Arkiv för kategori CMore

- Sida 1 av 1

Freak show spökar med våra nerver

av Stefan Hedmark
american-horror-story-massacres-and-matinees-108870

Att skrika “bu!” i ansiktet på dig så att du rycker till kan vilken byfåne som helst.

Men att krypa in under skinnet på dig kräver mer sofistikerade talanger.

Det är inte bara Parneviks som bor i Jupiter, Florida, utan betydligt läskigare figurer. Den fjärde säsongen av skräckantologin “American horror story” (med undertiteln “Freak show”) utspelar sig också där, fast 1952.

I går kväll var det premiär på Kanal 9, som även har lagt beslag på “The walking dead”. Det är inte helt lätt med skräck på tv. De verkligt blodisande effekterna uppnås i en mörk biosalong, inte i ditt upplysta vardagsrum där du har ena ögat på tv:n, andra ögat på en sms-konversation.

“The walking dead” slänger halvruttnade tarmar i ansiktet på oss med sådan tät frekvens att vi, liksom seriens rollfigurer, med åren har blivit helt blasé. “American horror story” jobbar på ett annorlunda sätt. Varje säsong är en avslutad berättelse i en ny fasansfull miljö. “Freak show” introducerar en rad “cirkusfreaks”, där särskilt en lortig, knivmördande, kidnappande clown utmärker sig med ett opererat leende som får Jokern att framstå som blygsam.

Allting i serien är lite snett och ljudeffekterna spökar med våra nerver. Rollistan har fullblodsproffs som Kathy Bates (som Skäggiga Damen) och Jessica Lange, denna förhäxande Jessica Lange, som tyvärr lämnar serien efter den här säsongen.

Frågan är om de klarar sig lika väl utan henne. Men än så länge kan vi njuta av “Freak show”. Slänga skräckchocker i ansiktet på tittarna är ingen större konst. Att skapa en fasa som ligger och puttrar bakom chockerna är en större utmaning. Den fixar “Freak show”.

I morgon ser jag premiären av femte säsongen av “Game of thrones” (C More Series, HBO Nordic).

Ja

“American horror story” bjuder på ljuvlig 50-talskitsch, och den som går igång på nostalgi fick ju även en kick av en annan säsongspremiär på Kanal 9 i går – “Mad men”.

Nej

Men för den som inte är särskilt sportintresserad saknar “Mästarnas mästare” (SVT1) just den väsentliga delen, nostalgivärdet. I år har jag hört talas om tre av de medverkande.

Foto: FX

Kategorier CMore, HBO Nordic, Kanal 9, SVT1

En gala i allsvensk kostym

av Klas Lindberg
Galan

En fluga, några diskokulor och en yuccapalm i en fikahörna.
Perfekt för en allsvensk prisgala.

Inga krystade humornummer.

Inga svulstiga Martin Stenmarck-uppträdanden.
Inga röda mattor, kungligheter eller smokingar.
Och total avsaknad av platta tacktal.
Bort med finköret, krafset, lull-lullet.
In med en yuccapalm, några diskokulor, ett par vepor i en uppimpad fikahörna och en skål med något som kan likna smågodis.
Och framför allt – in med folk som brinner för fotboll, för Allsvenskan.
Jag råkade snubbla över C Mores sändning av något som kallas ”Allsvenskans stora pris”.
Den hade varit oerhört lätt att missa. Ingen stor kanal sände, inga inför-artiklar, obefintlig pr.
Vi som ändå lyckades snubbla in på C More vid rätt tid fick genuint trevliga 90 minuter. Allsvenskan skulle summeras och priser skulle delas ut. Bakom Allsvenskans stora pris står C More, magasinet Offside och Svensk elifotboll. Juryn som avgjorde majoriteten av priserna var de allsvenska tränarna, de allvenska lagens lagkaptener samt 32 journalister och experter. Välkomponerat.
Huvuddelen av sändningen ägde rum i C Mores vanliga fotbollsstudio, som dagen till ära var utsmyckad med några diskokulor i taket. That was it. Som vanligt höll Lasse Granqvist – iklädd fluga! – lådan och Jens Fjellström sidekickade. De flankerades av sympatiske Johan Orrenius, chefredaktör på Offside och andra C More-profiler. De visade rakt och med grafisk minimalism upp finalisterna och vem som vunnit priserna. Ute i ett dåligt förtäckt fikarum stod reportern Jonas Dahlquist och mötte upp vinnarna som efter kort intervju fick sätta sig vid ett runt köksbord med en flaska öl och en liten skål med smågodis.
Så enkelt. Rakt. Genuint.
Vi fick the nitty-gritty av en normal fotbolls-gala – årets mål, årets tränare, tabbarna och fina hyllningar av de bortgångna – men slapp allt det andra tjafset som måste tryckas in i en gala som av hävd ska äga rum i en glob.
Stort och pompöst är inte alltid bäst.
Det här var en gala i en kostym som lirade perfekt med Allsvenskan. Och som var fantastisk att snubbla in i.

