Sjukdomen tar hela hans liv.
Ett mirakelpiller uppfinns och han kan bli frisk – men vill han ta det?
Tack och hej.

En firad indie-artist på 90-talet med banden Yvonne och Strip Music. Veckans babe i Expressen Fredag. Uppburen i ZTV. En låt med i ”Fucking Åmål”.

Henric de la Cour hade det going för sig.

Han hade också cystisk fibros. Ända sen han var liten var lungsjukdomen CF en del av honom. Slembildning i luftvägarna och ständiga lunginfektioner. Sjukdomen var hans vardag. Den blev en del av hans identitet.
Vid 40 års ålder vänder allt. En medicin dyker upp. En mirakelkur som kan radera sjukdomen fullständigt. Henrics värld faller samman. Han tittar skeptiskt på förpackningen. Vem är han utan sin sjukdom?
Exakt där slutade dokumentären ”Henric de la Cour” av regissören Jacob Frössén.
Precis när ett av nutidens mest intressanta filosofiska dilemman lagt sig frivilligt på obduktionsbordet för vidare granskning avslutas filmandet.
En närmast perfekt missbedömning för en dokumentärfilmare.
Istället fick vi en redogörelse av Henric de la Cours liv. Ett popsnöre i ständig kris. Alltid svart och ledsen. Han skaffar barn men flyr till en stuga, han klarar varken av att vara förälder eller partner, allt han ser fram emot är den dropp han måste ta var tionde timme.
Han ”tröstar” sig själv med att det kommer en dag när han kommer att behöva syrgas varje dag, en dag då han ska få en lunginflammation som aldrig han repar sig från.
I en stark scen får vi följa med på en konsert som arrangeras för barn med CF. Henric, Tobbe Trollkarl, Mojje, Babben, Lill Babs, Martin Stenmarck.
Mojje spelar ”I ett hus i skogens slut” i reggae-tappning, följer upp med Van Halens ”Jump”.
Sedan går Henric på.
Svartklädd, huva, vitsminkad, svarta läppar, tvättbjörnsögon, tuppkam.
Det blir knäpptyst i lokalen.
Sen händer det. Han är 40 år. Medicinen kommer som förändrar allt. Henric knäcks. ”Det är 50/50 att jag tar livet av mig”, säger han.
”Jag måste bli en av er om jag ska kunna fortsätta leva. Nu måste jag ta ansvar för en massa saker. Jag hatar den här situationen.”
Det bränner till.
Då är det slut.
Där borde det ha börjat.

I kväll: ”På spåret”.

KLAS LINDBERG

He!
Läkartidningens fördömande av Barna Hedenhös diet.

Eh?
Varför pratar vi så lite om ”Under the dome” I Kanal 5?

Filip och Fredrik firade 10 år.
”Så ska det låta” fyllde 100 år.

Det var en rolig liten sketch.
Kalle Moraeus hade ångest och undrade vad han gett sig in på. Minuterna innan han för första gången skulle ut och leda ”Så ska det låta” stod han i sin loge och tittade in i sina egna livrädda ögon.
Då dök Peter Settman upp. Och Peter Harryson. De tidigare programledarna hetsade honom. ”Två miljoner tittare – gör inte bort dig nu.” Och när de gick därifrån, över axeln: ”Jag fattar inte hur han ska klara det”.
Småkul. En gnutta nytänk. I en minut.
Sen var allt som det alltid varit. Moraeus var en Harryson med fiol och såg ut som han aldrig gjort något annat. Till och med ordvitsarna och spontanskratten satt där de alltid suttit. Sanna Nielsen gjorde snabbt en briljant poplåt till en schlager. Tommy Körberg rev av ”Stad i ljus”. Charlotte Perrelli sjöng Creedence Clearwater Revivals ”Proud Mary”.
Rollen som humorgäst spelades av Per Andersson. Och gud vad han fick jobba. Han sprang som en upptjackad iller fram och tillbaka från flygeln. Han lyckades också både vara rolig och sjunga bra.
Det mest spännande i hela programmet var att se Anderssons svettfläck på ryggen växa. Mot slutet täckte den hela bröstryggen och en stor del av länden.
Samtidigt som svetten trängde sig igenom både skjortan och kavajen hann man både en och annan gång önska att denna hundraåring till Diggiloo-program kunde kliva ut genom ett fönster och försvinna någon gång.

Samtidigt i en fabrikslada någonstans i Sverige firade Filip och Fredrik tioårsjubileum på Kanal 5. De gjorde det genom att krascha en julfest för ett transportföretag för att dels dela ut priser till personer som deltagit i deras program och dels för att roastas av vänner och kollegor.
Återblickarna och prisvinnarnas tacktal påminde om duons största gärning under de tio åren som gått: Att de lyft fram alla typer av människor, särskilt de udda typerna som valt sin egen väg i livet, de som stuckit ut och levt ett alternativt och många gånger ensamt liv. Att ge dessa personer en röst, att se dem och ta dem på allvar har nog betytt mer än vi har förstått.

I kväll: ”Homeland”!

KLAS LINDBERG

He!
Felix Herngren i ”Skavlan” var bäst i Filip och Fredrik-roasten.

Eh?
Fabio som roastmaster lär ha kostat mer än det smakade.

Så kom det äntligen.
Herregud.
”Homeland”!

”Homeland” har tagit sin tid på sig, minst sagt. Flera gånger har man varit när att ge upp. Den trista politiska ”vandra i korridorer”-premiären. Brodys heroinmisär i Caracas. Den mardrömslika substoryn om Dana, flykten med snubben som kanske var farlig men som aldrig landade i någonting.
Vi fick klamra oss fast vid några enstaka ljusglimtar. Den ”24”-inspirerade vändningen i avsnitt fyra som fick hela upptakten att ställa sig på huvudet. Det intrikata samspelet mellan Carrie och Saul.
Men det där stegrande, hotfulla, strypande spänningsgreppet som fungerade så väl tidigare – det skulle aldrig infinna sig. Trodde jag.
Men så small det till. Rejält.
De två avsnittet som ledde upp till det gastkramande drama som nu utspelar sig i Teheran var ett utdraget crescendo på en säsong som gått i adagio. När Brody i går, i slutet av säsongens näst sista avsnitt, stod med en kudde i handen och med skakande fingrar slog numret till Carrie – då insåg jag att vi nu går in i en ny klimaktisk fas. Nästa vecka ska vi få vår stora belöning för att vi hängde i, för att vi fortsatte tro.
Det kan bli ännu en briljant säsongsfinal.

Det råder Nobel-feber dessa dagar. Och det är Victoria Dyring som gör den begriplig.
I går jobbade hon hårt med att först leda ”Vetenskapens värld” utifrån Nobel-tema och kort därefter gå in i ”Nobel 2013: Nobelstudion” för att tillsammans med mer glamouriga Ebba Kleberg von Sydow snacka upp dagens festligheter.
Mest fascinerande var ”Vv”-reportaget om medicinvinnarna James Rothman och Randy Schekman. Den senare: en timid man från arbetarklassen som brinner för allas chans till höga studier, som pluggade och nu arbetar på vänsteruniversitetet Berkeley och som ska donera sina Nobel-pengar till skolan. Rothman – rena motsatsen: född rik, arrogant och bullrig, pluggade på snobbinternat, jobbar nu på lyxskolan Yale och ska festa upp sina pengar med vänner.
Genom deras friktion varde ljus.
Skulle ha varit som gjort för en Hollywood-film om inte cellbiologi hade varit så osexigt.

I kväll missar jag inte Nobel-banketten.

KLAS LINDBERG

He!
”Barna Hedenhös uppfinner julen” är på väg att bli en klassiker.

Eh?
Orkar aldrig stanna upp för att se ”Jenny Strömstedt”.

Kevin Walker är värd tittarnas kyssar.
Men han kan snart vara lika borglömd som en annan ”Idol”-Kevin.

Han fick sin revansch. Han föll på målsnöret med sitt Sundsvall i kvalet till Allsvenskan. Nu fick han i stället vinna ”Idol”.

Som han var värd det. Inte för att han var den bästa artisten. Utan för att han bar den här ”Idol”-säsongen på sina proportionerliga axlar.
Argentinas fotbollshårding Diego Simeone sa en gång om Englands David Beckham:
– Han är så söt att jag inte vet om jag ska kyssa honom eller tackla honom.
Svenska tv-tittarna har känt samma ambivalens inför Kevin Walker.
Kevin är en Beckham-figur med talangen utspridd mellan fotbollen och musiken. Med karisman som främsta vapen.
TV4 borde skicka ett stort fång blommor och en fet check till Kevin.
Han räddade nämligen denna comebackande ”Idol”-säsong.
För ska vi sammanfatta årets säsong av ”Idol” måste vi vara ärliga: Det var inte den bästa. Återkomsten blev inte den succé som TV4 hade hoppats på.
Turnén funkade bra. Men sen började direktsändningarna och intresset sjönk. Det var svårt att orka bry sig. Om det inte varit för ett visst charmtroll till fotbollspelare hade inte många orkat bry sig.
För eller emot. Fotbollen eller musiken. Bu eller bä. Åsikterna gick isär. Pressen fick sitt. En som engagerade.
Mot honom i finalen stod Elin Bergman, alltmer lik ett av barnen i familjen Hedenhös.
Det var trulighet mot charm. Råtalang mot folklighet.
Klart att folkligheten vann.
Men när Sveriges förälskelse i Kevin lägger sig kan Elin snart få blomma ut och vinna vår kärlek. Kevin riskerar nu att falla i samma glömska som en annan Kevin. Vem minns i dag den charmige Kevin Borg?
Härligaste final-ögonblicket var annars var när Kevin och Elin fick sjunga med Robbie Williams. Robbie, med frisyr avlad av George Clooney och Bosse Hansson, var cool som en pistol och avfyrade några låtar på ren rutincharm. Han lockade fram det bästa ur deltagarna. Aldrig har Kevin satt tonerna som bredvid Robbie. Kanske behövde han en naturlig tia vid sin sida för att få fram sin fulla potential.

I kväll bör du inte missa ”Så mycket bättre”.

KLAS LINDBERG

He!

Pär Lernström gjorde sitt bästa ”Idol” någonsin.

Eh?

Vi hade vant oss vid pampig Jörgen Elofsson-burgare som vinnarlåt. Vi fick snärjig studenthouse från Bagges egen skola.

Äntligen Agnes tur.
Ändå lyfte inte ”Så mycket bättre”.

Så var det din dag, Agnes.
Agnes, du med hitsen. Och med den där unika, internationella auran.
Du med Idol-bakgrunden, som räknats ut, som fått bevisa allt – och som de senaste åren vunnit min respekt som artist och musiker.
Tyvärr har ”Så mycket bättre”-säsongen inte varit din stora triumf som jag hade hoppats på. Under varje program har jag längtat efter din tur och förväntat mig en kross av samma slag som September och Darin stod för. Den där dominansen. Förmågan att lyfta en okej låt till något magnifikt och superhittigt.
Varje gång har jag blivit lite besviken. Du har gjort det bra, jag gillade din ”Hanna från Arlöv”, din variant av ”En sån karl”. Men det har inte exploderat. Som det borde, kunde, var upplagt för.
Du har ju kvaliteterna. Du är gängets superstjärna.
Det handlar så klart om många faktorer för att få till det: produktionen, låtvalet, människorna omkring dig. Jag hade gärna sett ett kompletterande program som handlade om hur ni deltagare valde låtar, hur arbetet såg ut innan Gotlandsvistelsen, hur tankarna gick och hur låtarna mejslades fram i studion. Jag har svårt att förstå varför inte TV4 slagit mynt av den processen där allt det kreativa arbetet sker, där ramarna spikas ihop.
Själv hade jag älskat om jag, i ett timslångt program, fått följa med dig från att du fick frågan om att vara med i programmet fram till tv-inspelningen. Hur du gick igenom Dageby-katalogen, hur du kämpade med Lill-tolkningen i studion, hur du prestationsnojade.
Det hade kunnat ge en förklaring till att du inte nått ända fram just i detta format.
I går hade de andra chansen att understryka din storhet. Inte heller de lyckades. Deras versioner av dina hits var på sin höjd helt okej. Bo Sundström gjorde en trevlig ”One last time”. Ebbot var fin i ”Release me”.
Men de stora ögonblicken saknades. Precis som de saknats under hela denna säsong.

I kväll missar jag inte ”Äkta människor” i SVT.

KLAS LINDBERG

He!
Agnes gick motströms i floden av menlösa aktiviteter och faktiskt fick artisterna och tv-tittarna att lära sig livräddning.

Eh?
Lill – hon säger ingenting.

Utslitna bönder och gamla gubbar i fritt fall i TV4. Arg kock, Hasse Aro och knullsåpa i TV3. Arg snickare och amerikanska b-inköp i Kanal 5.
Det blev en toppkväll i SVT1.

SVT1 hade en riktigt stark lineup som inleddes med ”Uppdrag granskning”. Denna veckas program bestod av tre reportage. Först en granskning av hur prostitutionen i Göteborg ser ut två år efter att polisen sprängt ett stort hallicknätverk. ”UG” filmade i hemlighet torget i Rosenlund där bulgariska, rumänska och afrikanska kvinnor säljer sig, varje dag och varje kväll. ”Nadja” från Rumänien berättade modigt och starkt om hur hon hotas och pressas på pengar av nya hallicknätverk som nu etablerar sig i Göteborg. Det märkliga i reportaget var att kommunen, polisen, allmänheten vet vad som försiggår. Ändå fortgår verksamheten.
”UG” borde ha låtit granskningen få hela timmen, det hade det varit värt. Men i stället knökades två andra reportage in: en eländig historia om fastighetsägare som skiter i sina hyresgäster och en uppföljning på hantverkarna som fuskar med rotavdragen. Båda dessa inslag kunde lika gärna ha lagts ut direkt på nätet och puffats till i tv-sändningen.
”Alla är fotografer” levererade seriens hittills bästa avsnitt. Johan Rheborg tvingades ut på ett studentflak för att plåta med sin mobilkamera och Henrik Schyffert fick lära sig fotografera med ett riktigt gammal analogt schabrak till kamera. Aldrig har vi sett dessa män i så sympatiskt ljus, aldrig har de känts så genuina.
SVT1 fortsatte med ”Kobra” på temat ”de nya superhjältarna.” 99 muslimska superhjältar som till och med Obama hyllat. Japanen Takihiro som klär ut sig i trikåer och hjälper mammor att bära barnvagnen ner för tunnelbanetrapporna. Afro Samurai – den rappande samurajen med röst av Samuel L. Jackson. Och Captain Euro, EU:s tecknade hjälte, som är smart, samarbetsdriven och löser globala problem.
Allt detta ambitiöst berättat och snyggt paketerat. ”Kobra” håller högst kvalitetsnivå i svensk tv, år efter år. Imponerande.

I kväll missar jag inte ”Bergs bärbara talkshow” i Kanal 5.

KLAS LINDBERG

klas.lindberg@aftonbladet.se

He!
Johan Rheborg på studentflaket – en bild jag kommer minnas.

Eh?
Var ”Paradise hotel” alltid så här vedervärdigt?

Ronaldo gjorde målet.
Men blåsorkestern var grejen.

Sydafrika arrangerade fotbolls-VM 2010 och hela världen fick chockartat uppleva vad en vuvuzela var för något. En smal trumpet, kallad ”stadiontuta”, snodde huvudrollen från stjärnor som Iniesta, Robben och Téves. Folk var tokiga.
Om någon skulle väcka mig på natten och fråga vad jag mindes av Sydafrika-VM hade jag omedelbart svarat ”vuvuzela-raseriet”. Vilket land som vann skulle jag behöva fundera lite på.
I gårdagens bortamatch mot Portugal följde jag matchen intensivt och mitt Twitter-flöde sporadiskt. En sak dominerade både i tv:n och i min feed: orkestern som spelade nonstop.
Twittrarna var vansinniga. Uppmaningar av typen ”någon borde avrätta orkestern”, ”ta död på trumpetarna”, ”ge rött kort till trombonen” och ”vi kör E-Type i 93 minuter på Friends” haglade.
Själva spelet var det färre som twittrade om.
Jag själv var kluven till de frejdiga blåsarna. Det är ju festligt med livemusik. Uthålligheten imponerade.
Samtidigt: DET VAR JU ALLT MAN HÖRDE. Hela läktarsorlet försvann. Bajenlåten (”Åhhh, vi är Hammarby…) gick på repeat – sjukt irriterande. Och att de avrundade sin ”konsert” med ”Du kan få min gamla potta när jag dör” var bara för mycket.
Portugal-orkestern kanske inte sätter samma avtryck som vuvuzelan gjorde i VM.
Men jag tror ändå det framför allt det vi kommer att minnas bäst från gårdagens match.

TV4 hade en storkväll. ”Idol” var flyttat till 19 för att bana väg till fotbollen. Först vid 23 var det dags för resultatshowen.
Fotbollssändningen var välfungerande och jag gillar verkligen hur TV4 har byggt Anna Brolin. Hon gör riktigt fina insatser och växer hela tiden. Hasse Backe och Olof Lundh kompletterar fint. Skönt också att slippa Glenn Strömberg som ju kommenterar nästan allt och i stället få ta del av Jens Fjellströms stringens och Lasse Granqvists trygghet. Lasse kanske inte hade sin största kväll men har en hög lägstanivå.
”Idol” gör en bra säsong så här långt, uppehållet var nyttigt, energin är högre än på länge.

I kväll missar jag inte ”Så mycket bättre”.

KLAS LINDBERG

He!
Seriepremiär, ”Minimello”, ”Kändisbarnvakten”, ”Barda” – superstark fredag för Barnkanalen.

Eh?
Jaha, nu gör Mannerström reklam för en limpa också. Han slog just världsrekordet i sellout.

Magnus. Brasse. Eva.
Briljanta, underbara – och stigmatiska.
Äntligen vågar någon utmana ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.

Om en dryg vecka fyller ”Fem myror är fler än fyra elefanter” 40 år.
Det var den 19 november 1973 som barnprogrammet hade sin premiär i dåvarande TV2. Det var en sensation. ”Fem myror…” var inte alls så pedagogiskt och vänsterpolitiskt korrekt som de andra barnprogrammen. Det var i stället pråligt, skrikigt, larvigt, prutthumoristiskt – och alldeles för barnsligt för att vara ett seriöst barnprogram.
Men helt underbart tyckte barnen som trots att de hade kul av bara farten lärde sig både räkna och läsa.
Under hösten har min familj suttit bänkade framför Youtube för att titta på lattjo-lajban-lådan, ”Rena smörjan att heta Örjan”, ”Ärliga Evas ädelstenar” och alla andra 40-åriga klipp.
Det är briljant.
Men ”Fem myrors…” monumentala impact på barn-tv-världen har också haft negativa konsekvenser. Få har vågat skapa något i samma ärende. Jämförelsen tycks avskräcka.
Därför blir jag glad när UR nu satsar stort på ”Livet i Bokstavslandet”. I går var det premiär i Barnkanalen.
Det handlar om ett sketchprogram med sång- och dansnummer med full fokus på alla barn som är på väg att lära sig att läsa. Det är ett ”Fem myror är fler än fyra elefanter” för 10-talet.
I rollerna ser vi Björn Kjellman, Katharina Cohen, Omid Khansari och Emma Molin – alla mycket engagerade och sprudlande.
I Bokstavslandet bryr sig invånarna sig bara om bokstäver och ord. På teatern, där ensemblen får i uppdrag att göra en show om nya bokstäver varje kväll. På sjukhuset, där trasiga ord lämnas in för akut operation. Och i Bokstavsbutiken, där kunder blir övertygande om hur fantastiska bokstäver är.
”Livet i Bokstavslandet” är befriande kreativt, kul och blåser nytt i liv i denna kvävda genre.
Allt håller inte samma verkshöjd som ”Fem myror..:” – men det känns taskigt att ens dra denna satsning in i den jämförelsen. Det viktigaste är att dagens bokstavstroende barn får något nytt att sätta tänderna och hjärnorna i.
Och det känns generöst att UR i går gjorde en Netflix och la ut samtliga 16 avsnitt på sin webbplats.

I kväll missar jag inte ”Idol”.

KLAS LINDBERG

He!
Gillar verkligen tonen i ”I huvudet på Gunde Svan”.

Eh?
”Marvel’s Agents of S.H.I.E.L.D.” är härligt festligt.

Två kvällar.
Tre program.
Johan Petersson var helgens grabben hela dan.

Helgen var god mot Johan Petersson.
Den gamla programledaren för ”Disneyklubben” och rallyprogrammet ”Race” har varit denna Halloweens superpumpa.
I går var han den stora stjärnan i Kanal 5:s humorkombo ”Partaj” och ”Café Bärs”.
I ”Partaj” gjorde han flera av sina paradnummer, som Zlatan och stenhårde Jarmo. Allt är inte lyckat men Johan Petersson lyser och visar ständigt prov på fin tajming och stor karisma.
”Café Bärs” bärs (hepp!) ännu tydligare av Johan Petersson. Han leder programmet som Tjäääna-bajaren, är med i alla sketcherna och räddar många tveksamma manus.
Mest intressant var dock Johan Peterssons medverkan i SVT:s nysatsning ”Settman på plats” (mer om detta program i en annan text, en annan gång) i lördags. Han var sidekick till programledaren Peter Settman, satt med under hela programmet som sig själv och gjorde en kort sketch. Som sig själv fick han inte chansen att visa så mycket (rollen som sidekick var ytterst oklar men mer om det i en annan text, en annan gång), i sketchen var han som alltid kul.
Det som stod ut var att SVT visade ett ganska långt klipp med Petersson i just ”Partaj” – och att det fick framgå så tydligt och så länge i bild att klippet var från just ”Partaj” i Kanal 5. Det var lite för mycket och för länge. För att vara SVT var det närmast sensationellt att puffa så hårt till ett program i en kommersiell kanal – något de annars är restriktiva med.
Men allt har en förklaring, en gemensam nämnare.
Den heter Baluba. Baluba är Peter Settmans produktionsbolag som gör både ”Settman på plats” åt SVT och ”Partaj” och ”Café Bärs” åt Kanal 5.
I gårdagens ”Café Bärs” dök Peter Settman upp i en sketch i rollen som en skrupelfri affärsman vars punchline var: ”det är win/win vettu.”
Den här helgen var verkligen en win/win. För Peter Settman, för Baluba – och framför allt för Johan Petersson.

I kväll missar jag inte ”Homeland” i SVT.

KLAS LINDBERG

He!

Hela familjen älskar Tom Sjöstedt i ”Fågel, fisk och marängsviss” i Barnkanalen.

Eh?

Andreas Isaksson-imitationen i ”Partaj” är varken kul eller träffsäker. Snarare plump och obehaglig.

Starka historier. Personligt. Intimt.
”Tillsammans mot cancer” var en av de mest rörande galor jag sett.

Kristin Meltzer. Katarina Hultling. Regina Lund, stolt och fin utan hår.
Tre kvinnor som alla drabbats av cancer. I går berättade de sina historier, tre exempel på kända personers kamp mot sjukdomen som drabbar oss alla.
Fler öden berörde under galan på Cirkus i Stockholm.
Edvin Berg – en ung Idol-aspirant som plötsligt dog efter blodcancer. Som inte hann skriva klart sin låt till sin tjej men som nu fick hjälp av årets Idol-gäng att slutföra den live på scenen, samtidigt som bilder på en levande och glad Edvin projicerades på väggen bakom dem. Knäckande.
Den nyblivna mamman Sofie, 27, som gick bort, bilderna på henne med sin lille son, pappa Rasmus berättelse om bröllopet på sjukhuset. Det blev för mycket.
Jag ville helst fly, skänka pengar bara för att med gott samvete slippa se mer.
Men det var omöjligt att slita sig.
I små inspelade inslag berättade personalen bakom galan hur de drabbats av cancer i sin närhet. Ett grepp som blåste in äkta engagemang. Det var inte en gala bland alla andra. Det här var personligt. För alla inblandade.
Tilde de Paula och Kristin Kaspersen ledde programmet framåt fint, med värme, personlighet och allvarsamhet.
Galan var nog inte så storslagen som den kanske önskade. Men det var en skickligt genomförd produktion, där fanns massor av känslor, där fanns en intimitet som jag tyckte mycket om.
”Tillsammans mot cancer” sändes i Sjuan, inte i TV4. Jag antar att företaget inte hade råd att vika två primetime-timmar i stor-Fyran åt en gala som kanske inte är kommersiellt stekhet. Men det är ju ändå vekt. Hur kände sig exempelvis huvudsponsorn ICA, som gick in med 16 miljoner, då TV4-gruppen inte var villiga att tulla på sina reklamintäkter?
Samtidigt insåg jag under programmet att detta nog blev en styrka snarare än en svaghet. Att sjuan sände bidrog till den intima känslan, kanske var också tyglarna något friare än de brukar.
Drygt 63 miljoner samlades in.
Bra jobbat.

I kväll tar jag en titt på ”Sommartider” i TV3.

KLAS LINDBERG

He!

”Homeland” i SVT. Visst börjar liket röra sig?

Eh?

Har Lisa Nilsson missat en svensk gala de senaste 15 åren?