Årets gäng må vara lovande.
Men de andra får ursäkta.
Lill Lindfors är fortfarande coolare än allt.
”Det är större än om ABBA skulle vara med”. Orden är Ebbot Lundbergs, men det är bara att hålla med. Ända sedan jag var barn har jag lyssnat på, tyckt om och respekterat Lill Lindfors. När promillehalten tagit överhanden har jag rent av kunnat höras hojta om att hon är vårt lands i särklass bästa sångerska. Det får vara hur det vill med den saken. Är det något det är omöjligt att vara objektiv om så är det kärlek och popmusik, särskilt i kombination. En sak är åtminstone säker. Att ha Lill Lindfors med i ”Så mycket bättre” (TV4) är ett genidrag i det lilla. Med naturlig värme och coolhet i lika stora doser är hon en av de, för mig, största stjärnorna som deltagit i programmet. Jag vet att Ebbot håller med.
Säsongspremiären är bra. Bättre än förväntat. Ända sedan den första säsongen har det funnits något kallt och lite kletigt över ”Så mycket bättre”. Att i stället för att vara en insiktsfull inblick i några svenska artisters liv och leverne behandlades programmet som en karriärsprångbräda. En tv-sänd hjärt- och lungräddning av haltande musikkarriärer. Det kändes inte äkta, blev för beräknande. Men jag får inte den känslan av det här gänget. Visst finns det säkert en och annan baktanke med en sådan här medverkan. Det är ofrånkomligt. Men mixen av artister och inriktningar är tillräckligt stark och vital för att hålla sådana cyniska misstankar på avstånd ett tag till. Och att se vad Ken Ring, ännu en artist jag har enormt stor respekt för, kommer att hitta på i svenska folkets vardagsrum i höst blir en nagelbitarthriller i sig själv.

Söndag 27 oktober tittar jag på ”Bron” (SVT1) och försöker att inte reta ihjäl mig på Sofia Helins plågsamt överspelade Saga Norén.

HURRA!

”U2: From the sky down” (SVT1). Finfint om arenakungarnas kamp att spela in mästerverket ”Achtung baby”.

NJA…

”Homeland” (SVT Play). Storseriens förfall är beklämmande. Från 5 plus (säsong 1) till ynka 2 plus (säsong 3). Deprimerande.

Idén är rätt bra.
Man fattar ju vad de vill.
Men ”von Svenssons kläder” tappar balansen.
Hur vi klär oss och vad det signalerar. Det är själva språngbrädan, hela idén egentligen, med ”von Svenssons kläder” (SVT1). Och det är ju inte så dumt. Vad våra kläder säger om oss, och varför.
Få program har känts mer rätt i tiden. Efter nästan ett och ett halvt årtionde där yta kommit att ersätta innehåll var det dags att någon försökte ställa saker perspektiv. Bland selfies, modebloggar, stiltips och en ytlighetskultur där vem som helst som jobbar med media och kan skilja på en byxa och en kjol får kallas ”modeexpert”.
Är det verkligen så illa? Det känns så.
Tidigare var vilken musik du lyssnade på, filmerna du såg, politiken du engagerade dig i (eller inte), böckerna du läste, sporten du spelade, orten du kom alla från enormt viktiga byggstenar i ett identitetsskapande. 13 år in på 2000-talet är det vem som designat dina brallor bland det enda som räknas.
SVT:s tidigare försök att göra tv om mode har varit lika sköna och omdömesgilla som en helkväll i stupstocken. Därför välkomnade jag verkligen ett program om klädernas betydelse. Som inte bara ställde frågorna ”vad” och ”vem” – utan framför allt ”varför”.
Men det känns hela tiden som att något fattas i ”von Svenssons kläder”. Och det ligger inte i det yttre. Estetiskt har man ju lånat mer än ett par idéer från utsökta ”Historieätarna”. Och varför skulle man inte det? Att sno från de bästa och snyggaste är ju alltid en bättre idé än att knycka från program i televisionens gärdsgårdsserie.
Problemet är att man inte vet vilket ben man ska stå på, utan försöker balansera tämligen ovigt mellan seriositet och lättvikts-tv. Det finns ett fint samspel mellan Karin Winther och Niklas Källner. Resultatet blir helt okej, men känns lite som en stolpe ut. Hade kunnat bli något, om man vågat kräma i lite extra eller bara bestämt sig fullt ut för vilken sorts program man faktiskt velat göra.

