Arkiv för kategori TV4 Play

- Sida 1 av 2

Sommartorkan är här (med den vidrigaste våldtäktsskildring jag sett)

av Sandra Wejbro
Jamie och Black Jack Randall i ”Outlander”.
Jamie och Black Jack Randall i ”Outlander”.

Tv-tablån har paxat en solstol och parkerat sig för sommaren.

Natti natti, vi ses igen i september.

Sommar stavas som vanligt repriser, repriser, repriser (och idisslad underhållning). Men det finns ljusglimtar i denna mörka tv-årstid.

Nu får vi ju chansen att se några av de program vi inte borde ha missat under vinterhalvåret. Fina dokumentären ”Med ögon känsliga för grönt” (SVT2) om Barbro Hörberg repriseras och avsomnade SVT Flows ”Klippans karaokecup” har bakats ihop till fem 30-minutersavsnitt som sänds på fredagskvällarna.

Men tyvärr är det mesta rätt slö tablåutfyllnad. Fredag-lördag maxar TV4 med ”Gladiatorerna” varje kväll. Det är effektivt, välgjort och överdrivet – perfekt för alla som har en bit kvar till puberteten ännu. Kampen om de två sista semifinalsplatserna blir en ovanligt het kamp, där en av duellerna verkligen avgörs på målsnöret.

Svårare att smälta för en vuxen tittare är de alltför fåniga gladiator-figurerna. Björk – hyllar hon isländsk experimentell musik i sin läderdräkt? Och Delta – den heta fjärde bokstaven i det grekiska alfabetet?

Den garanterade vuxenunderhållningen hittar man snarare på playtjänsterna. Tidigare i veckan kom säsongsavslutningen av ”Outlander” ut på Viaplay och jag är fortfarande omskakad. Den utskällda våldtäktsscenen i ”Game of thrones” framstår som en romantisk promenad i parken jämfört med det utdragna, sadistiska övergrepp höglandsskotten Jamie (Sam Heughan) utsätts för av engelske kaptenen Black Jack Randall (Tobias Menzies).

”Outlander” är som serie rätt svårdefinierad där den pendlar mellan fantasy, våldsam historieskildring och immig romantik. Mitt bland högstämda klyschor pyr de mest extrema scener tv-världen kan utsätta sin publik för just nu. Den våldtäkt som pågår under de två sista avsnitten är extra plågsam, inte bara för att den är så utdragen, utan för hur verklighetstroget offrets skuld skildras. Den fysiska och psykiska manipulationen gör att en del av Jamie njuter av det vidriga han utsätts för. Och det är den sanning han har svårast att leva med sen.

”Outlander” väjer inte för det genuint obekväma – och det är modigt.

På lördagen ser jag finalen i Champions league, TV3 20.00.

Ha!

”Stories we tell” (SVT2). En modern klassiker bland dokumentärer.

Gah!

Så mesig entré när gladiatorn Pansar kör in supertvillingarna Arrow och Bullet på nån slags lastpall.

Knarksug blåste nytt liv i komedin ”Welcome to Sweden”

av Jan-Olov Andersson
CF3tBhiWoAE1DkM.jpg-large

Brådmogna små mästerkockar, Greg ­Poehler vilse i Sverige och kanalens ­Golden Boy #1 David Hellenius.

Under vårens onsdagskvällar har TV4 suttit med ett svårslaget triss på hand.

Snittsiffrorna för ”Sveriges yngsta mästerkock”, ”Welcome to Sweden” och ”Hellenius hörna” hittills är ungefär 820 000, 680 000 respektive 750 000 tittare. Blott SVT1:s ”Uppdrag granskning” har lyckats utmana trion ett par gånger.

Jubel i TV4-huset, förstås. Jag är mer ­kluven.

 

Är så jäkla trött på alla dessa tävlande kockar hur kända eller okända de än är. Bestämde att jag villintevillintevillintevillinte se ”Sveriges yngsta mästerkock”. Helt hopplöst att skriva om, för om så vore befogat, vilken vuxen person vill racka ned på en 10-årig mästerkock, hur lillgammal hen än är?