I kväll ser jag ”Idol”.

 

He! 1
Stora prisvinnaren Markus Rosenberg sken av ett zlatanskt självförtroende.

He! 2
”Ska vi göra slut” (Kanal 5) är ett underbart lågmält, mänskligt och varmt program.

Dorsins parodi är en underbar humorventil i valspurten

av Sandra Wejbro

Spoils_of_Babylon_logo

Parodier är en svår genre.

Originalet är oftast så mycket roligare i sin omedvetenhet.

”The spoils of Babylon” (C More) driver med 70- och 80-talets episka miniserier som byggde på bestsellers, typ ”De fattiga och de rika” och ”Törnfåglarna” (gissningsvis är det referenser som susar över huvudet på en yngre publik).

Tobey Maguire spelar Devon, adopterad son till oljemogulen Jonas Morehouse (briljant spelad av Tim Robbins), som under ett eklektiskt liv (han knarkar, krigar, blir poet, undervattensforskare) försöker bekämpa sin incestuösa kärlek till styvsystern Cynthia (Kristen Wiig).

Seriens sex avsnitt är ojämna med några höjdpunkter (Devons giftermål med en brittisk skyltdocka) och

Will Ferrell som Eric Jonrosh.
Will Ferrell som Eric Jonrosh.

många transportsträckor. Roligast är inramningen där Will Ferrell som seriens ”skapare” Eric Jonrosh presenterar varje avsnitt som en Orson Wellskt fabulerande Hollywoodgubbe och egoalkis. När han börjar vandra ut i tradiga eller obscena anekdoter klipps han tvärt av, som om även kamerapersonen tröttnat.

Tyvärr är det i övrigt för mycket ”titta vi försöker vara roliga” i stället för att verkligen roa, som en alltför utdragen Saturday night live-sketch. I SNL parodieras med jämna mellanrum såpoperor under titeln ”The Californians”, men i det korta formatet blir de återkommande klyschorna (överdriven västkustdialekt, utdragna väganvisningar, chockade ansiktsuttryck till dramatisk musik) bara kul.

Problemet är att det är svårt att slå originalen i deras ytterst ofrivilliga komik – den romantiska storslagenheten i miniserierna och de bisarra förvecklingarna i såporna.

Henrik Dorsin.
Henrik Dorsin.

Det gäller även Henrik Dorsins valspecial i den politiska humorserien ”Folkets främsta företrädare” på SVT Play där han spelar alla roller i en fiktiv partiledardebatt. Men där är det snarare extra roligt att Dorsin inte behöver göra sig till särskilt mycket för att det ska bli humor. Det är ju så här det tyvärr ser ut.

På gränsen till genial är ”Fredrik Reinfeldts” slutreplik där han genom sin röst hypnotiserar medelklassen att glömma orättvisorna och leva kvar i sin drömvärld.

Se denna underbara humorventil för att orka sista veckans valspurt.

I kväll ser jag ”Du gamla, du fria”, en dokumentär om hemtjänst och äldrevård, på TV4 21.00.

Ha!

SVT har under helgen visat fina Brasse Brännström-filmerna ”En kille och en tjej” och ”Två killar och en tjej”. Se på SVT Play om du missade.

Gah!

Alla valdebatter. Är man en oansvarig samhällsmedborgare om man börjar känna sig lite trött?

Barbari och genialitet i dystra Soderbergh-dramat ”The Knick”

av Sandra Wejbro
Strax innan det blir blodfest i ”The Knick”.
Strax innan det blir blodfest i ”The Knick”.

Folk dör som flugor.

Läkarna i ”The Knick” är pionjärer på outforskad mark – hela tiden vinglande på gränsen mellan barbari och genialitet.

