Sista avsnittet av ”Solsidan” har precis tonat ut.

Det är inte dåligt, ej heller bra. Bara ledsamt sömnigt.

Besvikelsen över ”Solsidans” ojämnhet är på sätt och vis en komplimang – för så höga förväntningar har vi. Dessutom tycks svenska tv-serier äntligen ha börjat fatta värdet av bra avslut. Både första säsongerna av ”Bron” och ”Äkta människor” satsade hårt på att ge tittarna en käftsmäll i det sista avsnittet.

För komediserier är det naturligtvis ett annat läge. Mindre ödesmättat, men såpass roligt att ett sug skapas efter nästa säsong. Freddes (Johan Rheborgs) försök att dölja sin fotboja genom barndop och grillpartyn var en lovande inramning, men allt sipprade tyvärr ut i ett par ljumma skämt.

Vikten av ett bra slut är gravt underskattat. Liksom ett dåligt avslut kan sabba en makalös säsong (ja, jag tittar på dig ”The killing”) kan ett bra sådant rädda en relativt medioker (hej ”Homeland”).

Just det senare blev oerhört omdiskuterat förra veckan. Förlusten av en viss rollfigur skakar om hela seriens grundvalar, men jag ser den logiska poängen i manusförfattarnas modiga beslut.

Det är inte alltid lätt att våga ta chanser när man har en tittarsuccé och kassako att vårda, men jag hoppas ”Solsidan” bygger upp lite mod inför sin femte säsong. Särskilt om det blir den sista.

I SVT1 visar Kalle Moraeus varför han blivit en så folkkär tv-personlighet, nu som till synes motsträvig programledare i ”Så ska det låta”. Gästen Lasse Kronér bryter ihop av skratt när Orsas finest lugnt konstaterar:

– Du är en så fantastisk musiker, varför ska du hålla på och leka programledare?

Den syrliga kommentaren är lika mycket riktad till honom själv. Men Moraeus värdighet stjälper inte ens ett så flamsigt lekprogram som ”Så ska det låta”. Han håller sitt avstånd till spexandet och juckandet, med fiolen fast i handen.

När han på egen hand bränner av ”Jul, jul, strålande jul” på sitt instrument är det programmets vackraste ögonblick någonsin.

I kväll ser jag ”Hitlåtens historia” om ”Killing me softly”, SVT 2 21.45.

Ha!

Felix Herngrens barnaskara i ”Hellenius hörna”, TV4. Ungar som avslöjar sina föräldrars pinsamheter är bra tv.

Gah!

Robert Gustafsson hånar Herngren för att han har en ”kvinnoväska”. Könsstereotyp och trist gubbhumor.

2006 kom Neil Patrick Harris ut som gay i Hollywood.

Homofobins monumentala idioti avfärdar han med ett snett leende:

– Jag vill tro att folk ska kunna titta på mig utan att tänka på analsex.

För det handlar inte om hans sexualitet. Det handlar om rädslan och fördomarna. I dokumentärserien ”Stephen Fry kommer ut” (SVT2) sätts strålkastarljuset på homofober runt om i världen.

Fry möter bland annat en bisarrt sodomibesatt pastor i Uganda, ett land där parlamentets talman lovat invånarna hårdare lagar mot homosexuella i ”julklapp”. Den föreslagna lagen innebär att föräldrar och lärare måste rapportera misstänkt homosexualitet till myndigheterna. I värsta fall ska dödsstraff utdömas.

Det talas om skador orsakade av analsex och homosexuella som försöker ”påtvinga” barn och ungdomar sin livsstil. Att dessa farhågor är irrelevanta och ovetenskapliga spelar ingen roll – så länge de kan användas för att ingjuta rädsla och övertyga folk om att homosexuella utgör ett hot.

Samhället kräver bekväma fiender.

Stephen Fry träffar även ugandiska homosexuella som lever under ständigt hot. En lesbisk kvinna våldtas för att ”botas” och stödgruppen Icebreakers driver en hemlig klinik där HBTQ-personer kan HIV-testa sig utan rädsla för att rapporteras till myndigheterna.

Fry hymlar inte med sina egna åsikter. De verbala duster han hamnar i är både skrämmande och underhållande. Som när den ugandiske ministern gormar att Fry borde gripas.

– Jag hoppas det går bra för Uganda, säger Fry diplomatiskt när han lämnar kontoret.

– Ja, så länge inga homosexuella kommet hit, svarar ministern.

Rädslans mekanismer undersöks även i andra säsongen av ”Äkta människor” (SVT1). Infekterade hubotar skapar oro, samtidigt som politiker försöker ta poäng på den skräcken. Bland alla parallella historier fastnar jag för ”Hub battle land”, ett slags lekland för konferensmän där man får jaga och skjuta hubotar programmerade till rädsla för människor och smärta vid träff. Att jakten kräver sitt mått av sadism är en skrämmande klarsynt insikt.

”Äkta människor” skildrar Sverige mer relevant än någon annan dramaserie just nu.

I kväll ser jag ”Hitlåtens historia” (SVT2 22.15) om ”Top gun”-balladen ”Take my breath away”.

Ha!

Odi, den hunsade huboten, är lika sorglig som rörande. Låt det gå bra för honom nu!

Gah!

Nästa avsnitt reser ”Stephen Fry kommer ut” bland annat till Ryssland. Missa inte det.

Äldre psykopat möter nybakad FBI-agent.

Det är succéreceptet för höstens hetaste nya kriminalserie – ”Blacklist” (TV3)

I USA når den mellan 16-17 miljoner tittare varje vecka. I Sverige såg 382 000 personer förra veckans avsnitt. Till och med låtarna som spelas i Jon Bokenkamps ”Blacklist” kan förvänta sig en försäljningsboost. För tidningen Billboard berättar seriens musikläggare hur de aktivt letar upp relativt obskyra låtar, som brittiska soulsångerskan Alice Russells ”Citizens” och Emikas cover av ”Wicked game”.

Det som gör ”Blacklist” så populär är en lyckad mix av berättelser med avslut varje vecka (en brottsling jagas per avsnitt) och ett långsiktigt mysterium.

I centrum finns en av FBI:s mest eftersökta kriminella, ”Red” Reddington, spelad av James Spader. Han erbjuder myndigheterna information om en rad farliga brottslingar på hans egen ”svarta lista”. Av okänd anledning kräver han att få kommunicera enbart med den nyutbildade agenten Elizabeth Keen (Megan Boone).

Red tycks veta något om hennes försvunna far. Frågan är vilka hans egna syften är? Och är Keens make den han utger sig för att vara?

I senaste avsnittet (serien ligger endast två veckor efter USA) tampas FBI med en kemisk attack utförd i en tunnelbanevagn av ett urspårat forskargeni (Robert Sean Leonard).

Det är ganska spännande. ”Blacklist” har haft några underhållande avsnitt. Den onde kuriren som förvarade datachips och nycklar under huden för två veckor sedan hade en viss kärv charm.

Men seriens stora problem är personen som ska vara seriens känslomässiga nav –  FBI-agenten Keen. Megan Boone är lika intressant som lättmjölk och har två ansiktsuttryck (sammanbiten och lite mindre sammanbiten). Spader spelar ut sina manér på ren autopilot, han dricker fina röda viner och är sådär intelligent som bara fiktiva personer kan vara.

Man bryr sig inte ett dugg om huruvida de lever eller dör. Med lite fingertoppskänsla i manuset, kanske en glimt humor och hjälpligt intressanta skådespelare hade även jag kunnat falla för ”Blacklist”.

Nu förblir jag tyvärr bara likgiltig.

Fredag kväll ser jag smygpremiären av ”Äkta människor”. De två första avsnitten av andra säsongen läggs ut på SVT Play kl 21.

Ha!

Härliga arkivbilder i dokumentären (dödsrunan?) ”SAS – från succé till kris” (SVT2).

Gah!

Någon svensk tv-kanal borde köpa in charmiga poliskomediserien ”Brooklyn nine-nine” med Andy Samberg.

UPPDATERING: Jag gör en kungspudel! TV6 har köpt in den! Premiär 6 januari 22.00.

Jan Guillou blir inlåst i förstaklass – och studion har bytt inredning.

Det finns något i grunden tryggt med ”På spårets” ljumma dramatik.

Fredrik Lindström jämför den nya inredningen med tågstationer på kontinenten. Den speglar en längtan tillbaka till en tid då färgerna var brunt murriga och det fanns stinsar med uniform och keps. Man inbillar sig kanske att tågen även gick i tid då?

Tillbakablicken på studions utseende genom tiderna är vilsamt underhållande – från retro till futurism till caféprogram och Triple & touch. Med mild ironi lugnas de ”På spåret”-fans som kan ha oroats av den nya förändringen.

Guillou och Ann-Marie Skarp är veteranerna som vill få revansch efter sin bleka insats 2007. Motståndarna i dressinen, Eric Ericson (”Molanders”) och Kjell Wilhelmsen (”30 dagar i februari”), är nykomlingarna som slår till med en tia redan på sin första resa.

Det blir en knock som Guillou och Skarp har svårt att hämta sig ifrån.

Årets nya tittarfavoriter kan mycket väl bli Ericson och Wilhelmsen. De har precis den allmänbildning kombinerad med kvickhet och fantasi som krävs för att bemästra ”På spåret” nuförtiden. Wilhelmsens ordvitsar är olidliga, men i linje med programmets göteborgska tradition.

Lindström och Kristian Luuk är som födda till uppgiften att leda ”På spåret”, med sin gubbkufiga humor och magisterutstrålning. När de får grotta ned sig i Luxemburgsk schlager och matlagningsbegreppet ”deglasering” blir de som ivriga ”Vi i femman”-barn.

Programmets bultande hjärta står husbandet Augustifamiljen för. Trots att musiken inte står i centrum är nivån på bandet nästan orimligt hög.

Samtidigt som coverfesten ”Idol” brakar loss i TV4 står sångerskan Jaqee helt lugnt och levererar en tolkning av Beyoncés ”Halo” som får mig helt knäsvag.

Hennes cover slår allt jag sett under hela ”Idol”-säsongen.

I dag ser jag ”Vinterstudion” med André Pops på SVT1 kl 10.

Ha!

K special-dokumentären ”Mark Lombardi – konsten som skakade FBI” (SVT2) har allt en konstintresserad konspirationsteoretiker kan önska.

Gah!

SVT sänder den trista miniserien ”The Kennedys” med Katie Holmes igen. Det borde väl finnas bättre Kennedy-filmer och -dokumentärer att visa i stället?

Middag, kaffe, gruppkram.

Fem intressanta människor möts – och så blir det inte mer än så?

Martin Schibbye råkar köpa fel frukost till komikern Karin Adelsköld i ”Sommarpratarna” (SVT1). Detta ögonblick speglar en tafatthet som många kan känna igen sig i när de träffar nya människor. Oerhört mycket tid ägnas åt det vardagliga etablerandet av kontakt och ögonblicken när deltagarna når samhörighet (att några skulle bli osams finns inte på kartan).

Det känns vilsamt tryggt – till skillnad från vanliga middagar som lika gärna kan sluta i tristess eller obehag.

Den enda friktionen uppstår när Özz Nûjen förklarar sin kritik av att Schibbye/Persson reste till Turkiet som första land efter frigivningen från etiopiskt fängelse.

– Turkiet är ju det land som har massor av fängslade journalister, sa han.

– Vi var rädda att bli gripna igen i Etiopien och tog bara första bästa plan därifrån, svarade Schibbye.

Författaren Elsie Johansson berättar en gripande historia om hur hennes mamma tvingades stjäla dotterns sparpengar. Hon bjöd upp till ett snack om fattigdom och klass, men ingen nappade. Nûjens känslosamma citat om att lära sig älska sig själv fick inget sammanhang och lät till slut bara som en klyscha.

Till nästa gång; gå direkt på de intressanta samtalen och skippa mysfluffet.

TV4 bjöd samtidigt på ständigt utskällda ”Fotbollsgalan” med Zlatans middagsbord som universums epicentrum. Med extremt låga förväntningar är galan faktiskt uthärdlig. ”Hipp hipp!”-Anders Jansson gjorde en stadig insats som rolig gubbe, hyllningen till avlidne Ivan Turina var fin och Daniel Adams-Ray levererade.

Mitt hjärta klappade hårt när Ron Burgundy (Will Ferrells klassiska ”Anchorman”-karaktär) delade ut pris via länk, men fotbollspubliken tycktes inte greppa storheten i detta.

Däremot analyseras Zlatans blickar, kroppsspråk, formuleringar. Allt är bara en enda lång transportsträcka tills den store ska få gå upp och ta emot nästa pris.

Sen står han där med sin guldboll och allt är som det ska vara i världen.

I kväll ser jag dokumentären ”The act of killing”, SVT 1 22.00.

Ha!

Anders Svensson fick alltså en j-a bil på ”Fotbollsgalan” (TV4)? Obetalbar förvirring.

Gah!

Afterski-medley av de stackars idolerna. De såg lika obekväma ut som vi var.

Godheten är ibland motbjudande.

Säsongspremiären av ”Korrespondenterna” (SVT2) får mig att vilja gräva upp mina Madonna-skivor ur källaren och gå loss på dem med en motorsåg.

Hur hjälper vi bäst våra medmänniskor? Vart går biståndet egentligen? Och är välgörenhet främst något som får oss i västvärlden att känna oss lite duktiga och goda? ”Korrespondenterna” går ut hårt med en knippe frågor som egentligen skulle kräva en hel dokumentärserie för att besvara. Minst.

När reportern Bengt Norborg följer med affärsmannen Fredrik Hillelson till Afghanistan för att se vad som hänt med de 75 000 kr han samlat in är känslan försiktigt optimistisk. Svenska Afghanistankommittén och svenskt bistånd har finansierat ett helt sjukhus och varit till stor hjälp för att bygga upp befolkningens egen självständighet. Artisten Loreen är också i Afghanistan för att hjälpa till att bygga en skola. Hon känner att livet blir mer meningsfullt genom att hjälpa andra.

– Det är en win-win-situation, säger hon.

Den positiva känslan försvinner snabbt när ”Korrespondenterna” förflyttar sig till ”volonturisterna” i Mocambique. Där kombineras solsemester med hjälparbete och de engagerade ungdomarna hymlar inte med att resan även är ett sätt att förbättra deras egna CV:n. Västerlänningarnas gratisarbete skapar knappast några jobb åt lokalbefolkningen.

Än värre blir det på barnhemmet i Malawi där Madonna adopterade sin son. Den holländska missionären Annie Chikhwasa förklarar att barn äldre än sex månader inte är välkomna eftersom de då redan är ”förlorade till den afrikanska mentaliteten”.

– Vi ser hur det ser ut i västvärlden och vi ser hur det ser ut i Afrika. Slutsatsen är att västvärlden måste göra något rätt, säger hon.

Människosynen är som hämtad ur de mörkaste av mörka kolonialtider. Man kan tycka att Madonna borde veta bättre än att gulla med den typen av organisationer.

I kväll ser jag ”New girl”, TV 4 21.30.

Ha!

Jag är besatt av ”Linda Pira – som du inte visste om” (SVT Play). Från hårda rhymes till förlossning – senaste avsnittet fick mig att fälla både en och två tårar.

Gah!

Britt Ekland lär sig ta en ”selfie” i ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3). Jag känner bara själslig tomhet.

Panamas gyllene padda vinkar inte i frihet längre.

Det lilla groddjurets trevande farväl till världen är ett av många extraordinära ögonblick i David Attenboroughs ”Världens natur” (SVT2).

Att fastna framför en dålig film för att ”det är allt som finns att se på tv” blir allt mer sällsynt. Tack och lov. Klart rimligast är att tacka teknikens utveckling och välja vad man själv vill ha från buffébordet. Ingen mer ofrivillig Ris à la Malta i tv-tablån.

Slötittandet går mot samma framtid som den gyllene paddan – nämligen utrotning.

Men detta innebär samtidigt att små oväntade ögonblick av skönhet kan gå oss förbi. Det tänker jag på när jag ser Diane Fossey sörja en mördad bergsgorilla i ”Världens natur: Vår ömtåliga planet”, sista delen i en serie där David Attenborough tittar tillbaka på sitt långa liv i naturdokumentärens tjänst. Han ser hur miljöerna han dokumenterat nu förstörts av mänsklig påverkan, minns alla djurarter som utrotats och reflekterar över klimatförändringarna.

Tidsperspektivet är mäktigt och bilderna så unika att detta mycket väl kan vara veckans viktigaste tv.

Säsongsavslutningen av ”Moraeus med mera” (SVT1) bjöd på nästa vackra ögonblick, tack vare gäster som Olle Ljungström, Marit Bergman, Ola Salo och Noonie Bao. De två senare gjorde den gamla The Ark-balladen ”Tell me this night is over” som duett med stråkstöd av Dalasymfoniettan. Jag tvivlar på att ladan i Orsa upplevt en finare stund.

Kalle Moraeus brister som intervjuare vägdes till viss del upp av att kvällens artister själva är intressanta konversatörer. Både Salo och Bergman ställde relevanta frågor medan Ljungström levererade citat som att han ”har ett förhållande till marsipan som skulle kunna rubriceras som olagligt”.

Marit Bergman berättade att hon funderat på att lägga av som artist eftersom hon inte mådde bra av popstjärnelivet. Det hade jag önskat en följdfråga på i stället för ännu en charmig Moraeus-vits.

Måndag kväll ser jag dokumentären ”Diktaturens fångar” (SVT1) om Martin Schibbyes och Johan Perssons tid i etiopiskt fängelse. Ni bör dessutom inte missa det mest gripande ”Vem tror du att du är?” hittills där skådespelaren Alexandra Rapaport söker sina rötter i nazistiska förintelseläger.

Ha!

”Bron” (SVT1). Älskar atmosfären, manusets höga ambitioner, det kompromisslösa obehaget.

Gah!

Sofia Helins gestaltning av Saga Norén pendlar dock mellan träffsäker och överspel.

Hollywoodfruar kan ha dildopartyn i TV3 utan att ett ögonbryn höjs.

Men när ”brasiliansk vaxning” nämns i SVT stiger rodnaden snabbare än man hinner säga ”public service”.

Det måste kännas både smickrande och påfrestande att publiken engagerar sig så känslomässigt i allt SVT gör. Det rasas i kommentarsfält när OS köps av Viasat, en tv-meteorolog skaffar mustasch eller folkkära programledare byts ut.

Vi känner att SVT ägs av oss alla – genom tv-licensen. Det är också den äldsta kanalen – lite stelare, värdigare, förhoppningsvis smartare.

Men kanske får vi leva med att även farfar SVT vill ta en mojito och dansa till EDM-musik med trosorna på huvudet ibland?

Bättre än så kan jag inte förklara inköpet av dokumentären ”Jag vaknade upp och var gay” som sändes vid tidpunkten i tablån (SVT2 kl 18.00) där diverse trivsamma djur- och Hitlerdokumentärer brukar hamna.

21-årige Kris gjorde en kullerbytta utför en slänt, drabbades av stroke och vaknade upp med förändrad sexualitet. Från rugby och motorcyklar till rosévin och hårfrisering på ett ögonblick.

Han besöker mer eller mindre tvivelaktiga forskare för att bevisa att stroken ”gjort honom homosexuell” och att det inte bara är en befintlig del av honom som väckts till liv. Ex-flickvänner intygar att han inte ”såg ett dugg gay ut” innan förändringen.

Det är provocerande ytligt. Frågan om hur strokes kan ändra människors personlighet och relationer är viktig och värd en intelligentare behandling.

Nästa skämskudde dök upp i charmiga, men förvirrade, ”von Svenssons kläder” (SVT1). Temat för kvällens avsnitt var att undersöka hur svenskar klär sig för att få ligga. Programledarna Karin Winther och Niklas Källner besökte bibliotek, en golfbana (?) och Lasse Kronér (eftersom han hamnat på en sexig-lista ett obskyrt företag beställt i pr-syfte).

De träffar också designern Iman Aldebe som skapar glamourösa slöjor, men som ibland kan sörja att turbanerna döljer hennes nyfriserade hår.

– Som att göra en brazilian wax när man inte har nån att visa den för, skämtar Winther.

Nja. Snarare som att göra en orimlig liknelse om rakade könsorgan.

Torsdag kväll ser jag ”The Americans”, TV8 22.15.

Ha!

”New girl” (TV4) för karaktären Schmidt (Max Greenfield).

Gah!

”Halvvägs till himlen” (TV4) har växt från haveri till ganska roligt.

”Äntligen hemma” har existerat lika länge som en genomsnittlig Idoldeltagare.

17 furudoftande år med Martin Timell och hans oändliga kärlek till trä.

Säsong 34 av ”Äntligen hemma” (TV4) har sjösatts och frågan är vad som egentligen hänt sedan premiären 1997. Inredare kommer och går, men Martin Timells faderliga snickrande består.

I höstens första avsnitt har Timell hittat en hög träplankor som han gör en sänggavel av. Otaliga gånger upprepar han att trä blir vackert av att ligga utomhus länge. Man ska aldrig kasta någonting, för det kan komma väl till pass en dag (hör ni det, maniska samlare?). Särskilt förkastligt är det att inte spara sina träbitar.

Timell hymlar inte med sin kärlek till trä. Han visar upp sitt eget hem där han gjort fönsterkarmar av gammalt trä, långbord av trä, bastuväggar av trädörrar.

I programmet får han sällskap av inredaren Elsa Billgren som fräschar upp ett lusthus med härliga vintageprylar. Snickaren Björn Christiernsson bygger en lådbil som två pojkar får testa i lycklig lantidyll.

Estetiken är som vanligt ljus och fräsch. Ibland till den grad att man längtar efter att någon plötsligt ska överraska genom att hänga upp en blodtavla signerad Pete Doherty i gillestugan.

En liten spricka i den välbeställda mysnormen – med vänlig hälsning från oss i höghusen och betongen.

Så gott som helt nyfödd är den lysande dokumentärserien ”Kommunpampar” (SVT1) som följer fyra kommunpolitiker i deras jobbvardag.

Det är sällan särskilt glamouröst, men de krigar sig med glöd igenom utdragna fullmäktigemöten och gräl i lokaltidningarna. Ibland gränsar skildringen till satir, men landar oftast på rätt sida. Jag tänker särskilt på bilden av sossen Sven i Höganäs som cyklar till fabriksjobbet med håret fladdrande i vinden. När han, och andra politiker, riskerar att bli stereotyper räddas de av små pinsamma tystnader och oväntade citat som återigen gör dem fullkomligt mänskliga.

Moderaten Péter Kovács i Höganäs beskriver hur mobbad han var i barndomen och att han en dag sa till sin pappa:

– När jag blir stor vill jag bli kommunstyrelsens ordförande.

Hans udda dröm gick i uppfyllelse och det är rätt rörande.

På onsdagen ser jag Ricky Gervais vänliga komediserie ”Derek” på Netflix.

Ha!

”Enlightened” (SVT2). Mörk och skruvad komediserie.

Gah!

Hela två år har det tagit serien att ta sig från USA till Sverige.

Den bästa humorn är mer eller mindre obehaglig.

Så långt har komediserien ”Halvvägs till himlen” rätt ambition.

Den nya TV4-satsningen handlar om kyrkoherden Albin (Johan Glans) som kommer till en konservativ församling i Skåne där han möter starkt motstånd, på gränsen till sadistisk mobbning, av prästkollegan Jan (Anders Jansson). Nykomlingen bjuder på gudstjänst med afrikansk dans, är charmigt klumpig och har en iPhone med religionsappar.

Duktiga skådespelare som Michael Segerström, Jenny Skavlan och Jan Malmsjö gör biroller, och visst är det lite kittlande att höra den senare tala skånska som Björn Ranelid och se ut som en äldre upplaga av den onda pastor han spelade i ”Fanny och Alexander”.

Men tyvärr överskuggas allt av ”Halvvägs till himlens” stora problem.

Det är nämligen inte roligt. Alls.

Glans och Jansson försöker piffa upp sina platta repliker med lustiga ansiktsuttryck och snubbelhumor. Det är tydligt att tanken är att de ska bära upp serien; två roliga män som bildar ett nytt radarpar på humorhimlen. Men det är varken tillräckligt bisarrt eller underspelat vardagligt för att landa rätt.

När Janssons rollfigur är elak mot Glans blir det inte obehagligt på ett roligt sätt (tänk ”The Office”) utan bara ledsamt.

Nu ska det dock påpekas att jag bara sett de två första avsnitten. Komediserier har en tendens att bli bättre med tiden, när de slipper presentera ramarna för storyn och kan släppa loss sin kreativitet. En av världens allra roligaste serier, ”Parks and recreation”, började ärligt talat blekt.

Kvällens mest gripande tv-ögonblick stod Anna Lindhs pappa Staffan för i Tom Alandhs SVT-dokumentär. På frågan om han tänker mycket på Anna glömmer 82-åringen plötsligt att hans hustru avlidit.

– Det gör vi båda två…tänkte jag säga, men Nancy är ju också död nu. Inte kunde jag tro att någon skulle ge sig på en liten flicka.

I slutändan handlar allt om en ensam pappa och hans lilla dotter.

På torsdag ser jag på KGB-dramat ”The americans”, TV8 22.15.

Ha!

Tom Alandhs grepp, att lämna mordet och mördaren utanför filmen, var en fin hyllning.

Gah!

Ex-ministern Jan O Karlssons omdöme: ”Hon var ju snygg. Och kort, men det är ju tjejer”.