Fastnade ändå i semifinalen, det är omöjligt att inte smittas av barnens entusiasm och kunnighet. Tror 12-åriga ­Donya vinner finalen.

 

Andra säsongen av ”Wel­come to Sweden” har samma styrkor och svagheter som den första. Stundtals träffsäkra (om än förutsägbara) iakttagelser om svenska ­seder och bruk vs den amerikanska livsstilen. Bra spel av alla utom seriens skapare Greg Poehler, så tämligen färglös framför kamerorna att ingen vettig människa förstår vad Josephine Bornebuschs rollfigur ser hos honom. Vilket ju också mamma (Lena Olin) ständigt påpekar.

I går blåste stjärnans kända syster Amy ­lite extra liv i serien, när hon kom till Stockholm och ville knarka.

 

Och så David Hellenius. Som har en sådan slags självklar likeability (svenskans behaglighet gör inte rättvisa åt det engelska uttrycket) att han kommer undan med skämt som andra manliga programledare skulle hudflängas för. Som lockar en halv miljon till biograferna när han extraknäcker i en filmroll. Som har så kända gäster att vi anar vad de ska säga, men inte hur, inte i vilket komiskt samspel med David Hellenius.

Peter Stormare-programmet var ett av ­säsongens bästa.

 

I kväll ser jag (om) ”Kung Fury” i SVT2, ­galen actionkomedi som visades på Cannes-festivalen.

!

”Uppdrag granskning”, SVT1. Nytt maffigt avslöjande om Telia-mutor.

?

”Robinson – love edition”, Sjuan. Vad -hade de stoppat i sig när de kom på tävlingen ”Kokosnötsbasket”?

TV4 är besatta av bönder – plötsligt kapitulerar jag

av Sandra Wejbro
Unga bönder, TV4.
Unga bönder, TV4.

TV4 lanserar ett nytt program om bönder.

Första instinkten är att kasta ut tv-apparaten och sen hoppa efter.

Vi har ”Bästa bonden”, ”Bonde söker fru”, ”Farmen” och nu ”Unga bönder”. TV4 har hittat en guldåder att fullkomligt vaska sönder.

När Ulf Lundells ”Öppna landskap” klinkar igång till svepande bilder av solig landsbygd och råmande kor exploderar klysch-mätaren i taket. Den pampiga berättarrösten och Hollywood-svepande musikläggningen förbättrar knappast läget.

Då, plötsligt, händer det.

Jag kapitulerar för TV4.

Dokumentärserien ”Unga bönder” är utan tvekan det bästa bondeprogram TV4 lyckats spotta ur sig. När vi slipper tillgjorda tävlingar kliver verkliga, fascinerande människor fram bakom reality-formatens streckgubbar. Den exotisering av bondelivet som vuxit fram speglas i bröderna Micke och Mathias förundran över folkstormen som drar in över deras gård under det årliga kosläppet. Drömmen om det oförstörda lantlivet lockar turister och ger TV4 höga tittarsiffror, till den grad att det kanske är det snarare än lantbruket som kommer stå för böndernas överlevnad.

I ”Unga bönder” får vi möta människorna bakom bondemyten. Gotländska Rickard som blivit Youtube-kändis med sin traktor Terror, jämtländska Liw som kallar kossorna ”sina damer” och småbarnsföräldrarna Oscar och Regina som kombinerar ekologiskt jordbruk med att ordna house-festival. Bröderna Micke och Mathias lever med sitt svåra beslut att ta över gården sedan mamman hastigt dog i cancer. De lever nu ”mammas liv”, som de själva uttrycker det.

Bondelivet får äntligen vara varierat och komplicerat – även på TV4.

 

Oväntat nog var det säsongspremiären av ”Kobra” (SVT1) som blev lite av en besvikelse, trots skräcktema. Inslaget om det extrema ”spökhuset” där folk står i kö för att få utsättas för tortyrliknande behandling var visserligen spännande, men skrapade bara på ytan.