Torsdag 17 oktober tittar jag på ”Lyxfällan” (TV3).

HURRA!
”Halvvägs till himlen” (TV4). Inte jättekul. Men det finns fin kemi mellan Glans och Jansson.

NJA…

”Derek” (Netflix). Motbjudande mobbargubben Ricky Gervais når nya avgrundsdjup. Serien är ett äckligt misslyckande. Som allt annat Gervais gjort efter ”The office”.

En sluten värld.
En kamera som fångar allt.
Det gör filmen om Svenska Akademien till ren magi.
En av mina absoluta favoritfilmer handlar om Anders Björck. Det är inte hälften så märkligt som det först kan verka. Dokumentärfilmen ”H:r landsövding” från 2008 av Måns Månsson är inget annat än ett mästerverk. Med svartvit foto, en utsökt rytm och tyst närvarande kamera lyckades man fånga det komiskt absurda i en helt vanlig landshövdings helt vanliga yrkesutövande. Anders Björck sår en åker, klipper något band, rastar sin hund. Allt fångat ur ett oklanderligt ”fluga-på-väggen”-perspektiv.
Därför ylade jag av lycka då jag förstod att Måns Månsson jobbat med fotot i Olavi Linnas dokumentär om Svenska Akademien. Jag blev inte besviken.
”Snille och smak – En film om Svenska Akademien” är nämligen en liten pärla.
Olavi Linna har hittat en utsökt ton. Varmt och entusiasmerande lyckas man skildra en sluten värld, full av excentriska och intressanta personer. ”Det är alltid intressant att lyssna på människor som kan mycket”, säger Kristina Lugn vid ett tillfälle i filmen. Precis så känns ”Snille och smak”.
Men krockarna är det som är bäst.
När fotot – stillsamt och milt absurdistiskt – kolliderar med vad som sägs (ofta högdraget och självmedvetet) uppstår magi. Den krånglande kopiatorn, Peter Englunds Spotify-listor, det eviga uppdragandet av väggklockan. Eller när ledamöterna under kristallkronorna får lära sig hjärt- och lungräddning.
Måns Månsson är en ögonblickens mästare. Genom att bara finnas där med kameran så fångar han de stilla ögonblicken mellan de stora händelserna. Vi får se Peter Englund minuterna innan han ska redovisa årets litteraturpristagare. Klockor synkroniseras, manus läses en sista gång, en mikrofon riggas. När han kliver ut till den samlade presskåren klipper Månsson. Det där kan vi redan, det där har vi redan sett. Det är de små ögonblicken, arbetet bakom kulisserna som ligger i fokus. Precis som i mästerverket ”H:r landshövding” och för all del SVT-serien ”Kommunpampar” finns det något tragikomiskt över alltsammans. En sorts vardagslunkande i en värld som ligger oerhört långt ifrån de allra flesta svenskars verklighet. En värld som är pedantisk och spännande och absurd – och väldigt vacker.
Lördag 5 oktober tittar jag på ”Breaking bad” (Netflix).

HURRA 1

Veronica Maggio hos ”Skavlan” (SVT1).

HURRA 2
”Kändisbarnvakten” (Barnkanalen). Lysande ung-tvmed en superbra Dogge Doggelito som värd.

”Homeland” är briljant.
Men en sak kan det vara nog med nu:
Den Maniska Kvinnan som huvudkaraktär.

Först blev man glad. Av att äntligen få se kvinnor ta självklar plats i de stora tv-seriernas huvudroller. För att det verkligen var på tiden. För att vi var svältfödda på det. För att tv-seriernas porträtt av kvinnor legat efter resten av kulturen alldeles för länge. Sedan kom den gnagande känslan av att något var fel.
Jag talar naturligtvis om Den Maniska Kvinnan.
Ett par år in på 2010-talet tillåts kvinnor fortfarande inte att bara vara intressanta karaktärer som är utmärkta på sitt jobb. De måste tydligen också lida av någon sorts personlighetsstörning för att få vara med i ett ”svårare” drama.
I hyllade ”Bron” är Saga Norén bäst i landet på sitt jobb – och naturligtvis är hon samtidigt socialt handikappad på gränsen till autistisk.
I danska ”Brottet” är Sara Lund en enastående brottsutredare, kanske bäst i landet på sitt jobb. Naturligtvis är hon samtidigt socialt handikappad på gränsen till autistisk. Naturligtvis kostar den läggningen henne såväl familj som arbete.
I utsökta ”Homeland” (missade du premiären av säsong tre så se snabbt i kapp på SVT Play!) har man dragit allt till sin spets. Carrie Mathison (Claire Danes) är en enastående agent, förmodligen en av de bästa i landet. Naturligtvis är hon samtidigt bipolär och varvar briljans med maniskhet.
Här kan man skjuta in att det väl är bra att kvinnor äntligen kan få vara utflippade på tv – och fortfarande ha stora roller. Visst, så kan man se det.
Man kan också se det som att Den Maniska Kvinnan har blivit en kliché. En fyrkantig och tröttsam 10-talsfälla som tvärtom hindrar utvecklingen för kvinnliga karaktärer.
Det kan räcka nu.
Varför kan man inte få vara briljant och bäst i landet på sitt jobb – och samtidigt vara fullt… tja, fungerande?
Framtiden är bara över oss först i det ögonblick då kvinnor med självklarhet får huvudroller i känslomässigt komplicerade storserier – och får vara helt vanliga.
Vem vågar bli först med det?
Tisdag 1 oktober missar jag inte underbara ”Kommunpampar” (SVT1).

HURRA!

”Strike back” (C More Series). Politiskt trovärdig brittiskt actiondrama. Oväntat skarpt.

NJA…

”Tonårsbossen” (TV3). Jag fattar vad de försöker göra. Idén är rätt bra. Utförandet är en kalkon.

Det är inte dåligt.
Men ”Alla tiders hits” har ett stort problem.
Som varför man ens skulle bry sig.
Det är TV4 som borde slå sig för bröstet. Hela grundtanken – att artister tolkar andras låtar i tv – är ju snodd rakt av från fyrans ”Så mycket bättre” – och ”Idol”. Imitation är ju, som bekant, den högsta formen av smicker. Men där TV4 lyckas skapa en närgången känslostorm av de otippade mötena mellan artist och låt gör SVT tvärtom. Istället lägger man allt krut på direktsänd studiounderhållning där allt från artistintervjuer till dekor andas 80-tal och ”Nöjesmassakern”. Niklas Strömstedt och Karin Adelsköld gör vad de kan för att skapa en chosefri och trevlig inramning. Det är bussig men hopplöst föråldrad tv. Försöker man nervöst att tillfredsställa precis alla tittare samtidigt slutar det alltid med att ingen känner sig särskilt träffad alls. Man kan faktiskt bli så bred att man till slut blir helt ointressant för alla.
Till skillnad från till exempel ”Hela Sveriges fredag” är det inte stötande dåligt. Det är bara fullständigt poänglöst. Även för en musikälskare som undertecknad. Man missar liksom alla tänkbara mål.
I botten av trevlighetssoppan ligger ju ett gravt feltänk och skaver.
Då andra artister än originalen gör de här svenska hitsen – är det själva låten i sig eller är det den nya versionen som är den som går hem? Om Jasmin Kara gör en rivig version av ”Ljudet av ett annat hjärta” som pumpar lite liv i den gamla Gyllene Tider-låten: är det ”Ljudet av ett annat hjärta” som plötsligt är så makalöst bra, eller är det Jasmin Kara? Är det inte den nya artisten som vinner hela klabbet, och inte själva låten? Har man inte då underkänt hela det egna upplägget? Och spelar det då ens någon roll vilka låtar som faktiskt är med? Och varför, varför skulle jag ens bry mig?
Jag inser att det inte hade låtit lika bra. Men ”Alla tiders cover” hade varit ett betydligt mer sanningsenligt namn.

Söndag 22 september ser jag vad andra säsongen av ”Bron” (SVT1) går för.

HURRA!

Karin Wistrand i ”Alla tiders hits” (SVT1). Jag älskade Lolita Pop. Och Karin Wistrand är fortfarande dödligt cool.

NJA…

”Körslaget” (TV4). Handen upp alla ni 17 personer som verkligen bryr er om hur det går?

Det är långt ifrån perfekt.
Men en sak är säker.
”Top of the lake” är det snyggaste du kan se just nu.
Vi vet redan vad som är bra. Det har redan skrivits så många gånger på så många ställen att ännu en text knappast behövs. Men här kommer en till. Det kan liksom inte hjälpas. För i sina bästa stunder är ”Top of the lake” (SVT1) något av det snyggaste och visuellt mest fulländade som går att spela upp på en skärm just nu. Jane Campions thriller är något så unikt som en tv-serie som faktiskt tar fasta på att använda tv som just det bildmedium det är. Varje landskapsbild, varje helikopteråkning över ett dimhöljt berg är en del av historien. Det ger stämning så tät så att man knappt kan andas. När ”Top of the lake” är som bäst känns det som en mästerligt fotad blandning av ”Brottet” och ”Twin Peaks”.
I Sverige har tittandet fått anses vara okej för en så pass smal serie (premiären sågs av strax under 400 000 tittare och har sakta sjunkit avsnitt för avsnitt, enligt MMS).
Med det inte sagt att det inte finns svagheter. Det gör det. Man kan väldigt lätt ha invändningar mot Campions mansporträtt (det finns bara två sorter – råa busar eller latteveklingar) och vissa vändningar känns mest planterade för att skapa mystik – inte för att bära historien framåt.
Det finns dock ett problem. Och det är huvudpersonen Robin Griffin (Elisabeth Moss) själv. ”Mad men”-stjärnan gör inga större fel, är ingen katastrof. Men i ett drama som bygger så mycket på känslor är det mer än lite problematiskt att Moss aldrig lyckas få oss som publik att känna med henne. Eller för henne. Vi förstår hennes bakgrund med övergrepp, vi förstår hennes bevekelsegrunder, vi förstår att hon tar sig an fallet med Tuis försvinnande på ett personligt plan. Men vi känner det aldrig. Jag är en blödig tv-tittare. Kan grina till det mesta. Men det är något med Elisabeth Moss stela sätt att spela polisinspektören som gör att känslorna aldrig går fram. I en serie som bygger så totalt på att vara fullproppad med starka karaktärer är det både synd och störande att den minst intressanta personen är den vi får se allra mest av.
Tisdag 10 september tittar jag på ”Kommunpampar” (SVT1).

Hurra!
”Felix stör en ingenjör” (TV4 Play). Ledigt, intressant och härligt spontan tv.

Nja…
”Duck dynasty” (Kanal 9). Som en blandning av ”Den sista färden” och ”Jersey Shore”. Motbjudande.

Han kom.
Han talade.
Men sen då?
Man får anta att det är ovanan. Presidentbesök av det här slaget är vi inte bortskämda med i Sverige. Därför vågade inget mediehus göra annat än pressa alla reglage till max och tävla om vem som kunde vara mest Obama-superlive.
Resultatet när en hel yrkeskår bevakar exakt samma sak? Lite… blandat, om man säger.
Som alltid när alla ska fylla så mycket tid som möjligt – utan att ha material för det – blir det snömos tills det sprutar ur öronen. Sämst i klassen är ”Rapport” (SVT). Stackars Claes Elfsberg får sitta och säga saker som ”alla har stora gula lappar på sig, är det någon slags ackreditering?”. Marianne Rundström sitter och funderar högt huruvida hon just skymtade Condoleezza Rice eller inte (”jag undrar om inte jag har rätt?”). På den nivån. Hela dagen lång.
Långa livesändningar ÄR svårt, men ibland är det så illa att man undrar om man lever i ett land eller i ett skämt. Stort pådrag när ett skarpladdat vapen hittas på ett hotell. En svensk säkerhetsvakt glömde sin pickadoll (kompetent!). Ytterligare pådrag när en hoptejpad kartong hittas utanför ett varuhus. Sedan trycks in 100 journalister i ett litet rum, där de får strikta order om vem som får ställa frågor. Obama ler och pratar om svenska hockeyspelare men ser trött och pressad ut.
Men så börjar han tala. Och för en stund är alla invändningar som bortblåsta. För till skillnad från svenska politiker, vars pajasaktiga medieträning mest verkar gå ut på att alltid vilja komma undan, försöker Obama aldrig komma undan. Han resonerar öppet. Diskuterar. Ser ut att tänka högt. Ett superproffs. Och bredvid står Reinfeldt, blir kallad vid förnamn och ser ut som att han ska explodera av stolthet.
Sedan går de ned från podiet och allt blir kaos igen.
Den surrealistiska bubbla som uppstår när alla sänder live och journalister – i brist på annat – ska intervjua andra journalister (”vi vet inte vad de talar med varandra om nu, men vi har fått gå igenom ännu en säkerhetskontroll”) är en egen organism. Live är live – även när inget händer. Efteråt känns det mest tomt.
Vad kom det – egentligen – ut av all upphetsad liverapportering?
Lärde vi oss något? Blev vi så mycket klokare?
Fan vet.
Torsdag 5 september  tittar jag på ”Breaking bad” (Netflix).

Hurra 1
Karin Magnusson (Aftonbladet TV). ”Lyllos Obama som får träffa Alliansens partiledare”. Onsdagens bästa tv-replik.

Hurra 2
Nyheten att ”True blood” (SVT) lägger ner efter nästa säsong. Äntligen.

”En incestfest”.
Orden är Gina Dirawis.
Och sorgligt sammanfattande av hela ”Kristallen 2013”.
Vi måste våga prata om det här nu. Det har skavt i mig ett tag. I er också, av mail och kommentarer på sociala medier att döma. Jag talar naturligtvis om ”Kristallen” (SVT1). Den enskilt största firmafesten inom svensk tv, där branschen så att säga firar sig själv. Så långt allt väl. Inget konstigt med det. Men på senare år har ett löjets skimmer lagt sig som ett flor över kristallengalan. Det skavde redan i nomineringsfasen. Populära, breda program (hej ”Allsång på Skansen”) fanns inte ens med bland de som hade chansen att vinna pris – i år heller. Twitter exploderade av hån när det stod klart att ”Kristallen 2012” hade chans att vinna pris på ”Kristallen 2013”. Det är så incestuöst och långt bort från folks verklighet att man baxnar. I den mån folk ens bryr sig. Förra årets gala sågs av 458 000 tittare, enligt MMS. Det är inte kioskvältarsiffror, om man säger. ”En liten incestfest”, som Gina Dirawi själv uttrycker det i rutan.
Då har vi inte ens nämnt den branschpolitiska sidan. Att priserna liksom strösslas ut någorlunda jämnt över kanalerna så att ingen ska bli ledsen trots att SVT kör över de små ”konkurrenterna” med kvalitetsbulldozern varje dag i veckan, året runt. Löjligt var ordet, sa Bull.
Annars då?
Jovars. Det är som det är med de här galorna. Alla inblandade vill så gärna låtsas som att det är Emmy-galan, utförandet blir lite mer Emmaboda. Lattjo kameravinklar, likstela tv-ansikten i publiken, avundsjukan i ögonen på icke-vinnarna på nivå Filip & Fredriks promillehalt. Den som skrivit prispresentatörernas manus får förresten gärna träda fram. Och sedan avgå. Det tråkigaste som upplevts sedan stupstocken.
I twitterflödet gick folk bananas för att ”Eurovision” från Malmö inte vann pris. Men å andra sidan vann inte ”Kristallen” kristallen för Årets underhållningsprogram heller. Man får vara glad för det lilla. Och det får, tydligen, finnas gränser – även på en incestfest för tv-branschen.
Lördag 31 augusti tittar jag på ”The story of film” (SVT2).

Hurra!
”Top of the lake” (SVT Play). Det snyggaste som går att se på en skärm just nu. Jane Campion är ett geni.

Nja…
”True blood” (SVT2). All mer orimlig – och således ointressant – för varje avsnitt. Det räcker nu.

Glöm brittsommaren.
Du kan lika gärna stanna inne.
Tv-hösten är här – och den ser fantastisk ut.

Hösten. Den är här nu. Det är inte den högre, lätt kyligare luften jag menar. För det är i tv-tablån snarare än på vädret som det märks allra mest. Hösten är här nu. I måndags gick startskottet för tv-hösten och de nya programmen ramlar in i sådan takt att man måste ha fyra ögon, två tv-apparater och en handfull olika Play-tjänster för att hinna med allt. Jag älskar den här tiden på året. Efter en stillastående repris-sommar är det nu det börjar. Allt är fortfarande oskrivet, otestat och nytt. Ännu vet vi inte vad som var topp och vad som var flopp. Drama- och kriminalserierna som jag har markerat som måsten är så många att jag inte kommer kunna lämna hemmet förrän framåt Lucia. Gott så.

Vi är inne i en gyllene kriminalperiod just nu. Långt bort ifrån Midsomers prunkande grönska och småputtriga mysmördande. Brittiska ”Broadchurch” (TV4) är – på alla sätt – mörkare, tätare, mer realistiskt. En ung pojke hittas död på stranden och ett omaka utredarpar tar tag i saken. Det är inte raketforskning, direkt. Men efter några avsnitt har ”Broadchurch” effektivt knutit en snara av misstänksam spänning runt halsen på tittaren. Varenda ansikte som dyker upp känns som en potentiell gärningsman. Dessutom är David Tennant alldeles lysande i huvudrollen. Seriens skapare har lyckats förmedla hur ett samhälle – tidigare så öppet och välkomnande – sluter sig och den mysiga badorten blir något betydligt mer skrämmande, hur många bilder av slående vågor mot strand man än visar.

Missade du starten på Jane Campions utsökta ”Top of the lake” (SVT1) i måndags? Gör dig då en tjänst och se den på Play. Supersnyggt, välspelat och med toner av såväl ”Twin Peaks”, ”Brottet” och ”Pianot”. Mystiskt, hårdkokt och med ett landskap som är så erotiskt avbildat att det nästan får en egen huvudroll.
Onsdag 21 augusti tittar jag på ”Dexter” (C More Series).

Nja… 1
Den filmade fikastunden i ”Min sanning” (SVT2) är fortfarande en urusel idé.

Nja… 2
”Kändishoppet” (TV3). Premiären i måndags lockade inte många tittare. Det är lätt att förstå varför.

En serie är aldrig bättre än sina huvudpersoner.
”Brottsplats Edinburgh” har en av de starkaste just nu.

Allt handlar förstås om personer. Om människor. Att om ett drama, en berättelse, ska beröra oss eller bara tilltala oss så måste det kännas som att den handlar om människor. Du kan ha den mest dramatiska storyline med hisnande kast mellan hopp och förtvivlan. Men om huvudpersonerna inte känns som människor – jag tror att äkta är ordet jag söker här – så spelar det ingen roll. Varför skulle jag bry mig om någon som rör sig och talar som en pappdocka? De allra mest lyckade fallen (jag tar gärna ”Sopranos”, ”The shield” och danska ”Borgen” som exempel) har karaktärer så levande att de är omöjliga att skilja från serien. Man tror, man bryr sig, man vill se mer.
Riktigt den nivån av trovärdighet har kanske inte ”Brottsplats Edinburgh” (SVT1) i sina personporträtt. Men den är uppfriskande och hoppingivande att se ett kriminaldrama som lagt tonvikten på människorna och inte på kriminaliteten. Jason Isaacs håller exceptionellt hög klass som den av livet tilltufsade privatdetektiven Jackson Brodie. Storvuxen, tystlåten men med ett minspel som avslöjar allt som replikerna lämnar ute är han trovärdig in i minsta detalj. Man tror, man bryr sig, man vill se mer.
Det är på samma vis med den högklassiga BBC-versionen av ”Wallander” (aktuell på TV4).
Kenneth Branagh gör ett så glödande trovärdigt porträtt av den svenske snuten att alla andra insatser fullkomligt bleknar vid hans sida. Fokus har också lagts på det mänskliga. På människan Kurt Wallander. Branagh gör honom äkta och nära och just därför tar man honom till sig på ett sätt som ingen av de svenska filmerna lyckats med.
”Brottsplats Edinburgh” får ett extra plus för sina vackra, dramatiska miljöer och för greppet att hålla de brott som utreds på en nästan trivialt trovärdig vardagsnivå. Det är inga fantasiligor med egna arméer och planer på världsherravälde. Utan mer kidnappade barn och märkliga hästolyckor. Nära, mänskligt, trovärdigt.

Söndag 18 augusti tittar jag på ”Inception” (TV4). Christopher Nolans riktiga mästerverk, om ni frågar mig.