Vad klagar ni på? ”Allsång på Skansen” är ju i kanonform. Det har knorrats en del på ”Allsång på Skansen”, har jag sett. Jag hade dock inte sett mer än premiäravsnittet förrän gårdagens program. Nu såg jag såg ingenting av kritiken som riktats mot programmet och Petra Marklund. Istället fann jag ett helgjutet, välproducerat allsångsprogram utan tydliga skavanker.

Petra är tydligt varmare i kläderna. Hon öppnade starkt, satte presentationen, och hade en härlig intervjustund med Laleh. Artisterna utgjorde denna kväll en perfekt mix för en folklig och festlig timme på Solliden-scenen. Ison och Fille gjorde fina saker. Hiphop funkar alltid bra på Skansen och är numera lika folkligt som hårdrock och schlager. Fredrik ”Bounce-Benke” Rydman skapade alldans på Skansen och fick såväl tanterna, ”Babsan”, Zara Larsson som Bosse Bildoktorn och de andra i publiken att dansa i bänkarna.

Produktionen visade fingertoppskänsla när de bokade in Annika Herlitz för att framföra ”Slå dig fri” från filmen ”Frost”. Herlitz handplockades av Disney för att göra den svenska dubbningen av Elsa isdrottningen. Och nu dök hon upp – i en isklänning! Jubel bland mina barn. Rysningar hos mig. Hon gjorde ett extremt skickligt framförande och det var kul att till slut faktiskt få se den artist jag fått lyssna mest på i sommar. Hade också gärna hört en intervju med henne – den ende på scenen som man faktiskt inte vet någonting om och som en enminutare med Petra skulle ge något. Istället fick hon leda en allsång. Petra och The Real group sjöng en medley-hyllning till Alice Babs med en rörd Titti Sjöblom och familj på plats i publiken.
Fint.

Laleh började och avslutade ”Allsången” och körde sen en timme till i ”Allsångscenen är din”. Laleh är alltid briljant, men har svårare att hänföra en allsångspublik på plats och framför tv:n än publikeuforiker som Tomas Ledin och Håkan Hellström. Enda invändningen mot Lalehs stora kväll: det går inte att specialarra en allsång. Det leder till musikalisk förbistring mellan artist och publik.

I morgon kväll tittar jag på de sista avsnitten av ”24” på Viaplay.

He! Allt och alla är härliga och underbara enligt Petra. Det tycker jag bara är härligt och underbart.

Eh? Varför gick produktionens instruktioner till Petra ut i tv under ett musiknumrer? Ljudtekniken måste skärpas upp.

Friska fläkten Lotta Schelin gör succé direkt.
Nu står det klart vilken elefant Erik Hamrén har varit i SVT-studion.

Det var klart på förhand.
Men det är nästan så att vi hade glömt det.
SVT hade en super-sub på bänken.
Bytet hade annonserats i förväg. Bytet var planerat.
SVT visste från start att Erik Hamrén inte höll för ett helt mästerskap. De hade en back-up att skicka in under sista kvarten. När Hamrén gått på pumpen om och om igen, när SVT haft problem att flytta ner sin stjärna i en mindre roll, när det verkade som mest hopplöst och stagnerat – ja då plockade SVT fram sitt ess ur den rockärm vi glömt bort.
När VM-studion öppnade sina dörrar till slutspelet var det som att någon öppnat ett fönster mot den där stranden vi alla kan se bakom myssoffan. Borta var den statiske, stele, tv-rädde Hamrén. Istället stod bredvid Nannskog och Pops en kvinna som född för att prata viktig fotboll i tv.
Lotta Schelin är en stor begåvning på fotbollsplanen. Och hon visade direkt att hon även är en stor begåvning i tv. Hon är antitesten till Hamrén. Hon formulerar sig som en tv-producents våta dröm – koncist, snabbt, verbalt, analysiskt. Det var en njutning att se.
Resten av gänget i studion fick direkt mer syre, mer liv, piggnade till. Stämningen var så mycket bättre att jag förstår att jag undervärderat det problematiska med SVT:s beslut att ta in Hamrén. Journalisterna har visat distans då de om bara några veckor ska hamna i ett granskande och kritiskt förhållande till Sveriges förbundskapten. Svårt att hitta teamkänsla och grupptillhörighet då. En elefant står ju i rummet.
Nu är elefanten borta, där står nu Lotta Schelin där, charmig och karismatisk, lätt att gilla.
Klart alla kan slappna av, öppna upp, släppa loss. Klart det blir bättre sändningar.
Den på SVT som tog beslutet att ta in Erik Hamrén borde ha förstått komplikationerna.
Men nu vänder vi blad.
VM:s mest dramatiska tid är här. SVT formtoppar.
Underbara dagar framför oss.