Dessutom handlade allt om västvärldens skräck. Hur ser det ut utanför dessa snäva gränser?

 

På onsdagen ser jag ”Hitlåtens historia” om Army of lovers ”Crucified”, SVT 1 21.30.

 

Ha!

”Unbreakable Kimmy Schmidt” (Netflix) kommer som en räddning för alla oss som saknat smart och skruvad Tina Fey-humor sedan ”30 Rock” lade ner.

Gah!

Det får vara nog nu. ”Öppna landskap” måste sluta spelas i bondeprogram.

Fortitude är årets hittills bästa serie

av Martin Söderström
fortitude

Alla tittar väl?
Ni missar väl inte en av årets bästa serier?
Bra. Jag blev lite orolig där ett tag.

Det känns som att den hamnat lite i skymundan. Vansinnigt, naturligtvis. För ”Fortitude” (SVT1) förtjänar en miljonpublik i samma storleksklass som Melodifestivalens. Minst.
Serien om den mystiska mordutredningen på ett (fiktivt) snötäckt Svalbard har slagit tv-krönikörer som undertecknad med häpnad. Ändå blir jag inte kvitt känslan av att en av 2015 års absolut största dramahändelsermöts litegrann med tystnad. Har jag fel? Är alla bara så upptagna med ”House of cards” (Netflix) och ”Game of thrones” (HBO Nordic) att det liksom inte finns tid att snacka om Fortitudes briljans också? Jag kan förstås ha fel. Det vore skönt.
För det finns så mycket i serien som håller så hög klass att jag tappar andan.
Det lilla polarsamhället, isolerat som på en egen planet, är helt befriat från kriminalitet. Det ortens ordningsmakt på sin höjd har att göra är att hytta med näven åt blåögda turister som ger sig ut i snön utan ett gevär över axeln.
Men naturligtvis inträffar det otänkbara. En brittisk forskningsledare hittas mördad, och internationell polis kommer till det istäckta samhället.
Det finns mycket att avguda i ”Fortitude”. Som en storspelande Sofie Gråbøl och den alltid lika briljante Christopher Eccleston. Som modet och skickligheten att förvandla slitna klyschor som ”idylliskt samhälle förvandlas när ondskan kommer till byn” till något genuint eget. Att med små medel effektivt linda en snara av misstänksam spänning runt halsen på tittaren.
Fortitude har beskrivits som en hybrid mellan ”Twin Peaks” och ”Brottet” (brittiska tv-kolumnister har roat sig med att ordvitsa snömiljön och andra danska succéserier och kallat den för ”The chilling” och ”The brrrridge”). Det är lika sant som fel. Samma mystik finns här. Mycket tack vare platsens inneboende egenheter. Den brutala naturen, det potentiellt dödliga landskapet, utsattheten där vid världens ände. Samtidigt en dos brutal verklighet när idyllens slöja våldsamt slits av.
Vit snö färgas röd av blod. Och polaridyllen framstår plötsligt precis som den egentligen är: kall, vemodig, utsatt, ensam, farlig, mörk.
Det är bara att applådera.
Måndag  kväll tittar jag klart på ”House of cards” (Netflix).

 

HURRA!

Trailern för andra säsongen av ”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ser sjukt bra ut.

NJA…

”Farmen” (TV4). Öppet brev till TV4: Hej. Det är inte 2001 längre. Hej då.

MARTIN SÖDERSTRÖM

James Norton etsar sig fast – och en helg med konståkning

av Sandra Wejbro
Tommy Lee Royce i ”Happy Valley”.
Tommy Lee Royce i ”Happy Valley”.

Vissa roller etsar sig fast.

Våldtäktsmannen Tommy Lee Royce i ”Happy Valley” är en av dem.

