Drama i toppklass.
Men fortfarande för mycket unken gammel-tv.
Kan 2014 bli året då framtiden äntligen börjar?
Dramat var det inget fel på. När 2013 nu officiellt är slut och man kan se bakåt på riktigt fanns det mycket som var bra med tv-året. På dramafronten var det rent av ett toppenår. I mästerliga ”The fall” var Gillian Anderson i sitt livs form. I ”Top of the lake” gjorde Jane Campion stor visuell konst av en enkel deckarhistoria.
”Downton Abbey”, ”Brottsplats Edinburgh” och ”Broadchurch” höll alla brittisk toppklass. På Netflix satte ”House of cards” en ny standard för det moderna dramat (och hur tv distribueras).
Det fanns mycket att glädjas åt under tv-året 2013, onekligen.
Men visst fanns det tv som var ren skit. Och som vi mer än gärna slipper se ett dugg av under 2014.
Ingen skulle bli gladare än jag om vi nu sett det sista av alla former av program där kändisar äter mat och umgås med andra kändisar. Tidsandan har också åkt ifrån alla former av talangprogram där en så kallad ”expertjury” (som oftast är precis raka motsatsen) gör sig lustig på andra människors bekostnad. Så sjukt omodernt.
Men mer än något annat hoppas jag att 2014 innebär att vi sett det absolut sista av SVT:s alla försök att göra bred, studiosänd helgunderhållning. Från det stötande usla ”Hela Sveriges fredag” via det krystade ”Alla tiders hits” till det plågsamt anakronistiska (och rent obegripliga) ”Settman på plats”. SVT har visat, med svidande tydlighet, att den formen av ”Nöjesmassakern”-tv andas 1986 och inte 2000-tal. Låt oss slippa det där nu.
Kanske blir 2014 året då tv-framtiden äntligen börjar? Vi kan alltid hoppas. Det vore inte en dag för tidigt.
Hur ”Tolvslaget på Skansen” (SVT1) var, om Malmsjö gjorde succé eller fiasko har jag ingen aning om. Jag har aldrig haft den traditionen. Det kan ni läsa om på andra ställen i denna publikation. Däremot har jag så länge jag kan minnas spelat Primal Screams ”Movin’ on up” så högt jag kan på tolvslaget. För att stämma in och besvärja det nya året. När du läser detta har det året börjat. Det nya. Jag önskar att det blir ett gott sådant.
Onsdag 1 januari tittar jag på ”Fröken Frimans krig” (SVT1)

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1

”Butch Cassidy & Sundance Kid” (SVT2). Fortfarande en av de bästa westerns som gjorts.

HURRA 2

”Broarna i Madison County” (Kanal 5). Fortfarande en av de mest romantiska filmer som gjorts.

Det är inte dåligt.
Men ”Alla tiders hits” har ett stort problem.
Som varför man ens skulle bry sig.
Det är TV4 som borde slå sig för bröstet. Hela grundtanken – att artister tolkar andras låtar i tv – är ju snodd rakt av från fyrans ”Så mycket bättre” – och ”Idol”. Imitation är ju, som bekant, den högsta formen av smicker. Men där TV4 lyckas skapa en närgången känslostorm av de otippade mötena mellan artist och låt gör SVT tvärtom. Istället lägger man allt krut på direktsänd studiounderhållning där allt från artistintervjuer till dekor andas 80-tal och ”Nöjesmassakern”. Niklas Strömstedt och Karin Adelsköld gör vad de kan för att skapa en chosefri och trevlig inramning. Det är bussig men hopplöst föråldrad tv. Försöker man nervöst att tillfredsställa precis alla tittare samtidigt slutar det alltid med att ingen känner sig särskilt träffad alls. Man kan faktiskt bli så bred att man till slut blir helt ointressant för alla.
Till skillnad från till exempel ”Hela Sveriges fredag” är det inte stötande dåligt. Det är bara fullständigt poänglöst. Även för en musikälskare som undertecknad. Man missar liksom alla tänkbara mål.
I botten av trevlighetssoppan ligger ju ett gravt feltänk och skaver.
Då andra artister än originalen gör de här svenska hitsen – är det själva låten i sig eller är det den nya versionen som är den som går hem? Om Jasmin Kara gör en rivig version av ”Ljudet av ett annat hjärta” som pumpar lite liv i den gamla Gyllene Tider-låten: är det ”Ljudet av ett annat hjärta” som plötsligt är så makalöst bra, eller är det Jasmin Kara? Är det inte den nya artisten som vinner hela klabbet, och inte själva låten? Har man inte då underkänt hela det egna upplägget? Och spelar det då ens någon roll vilka låtar som faktiskt är med? Och varför, varför skulle jag ens bry mig?
Jag inser att det inte hade låtit lika bra. Men ”Alla tiders cover” hade varit ett betydligt mer sanningsenligt namn.

Söndag 22 september ser jag vad andra säsongen av ”Bron” (SVT1) går för.

HURRA!

Karin Wistrand i ”Alla tiders hits” (SVT1). Jag älskade Lolita Pop. Och Karin Wistrand är fortfarande dödligt cool.

NJA…

”Körslaget” (TV4). Handen upp alla ni 17 personer som verkligen bryr er om hur det går?

Regel nummer ett:
Ett underhållningsprogram bör vara – underhållande.

På förhand låter SVT:s nya lördagssatsning ”Alla tiders hits” som en given succé. Konceptet känns igen lite lätt från ett framgångsrikt program i en konkurrerande kanal: några av Sveriges största artister, både i den folkkära genren och den mer kreddiga, ska tolka Sveriges största hitlåtar. Det sänds dessutom live på bästa sändningstid. Och populäre Niklas Strömstedt är programledare.
Det finns många sätt att misslyckas med ett nytt program. Men att lyckas göra ett underhållningsprogram så tråkigt som ”Alla tiders hits” är något av en bedrift. Det var långt ifrån livat i tv-husets studio ett under premiären i kväll.
Presentationerna av artisterna är en massa måste-information, feedbacken från publiken efter framträdandena är helt meningslös och pratet om all kul statistik i programmets app är inte alls kul om man inte får den presenterad i rutan.
Dessutom är intervjuerna som Niklas Strömstedt gör med artisterna innan de går på scen är totalt intetsägande. Det blir någon slags allvarligt småprat om låtarna, men på för kort tid för att kunna komma på djupet.
Det är som en fest där alla gäster har fått ett tråkigt besked innan de skulle gå hemifrån, men anstränger sig och går i alla fall.

Samtidigt i TV4 vet glättigheten inget slut.
Premiären av ”Körslaget” var i vanlig ordning jubel, bling och gruppkramar. Dogge berättar att han inte inte vill ha någon i sin kör som inte ler, Anna Book är ”golvad av kärleken” i programmet. Alla känslor är utanpå, inga sura miner får synas. Det är ett två timmar (!!) långt mys.
Det är långt ifrån den gråa tillställning som pågår i SVT, men jag är ändå tveksam till att den här är att föredra.
Jag tror att de båda programmen hade mått bra av att dela med sig av sina känslor till varandra.

I morgon ser jag ”Babel” (SVT2), som gästas av Johan Persson och Martin Schibbye.

He!
Den enda som försökte få till lite uppsluppen stämning i ”Alla tiders hits” var Karin Adelsköld, som programleder tillsammans med Strömstedt. Hon lyckades inte, men bör få guldstjärna för sin kamp.

Eh?
Det här med att SVT ska vara moderna och flera gånger frågade deltagarna om de hade twittrat något under kvällen? Nejnejnej.