” skaffade hockeyfrilla och for till 80-talet.

Quinn blev Jack Bauer i ”Homeland”.

Nostalgi är gott.

För Erik Haag måste 80-talsvistelsen ha väckt många glada minnen. Han blev nämligen spralligare och spexigare än någonsin.

Han letade efter sin ”key finder”, slängde sushi i champagneglas, sprang i cirklar runt Lotta i turkos joggingdräkt, pannband och klassisk walkman (eller freestyle, som vi kallade det).

Roligast blev en machomanspastisch när han hämtade jeans ur kylen à la klassisk Levi’s-reklam. Och sen försökte få uppmärksamhet av damerna vid köksbordet genom att kånka däck och coola till sig i skinnpaj och Ray-bans.

För oss som växte upp på 80-talet blev det en igenkänningsfestival. Lotta och Erik hade sin bästa tid i programmets historia, mådde bra, levde ut och satsade på sig själva.

Vi tittare smittades, småfnissade i en friktionsfri pastelltimme tv-underhållning. Som att små­äta på en päron i ugn med after eight.

Det är två veckor sedan ”Homeland” chockade oss med ett av de mest dramatiska avsnittssluten i seriens historia. Det var inte klokt, det som hände. Man kunde inte se det komma. Och ovissheten som hängde kvar – magnifik. Cliffhangern var planerad – eftersom thanksgiving och sändningspaus var på ingång behövde chockeffekten och gapandet bli dubbelt så stort som vanligt.

SVT hade tänkt att hålla ”Homeland”-fansen på halster i TRE veckor eftersom ”Musikhjälpen” snodde seriens tablåtid. Lyckligtvis insåg SVT idiotin i detta och meddelade att de ämnade lägga ut ett nytt avsnitt i Play. Det publicerades exakt 22.00 – den vanliga tablåtiden.

Varför? Ja du. Det var ju inte live-tv vi snackade om. Och några rättighetsproblem lär det inte ha handlat om. Kanske har tablåtalibanerna fort­farande viss makt.

Men vi ”Homeland”-älskare ska inte klaga. Vi slickade i oss ett actionfyllt avsnitt och konstaterade att flirtarna mot ”24” blir allt intensivare.

”24” fast med mer hjärna och svärta.

Heja.

I kväll: ”Veckans brott”.

He!

Satan i gatan vilken vecka det tycks bli i ”Paradise hotel”. (TV3)

Eh?

Inte ens i ”Julkalendern” får vi en vit jul. (SVT1)

 Valrörelse – igen.
Avspark i extrainsatta, trubbiga, essiga och robotstyrda ”Agenda”.

Kämpa Sverige! Efter SD:s absurda uppvisning i tisdags stod det klart att allt skulle braka. Då stod Vikarien inför Sveriges rullande kameror och tilläts köra en halvtimmes partiprogramsförklaring med 90-procenthaltig främlingsfientlighet.

Gårdagens uppvisning stod Stefan Löfven för. Något hände med Löfven i går. En skiftning. Vi fick oss en potentiell landsfader. Jag tror det var vreden. Under presskonferensen efter riksdagens budgetvotering klev han upp i diverse livesändningar och levererade sitt livs tal, utan vare sig manuskort eller medieträning. Han stod rakt upp och ner och uttryckte sin upprördhet och ilska inför allianspartiernas fullständiga ointresse av att försöka lösa denna palamentariska och demokratiska råbandsknop.
Återhållsam, men arg. Kontollerad med anad bullrande ilska. Besviken och för-e-bannad. ”Alliansjävlar.” Aldrig har man gillat honom så mycket.
Aldrig har man avskytt principiella, oresonliga partiledare mer. Aldrig har Jan Björklund känts så fel att leda ett socialliberalt parti.

I specialinsatta ”Agenda” fick vi perspektiven samlade. Det var en imponerande kavalkad av gäster utan spets. Där fanns varken Löfven eller kurragöma-lekande Fredrik Reinfeld. Där fanns inte Sören Holmberg. Där fanns inte heller Jimmie Åkesson-vikarien, utan istället Richard Jomshof, SD, tänkt ny partisekreterare som lät och såg ut som en sadistisk läkare. Den robotlika Annie Lööf dök upp och försökte låtsas att hon tagit ansvar, sträckt ut en hand, som inövat fortsatte babbla om att allt ansvar ligger på Löfven.

Det hela programleddes av den ännu mer robotlike Anders Holmberg – en Conan O’Brien-look-a-like minus rött – som ser ut att bli styrd via joystick och öronsnäcka från kontrollrummet. Men. Dit kom också den fantastiska Katarina Barrling och en allt skarpare Magdalena Andersson. Där fanns Göran Greider och Sakine Madone och essen Karin Pettersson och Peter Wolodarkski. Det extrainsatta ”Agenda” blandade och gav. Den extrainsatta valrörelsen har börjat. Orkar vi en vända till?

Torsdagkvällen: ”Jul med Ernst”.

He!

”The affair” på HBO Nordic. Inte alls dum.

Eh!
Thanksgiving, denna irriterande amerikanska helgvecka som hindrade nya avsnitt av ”Sons of Anarchy”, ”Homeland” och podcasten ”Serial”.

Listan skulle kunna göras lång.
Men här är de fem främsta orsakerna till att jag älskar TV4:s ”Torpederna”.

1. Liv Mjönes. Hon må ha varit Guldbaggennominerad, haft stora roller i filmen ”Kyss mig” och ”Hamilton” och ”Ettor och nollor” men för många av oss är det ett magnifikt genombrott hon gör i ”Torpederna”. Hon har hon en naturlighet och fräschör som svensk film och tv skriker efter. Liv Mjönes äger varenda scen och bildruta hon medverkar i. Bakom rollen Camillas positiva och sammanhållna fasad anas ett vilt snurrande inre. Jag längtar tills det brister.

2. Felix Herngren. Hans bolag producerar, han själv regisserar och agerar showrunner. Han vågar vila i detaljer, stannar ibland upp för en slowmotion och leker runt med andra auteur-egenheter. Han får också liv i skådespelarna på ett sätt vi sällan ser i svenskt drama. Framför allt tycks han ha särskilt gott handlag med Liv Mjönes, rätt ofta hör man Felix egna betoningar och säregna meningsmelodi i Camillas repliker. Perfect match.

3. Bifigurerna. Ljudet av händer som smörjer in handkräm. Ett mmm:ande som svar till allt. Det bleka, lakoniska uttrycket. Handläggaren på arbetsförmedlingen, briljant nedspelad av Malin Alm, är bara en av alla underbara bifigurer som susar förbi i ”Torpederna”. Avfallsbrännaren ”Agge” (May-Britt Carlsson) var en annan nu senast vars fascinerande ansikte Herngren utan vidare vågade vila i. ”Varuhuset”-stjärnan Marika Lindström är fint återsende, Härenstam likaså, Dragomir Mrsic vräker ur sig oneliners, gamle gladiatorn Roger Zapfe är fin som en dum mågangster. Listan bara fortsätter växa för varje avsnitt. Kanon-castat.
4. Den komiska ångesten. Murphys lag drabbar vår huvudperson hårt, vi vet alla vart det bär, det är både plågsamt och njutbart att se hur oturen grinar Sonny i ansiktet. Vattenskada – ”vi friskrev oss från dolda fel”. Sonny får jobb av präst – präst hittar lik – Sonny råkar döda präst. Och så vidare. Det är en klassisk motor i denna genre men funkar verkligen.
5. Torkel Petersson. Jag är egentligen ingen stor fan. Men huvudrollen Sonny är som gjord för hans tafatta, lågmälda, drumliga men godhjärtade uttryck.

I morgon: ”Aftonbladet morgon”.

He!
”Vinterstudion” betyder myz.

Eh?
Zlatan-sketcherna i ”Partaj”.

Romantik i ”Historieätarna”.
Det var som förr.
Bara fler män.

Det mesta var sig likt. En trevlig öppningsketch med Erik Haag och Lotta Lundgren. Samma vinjett. Erik visade snoppen för en generad kostymör. Sen var vi i gång.