James Nortons sätt att spela denna komplexa förövare; socialt trasig, iskall och bitvis charmig, gav honom ett rättvist genombrott hos den stora publiken förra året. Nu har han huvudrollen som den melankoliskt sympatiske prästen Sidney Chambers i kriminaldramat ”Grantchester” (SVT1). Med hjälp av buttre polisinspektören Geordie Keating (Robson Green) löser han bymord, samtidigt som han måste hantera känslorna över att kärleken Amanda ska gifta sig med en annan.

Det är mysdeckare när det är som bäst, om än inte i närheten av utmanande ”Happy Valley”.

Men den har James Norton och det räcker långt bara det.

Helgen i övrigt har mest handlat om konståknings-EM i TV4. Programledare Anna Brolin känns genuint engagerad och Kristoffer Berntsson är en försiktig men klok expert. Kommentatorerna Katarina Hultling och Filip Stiller med erfarenhet från SVT och Eurosport har både kunskap och pondus.

Problemet med TV4 är att de ibland tycks ha så låga tankar om sina tittare. Någon annan förklaring ser jag inte till tjatet om Nancy Kerrigan/Tonya Harding-skandalen 1994, det enda folk okunniga om konståkning känner till om sporten. Först när reportern Per Skoglund lyckas hitta Britta Lindgren i publiken, huvuddomare från OS i Lillehammer, och hon får berätta sin historia blir det intressant.

Ältandet ger en känsla av att ingenting hänt sporten på 21 år, när man borde bevisa motsatsen genom berättarglädje och spännande analyser.

I sådana ögonblick känns det tomt utan SVT:s Roger Blomqvist som alltid brann för konståkningen. På SVT Play kan man se en presskonferens från OS i Salt Lake City 2002 där Blomqvist ställde sig upp och ifrågasatte Ottavio Cinquanta, ordförande i internationella konståkningsförbundet, efter en domarskandal.

Nu är Blomqvist död i cancer, medan Cinquanta har kvar sin post och är den som delar ut medaljer till vinnarna i Globen.

I kväll ser jag ”En resa för livet” på Sjuan, 21.00.

Ha!

”Laleh – jag är inte beredd att dö än” (SVT2) lyckas komma nära sin huvudperson genom musiken, snarare än biografiska fakta.

Gah!

Får krupp av de klumpiga reklamavbrotten under konståknings-EM (TV4) där man missar både poängsättning och åktid.

Ljuvlig avsaknad av skam i ”Broad city”

av Sandra Wejbro
Broad city.
Broad city.

En månad av mord och melankoli.

Här är fyra tv-facklor att lysa upp januarimörkret med.

1. ”Broad city”, Comedy central. Ilana Glazer och Abbi Jacobson var stjärnor på Youtube innan bland andra Amy Poehler såg till att de fick en riktig budget och plats i större tv-rutor. Andra säsongen rivstartar med barnförbjudna svettsexskämt, droger och hygienproblem, med Hollywoodstjärnan Seth Rogen i rollen som

En svettig Seth Rogen...
En svettig Seth Rogen…

Abbis nya kille.

Det briljanta med ”Broad city” är avsaknaden av skam. Ilana och Abbi är bara två hopplösa New York-brudar som varken har pengar eller vettiga jobb, vilket ger flodvågen av snuskskämt och absurditeter en socialrealistisk ton.

2. ”Togetherness”, HBO Nordic. I ”Broad city” står vänskapen i centrum och det gör den även här. Visst har småbarnsföräldrarna Brett (Mark Duplass) och Michelle (Melanie Lynskey) äktenskapliga problem och deras inneboende, systern Tina (Amanda Peet) och kompisen Alex (Steve Zissis), kämpar både med karriär och kärlek, men det viktiga är trots allt att de får vara tillsammans. Redan i första avsnittet vägrar Brett släppa iväg sin bästis Alex som förtvivlad vill lämna Los Angeles. Snart växer också en märklig vänskap fram mellan Tina och Alex.

3. ”Lyckliga gatan”, TV 4. I vildvuxet skägg, solglasögon och keps jazzar ”Superstar”-Harpo loss med hiphopartisten Samboii på gatufest i Bromsten. Båda är blinda på varsitt öga, har ärr efter trafikolyckor och manglade händer. Det som på pappret kunde kännas som en tillkämpad ”Så mycket bättre”-kopia blir i praktiken ett fint mänskligt möte med bröderna Salazars musikaliska genialitet i grunden. Det här är det bästa TV4 gjort sedan komediserien ”Allt faller”.

4. Leila Dahlberg, 46, maskinoperatör och undersköterska i ”Sveriges mästerkock”, TV4. Det är inte svårt att sympatisera med dubbelarbetande Leila som fått höra att hon är ”för gammal” för att bli kock. Osäkerheten pyr ur varje por – och just därför är det så underbart att se hennes vilda glädje när hon får veta att hon gått vidare. Gladare än Leila har kanske ingen någonsin varit.

I kväll ser jag ”Förbrytare i bild” (SVT 2 20.00), en dokumentär om så kallade ”mugshots”.

Ha!

Om man ska tro ”Antikrundan” (SVT1) kryllar Åland av sköna människor och ryska samlarobjekt.

Gah!

Men ”selfie”-inslagen i varje program är totalt meningslösa.

 

Äkta tårar i lyckat ”Lyckliga gatan”

av Jan-Olov Andersson
lyckliga-gatan-alla-deltagare-s1

Drygt en halv miljon såg premiäravsnittet av TV4:s ”Lyckliga gatan”.

Ett musik- och kulturkrocksprogram som är värt en större publik.

Måste erkänna att jag var rätt skeptisk i förväg till detta ”Så mycket bättre light”-koncept. Unga hiphop-artister möter åldrade Svensktopps-artister som de förmodligen knappt hört talas om, umgås några dagar och sedan tolkar de varandras låtar. Nog fanns risken att det skulle kunna bli rätt stela, onaturliga och lite töntiga möten.

Så det är med glädje jag konstaterar att det i stället har blivit varma, roliga och intressanta möten.

I premiärprogrammet såg nog Gee Dixon först Arja Saijonmaa mest som en mossig gammal tant. Sedan drog han från stockholmsförorten till hennes sommarställe i Finland, tvingades bada i iskallt vatten och blev imponerad av hennes närhet till Olof Palme, att hon sjöng på hans begravning. Även de som producerar hiphop-versionerna i programmet, The Salazar Brothers, var lite imponerade, de visste att hennes klassiker ”Jag vill tacka livet” ursprungligen kommer från Chile, där de har sina rötter.

Arja Saijonmaa grät över ordmassorna i Gee Dixons låt, men fick sedan till en vacker hymn som grep många när hon sjöng den inför hans polare i stockholmsförorten Visättra.

Andra programmet var minst lika bra. Unga Sambooi hade aldrig hört talas om Harpos världshit ”Moviestar” och var livrädd både för alla hästarna på hans gård och för att äta kräftor. Knappt någon av oss äldre hade väl heller känt igen Harpo, numera i vildvuxet jultomteskägg.

Men de fann varandra i olyckor och relationer till sina mammor och tårarna rann nu också och det kändes äkta, inte som att det ska vara så i dessa program.

Matar Samba, också känd som rapparen Näääk, är en charmig naturbegåvning som programledare.

Det är något vackert över dessa möten över både kultur- och generationsgränser.

För övrigt är väl detta kanske också det närmaste ett kulturprogram TV4 har kommit …

I kväll skippar jag allt tv-tittande och firar min födelsedag i stället.

Nöje

”Jerry Williams – The farewell show”, SVT1. Snyggt gjord tack-och-farväl-show med rockfarfar.

Allvar

”Uppdrag granskning”, SVT1. Bra att någon rotar i korruptionsskandaler på lokal nivå.

Årets Så mycket bättre är det sämsta hittills

av Martin Söderström

smbetcTomt var det här. FOTO: TV4.

Det såg så bra ut på papperet.
I verkligheten blev det värre.
Säsongens ”Så mycket bättre” är svagast hittills.
Det är ingen hemlighet att jag har ett kluvet förhållande till TV4:s popsåpa. Det finns aspekter med ”Så mycket bättre” som jag bestämt hävdar är direkt vämjeliga. Den påklistrade kamratskapen, det oförblommerade hyllandet, det fåniga låtsasdiggande av alla låtar oavsett hur dåliga de är. Där är ”Så mycket bättre” ett äckligt program. Så cyniskt i sitt branschsmekande ryggdunkande att såpan hellre ses med en spypåse i näven än en popcornskål.
Men. Det fanns något förlåtande i årets artistgäng. En känsla av att produktionsteamet och TV4 faktiskt ville något. Att tillförande av, i sammanhanget, något smalare artister faktiskt skulle erbjuda något annan än det vanliga hitrunkandet med dollartecken i blick.
Nu blev det ju inte riktigt så. Inte på långa vägar. Ambitionen är fortfarande värd att applådera. Full respekt för beslutet att ta med Familjen, Amanda Jenssen och Love Antell. I teorin var det ett lyckat drag. I verkligheten något annat. Just nu känns det som att årets upplaga av Så mycket bättre blev den svagaste hittills. Kemin mellan artisterna saknades. Avståndet mellan Carolas och, säg, Kajsa Grytts världar var en ravin av frågetecken som ingen kunde bända ut.

Och ingen lyckades få till ett endaste Hallelujah-moment. Ni vet, ögonblicken av perfekt fångad covermagi som är programmets själva livslust. De där stunderna då man sitter med gåshuden i stam givakt i soffan. Som Septembers ”Mikrofonkåt”, Magnus Ugglas ”Jag och min far” eller Lalehs ”Just nu”.
Alla försökte, ingen lyckades. Det känns ändå lite snopet.

Söndag kväll tittar jag på upplösningen av ”Line of duty” (SVT1). En av höstens tätaste serier.

Usch 1
”Foo Fighters: Sonic higways” (SVT2). Att just världens tristaste rockband försöker förklara magin med Den Stora Amerikanska Sångboken är så ironiskt att huvudet sprängs.

 

Usch 2
”Intresseklubben” (SVT1). Den brittiska förlagan är kvick och underfundig. Den svenska kopian är raka motsatsen.

Så mycket med TV4-succén är fortfarande falskt och avskyvärt

av Martin Söderström

Ta ert ansvar, SVT.
Köp in ”The driver” genast.
Allt annat vore vansinne.
Den var en av höstens stora dramasatsningar på BBC. De tre timslånga avsnitten tillhör det starkaste som gått att se i år. ”The driver” (BBC One), ett duggregnigt thrillerdrama som ger lika delar gåshud som ångestknip i magen, är helt enastående.
David Morrissey spelar taxichauffören Vince, som befinner sig mitt i äktenskaps- och medelålderskris. Han får skäll på jobbet, folk spyr i hans taxi och pengar till de körlektioner som tonårsdottern tjatar om finns inte. Allt är trist, grått, meningslöst.
Så ett erbjudande från en gammal kåkfararpolare (Ian Hart) att göra några småjobb åt stadens fulaste fisk (Colm Meaney). Bara köra lite bil, inget allvarligt. Lockad av spänning och snabba pengar tackar han ja. Först ser det lätt ut. En ny, flådig bil i stället för den risiga lilla citycab han kör dagligen.
Men naturligtvis är inget så enkelt som det först verkade, och snart sitter Vince i ett skruvstäd av lögner, skam och hänsynslösa brottslingar.
Oavbrutet spännande med djupt trovärdiga karaktärer är ”The driver” brittiskt, diskbänksrealistiskt nagelbitardrama när det är som bäst. Man känner med Vince. Hans lite tafatta sätt, hur han (bokstavligen) spyr ut sin ångest i duschen, hur varje beslut är direkt livsfarligt.
Att serien helt utspelar sig i Manchester – en av mina favoritplatser på jorden – gör inte saken sämre. Det är klassisk nordengelsk noir, där deppiga ringleder och skitiga bakgator spelar en egen huvudroll. Så skynda er, SVT. Gör en kulturgärning och köp in The driver snarast.
Ska vi säga så?

Kringaktiviteterna är fortfarande idiotiska. (Plocka brännässlor? Kom igen…) Den framkrystade vänskapen känns alltjämt genomfalsk. Alla spelar apa för kameran, precis som förväntat. Den aspekten av ”Så mycket bättre” (TV4) är direkt avskyvärd i sin cyniska lögnaktighet. Men så gör Familjen-Johan bubblig Fad Gadget-electro av ”Breaking up with God” – och då kommer gåshuden lik förbannat.
Söndag kväll tittar jag på Babel (SVT2).

 

HURRA 1
”Downton Abbey” (SVT1). Trodde att historien om herrefolket på jättegodset gjort sitt. Så fel jag hade. Skönt.

HURRA 2
”Internets underbarn” (SVT Play). Gripande dokumentär om internetpionjären Aaron Swartz. Lämnar ingen oberörd.

Nostalgiskt mys i ”Bonde söker fru” – och fars i ”Paradise hotel”

av Sandra Wejbro

Det är charmigt exotiskt.

I ”Bonde söker frus” Sverige skickar människor fortfarande brev.

Det finns en viss tragik i misstanken att Posten själva kan ha betalat för produktplaceringen (det har jag dock noll belägg för) när programledaren Linda Lindorff tar emot brevsäckarna av en postbil med tydliga loggor på. Det är bitterljuvt att se de skrynkliga breven med människors slängiga, barnsliga, unika handstilar. Brevnostalgin i ”Bonde söker fru” tycks vara en del av en större längtan tillbaka till svensk lantidyll och det uppvaktande, vårdande kvinnoidealet.

Lindorff är duktig på att varmt men bestämt knuffa ut de kärlekstörstande lantbrukarna i dejtingvärlden. Tv-tittarna kan känna igen sig i tvivlet, blygheten och det dåliga självförtroendet samtidigt som man fnissar åt pinsamma tystnader.

Årets utvalda fyrklöver av bönder är alla män. Min favorit av dem är Peter, en 52-årig värmlänning som förklarar sin solokvist med att han behövt ta hand om åldrande släktingar. De tre övriga är unga och har fått alldeles för många brev för min smak (de som verkligen behöver hjälp är mer spännande). Men gissningsvis hoppas TV4 på bröllop och barnalstrande.

Jag hade mycket hellre sett den enda kvinnan, 60-åriga Madeleine, leta efter den drömman hon beskriver som en ”mix mellan Steve Martin och Zeb Macahan”. Lite mindre likriktning hade bondedejtingen mått bra av.

I en galax långt, långt borta från ”Bonde söker fru” cirkulerar farsen ”Paradise hotel” (TV3). Några små tv-snillen har i år förvandlat dokusåpan till höstens roligaste svenska komedi. Klippningen är perfekt, bildvalet bisarrt och replikerna orimliga. Under terapiveckan återvände fjolårets populäraste deltagare, Samir Badran, för att ”behandla” paren på sin egen Freud-soffa. ”Terapeut” Badran förklarar sin egen relationslogik på detta tydliga sätt:

Om jag lär känna Jasmine så kanske jag inte blir sugen på henne, därför ska jag inte lära känna henne. Jag ska bara ta henne innan jag lär känna henne och sen lära känna henne och bara bort med henne.

I kväll ser jag ”Hästmannen – sista striden”, SVT 2 20.00.

Ha!

Missa inte ”Ginas värld” på SVT Flow. Särskilt avsnitten om Snoop i ”The Wire” och den underjordiska världen i Las Vegas är makalösa.

Gah!

Att det fortfarande finns självskadande kvinnor som vårdas med brottslingar. Bra av ”Uppdrag granskning” (SVT1) att uppmärksamma det.

Sida 1 av 2
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB