Arkiv för tagg ola salo

- Sida 1 av 1

Årets ”Så mycket bättre” är ett fiasko

av Fredrik Virtanen
Carola i Så mycket bättre

”Förbered dig Carola, Gud kommer att använda dig inför hela Sveriges folk och han kommer göra det mycket snart”, sa en präst till Carola enligt Carola. Sedan kom ”Främling”.
Tyvärr har Gud glömt bort årets ”Så mycket bättre”.

En ”häggquiz” skojade Carola Häggkvist och visade en oväntad kärleksrelation till språket. Eller så kom hennes familj på skämtet vid en tipspromenad 1982, vad vet man. Man vet inget om Carola. Hon finns inte riktigt. Hon är bara större än livet och alla älskar henne, jag också.
Lika självklart som att poparkeologen Love Antell skulle göra Phil Spector-lik 60-talsgirlpop av ”Tommy tycker om mig” var att Carola aldrig hört talas om The Shangri-Las eller Joy Division.

Lika chockartat för Carola var att musik kan låta som Orups intelligenta chansonversion av ”Främling”. Carola fick en uppenbarelse och undrade vad hon sysslat med i alla år, med den ena tradiga versionen av ”Tommy” och ”Främling” efter den andra. Känsla och musikalitet för Carola har varit att skrika högt med stängda ögon på välbetalda firmafestjobb.
Carola har aldrig brytt sig om musik, ändå har hon blivit den största – och ljuvligaste – musikstjärnan någonsin. Det är fascinerande. Det gjorde ”Så mycket bättre” till sevärt för första gången denna här säsongen.
Problemet med årets ”Så mycket bättre” är att castingen (gästbokningarna) misslyckats. Det såg bra ut på pappret men en skicklig castare borde vetat att kändast inte är bäst.

Orup fungerar inte i tv. Han fungerar fungerar som låtskrivare och artist, han är bäst i sin generation, men här har han karisma som en lyktstolpe (med släckt lampa). Ola Salo fungerade fantastiskt i The Ark men saknar personlighet och blir schlager i andra sammanhang. Det är omöjligt att komma nära Ola Salo.
Och Carola svänger bara när allt kretsar kring henne, vilket samtliga andra avsnitt inte gjort. Hon har inte haft en enda träffande analys av de andra deltagarna.
Kajsa Grytt, den klyftiga i gänget, är inte artist nog för ett så brett sammanhang. Hon är ett snille i en mycket liten konstnärsvärld, liksom anonyme Johan T Karlsson i en modernare variant av samma incrowd.
Årets ”Så mycket bättre” är ett fiasko.

I morgon tittar jag på ”Torpederna”, TV4, och ”Partaj”, kanal 5.

Fredrik Virtanen

Ja
”Tropic thunder”, TV4. ”Never go full retard”.
Nej
”Intresseklubben, SVT. ”Svensk humor”. ”Humor”.

 

Så mycket bättre, s05e02: Amanda fann guld i USA

av Klas Lindberg

Amanda Jenssen fann ett lysande korn.
Nu anas en guldåder i ”Så mycket bättre”.
Fram med spadarna, go to work.

Två avsnitt har gått.

Men ännu har inte säsongen av ”Så mycket bättre” satt sig riktigt.
Vi vet inte riktigt vart vi har denna årskull artister. Vi ser tendenser, skiftningar. Vi tolkar. Men ännu är det vidöppet huruvida det ska bli ett bra år eller en besvikelse.
Några saker kan vi dock slå fast.
Och det handlar främst om negativa saker.
Våra grundläggande farhågor när årets deltagare presenterades har blivit besannade:
• Indie-kvoten är överfylld. Love Antell och Johan T ”Familjen” Karlsson var en för många.
• Kajsa Grytt håller inte i ”grand ol’ hen”-rollen. Lasse Berghagen, Lill-Babs, Lill Lindfors och Sylvia Vrethammar har en tyngd och kvalitet som Kajsa Grytt inte har.
Med det sagt. Säsongen har ändå – efter två avsnitt – haft några guldkornsindikationer, tecken på att här finns en guldåder att gräva fram.
Carola gick ut bäst och tog hem segern i premiären. ”Tell me this night is over” är inte The Arks bästa låt, men Carola gjorde den till sin egen och sjöng – trots kraftiga knäsmärtor – skiten ur resten av gänget. Låten är redan ute på radio, videon är inspelad.
I gårdagens program lät hon tron göra låtvalet och landade hyfsat i ”Sjung halleluja (och prisa Gud)”.
Amanda Jenssen var inför säsongen given i rollen som sensation och tolkare. En ny Laleh, en annorlunda September, den som skulle göra det som inte riktigt Agnes lyckades med förra säsongen.
I första avsnittet blev vi därför besvikna när hon tog The Arks starkaste låt (”Caleth you, Cometh I”) och gjorde den sämre.
I går väckte hon dock åter Laleh-hoppet när hon tog Orups kanske sämsta låt (”När vi gräver guld i USA”) och gjorde den till något helt annat, något så mycket bättre.
Jag älskar otippade låtval, det här var den sista låten jag trodde Amanda skulle göra. Men hennes mörka, nästan kusliga ”When we dig for gold in the USA” nådde nästan den där wow-nivån som gjorde Ugglas ”Jag och min far” till en landsplåga.
Två avsnitt. Två blänk.
Fortsätt gräva.

I kväll ser jag ”Dokument utifrån” om Neapels sopor.

 

Eh!
Orups kiosk-bygge måste vara programseriens tristaste aktivitet.

Eh? 2
Nån som såg finalen av ”Atleterna” i går? Näha, tänkte väl det. Farväl, du fiasko.

Slötittandet går mot samma framtid som den gyllene paddan – utrotning

av Sandra Wejbro
Här vinkar paddan Atelopus zeketi för sista gången till sin padd-rival.
Här vinkar paddan Atelopus zeketi för sista gången till sin padd-rival.

Panamas gyllene padda vinkar inte i frihet längre.

Det lilla groddjurets trevande farväl till världen är ett av många extraordinära ögonblick i David Attenboroughs ”Världens natur” (SVT2).

Att fastna framför en dålig film för att ”det är allt som finns att se på tv” blir allt mer sällsynt. Tack och lov. Klart rimligast är att tacka teknikens utveckling och välja vad man själv vill ha från buffébordet. Ingen mer ofrivillig Ris à la Malta i tv-tablån.

Slötittandet går mot samma framtid som den gyllene paddan – nämligen utrotning.

Men detta innebär samtidigt att små oväntade ögonblick av skönhet kan gå oss förbi. Det tänker jag på när jag ser Diane Fossey sörja en mördad bergsgorilla i ”Världens natur: Vår ömtåliga planet”, sista delen i en serie där David Attenborough tittar tillbaka på sitt långa liv i naturdokumentärens tjänst. Han ser hur miljöerna han dokumenterat nu förstörts av mänsklig påverkan, minns alla djurarter som utrotats och reflekterar över klimatförändringarna.

Tidsperspektivet är mäktigt och bilderna så unika att detta mycket väl kan vara veckans viktigaste tv.

Säsongsavslutningen av ”Moraeus med mera” (SVT1) bjöd på nästa vackra ögonblick, tack vare gäster som Olle Ljungström, Marit Bergman, Ola Salo och Noonie Bao. De två senare gjorde den gamla The Ark-balladen ”Tell me this night is over” som duett med stråkstöd av Dalasymfoniettan. Jag tvivlar på att ladan i Orsa upplevt en finare stund.

Kalle Moraeus brister som intervjuare vägdes till viss del upp av att kvällens artister själva är intressanta konversatörer. Både Salo och Bergman ställde relevanta frågor medan Ljungström levererade citat som att han ”har ett förhållande till marsipan som skulle kunna rubriceras som olagligt”.

Marit Bergman berättade att hon funderat på att lägga av som artist eftersom hon inte mådde bra av popstjärnelivet. Det hade jag önskat en följdfråga på i stället för ännu en charmig Moraeus-vits.

Måndag kväll ser jag dokumentären ”Diktaturens fångar” (SVT1) om Martin Schibbyes och Johan Perssons tid i etiopiskt fängelse. Ni bör dessutom inte missa det mest gripande ”Vem tror du att du är?” hittills där skådespelaren Alexandra Rapaport söker sina rötter i nazistiska förintelseläger.

Ha!

”Bron” (SVT1). Älskar atmosfären, manusets höga ambitioner, det kompromisslösa obehaget.

Gah!

Sofia Helins gestaltning av Saga Norén pendlar dock mellan träffsäker och överspel.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB