Det vilar en manchesterbrun hinna över den svenska skärgården.

”Öbergs på Lillöga” (SVT1) är en mustaschfest i lågt tempo.

Det är samma visa varje år. Sommar-tv är en golgatavandring av onödiga repriser.

Ett undantag är de mer eller mindre klassiska serier tv-kanalerna gräver upp ur sina arkiv.

Senast i raden är skärgårdsserien ”Öbergs på Lillöga” från 1983. Margit (Lena Strömdahl) flyttar hem till sin barndomsö tillsammans med sin man, göteborgaren Stig (Stig Engström) och tonårsbarnen Bosse (Benny Haag) och Eva (Catharina Alinder). Kulturkrocken börjar direkt med att pappa Öberg, kanske övertydligt, krockar in i byns brygga.

Mest fientliga är en trio hopplösa bybor i Shell-kepsar som gnäller och dricker öl synkroniserat.

– Bry dig inte om det du! väser Ulf Eklunds rollfigur fientligt samtidigt som han stoppar in en prilla under läppen.

Tillsammans med sina polare ägnar han tiden åt att hänga i lanthandeln och supa. Alla i skärgården är dock inte tokstollar.

Sickan Carlsson och Karl-Arne Holmsten spelar rådiga och hårt arbetande öbor, som liksom Margits gamla pappa (Jan-Erik Lindqvist) bott där i hela sina liv.

– Det var som själva Kopernikus! utbrister pappan och det är en svordom som inte skulle, så att säga, gå hem hos kidsen nuförtiden.

Efter repliken börjar han skrocka och sen är scenen är slut. Man kan konstatera att det har hänt ganska mycket inom den svenska tv-seriekonsten sedan 1983.

Det makliga tempot och de klumpigt utmejslade rollfigurerna ger ett visst tuggmotstånd om man inte är nostalgitittare utan ger sig på ”Öbergs på Lillöga” för första gången.

Ändå har den sin charm. Ämnena är trots allt klassiska – som konflikten storstad/landsbygd och tanken att en drastisk flytt ska lösa relationsproblem och rädda tonårsbarnen från farligt umgänge.

Sen har vi ju dessa frodiga, spektakulära mustascher. Bara de är värda första avsnittets 44 minuter i tv-soffan.

Måndag den 17 juni ser jag ”Woody Allen: A documentary” (SVT2 21.45), en drygt tre timmar lång tv-fest.

Ha!

Gubben som samlat biljetter från nästan 2000 nedlagda tågstationer i ”Engelska antikrundan” (SVT1). Underbart engagerad farbror.

Gah!

Jag älskar konstsåpan ”Work of art” (SVT2) och hatar att den nu är nedlagd.

Våra mödrar, våra fäder.

Så heter ”Krigets unga hjärtan” (SVT1) i ordagrann översättning från tyskan.

Originaltiteln ”Unsere Mütter, unsere Väter” rymmer allt det som skakade om Tyskland när miniserien hade premiär i mars. För vad sysslade föräldragenerationen egentligen med under kriget?

Äntligen konfronteras skammen i ett ”Band of brothers”-episkt tv-drama.

Formen är visserligen konventionell. Fem vänner möts en sista kväll innan två av dem drar ut i kriget, en tar värvning som sjuksköterska vid fronten, en försöker göra karriär som sångerska medan den siste, Viktor, är jude och tvingas fly. Året är 1941 och de tror att Sovjet ska vara besegrat innan jul.

Friedhelm (Tom Schilling), officeren Wilhelms (Volker Bruch) intellektuelle och känslige lillebror, förutspår att kriget kommer ta fram deras värsta sidor. Ute vid östfronten raseras brödernas själar bit för bit av all död och misär. Från indignationen över att se en SS-officer avrätta en liten flicka – till en tillvaro där de själva är beredda att utföra ofattbara övergepp.

Deras psykologiska resa skildras med plågsam nerv. Större politiska skeenden är osynliga, förutom när dess konsekvenser påverkar de fem vännerna.

Viktors pappa vägrar länge tro att hans land, Tyskland, inte ska belöna familjens lojalitet. När skygglapparna faller kan det vara för sent. Då har även sjuksköterskan Charlotte i rosigt nazistisk anda hunnit förråda en judisk kollega. Och sångerska Greta gått vilse i drömmen om att bli stjärna till varje pris.

De är medbrottslingar i världshistoriens värsta brott.

Trots detta känner vi sympati – och den insikten skrämmer.

När ”Krigets unga hjärtan” visades i Tyskland väckte försonligheten kritik. Försöker de avsäga sig ansvar och påstå att alla är lika goda kålsupare? Var tyskarna verkligen så politiskt aningslösa? Varför skildras relativt oskyldiga ungdomars liv i stället för den äldre generation som faktiskt hjälpte Hitler till makten?

Frågorna är relevanta, men förtar inte obehaget av att dessa olyckliga människor är så lika dig och mig.

I kväll måste jag se lättsam underhållning som ”The Face”, Kanal 5 21.00.

Ha!

”Bates motel” (SVT1) är en av årets bästa, nya serier.

Gah!

Den svulstiga musiken i ”Mänsklighetens historia” (SVT2) är outhärdlig.

Strand, fest och solbränd misär.

”SOS Thailand” (TV3) är det bästa botemedlet mot reslust efter Ryan Air.

400 000 svenskar reser till Thailand varje år. Några av dem väljer dessutom att bosätta sig i landet. Enligt en kartläggning i Aftonbladet den 11 maj dog 105 svenskar i Thailand under 2012.

Om inte det är tillräckligt avskräckande kan man börja följa den nya dokumentärserien ”SOS Thailand” (TV3). För som berättarrösten konstaterar – semestern ”blir inte alltid som man tänkt sig”.

På ett sjukhus i Phuket är svenske Daniel internationell koordinator för de nordbor som drabbas av olycksfall under sin semester. När Richard förs in i ambulans efter en mc-olycka står det klart att Daniels främsta roll är att se till att patienten har försäkring och kan betala sin egen behandling. Innan han får opereras för huvud- och benskador måste han skaffa en betalningsgaranti från försäkringsbolaget eller punga ut de 80 000 kr ingreppet kostar och riskera att hamna i skuld.

Väntan är ocharmig, men egentligen självklar. För varför ska thailändarna betala för de välbärgade västerlänningar som kommer och hamnar i trubbel?

Det här är en välkommen påminnelse om att sugar daddy Sverige inte är en osynlig sköld som skyddar oss mot världens alla faror.

På festgatan Bangla road följer vi volontärpoliserna Rune och Per som hjälper den lokala polisen att hantera områdets baksidor – fylla, droger och misshandel. En snubbe anser sig ha blivit lurad på pengar av en tjej i en bar. En annan är helt ensam och minns inte var han bor. Varken form- eller innehållsmässigt är det här något som kommer bli en milstolpe i tv-världen, eller ens en parentes. Men en sak lyckas ”SOS Thailand” med.

Att få min ångestklump i magen att växa och växa.

Veckans ”Fantasterna” (TV4) om ABBA måste ha varit rekordsvårt eftersom sköne vinnaren Peter Palmqvist gick vidare trots att han hade alla fel i en av kategorierna. Eller så är de ovanligt många felsvaren ett utslag av att tävlingen premierar en viss typ av kalenderbitare (årtal, ordning, detaljer) framför att ha kunskap om skeenden och andra mer svårbedömda saker. Frågesport är helt enkelt inte till för alla typer av kunnande.

I kväll ser jag ”Avicii på turné”, SVT1 21.00.

Ha!

Edward Blom är alltid underhållande i ”Nugammalt” (Kanal 5).

Gah!

Den här ”vad folk säger på social media”-domen i nya ”Top model” (TV3) känns bara som meningslös skolgårdsmobbning.

Tv-krönika 27 maj

”Arrested development” (Netflix) är tillbaka efter sju år.

Första intrycket är…försiktig glädje.

Du som är känslig för spoilers från de två första avsnitten ska sluta läsa nu.

Det är visserligen länge sen vi kunde räkna med att man ser program på den tid de är tablålagda (även om vi ibland låtsas som det). Därav fascinationen vid allt som är ”live” – den enda tv man kan räkna med är exklusiv för nuet och fri från valfrihet.

Strax före lunch på söndagen lades 15 nya avsnitt av ”Arrested development” (”Firma Ruffel & Båg” som det hette på TV4) ut på Netflix. Den dysfunktionella familjen Bluth, som i de tre första säsongerna kämpade med ett familjeföretag i gungning, en fifflande patriark och utbredd arbetsskygghet, är tillbaka.

De två första avsnitten fokuserar på sonen Michael (Jason Bateman) och hans pappa George Sr (Jeffrey Tambor). Michael, som tidigare var familjens stöttepelare, har tappat fotfästet efter en rad katastrofala affärer och flyttat in i sonen George Michaels (Michael Cera) studentrum på college. Han försöker i desperation sälja sin kropp till Lucille 2 (Liza Minnelli) som nu har kontroll över familjeföretaget. George Sr försöker samtidigt tjäna pengar på spirituell vägledning i en svetthydda ute i öknen.

Det är roligt. Kreativiteten och energin finns definitivt kvar i serien.

Men samtidigt som det är fint att träffa sina vänner igen är känslan bitterljuv. De där sju åren som gått syns särskilt på kusinerna George Michael och Maeby Fünke (Alia Shawkat) som lämnat tonåren långt bakom sig. Vi har mycket tid att ta igen.

Upplägget för de nya avsnitten är sannolikt nödvändig, men problematisk. Rollfigurernas liv de senaste åren måste skildras, vilket ibland ger en lite redovisande känsla. Mina favoriter Dr Tobias Fünke, ”the never-nude” (David Cross), och Buster (Tony Hale) skymtar bara förbi i de första avsnitten. Min tröst är att deras tid kommer komma.

Att så kända skådespelare som Kristen Wiig och Seth Rogen gör gästinhopp är bara distraherande. Undantaget är John Slattery (Roger Sterling i ”Mad Men”) som åtminstone ser rolig ut som utskämd narkosläkare.

I kväll ser jag ”Top model”, TV 3 kl 20.

Ha!

Författaren Sami Said var underhållande avig i ”Babel” (SVT2).

Gah!

”Men’s night” i ”Partaj” (Kanal 5) med underhållning för ”manliga män” med Ulf Brunnberg ligger deprimerande nära verkligheten.

Tv-krönika 26 maj

Jämförelsen är inte snäll.

Men det är en tv-kväll bland många andra. Efter ”Klockan åtta hos stjärnorna” (TV 4) zappar jag över till ”Se hungern!” (SVT 1/UR).

Det ena är lättsam underhållning där kändisar lagar mat och skyr minsta lilla antydan till allvar som pesten. När till och med en nära döden-upplevelse (skådespelaren Rafael Edholms hjärtstopp) skämtas bort så vet man att det är både lättuggad och idisslad tv-föda vi erbjuds.

Det andra är en uppfordrande dokumentärserie om hungerkrisen i världen. I ”Se hungern!” åker tre gymnasieungdomar till olika platser i världen som drabbats hårt av matbrist. Först ut är Linnea som lämnar välståndet och Sara Stridsberg-boken i Nacka för att resa till Burkina Faso i Afrika. Till tonerna av hipp musik som James Blakes ”Retrogade” visas symboliska bilder på svenskar som blundar (SE HUNGERN! Fattar ni?).

Trots viss kulturdokumentärsjuka är upplägget ovanligt piggt. Först och främst är det skönt att slippa se kändisar besöka misär och bryta ihop. Här har vi en intelligent och medveten ung tjej som tar sig an uppgiften med engagemang, nervositet och verkligt intresse.

Problemet med den här typen av dokumentärer är ofta att det blir en jakt på den värsta misären, de mest plågade barnen, de tunnaste benen. Här visas i stället vardagen för människor som ständigt lever på gränsen till katastrof, i extrem fattigdom. 20-åriga Bibiane tvingas välja mellan frukost och skola – hon har inte råd med båda. Hon går fortfarande bara i 9:an eftersom hon har tvingats hjälpa till hemma. Mjölet mals för hand varje dag och de äter exakt samma mat hela tiden. Under förra årets missväxt svalt byn och Bibiane beskriver målande hungerns tomma blick.

Samtidigt är världen ganska liten. Om Eurovision hade ”We are one” som slogan kan vi nu fortsätta meningen med ”för alla har ju Facebook”. Bibiane och Linnea kan fortsätta hålla kontakten – trots allt.

Den 1 juni sänds insamlingsgalan ”Hungerhjälpen” från Berns i Stockholm med bl a Avicii som själv skänkt en miljon euro. Så länge politik och pengar går före förnuft är det en liten bäck värd att hjälpa fylla upp till en generös och varm å.

I kväll ser jag ”Arrested development” på Netflix.

Ha!

”Scott and Bailey” (TV 4) är en ganska frejdig kriminalserie om två kvinnliga poliser i Manchester.

Gah!

Själva mysteriet var dock inte särskilt spännande.

Tv-krönika 22 maj

Bagdad Bob lever och har hälsan i Malmö stad.

Den där Eurovision-peston SVT rört ihop måste han ha stoppat sina klåfingriga pinjenötter i.

Själva showen är så bra som en Eurovision-delfinal kan bli. Loreen öppnar med en favorit i repris – teckengestaltande barn i en hjärtknipande version av ”Euphoria”.

Programledaren Petra Mede är stensäker på scenen. Vi har jättar, rymdmän och bara tribal-bringor. Helt enkelt en oändlig flod av kitsch som gör att jag älskar världen lite mer.

Frågan är vad som gick fel när SVT satte ihop införprogrammet ”Live: Studio Eurovision”? De har fantastiska Gina Dirawi i programledarstolen och tillgång till precis alla – de arrangerar ju själva hela tjottaballongen. Trots det blir det fan-tv av glada amatörer. Förvirrat och värst av allt – etiskt vilse i pannkakan. Programmet öppnar med ett mysreportage om de choklad- och spritmutor Vitryssland bjuder journalister på. SVT behöver inte vara ett fördömande världssamvete i glättiga Eurovision-sammanhang, men någon slags reflektion över att mysa med en diktatur bör man kanske ha?

De känns märkligt obekväma i bevakningen av sitt eget program – för betyder minsta lilla kritik att de gräver sin grav?

För ovanlighetens skull får vi se prov på Gina Dirawis nerver, särskilt i början av programmet. Skämtet om hur konstigt skånska låter får irländska ESC-vinnaren Linda Martin och deltagaren Ryan Clark att se ut som frågetecken.

Resten är buskishumor och pliktskyldiga intervjuer. Vi får veta att Christer Björkman är glad. Danmarks artist har en svensk pappa, alltså ”vikingablod” i sina ådror (skämskudde!). Det går bra att kalla Carola ”queen” om man vill. Den hårda vägen får vi också uppleva att det är svårt att intervjua irländska artister med ett ska-band som värmer upp i bakgrunden. Det finns dock minnesvärda ögonblick. Som när Mark Levengood påpekar för 95-årige schweizaren Emil Ramsauer:

– Om du lever på lördag kommer du vara den äldsta deltagaren i Eurovision.

Eller när Gina frågar den ärlige redaktören för SVT:s webb:

– Går det hett till i chatten nu?

Varpå han svarar:

– Nej, inte än faktiskt.

I kväll ser jag ”Uppdrag granskning”, 20.00 på SVT1.

Ha!

”Samtal med Bengt Lagerkvist”, SVT2 av Tom Alandh. Den nyligen avlidne regissören pratar liv och död, öppenhjärtigt och vackert.

Gah!

Lagerkvists dödsångest smittar som mental ebola.

Tv-krönika den 15 maj 2013