I kväll missar jag inte Holland-Mexiko i TV4.

He!
Slutspelet fick en kanonstart med rafflande matchen mellan Brasilien-Chile.

Eh?
Brandao – vart tog du vägen?

Klass är klass.
Lindeborg håller än.

För många började VM med SVT:s dokumentär ”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer”. Vi kastades tillbaka till sommaren 1994 med alla de där magiska ögonblicken som nu är en del av vårt kollektiva medvetande.

Jag har tänkt en del på de där gamla matchbilderna vi fick se igen. Kommentatorernas ord vid de avgörande lägena; Arne Hegerfors ”Nu firar vi midsommar i Pontiac silver doouum”. Bosse Hanssons ”och då kan vi inte förlora den här matchen med 1-2 som vi brukar göra i VM numera.”
Det var en annan ton då, ett annat sätt att referera tv-sport. Jag kan sakna den.
Men vi får lite av den gamla skolan även nu. Staffan Lindeborg var på plats i USA -94. Han agerade tredjekommentator bakom Arne och Bosse, men styrde bra matcher såsom semifinalen Italien-Bulgarien.
Jag gillar fortfarande Lindeborgs stil men jag har funderat på om det mest handlar om nostalgi, hur hans ordmelodi påverkar mig, gamla meriter. Det har hänt en del sen -94 och de senaste åren har Lindeborg inte fått chansen att kommentera så mycket högklassig internationell fotboll. Kommentatorer mår bra av träning, formen avgörs till stor del av att regelbundet vara ute och jobba på de stora arenorna. Svenska cupen och sim-EM borde inte räcka till.
Men under Belgien-Ryssland satt tajmingen nästan perfekt. Ibland föll han in i att rabbla efternamn, men det var okej. Rutinen, rösten, kunskapen är högsta kvalitet. Lindeborg är fortfarande guld.
Chris Härenstam är SVT:s försteval i Brasilien, det är han som teamar upp med stjärnan Glenn Strömberg.
Jag förstår det valet. Det måste dock kännas lite surt för Lindeborg.

Med Johanna Frändén framme vid ståbordet blir med ens dynamiken betydligt bättre i SVT:s VM-studio. Frändén har ett annat angreppssätt till fotbollen, har en bred koll som både inbegriper såväl det taktiska som det kulturella. Samtalet får nya vinklar, är viralare till sin natur, det har möjlighet att sticka i väg i djupled.
Behåll henne där nu, SVT.

I kväll fortsätter jag se VM.

He!
Hasse Backe, bäst just nu.

Eh?
TV4Play. Svajigare än Sydkoreas backlinje.

Tittar du inte på fotbolls-VM?
Här är fyra festliga anledningar till att du måste tänka om.

Hela världens ögon riktas just nu mot Brasilien och fotbolls-VM.

Vi svenskar har hittills bänkat oss framför tv:n, trots att vårt landslag inte kvalade in till turneringen. Matchen Brasilien-Mexiko lockade runt 1,5 miljoner tittare i TV4. Det är imponerande.
Men fortfarande väljer ju majoriteten av svenska folket bort VM.
Vilka märkliga typer ni är. Tycker ni det verkar trist eller?
Ni måste ha missat att det här är det festligaste fotbollsmästerskapet någonsin.
Här är fyra saker du inte har en aning om och som gör årets VM roligare än någonsin.

• Glenn Strömberg.
”Ieeauuu!” ”Oooouuuuhh!” Vi fotbollsälskare har haft en viss Glenn Strömberg-mättnad de senaste åren. Han har dykt upp i lite för många sändningar och i för många kanaler. Men under VM har han lagt i en ny växel som vi inte sett tidigare. Kronan på verket är hans ljudliga uttryck – soundtrack of dramatik. Och väldigt lustiga att höra.