Hollywoods tidigare storfräsare Steven Soderbergh har tagit steget från drömfabriken via prisade tv-filmen ”Behind the candelabra” till Cinemax nya storserie ”The Knick” (CMore/HBO Nordic). Clive Owen spelar John Thackery, en våghalsig läkare och nihilistisk kokainist, som styr och ställer på The Knickerbocker hospital i New York i början av 1900-talet.

Det här är knappast en ordinär sjukhusserie. Kirurgi är fortfarande en experimentell verksamhet där blodet forsar och patienten endast överlever om hen har tur. Thackery är en vetenskaplig pionjär som bedövar eventuella dubier och känslor med kokain (en laglig sysselsättning på den tiden). Han är en synnerligen oheroisk hjälte som protesterar när sjukhusets framsynta sponsor Cornelia Robertson (Juliet Rylance) anställer Algernon Edwards (André Holland), en briljant afroamerikansk läkare.

Sjukhuset sjuder av rasism, sexism och klassförakt. Patienter skaffas med mutor och våld ute på New Yorks gator.

”The Knick” bygger långsamt upp en rätt mörk historisk verklighet. Efter att ha sett de två första avsnitten är det fortfarande svårt att bedöma om den är på väg mot något stort eller bara medelmåttigt. Men skildringen av framstegets pris och balansen mellan drivkraften att hjälpa och känslorubbad äregirighet är hittills ganska fängslande.

I SVT1 drog valrörelsen igång med en jobbdebatt som snart hettade till i Malmö-blåsten. Veteranen Anne Lundberg stod stadigt när politikerna brakade loss medan nye programledaren Leo Razzak, till vardags entreprenör, hade lite mer av en frifräsarroll.

Han hade exempelvis åkt runt i Sverige och träffat ”vanliga människor” som fick le in i kameran efter att ha berättat om sin situation. Att väljarna inte orkar bry sig om inte problemen får ett sympatiskt mänskligt ansikte är en politisk tv-klyscha.

I kväll ser jag ”The school”, en omtalad och inspirerande brittisk dokumentärserie på SVT Flow. Missa inte inför höstens riksdagsval!

Ha!

”Hela England bakar”-maraton på Sjuan. Ljuvligt.

Gah!

Underhållande ”Stopptid deluxe” (SVT2) är över för den här säsongen. Trist.

Sekter och strypsex i förbryllande ”The leftovers”

av Sandra Wejbro
Den vitklädda, rökande sekten i ”The leftovers”.
Den vitklädda, rökande sekten i ”The leftovers”.

Förvirringen efter ”Lost” var inte nog.

Nu är Damon Lindelof tillbaka med minst lika förbryllande ”The leftovers” (CMore/HBO Nordic).

Plötsligt försvinner två procent av jordens befolkning – helt utan förklaring. När en mamma vänder sig mot barnstolen i bilen är bebisen spårlöst borta, de nervpåfrestande skriken bytta mot obarmhärtig tystnad.

Justin Theroux som melankolisk polischef.
Justin Theroux som melankolisk polischef.

Tre år senare försöker befolkningen i lilla Mapleton att handskas med sin sorg. Det som hänt liknas vid det kristna begreppet ”rapture” (uppryckande) där Jesus hämtar de troende ”upp till skyarna” och ger näring till framväxten av diverse märkliga profeter. Mitt i alltihop står den dystre polischefen Kevin Garvey (Justin Theroux), vars hustru Laurie (Amy Brenneman) lämnat familjen för att gå med i en vitklädd, ständigt rökande sekt. Deras uppgift är att påminna folk om att de har blivit lämnade kvar.

Sonen Tom ger sig i lag med en annan sektledare – den Charles Manson-liknande haremgurun Wayne. Yngsta dottern Jill deltar apatiskt i festlekar med inslag av strypsex och självstympning, allt till ett soundtrack av Patsy Cline, Otis Redding, Al Green och James Blake.

”The leftovers”, som bygger på Tom Perrottas bok med samma namn, har höga pretentioner, originalmusik av den klassiske kompositören Max Richter och är överlastad med djurmetaforer och religiös symbolik. ”Lost”-skaparen Lindelof låter modigt nog sin nya serie vila i tystnad och närmast förlamande sorg. Sonen Tom läser Albert Camus existentiella klassiker ”Främlingen”, men den bok jag tänker på är snarare hans mindre kända ”Pesten” där en epidemi lockar fram det bästa och sämsta ur stadens medborgare.

Precis som i ”The leftovers” är ensamheten central. Och frågan om hur man ska hantera all förlust och sorg.