I säsongspremiären gav sig historieätarna på det tidiga 1899-talet och Romantiken. Mycket av allt. Känslor, naturdyrkan, fett, brännvin – och en massa socker på allt.
Många män fick passera revy. Tareq Taylor stod vid spisen. Rickard Tellström, måltidshistorikern, Ebbe Schön, folklivsforskare, Horace Engdahl, E-Type, Rickard Tellström igen, Edward Blom, Robert Aschberg, Jon Rekdahl, musiker, historikern Bo Eriksson, historikern Christopher O’Regan och Jan Garnert, etnolog.
En härlig fotbollselva. Den kvinnliga laguppställningen? Sanna Nyström, kostymör, idéhistorkern Elisabeth Mansén, samt Helen Castenbrandt, medicinhistoriker.
Många gäster alltså. Skev könsfördelning.
”Här kommer Rättviseförmedlingen – jag vill också vara med”, skrek Lotta i en av humorscenerna där hon med påmålad mustasch kuppade in sig i en manskör.
Det skorrade lite efter programmets mansparad.
Men. Erik och Lotta och producenten Karin af Klintberg har igen lyckats skapa ett rasande trevligt, underhållande och lärorikt program.
Formatet har satt sig. Det fungerar. Det är bra tempo, en fin komposition av fakta, historia, upplevelser, humor och snygga bilder.
Och framför allt är det Erik och Lotta som lyfter upplevelsen. De har en fin kemi. De kompletterar varandra. De är avslappnade, roliga – och har genuint roligt ihop. Det är svårt att värja sig.
Man har också lärt sig att tycka om deras egenheter. Tidigare fann jag de menande, sökta och för långa blickarna in i kameran irriterande. Nu är de charmiga.
Också Haags överspelade och förväntat oväntade upptåg känns nu mer lätthanterliga.

I kväll missar jag inte fotbollslandskamp i TV4.

He! 1
Mästerspelaren Smail är äntligen tillbaka i ”Paradise Hotel”.

He! 2
”Homeland” är fortsatt starkt.

En fluga, några diskokulor och en yuccapalm i en fikahörna.
Perfekt för en allsvensk prisgala.

Inga krystade humornummer.

Inga svulstiga Martin Stenmarck-uppträdanden.
Inga röda mattor, kungligheter eller smokingar.
Och total avsaknad av platta tacktal.
Bort med finköret, krafset, lull-lullet.
In med en yuccapalm, några diskokulor, ett par vepor i en uppimpad fikahörna och en skål med något som kan likna smågodis.
Och framför allt – in med folk som brinner för fotboll, för Allsvenskan.
Jag råkade snubbla över C Mores sändning av något som kallas ”Allsvenskans stora pris”.
Den hade varit oerhört lätt att missa. Ingen stor kanal sände, inga inför-artiklar, obefintlig pr.
Vi som ändå lyckades snubbla in på C More vid rätt tid fick genuint trevliga 90 minuter. Allsvenskan skulle summeras och priser skulle delas ut. Bakom Allsvenskans stora pris står C More, magasinet Offside och Svensk elifotboll. Juryn som avgjorde majoriteten av priserna var de allsvenska tränarna, de allvenska lagens lagkaptener samt 32 journalister och experter. Välkomponerat.
Huvuddelen av sändningen ägde rum i C Mores vanliga fotbollsstudio, som dagen till ära var utsmyckad med några diskokulor i taket. That was it. Som vanligt höll Lasse Granqvist – iklädd fluga! – lådan och Jens Fjellström sidekickade. De flankerades av sympatiske Johan Orrenius, chefredaktör på Offside och andra C More-profiler. De visade rakt och med grafisk minimalism upp finalisterna och vem som vunnit priserna. Ute i ett dåligt förtäckt fikarum stod reportern Jonas Dahlquist och mötte upp vinnarna som efter kort intervju fick sätta sig vid ett runt köksbord med en flaska öl och en liten skål med smågodis.
Så enkelt. Rakt. Genuint.
Vi fick the nitty-gritty av en normal fotbolls-gala – årets mål, årets tränare, tabbarna och fina hyllningar av de bortgångna – men slapp allt det andra tjafset som måste tryckas in i en gala som av hävd ska äga rum i en glob.
Stort och pompöst är inte alltid bäst.
Det här var en gala i en kostym som lirade perfekt med Allsvenskan. Och som var fantastisk att snubbla in i.

I kväll ser jag ”Idol”.

He! 1
Stora prisvinnaren Markus Rosenberg sken av ett zlatanskt självförtroende.

He! 2
”Ska vi göra slut” (Kanal 5) är ett underbart lågmält, mänskligt och varmt program.