• Den magiska sprejen.
Jag vet, det verkar helt sjukt, men domaren springer numera runt med en sprejburk bak på kortbyxan som den värste klottraren. Han halar fram burken vid frisparkar, ritar vit ring runt bollen, ett långt streck framför muren – och ingen vågar fuska med avstånden. Och efter 30 sekunder försvinner färgen som genom magi. Otroligt.

• Klockan.
Ni vet den där tråkiga fyrkantiga skylten som fjärdedomaren brukar hålla upp och som man aldrig ser vad som står på den? Ja, den är nu utbytt mot en mycket roligare, halvrund klocka som ser ut att ha fallit av en jätte i Lilleputtland. Mycket festligt att se, varje gång.

• Målkameran.
Mål eller inte mål? Som man kan irritera sig på felaktiga domarbeslut. I VM slipper vi detta. Med det som kallas Goal-Line Technology får domaren på en sekund en signal på sin klocka om det var mål. Som en hypermodern pushtjänst, alltså. Under matchen mellan Frankrike och Honduras var målkameratekniken helt avgörande. Som grädde på moset skrev VM-bollen Brazuca direkt på Twitter: ”Trust me. Goal.” Bananas!

I kväll fortsätter jag titta på VM.

Eh? 1
Chris Härenstam åkte på rännskita – och missade VM:s hittills roligaste match.

Eh? 2
Är det någon prestige-grej SVT sysslar med när de nu åter har placerat Johanna Frändén i avbytarsoffan?

Vi ville ha analys, fotbollsnörderi, jätteuppladdning.
Vi fick morgonsoffans sportpanel.
Befria Johanna Frändén.

Äntligen är VM i gång.

Men det tog sin tid.
SVT prövade vårt tålamod ordentligt. Den timslånga sändningen inför Brasilien-Kroatien var trögstartad.
Efter en sketchig inledning med André Pops och Daniel Nannskog som kramades på stranden hamnade vi i den rätt läckra studion.
Där var uppdelningen glasklar.
Ståbord = analys.
Soffa = mys och lullull.
Vi inledde vid bordet där bromancen mellan Pops och Nannskog fortsatte och Erik Hamrén på flanken kämpade på med sina floskliga svar och sitt hackiga, krampaktiga, yviga kroppsspråk.
Men efter bara ett par minuter landade vi i soffan. Och med ens försvann all nerv. Man undrade nästan om man hamnat i en av alla dessa paneler i morgonsofforna.
Där satt en alldeles för avspänd David Fjäll. Där satt Brasilienkännarna Henrik Brandão Jönsson och Elisa PalhaI. Och där satt Johanna Frändén. Det var en plåga att se henne slösas bort på lulllull-snack. För här skulle det pratas allt utom just matchen och kampen vi snart skulle se. Det handlade om protester, vad härligt att det börjar, arenabyggena, Brasiliens problem, vidskeplighet bland brassefansen. Reportern Björn Nordling berättade i ett inslag om att han hade åkt taxi och vad han sett genom taxifönstret (typ ingenting).
Sås.
Jag väcktes inte ur dvalan förrän en övertänd Glenn Strömberg stod och vrålade i en ståuppa med Chris Härenstam inne på arenan.
Plötsligt var det puls i sändningen, syret vällde in, adrenalinpåslag. Nu var det VM-pepp igen. Då tände ståbordet till och började gorma frågor bort till stackars Johanna som satt fastnitad i soffan.
Jag kräver – KRÄVER! – att SVT omedelbart släpper in Frändén i en fri roll vid ståbordet. Varför inte göra ett rakt byte med Hamrén? Han känns mer lämplig att sätta på avbytarsoffan.

I kväll missar jag inte Spanien-Holland i VM.

He!
Pops kostym. Oerhört läcker, djupblå och fin.

Eh?
Domarens osynlighetssprej – var det så enkelt att lösa ett av fotbollens mest irriterande fenomen?

”Million dollar listing New York”.
Weeeeeeee!
High kick!

Han gör en absurd min. Han ser närmast ut som en serietidningskarikatyr av en man som utrycker ”du är inte klok”.