– Alla älskar hjältar. Vi ska gå igenom staden och gråta en skvätt för att sedan gå vidare, säger stadens hårdnackade borgmästare när de planerar högtidlighållandet av katastrofen.

– Ingen är redo att må bättre. Vi är redo att explodera, svarar polisen Garvey.

Om ”The leftovers” verkligen är en blivande klassiker återstår att se, men första avsnittet bådar gott.

I kväll fortsätter jag att se åttondelsfinaler i fotbolls-VM (SVT/TV4).

Ha!

Galna kanalbyten under Nigeria-Frankrike-matchen (SVT1, SVT2, Kunskapskanalen och tillbaka). Får tittarna på tårna.

Gah!

Deppigheten över de som nu tvingas lämna VM är större än glädjen över de som vinner.

TV3 är som en dåligt vädrad sommarstuga

av Stefan Hedmark
24-Live-Another-Day-618x400

En rafflande comeback.

Ett knippe nya tv-serier.

Men trots ”24” lyckas TV3 ändå med att kännas som en dåligt vädrad sommarstuga.

I gårdagens tv-krönika skrev Martin Söderström om hur VM-febern vägrar infinna sig. Välkommen till mitt liv – jag har inte ens en längtan efter att bli smittad. Men total öken är det inte i de övriga tablåerna. TV3 visar ”24: Live another day” varje tisdag, den 12 avsnitt långa comebacken för Jack Bauer, och den följs av  ”Intelligence” på samma kanal.

”24” lider visserligen av det faktum att det känns som att inget förändrats sedan sist. Vi har ju trots allt sett Jack på flykt förr, alltid i ett desperat försök att övertyga presidenten om att endast han vet hur terroristerna ska slå till framöver.

Och att Stephen Fry spelar den brittiske premiärministern, det lät ju lysande från början… Men vad är poängen med att anlita Fry om premiärministern inte får stå ut på något sätt? Här försvinner han helt.

Men kanske utvecklas hans roll längre fram? Det är ju det som är grejen med ”24” – överraskningarna. Det som alltid fungerade förr gäller även nu. ”24” är en oerhört driven, 60 minuter (med kisspauser) lång actionsymfoni, med välsvarvade tonartshöjningar som förändrar allt,  just när man tror att man lärt sig nynna med.

”Intelligence” är i jämförelse falsksång, en för all del påkostad men trist cyberserie där klickandet bakom blåflimrande datorskärmar alltför sällan matchas av samma driv som i ”24”. Det är heller inget vi behöver investera så mycket i. Serien är nedlagd i USA, liksom två andra av TV3:s sommarsatsningar, ”The Michael J Fox show” och ”The crazy ones”. Sommar-tv brukar beskyllas för att innehålla repriser, men TV3 lyckas med konsttricket att visa nytt men ändå få oss att känna som att det är gammal skåpmat.

I kväll börjar jag beta av andra säsongen av ”Orange is the new black” på Netflix.

Ja!

Magnifik avslutning på en lysande säsong av ”Game of thrones” (HBO Nordic, C More Series).

Ja!!

Tony Hale, fantastiskt rolig med små medel, i ”Veep” (HBO Nordic, C More Series).

Allt bleknar i jämförelse med Louis CK:s genialitet

av Sandra Wejbro
Den trebenta hunden. En bild av lycka.
Den trebenta hunden. En bild av lycka.

En trebent vovve haltar in i tv-serien ”Louie”.

Problemet med denna genialitet är att allt annat bleknar i jämförelse.

TV4 Komedi visar fortfarande repriser av tredje säsongen, men Louis CK har sedan länge gått vidare och lagt två år på att skriva de nya avsnitt som precis haft premiär i USA. Komikern har använt sitt ekonomiska och konstnärliga oberoende åt att skapa en säsong helt utan kompromisser.

Den existentialism som alltid funnits där får blomma ut. Louis CK har skapat något så udda som en komediserie nästan helt utan skämt.

Särskilt scenerna mellan Louie och hans två döttrar är monumentala. Som fingertoppskänslan när yrvädret Jane dragit ner lärarens kjol i ilska, men sedan djupt ångrar sig då hon ser kvinnans tårar. Barnen får bli små individer, fulla av motstridiga känslor, ångest och funderingar.

Föräldraskapet är komplicerat och Louie bråkar med sin ex-fru om barnen ska gå i privatskola eller vanlig. Han vill att de ska få lära sig om verkliga problem och träffa riktiga människor, hon anser att hans arbetarklasskomplex sätter barnens framtid på spel.

Med känslig hand massakrerar Louie sina egna fördomar om överviktiga kvinnor, han gör fiasko på en snobbig välgörenhetsmiddag och utser en surmulen gammal läkare med trebent hund till sin livscoach.

– Ingen bryr sig, välj en väg och gå den, muttrar läkaren irriterat. Det finns folk som föds som en hög organ och inte vet annat av livet än smärta.

Buttre doktor Yodas sista visdom är löjligt briljant i sin enkelhet:

– Det enda som är lyckligare än en trebent hund? En fyrbent hund.

 

Trots att fjärde säsongen ännu inte kommit till Sverige, hamnar all annan tv i dess skugga. Det är synd för onsdagskvällens intressanta djupdykning i hjärnans vindlingar i ”Kobra” (SVT1). HBO Nordics gotiska saga ”Penny Dreadful” lyckas bara hålla uppe intresset i ett avsnitt, sen tappar den fokus bland seanser, halvdöda, Frankenstein-monster och Oscar Wildes Dorian Gray. Aftonbladet TV arrangerade en rivig EU-debatt i ”Partiprogrammet”.

Men dessa texter förblir tyvärr oskrivna. Och allt är Louis CK:s fel.

 

Ha!

”Please like me”, SVT Flow. Fantastiskt charmig australisk komediserie om vänskap, familj och att komma ut.

 

Gah!

Slutet på ”Secrets and lies” (SVT1). Vilket antiklimax.

”Girls” speglar den manliga genikulten

av Sandra Wejbro
Hannah (Lena Dunham) och änkan (Jennifer Westfeldt) möts på Davids begravning.
Hannah (Lena Dunham) och änkan (Jennifer Westfeldt) möts på Davids begravning.

Döden har drabbat Hannah i ”Girls”.

Plötsligt ställs självupptagenheten på sin fula spets och ger serien en dimension som tidigare mest bara anats.

I en hyllad ”Saturday night live”-sketch får gänget i ”Girls” sällskap av en femte väninna – albanska Blerta spelad av Tina Fey. Blerta påpekar att Hannah (vanligtvis spelad av Lena Dunham) klär sig som en bebis och tröstar henne:

– Men det blir bättre, du är ju bara 15 år gammal.

– 15, jag är faktiskt 24!, svarar sketch-Hannah.

– 24! Vad är det för fel på dig? säger Blerta.

Kontrasten mellan New York-kvinnornas navelskåderi och misären Blerta upplevt sätter fingret på kritiken ”Girls” fått utstå. Det är självupptaget, meningslöst och varför all denna omotiverade nakenhet? Kritiken är hätsk på ett sätt som sällan drabbar manliga huvudpersoner (de hopplösa snubbarna i ”Entourage” var väl bara…charmiga?).

Men nu har något hänt, och här är det läge att varna för spoilers från tredje säsongen som visas på HBO Nordic och CMore.

Hannahs förläggare David hittas plötsligt död i Hudson-floden, och flickvännens känslokalla reaktion chockar Adam (Adam Driver). Det enda hon bryr sig om är huruvida framtiden för hennes bok följt med David ned i hans grav.

Hannah beklagar självupptaget sin oförmåga att sörja vännens död. På begravningen träffar hon Davids änka som i förbifarten nämner att alla makens bokprojekt lagts på is av förlaget. Med panikslagen blick pressar Hannah hustrun tills det brister:

– Om jag ger dig ett tips på en ny förläggare, lovar du att ge dig av härifrån omedelbart? väser änkan föraktfullt.

Här visar Hannah en hänsynslöshet som vanligtvis hör den manliga genikulten till – men då med ett visst romantiskt skimmer över sig.

För henne betyder boken precis allt. Precis som geniförklarade JD Salinger avskärmade sig från sina barn för att skapa stor litteratur är Dunhams rollfigur beredd att gå obehagligt långt.

När Hannahs pappa försöker berätta om ett läkarbesked, men avbryts av dotterns förlagsbabbel anar vi en annalkande katastrof.

Äntligen har det stora vemodet rullat in – även över ”Girls”.

I kväll ser jag ”Min sanning: Cecilia Uddén”, SVT 2 kl 20.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Adams urspårade syster Caroline (Gaby Hoffman) stjäl alla scener i ”Girls” just nu.

Gah!

Inget nytt ”True detective”-avsnitt förrän nästa vecka. Väntan är olidlig.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB