Oklara regler.
”Så ska det låta”-komplex.
”Doobidoo” har identitetsproblem.
Det gick ett litet pirr genom kroppen när jag såg att det var säsongspremiär av ”Doobidoo”. Inte så mycket för att det var ”Doobidoo”, mest för att det var säsongspremiär för ett stort program, att tv-hösten sparkar i gång och en vi lämnar äntligen sommartablåerna bakom oss.
Det var rätt länge sedan jag såg ”Doobidoo”, en hel del har hänt sen sist. Ny studio, större anspråk, högre insatser.
Reglerna är luddigare än någonsin. De två lagen – bestående av folkliga Andreas Johnson och Caroline af Ugglas samt låtsasfolkliga Jonas Gardell och Kristoffer Appelquist – hade svårt att förstå hur de skulle göra för att få poäng. De tävlandes ögon blev alltmer osäkra ju längre tävlingen fortskred. Redan i första momentet ”På minuten” hjälpte Kronér till så mycket att det var larvigt.
Därefter började den stora förvirringen. Johnson/af Ugglas tryckte på knappen men det andra laget fick svara. Det hände en gång. Det hände två gånger. Det började bli irriterat. ”Men vi har ju tryckt”, hörde man Andreas säga till af Ugglas.
Förvirringen fortsätter. ”Jag fattar ingenting”, säger af Ugglas när de tryckt men ändå inte får frågan.
Det händer igen – och nu svarar af Ugglas trots att Gardell redan stulit frågan. Och plötsligt får båda poäng.
I studion börjar de skita i vilket, här hemma i soffan slutar man bry sig om poängen och fokuserar på annat.
Som att publiken är bra. Som att Appelquist hade behövt antiperspirant i ansiktet under sin och Gardells duett av ”Om du lämnar mig nu”. Som att det nya tävlingsmomentet med skivomslag är uppenbart förberett eftersom de tävlande paren utan att prata ihop sig vet exakt vilken långsökt förklaring de ska köra. Och att de långsökta kopplingarna är inspirerade av ”Så ska det låta”. Och att väldigt mycket i denna version av ”Doobidoo” faktiskt är – om man ska vara snäll – inspirerat av ”Så ska det låta”. Att faktiskt det enda som skiljer de två SVT-formaten är användandet av SVT-arkivet, eller vänta, gör inte ”Så ska det låta” det också?
Möjligen har ”Doobidoo” växt ur sin kostym, möjligen borde programmet gå upp i ”Så ska det låta”. Kronér hade oavsett varit en perfekt programledare för den mash-upen.

I kväll missar jag inte ”Sommarkväll” i SVT.

KLAS LINDBERG

He!

Nöjespanelen i ”Gomorron Sverige” är bättre än någonsin.

Eh?

”Skavlan – det bästa från våren 2013” var märkligt och de nyinspelade inslagen superpajiga.

Det snackas så mycket. Men för lite om Ernst Kirchsteigers verkliga begåvning.

Man pratar om hans barfotafötter. Hans knasiga beskrivningar. Hans gråa hår och bruna skinn. Hur lång han är, hur trevlig han är, hur han skrattar.
Ernst har blivit en figur och om figuren pratas det en väldig massa.
Det pratas mindre om hur jävla bra och yrkesskicklig han är. Ernst är en otrolig inredare. Ingenting han gör blir fult (undantaget är hans hemska ljusstakar av sopskaft som han envisas med att göra i vartenda hus).
Han har en bra smak, ett sant öga för att fixa det fint. Han ser smarta lösningar. Han ser skönhet i detaljer. Han ser möjlig skönhet i ting. Han ser omöjliga kombinationer – jag menar, limma pinnar på en cylinderformad glasvas? Och det blir otroligt häftigt.
Han är genialisk på så många fler sätt. Han kan sy. I går medgav han misstag vid sin maskin, han borde ha sytt för hand sa han, men mannen är mycket skicklig sömmerska.
Han kan bygga. Han kan bygga en stege av kopparrör som är så läcker att både jag och min fru smäller av. Han drar sig inte för att snickra, gjuta, hamra.
Och sen – som ett hån mot hela mänskligheten – så lagar Ernst mat. På ett opretentiöst och okonstlat sätt gör skapar han egna rätter som man ser är kanon. För Ernst är ju kock, det vet jag, han kan grejen, han har lärt sig från grunden. Gnoccin som han i går svängde ihop – oj. Men han stylar aldrig. ”Fine dining är väl kul att utsätta sig för, men vill man bara vara skön är det enkel mat som är det bästa och som jag njuter mest av”.
”Hans badrum kan nog vara det finaste rummet jag någonsin sett”, säger min fru, förhäxad av marmorn, allmogen, kopparen, romantiken.
Jag kan bara instämma. Jag vill bo i Ernst fixade orangeri.
”Stäng av tv:n”, sa Ernst när han i podcasten ”Värvet” fick frågan om han hade något han ville tipsa om. Han menade att människor mår bättre av att uppleva saker, ta sig ut i naturen, umgås.
Jag köper hans tanke. Ett undantag: när Ernst själv är i rutan.

I kväll tittar jag på ”Orange is the new black” på Netflix.

He!
”Hawaii five-o” är nästan bra igen.

Eh?
SVT fick inte lägga ut dokumentären ”Inside job” på Play.

 Det står ”Vardagsrum” på flyttlådan. 

Det är för konstigt.

Det är Kurt Wallander (”KÖÖÖRT”), svenska polisbilar, bönder i svenska bonnakläder, Polenfärjan, ”Biljettautomat” på skylten.
Märkliga saker i en serie där alla pratar brittisk engelska. Kenneth Branagh är Wallander, han och en hel en radda BBC-skådisar rör sig i Ystad-miljöer som om de aldrig gjort något annat.
Men freakigast är ”Vardagsrum” på flyttlådan hemma hos Branaghs Wallander. Efter det kan jag inte längre fokusera på ”Wallander – An event i autumn”.
Det är ju en bisarr sak som BBC och Branagh pysslar med här. Jamen tänk om vi skulle få för oss samma galna idé. SVT köper rättigheterna till ”Morden i Midsumer”, skickar över en Peter Andersson eller en Peter Haber till det gamla grevskapet för att gå runt som Kommissarie John Barnaby bland mordoffren – och alla pratar svenska. Eller att SF gör en remake på ”Goldfinger”, Persbrandt får spela Bond, M görs av Marie Göranzon och ICA-Paul får kasta hatt som Oddjob.
Vad skulle britterna säga då? Det skulle ha skrattats bort – dumheter att komma här och göra vår grej och till råga på allt prata svenska i brittiska miljöer. Befängt!
Men i Ystad går det och jag tycker nog om det mesta jag ser, det är kompetent och snyggt och bra.
Men det står ”Vardagsrum” på flyttlådan och jag flyr vidare till något som min sommarhjärna enklare kan hantera.

Egentligen ska man väl vara tacksam för att det står ”Vardagsrum” på en flyttlåda i TV4 en sommar som denna. För det är inte mycket annat vettigt som visas på tv. Under semestern har jag löst mitt konsumerande av rörlig bild på annat sätt. Framför allt har jag varit som förhäxad av ”Million dollar listing New York” (sänds nu också i TV3). Svenske Fredrik Eklund (”ÄCKLUND”) är reality-tv:s just nu mest intressanta karaktär och bjuder tillsammans med sina mäklarkollegor på storartad underhållning och en fascinerande inblick i en lätt bisarr värld full av märkliga turer, udda figurer och skyskrapshöga affärer. Häromdagen sändes säsongsfinalen i amerikanska Bravo och därefter en livesänd talkshow där säsongens dramatik och konflikter avhandlades. Är TV3 är pigga nog att sända även denna?

I kväll tittar jag möjligen på sim-VM.

KLAS LINDBERG

TILLÄGG:

He!
Hoppas SVT låter den begåvade Jens von Reis att fortsätta musikresan in i 00-talet. Men vad ska den serien heta?

Eh?
Sista avsnittet av ”Nineties” var inte det starkaste.

Naturen.
Vansinnig och ondskefull.
På sommaren vill vi alla leva farligt.
Jag är av åsikten att naturen i grunden vill oss illa. När jag är hemma i villaträdgården stöter jag på allehanda elaka naturentiteter. Taggbuskar som inte vill annat än att sätta en tagg i mig när jag oskyldigt försöker nå en boll som hamnat därunder. Brännässlor som obekymrat bränner mina barns små fötter och som illasinnat sträcker sig mot mig när jag oljar vårt spruckna staket. Tisteln som klämmer sig igenom såväl trädgårdsduk som nylagd trall för att ge oss i familjen djävulen när vi som minst anar det.
För att inte tala om den kemiska krigsföring all natur ägnar sig åt; pollenchocker från ingenstans som förlamar halva min släkt under en-två månader om året.
Och det här är bara i villaträdgården. Naturen vill oss ont men ändå söker vi oss ut, till den, på semestern, på sommaren. På landstället i Stockholms skärgård är det rena rama krigszonen. Fästingar försöker lönnmörda oss. Huggormarna i slänten lurar i bakhåll, väntar på ett par bara fötter att sätta dödliga huggtänder i. Getingboet i grillen vi inte använt sen förra året innehåller tokiga dödsgetingar. Myggorna jobbar långsiktigt och knäcker oss sakta genom blodsugande och kliande bett. Röda myror biter min dotter så hon gråter. Gäddan i vassen lurar med vassa tänder. Svanar väser, varnar oss för att ens tänka på att beträda vår egen brygga.
Men vi är ändå här, på landet, och vi tar det. Vi köper naturens terror. Vi till och med trivs. Vi fiskar, badar och springer barfota på gräset, trotsar alla hot.
Men vi pratar, spekulerar och kommer med teorier om allt som har med det vilda att göra.
Då passar det bra med hjälp, några som ger korrekta svar. SVT1 naturtimme med ”Mitt i naturen” och ”Studio natur” ger oss detta. Gamla sportankaret Yvette Hermundstad är genuin i sin skogsmulleroll och i sitt frossande av Ölands vilda blommor och sökande i gåtan varför älgkalvarna oförklarligt dör.
Ännu bättre är ”Studio natur” där Linda Olofsson kräver svar av naturexperterna Marie Dacke, Kristina Sundell, och Bent Christensen på kniviga frågor ställda av naturskeptiker som jag. Och som levererar svar som jag sen kan använda för att agera allvetande naturkonung då ungarnas frågor haglar.

I kväll missar jag inte dam-EM i TV4.

KLAS LINDBERG

He!
Intressant dokumentär ”Kungen av Mont Ventoux”, en virtuell kamp mellan cyklare ur olika epoker.

Eh?

Underbara ”Fönster mot gården” – men 21.45 är för sent, SVT.

Glädje och dans dans dans. Den stora stjärnan på Allsången var publiken.

Goda ting händer den som är snäll.
Särskilt goda ting händer den som är snäll mot ”Allsång på Skansen”.
Är man duktig, lojal och ställer upp får man komma tillbaka. Knölar man inte för mycket, går man med på att faktiskt spela hits, gläds man åt att få sjunga en allsång förutom sin senaste singel, pratar man gott i pressen om hur mycket man värdesätter Allsången – ja, då får man återvända. År efter år. Man blir en Allsångs-institution.
Har man lite extra tur så blir man programledare för di hele.
Har man ännu mer tur så får man en hel extratimme efter den ordinarie Allsången att spela på. Det hände Tomas Ledin förra året. Han fick en timmes tv-sänd konsert och SVT fick genast kritik för att erbjuda en reklamplats – enligt bedömare värd uppskattningsvis 48 miljoner konor – så att Ledin kunde promota sin nya krogshow och skiva på bästa sändningstid.
Jag tror inte att samma kritik kommer att dyka upp detta år. Nu var det nämligen Håkan Hellström som fick en extratimme. Jag tror ingen människa i hela världen vill dra Håkan inför Granskningsnämnden. Särskilt inte efter gårdagens glädjesprakande föreställning.
Det var fint. Ja, gud, det var riktigt fint.
Håkan bjöd på en fantastisk mix av gammalt och nytt, i stort sett bara hits. Han inledde och avslutade ”Allsång på Skansen” och fortsatte sedan festa med publiken.
På Skansen stod 26 000 glada, jublande människor. Längst fram stod tonåringarna: utklädda, skrikande, hoppande, sjungande, extatiska känslomonster.
Skrattande av glädje, gråtande av glädje. Av kärlek.
Det var så fint att se dem. De var så fina att jag blev tårögd, fick rysningar.
Publiken var Allsångens stora stjärna. Vilken fest de bjöd på.
Till och med kändisarna i finbänkarna bjöd upp på dans.
Mannen på scenen var helt utan ironi, poser eller popstjärnemanér. Cool utan att spela cool. Där fanns bara glädje och ödmjukhet.
Och han gav sig ut i sin otroliga publik, dansade med dem, sjöng med dem bland bänkarna i den varma sommarnatten.
Unikt och vackert. Jag önskar jag varit där.

I kväll missar jag inte EM-premiären.

KLAS LINDBERG

He!
Måns två gånger i rad. Anton Ewald i går. Bomberjackan är sommarens svarta.

Eh?

SVT bröt en minut in i euforiska godnattburgaren ”Ramlar”.

”Skärgårdsdoktorn” är en museal skärva folkhem. Ett tv-drama otänkbart att producera i dag.

Det är ju någonting väldigt märkligt med att SVT sänder ”Skärgårdsdoktorn”. I SVT1. På fredagar. 20.00.
På denna klassiska underhållningstid, där SVT i många herrans år visat upp sitt bästa, mest påkostade, visar man nu en gammal serie från 1997.
Det är inte värdigt.
Visst, ”Skärgårdsdoktorn” var monumental på sin tid. Samuel Fröler-feber i hela landet. Ebba ”Wilma” Hultqvist kunde knappt vistas på allmän plats. ”Så stickar du Skärgårdsdoktorn-tröjan”-löp.
Jag var själv en av dem som följde serien, även om jag inte drabbades av den blåa febern.
I går såg jag ett avsnitt (s01e06) och slungades rakt in i skärgårdsidyllen. Den kändes både bekant och främmande. Det känns så länge sen.
Det puttriga, mysiga, välkammade. Som att få se det sista fladdrande hörnet av folkhemmet. En kulissvärld, lika verklig som ”Hem till gården” dit den stora världen aldrig når och där allt är som det alltid har varit, där de små vardagsproblemen utgör dramatiken, där relationer åker Nyckelpigan över små hemligheter och dolda begär och längtan efter något större.
1997 var det mest främmande som kunde hända ett samhälle att en svensk man flyttade in – som hade varit i Afrika. Skumt värre, en främling, ingen att lita på.
Om ”Skärgårdsdoktorn” gjorts i dag hade det krävts att doktor Johan Steen varit hämtad direkt från en exotisk stam i djupaste djungeln, för att få samma effekt.
Afrika verkar 1997 ha varit overkligt, som en annan dimension. Temat återkom i gårdagens avsnitt: Johan har varit där (konstigt), hans fru är fortfarande där (jättekonstigt), Johan Rabaeus och Gunilla Röör ska åka egen båt dit (superexotiskt/farligt) och det visar sig att Johan Rabaeus rollkaraktär hade varit där tidigare – och fått aids på köpet (dödligt).
Det som annars slår en är också doktorns extrema självförtroende. Han påminner om en Stefan Sauk i högform: domderar, charmar, läxar upp, flirtar ogenerat med sina patienter – men är samtidigt mysig, begåvad, empatisk och en inkännande guldpappa.
Jag förstår att Fröler fick hela Sverige på fall.

I kväll missar jag inte ”Liar liar” i TV3.

KLAS LINDBERG

TILLÄGG

He!

”Skärgårdsdoktorn”-musiken är briljant – och pumpas på HELA tiden.

Eh?
”Nineties” borde vara dubbelt så långt.

Man vill bli slagen medvetslös.
Men ”Hunter” är ingen ”Homeland”.
Ibland dyker den upp från ingenstans. Den där serien du inte haft koll på, som legat och tryckt någonstans, som inte gjort något väsen av sig. Du har inga förväntningar utan råkar slumpmässigt ha på tv:n då den dyker upp. Det är den där serien som närmast knockar dig som en väl maskerad uppercut. Som överraskar, som fångar, som vevar in. Dina sinnen var inte förberedda för detta, intrycken blir nästan för starka, du blir fast.
Det är en serie som du stöter på några få gånger i livet.
BBC-serien ”Hunter” (SVT) är inte en sån serie.
Men den är heller inte helt värdelös.
Storyn är klassisk men lovande. Sam Hunter jobbar som spion åt en privat organisation. Hon överlever ett attentat mot henne som hon misstänker vara anordnat av någon i den egna organisationen. Hon ”försvinner”, tränar upp sig, återvänder till sitt jobb och får direkt ett nytt undercoveruppdrag som nanny men vågar inte lita på någon.
Under första avsnittet hann dessutom ett helt nystan av trådar läggas ut. Sam var gravid med den kollega som hon misstänker mest för att ha satt dit henne. Hon sover sittande i hörn och får flashbacks från barndomen då hennes mamma blev brutalt mördad och hon själv kidnappad. En sadist till supermördare, som ser ut som en lätt nazistisk version av politikern Andreas Carlgren, tar livet av folk genom en spruta i ögat-teknik och tycks vara på jakt efter henne.
Inte bara Sams karaktär påminner en del om Jason Bourne. Också ”Hunters” look påminner en del om filmerna i sin blå-gråa ton och de euro-specifika, ruffiga miljöerna.
Samtidigt finns brister. Melissa George som gör Sam är det svagaste kortet i sitt myckna putande och tonårssurmulna stirrande genom fönster. Det pinsamma Bond-härmandet i förtexterna och med Carlgren-sadisten. Karikatyrer till karaktärer.
De avslöjar alla att det här inte blir den där uppercuten man drömmer om.
”Hunter” är ingen ”Homeland”. Men funkar ganska bra för att döda en trist kväll.

I kväll missar jag inte Allsången.

KLAS LINDBERG

TILLÄGG:

He!
Wimbledon är i gång.

Eh?
Nästan tre timmar tar det att se en Bond-film på TV4.

Talanglöst och enfaldigt.
Fascinerande hur några franska idioter kan lyckas göra det nordiska deckarundret så fullständigt ointressant.
Den mycket talangbefriade manusmannen Guillaume Lebeau och den fantasilöse regissören Laurent Bergers åker till Norden för att göra en dokumentär om varför skandinavisk crime-litteratur har fått sånt genomslag.
Budgeten är väl tilltagen, inspelningstiden likaså. De bokar upp en herrans massa intervjuer i syfte att få alla att säga samma saker:
Här i norr spelar naturen stor roll. Här är det mörkt ofta, det gör saker med oss. Här har vi inte så mycket brott, därför kanske vi är extra intresserade av dess natur. Välfärdssamhället krackelerar. Världen kryper allt närmare. Plötsligt gör vi Zombie-filmer och ”Snabba cash”.
De får ihop ett grant uppställ medverkande: Camilla Läckberg, Jens Lapidus, Mari Jungstedt, Åke Edwardson, Jo Nesbø, Mikael Wallén (representant för Stieg Larsson-filmerna), Gunnar Staalesen, Åsa Schwarz, John Ajvide Lindqvist, Nikolaj Frobénius (”Insomnia”), Helen Tursten (Irene Huss) och – lite on the fly – Göteborgspolisen Torbjörn Åhgren.
De får säga en mening var i taget, knappt det. På sitt eget språk. De klipps hårt och pressas in för att stärka de ovan nämnda förklaringarna till det nordiska noir-undret. Jag såg den engelska textade översättningen – den var skrattretande missvisande, ibland helt felaktig, som om den var skriven av den obegåvade manusförfattaren och som sedan regissören fick åka runt och försöka hitta någon som sa ungefär så.
Mellan alla dessa bortkastade intervjuer visas filtrerade turistbilder från Stockholm, Oslo och idylliska skärgårdsbyar. Och framför allt en jävla massa trailers från nordiska filmer. Hela trailers.
Denna dokumentär påminde en del om såna där skräpiga pausprogram som den amerikanska nöjeskanalen E! brukar strössla med. Och en del om den där klippmusikvideon som inledde alla hyr-VHS-filmer från Warner home video. Och en del om de billigt producerade guidefilmer man finner på hotells intern-tvsystem.
”Det nordiska deckarundret” (TV4) slutar med bilder från Utøya.
Detta rundas av med narratorns konstaterande: ”Kanske hade de (de nordiska deckarförfattarna) rätt hela tiden”.
Vilket jävla trams.

I kväll missar jag inte ”Sommar med Ernst” i TV4.

Klas Lindberg

TILLÄGG:

He!
Märkliga Confederations cup är ju riktigt trevlig.

Eh?
Rövig sommar-tv-tablå redan nu alltså.

 Man ska inte se katastrofdokumentärer.
Absolut inte så välgjorda som ”Katastrofen i Kebnekaise”.

De starkaste delarna av Jessica Josefssons ”Katastrofen i Kebnekaise” (TV4) utgjordes av intervjun med Cathrine som förlorade sin sambo Steinar Utne i olyckan då ett norsk Hercules-plan störtade rakt in i Kebnekaise för drygt ett år sedan.
Hon hade ingen aning om att hennes fästman skulle göra flygningen, det blev bestämt i sista minuten. Hon tyckte det var lite märkligt att han inte hört av sig på ett tag men det var inte helt ovanligt. När hon lagade mat satte hon på en nyhetskanal för sällskap.
När den första nyheten kom om ett försvunnet Hercules-plan kom en liten oroskänsla. När nyhetsuppläsaren kort därefter meddelade att det fanns en femte man ombord blev hon iskall i hela kroppen. Hon började ringa och ringa på Steinars telefon. Började känna sig klaustrofobisk.
Hennes telefon ringer. Okänt nummer. Hon förstår. Hela hennes kropp skriker ”svara inte”. Hon svarar: ”Steinar är ombord”.…
Skrik. Panik. ”Krampegråt”.
Hon ringer Steinars pappa som är i Portugal. Det enda hon får fram: ”Steinar har störtat”.
Catherines berättelse är oerhört stark. Hon gråter, rösten vill inte riktigt bära.
Det är nästan för jobbigt att se. Nästan för tungt.
”Katastrofen på Kebnekaise” var dock mycket mer än bara en känslosam intervju.
Här fanns intervjuer med vittnesmål från alla inblandade. Översiktliga grafikkartor på hur letandet fortgick korsklipptes mot intervjuer med räddningsmanskapet. Snack med huvudaktörer på högkvarteren i Sverige och Norge varvades med autentiska bilder från sökandet. Vi fick känslosamma skildringar från kollegor till offren som hittade vrakdelarna och kroppsdelarna. En norsk överste som fanns på plats då familjerna samlades på Gardemoens flygstation mindes med bruten röst och med tårar i ögonen.
Den svenska chefen för den enorma haveriutredningen – 11 miljoner kronor behövdes för att göra undersökning på toppen av Sveriges högsta berg – avslöjade en del av vad rapporten kommer att visa då den släpps.
Alltså: en mycket ambitiös dokumentärfilm av högsta klass.
Den var väldigt jobbig att titta på. Men omöjlig att slita blicken från.

Ikväll: ”Elizabeth II – en modern monark” i SVT.

Klas Lindberg

TILLÄGG

He!
”Allsång på Skansen”-uppställningen ser lovande ut.

Eh?
Har inte hunnit med ”Ice cream girls” (SVT) som ska vara toppen.

– 246 kronor tack!

– Vilken jävla backhand!

Jag attesterade en faktura – Nadal slog in forehanden som tog hem första set.

Jag tog ett äpple vid kaffeautomaten – Djokovic slog ett ess och fixade andra set.

Jag blev kissnödig – och såg hela tredje set på toa. Typ.

Det var tennis, det var den moraliska finalen av årets Franska öppna, det var sanslös svängig semifinal mellan Rafael Nadal och Novak Djokovic.

Eurosports expert Mats Wilander sa direkt efter matchen.

– Otrolig tennis. Förmodligen den bästa grusmatch jag har sett.

Jag missade inte många sekunder. Jag såg hela matchen – men inte en ruta i tv. Och det var en av de bästa tv-upplevelserna jag haft framför en tennismatch.

Den höll på en massa timmar, kan det ha varit runt fem? En vanlig fredag är det svårt att sitta klistrad vid en stationär apparat så länge. Förr i tiden ringde man sig sjuk eller skolkade från skolan om Edberg, Wilander eller Borg var i gång.

I dag är den manövern onödig. Streamad tv gör att vi kan följa allt ändå via datorn eller mobilen.

Det finns ett par gånger om året som 50 spänn i månaden för ett abonnemang av Eurosport player känns extremt prisvärd. I går kändes månadsavgiften alldeles för låg. Jag kunde växla mellan desktop-spelaren och mobilen under matchen beroende på vad jag gjorde. På vägen hem från jobbet åkte jag pendeltåg, promenerade, handlade och åkte buss – och hade bitvis fantastiskt, bitvis okej bild via 3G-nätet. Hela det rafflande sista och avgörande femste setet var jag på gående fot, höll på att gå in i lyktstolpar och fibblade tokigt med korten i kassan på ICA på grund av de orimliga spelet som försiggick framför mina ögon i mobilen.

Som jag älskar tekniken och vad den möjliggör.

Som jag älskar tennis när den är på den här oöverträffade nivån.

Jag tyckte synd om Djokovic som nog borde ha vunnit den här matchen.

Jag unnade samtidigt Nadal segern så som han kämpade, slet, jobbade.

Men mest av allt njöt jag av underhållningen och att jag faktiskt kunde ta del av den.

I dag går det väl inte att undvika prinsessbröllopet.

 Klas Lindberg

TILLÄGG

He!

”Nineties” på SVT är en välgjord nostalgitripp.

Eh?

Österrike var bättre.