Det bisarra överspelet fortsätter, nästa känsla: ”stressad”. Han tittar överdrivet på klockan och låtsas torka svett från sin panna. Bara för att nästa sekund bli så glad att han hoppar på en soffa, gör en liten dans och avlossar sin signaturrörelse: en ”high kick”, i kombination med ett ”weee”-tjut: vinst, swischt, en jättekommission rakt in på kontot.
Det är nästan som att se på en pantomim, det borde inte funka, men det funkar så man ramlar av stolen.
Svenske Fredrik Eklund är mannen som just nu ger fastighetsbranschen i New York ett gummiansikte.
Han är en av tre huvudpersoner i ”Million dollar listing NY” (TV3) – och en avgörande faktor till att programmet är ett av det mest underhållande som sänds i tv just nu.
Visst är det fascinerande att få ta del av lägenheterna som säljs för hisnande summor, men det är inte alls grejen. Det är karaktärerna som har oss fast, det fingertoppskänsliga utmejslandet av tre mycket färgsprakande personligheter.
Fredrik är alltså den flamboyanta, extravaganta stjärnmäklaren, driven av pengar och att vara bäst. Mot honom står ärkeamerikanska Ryan Serhant, den till synes grabbige machomannen; karismatisk, äregirig – ibland närmast ondskefull. Efter hand har vi dock fått en mer nyanserad bild av Ryan, i ett starkt avsnitt i säsong två slog stormen Sandy ut stan och Ryan slogs av att han inte hade någon att vända sig till. Hans stenhårda fasad fortsätter att krackelera ju längre denna säsong lider – en personlig resa i närbild.
De två tupparna kompletteras av puertoricanen Luis D. Ortiz som likt en liten väldressad cockerspaniel försöker slå sig uppåt med jätteenergi och gott humör, men vars äregirighet, lillebrorskomplex och temperament leder honom i konflikt med såväl Fredrik som Ryan.
Det är välregisserat, ibland väl manusstyrt. Men vi köper det, det är levande, vi fängslas av showen och längtar redan till nästa avsnitt.

I kväll: nostalgitripp med ”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer” i SVT.

He!
”A two night special event” av ”The Bachelorette” (ABC) – mumma.

Eh?
Uppgivenheten i TV6 tablåläggning…

Jag hittar John Malkovich men det tar tid.

Vägen dit är rörig, ett virrvarr, närmast omöjlig.

Mödan: inte värd ett skit.

Jag ska skriva tv, det betyder recension av ett program eller två ur dagens tablå. Men det ser hemskare ut än vanligt. Det är lördag, det är en massa filmer, vissa bra, vissa sämre, alla svåra att skriva vettig tv om. Här finns:
”40 year old virgin” på TV3, älskar den, har nog sällan skrattat så mycket åt en film de senaste 10 åren; ”Mission Impossible: Ghost protocol” på TV4, den sämsta i serien; ”Meet the Parents – Little Fockers” på Kanal 5, värdelös uppföljare; ”Rambo 2” och ”Rambo 3” på TV6, oj så många gånger jag såg dem i mina tonår, fantastiska upplevelser då, not so much lockande i dag; ”Crocodile Dundee” ett och två i Sjuan, nej tack. Mest lockande filmen är ”Den innersta kretsen” i SVT1, men vad ska jag skriva för tv om den?
I SVT2:s 20.00-slot: ”Eurovision young musicians 2014”, svensk tävlande är en 19-årig altviolinist från Solna – nej, jag orkar inte, kanske jag borde, men jag orkar helt enkelt absolut inte.
Så vad har linjär tv i övrigt att erbjuda lördagen den 31 maj? Kanske ”Nyhetsmorgon” i TV4 med bröderna Timell? Ska jag kolla på detta och fråga varför inte SVT kör ”Gomorron Sverige” på helgerna då publiken faktiskt har tid att titta? Fyran sänder också direkt från Stockholm Marathon, men lägg av, vad ska jag ens tycka om det?
Eller, huvva: Ska jag möjligen plåga mig igenom svensk TV:s enda egenproducerade primetime-satsning ”Gladiatorerna”? Och mäkta tycka nåt?
Nånstans i dessa tankar nås jag om informationen att Viaplay har en lördagspremiär. Bara dagen efter USA-premiären publicerar man första avsnittet av ”Crossbones” – NBC:s stora piratsatsning med John Malkovich i huvudrollen. Härliga nya tid! Skit i tablån – jag konsumerar modern tv.
Tyvärr är första avsnittet skrattretande uselt. Pirater i knickers struttar runt och Malkovich försöker med alla sin erfarenhet blåsa liv i sin Kapten Svartskägg(!) utan att tro en sekund på manuset.
Och jag önskar nästan att jag hejat fram den där unge fiolsvennen i stället. Vann han?

I kväll missar jag inte Zlatan och Eden spela i TV4.

He!
Jättedrama mellan Andy Murray och Philipp Kohlschreiber i Franska Öppna. 7-7 i avgörande, fortsätter i dag i Eurosport.

Eh?
Tv-lördagen den 31 maj 2014.

SVT visade musklerna.
Och Camilla Kvartoft visade att hon är svensk tv:s största stjärna.

De stora tv-kanalernas hegemoni är utmanad. Andra spelare tar mark. Gammel-tv:s stormaktstid är på väg att ta slut.

Men i går visade SVT vad de kan när de väl spänner alla sina public service-muskler, vågar tänka nytt och samtidigt ta till vara på hela sin journalistiska tyngd och trovärdighet.
Det har tidigare varit en smärre plåga att ta del av de svenska valvakorna då vi samtidigt sett hur långt fram CNN och andra storspelare kommit.
Nu fick vi svenskar äntligen se en valvaka på hyfsat internationell nivå.
Studion – halleluja. Äntligen snygg, stor och hyfsat högteknologisk. Ett runt bord som nav med programledare och två högkompetenta bisittare och en kavalkad av gäster i de ”heta stolarna”, inramad av skärmar där de reportrarna stod uppradade som en armé. Ett ”green room” med paneler och väntande gäster för co-hosten att flyga runt i. Ett analysbord med tittarkontakt.
Informativ och funktionell grafik, ständiga ”strax”-skyltar, nedräkningar och nyheter i kortform. Framåtrörelse och stringens.
Och framför allt – Sverige har fått sin egen Wolf Blitzer.
Camilla Kvartoft var sensationellt bra som ankare.
Högervindar, vänstervindar, 20-tal utsända i Sverige och ute i Europa, chattande experter, tittaraktivitet, en rasande ström av gäster, två bisittare – Camilla ledde och rattade fyra timmars extremkomplicerad sändning utan att tappa fattning eller koll en enda gång.
Hon kompletterades perfekt av superkompetenta Erika Bjerström – ett team som borde utnyttjas i än högre grad under riksdagsvalet i höst.
Visst fann också en del pinsamheter i ”Valvakan”. En foodtruck i studion – ”kul” idé som borde ha kasserats tidigt. Instagrambilderna på kändisar som tittade på tv kändes pajiga. Mandatförändringar visades inte grafiskt. Missad livebevakning från V-vakan. Margit Silbersteins ljudkänslighet.
Men överlag var detta en riktigt bra kväll för SVT.
TV4? Ja, de lämnade walk over. La sig platt till förmån för ett ishockey-VM ingen bryr sig om. Genant, givetvis.

I kväll får ni inte missa ”Million dollar listing New York” i TV3.

He!
Camilla Kvartoft.

Eh?
Sören Holmberg slarvades bort.

”Stjärnor hos Babben”.
Varför har ingen sagt något?

För ett antal år sedan hade Babben en egen talkshow i SVT. Den var väldigt uppskattad. Hon vann priser. SVT la ner. Babben var förvånad.
Det tog sin tid. Men till slut kom Babben tillbaka. Men hon fick inte fortsätta göra sin framgångsrika talkshow. Istället hamnade hon i en mardröm.
Jag hade inte sett ”Stjärnor hos Babben” förrän i går kväll. Eftersom jag har varma grundkänslor för Babben hade jag vissa förhoppningar.
Men redan under vinjetten fick jag onda aningar. Det var kör med ”dodododoo” och billig grafik. Och när Babben gjorde entré och studion och husbandet syntes blev jag orolig. Det var som att göra en tidsresa och hamna i ”ettan” 2001.
Efter en mycket lam Babben-monolog (Nanne var ”in da house”, hon har ”mycket energi” och gillar troll) gjorde Nanne entré genom att sjunga ”Håll om mig”. Mina dåliga känslor förstärktes.
Nanne satte sig i soffan, Babben drog upplägget – en tävling i ”Nannelogi”. Redan här vill jag stoppa programmet och ropa ”DET HÅLLER INTE”.
Jag har de senaste åren haft svårt att titta på Lasse Kronérs ”Doobidoo”. Men där finns det ändå en fungerande grundidé med tävlande artistlag och unika bilder ur SVT:s enorma arkiv.
I ”Stjärnor hos Babben” finns… ingenting. Att ta in en artist som får minnas sin karriär, komplettera med en överraskningsgäst med koppling till ”stjärnan” (denna gång: Lena Ph) och bygga detta runt en lättsam tävling – NEJ! Det funkar inte. Inte i dag. Inte 2014. Det är slappt, lamt, svagt.
Det är smått otroligt att ett sånt här format kan traska hela vägen från idé till superprimetime-sändning i Sveriges näst största kanal. Hur många led, hur många fina SVT-titlar har inte ”Stjärnor hos Babben” tagit sig förbi?
Nanne Grönwall är en trevlig människa och en okej artist. Men varken hennes karriär, musik eller personlighet håller för att lyfta ett så unket format som detta. Jag tyckte synd om samtliga som visade sin nuna i detta program.
”Stjärnor hos Babben” verkar fungera helt okej rent tittarmässigt. Men jag är nyfiken på hur det skulle se ut om Babben faktiskt fick något vettigt att jobba med.

I kväll missar jag inte Mello-finalen.

KLAS LINDBERG

He!
Jessica Almenäs och David Hellenius är verkligen perfekta i ”Let’s dance”.

Eh?
Benjamin Wahlgrens succé kan väl inte förvåna någon – han har ju dansat sen han var typ tre år?

”Uppdrag granskning” visade igen att man aldrig kan lita på längdskidåkare.
Tyvärr så tappade man bort hela storyn.

Det var under skid-VM i Val di Fiemme i februari förra året som ”Uppdrag Granskning” sände ”Blodracet” i SVT.

I programmet riktades dopningmisstankar mot såväl svenska som norska skidåkare.

Reaktionerna blev starka. Utpekade åkare hotade att stämma programmet.
Sen dess har det spekulerats i vad del två av granskningen skulle innehålla.
Först när dammet efter OS nu har lagt sig visades ”Skidåkarnas hemliga blodvärden”. Reportrarna Hasse Svens och Magnus Svenungsson hade fortsatt att gräva och kommit över en ”jättehemlig” databank av blodvärden, byggd på tusentals prover tagna under 2001 till 2007. Den visade att runt 25 skidstjärnor haft varierande blodvärden som gått upp som mest under VM och OS.
Det var tydligt att Svens och Svenungsson denna gång ville ha ordentligt på fötterna efter förra årets kontraattacker. De hade rest världen runt för att visa sin lista för de allra mest kvalificerade professorerna i världen.
Alla sa de samma sak:
Här har det fuskats. Och det har fuskats rejält.
”UG” valde nu att ta det försiktigare i namngivningen av enskilda skidåkare. De som redan åkt dit var oproblematiska. Två andra med klart misstänkta värden namngavs och fick kommentera.
Vid ett tillfälle hettade det dock till i programmet på riktigt. En svensk kvinnlig skidåkare hade onormala blodvärden under 2000-talet.
Men vem fick vi inte veta. Jag förstod aldrig riktigt varför.
Det blev dock absurt att det mest spännande i programmet var över på en halv minut – samtidigt som Anna Carin Zidek, kallad ACO, i går talade ut i pressen och förklarade att det var henne det handlade om. Och förklarade öppet att de onormala blodvärdena beror på att hon lider av en genetisk järninlagringsrubbning.
Hur kommer det sig att inte ”UG” hade pratat med henne?
”UG” borde ju ha byggt hela programmet utifrån ACO:s case. Genom henne hade hela komplexiteten kring blodvärden, skidåkning och dopning kunnat vävas till något betydligt starkare och mer intressant.

I kväll missar jag inte ”En clown till kaffet”.

KLAS LINDBERG

He!
Hela familjen älskar ”Labyrint” i Barnkanalen.

Eh?
Landslagsfotbollen känns iskall. Ge oss Allsvenskan!