Vet inte om ni märkt att Sverige befunnit sig i kris?

Jag talar naturligtvis om förvirringen kring hur, när och var nästa ”Homeland” sänds.

Ska vi ta det en sista gång?

Alltså. Det avsnitt som utgick förra veckan på grund av ”Musikhjälpen” sändes efter påtryckningar på SVT Play i stället, och under gårdagen även i SVT1. Samtidigt lades nästa avsnitt ut på webben (det sänds i vanlig gammal dumburk kl 22.00 tisdag kväll). Nu när vi äntligen är i fas med den amerikanska tv-tablån och kan pusta ut finns det inget vettigare att utbrista än:

– QUINN!

Precis som Rupert Friends sammanbitna rollfigur försökte lämna CIA har även jag trott mig vara färdig med ”Homeland”. Då dras man obönhörligt tillbaka in igen.

För där Brody (Damian Lewis) lämnade ett tomrum har Peter Quinn (Friend) nu fått blomma ut ur sitt svåra posttrauma, via ett våldsamt frispel mot snubbar som hånade hans överviktiga one night stand för att till slut likt Jack Bauer i ”24” ta på sig uppdraget att rädda världen på egen hand.

Om dramatiken i de två senaste avsnitten accelererat till ett skoningslöst crescendo, går nästa avsnitt ned i tempo. Lugnet inför säsongsavslutningens annalkande storm.

”Homeland”-sluten är aldrig särskilt lyckliga, vilket är en del av tjusningen. Närsomhelst kan rollfigurer som tittarna lärt känna och gillat plötsligt ryckas ifrån dem.

Säsongens skurk, talibanledaren Haqqani (spelad av tyske Numan Acar), är en ståtligt skräckinjagande kliché och dominerar säsong fyra med sin intelligenta blick.

Den som försöker sig på politiska analyser av ”Homeland” har ingen lätt uppgift framför sig. Liksom i ”24” skildras institutioner och stater som mer eller mindre korrupta och i detta kaos tvingas enskilda personer stå upp och handla själva. Det målas med breda, etnocentriska penslar och man bryr sig inte ens om att stava sin tyska rätt i senaste avsnittets titel (”Krieg nicht lieb” bör syfta på ”krig, inte kärlek” men saknar då ett sista ”e”).

Trots alla invändningar fyller ”Homeland” sin huvudsakliga funktion – som olidligt spännande tv-thriller – nästan för perfekt.

I kväll ser jag ”Korrespondenterna”, SVT 2 20.00.

Ha!

Kalla mig sadist, men det var rätt härligt att se ”Historieätarna” (SVT1) knäckas av 1500-talets vidriga kost.

Gah!

Jag kommer sakna de tokiga damerna i komediserien ”Getting on” (HBO Nordic) nu när det sista avsnittet tyvärr är här.

Musik som konst.
En monsterhit som gick med ekonomisk förlust.
Historien om ”Blue monday” har allt.
”Om man studerar regelboken för hur man får en hitlåt så bryter ”Blue monday” mot varenda en av de reglerna”, säger trummisen och teknikfantasten Stephen Morris från New Order.
Många låtar vill kalla sig klassiker. Få lever upp till kriterierna. Men ”Blue monday” kryssar i alla tänkbara boxar. Och ”Hitlåtens historia” (SVT2) berättar historien om Manchesterbandets osannolika dunderhit på ett exemplariskt sätt.
Berättelsen om ”Blue monday” är välkänd och innehåller så många egendomliga komponenter av kreativitet och klantighet att den är en modern myt.
Men mer än något annat är ”Hitlåtens historias” avsnitt om ”Blue monday” en påminnelse om något annat, något mycket viktigare än skrönor, analoga synthar och kompromisslöshet:
Nämligen att popmusik är, och alltid bör betraktas som, konst.
Att den bästa musiken uppstår i en miljö av total frihet och regelbrytande.
För Factory Records var konsten alltid viktigare än något annat. Ville rockbandet New Order göra en nio minuter lång elektrolåt och enbart släppa den som maxisingel? Toppen!
Ville Peter Saville designa ett svindyrt skivomslag som såg ut som en diskett? Toppen!
Ingen ställde sig i vägen. Ingen ifrågasatte. Ordet ”målgrupp” kom aldrig i närheten av studion.
Resultatet? En odödlig klassiker som 30 år senare fortfarande låter som en motorväg till framtiden. ”Blue monday” slog försäljningsrekord, men på grund av det avancerade omslaget gick man ändå med ekonomisk förlust.
Vackert och vansinnigt.
Skulle något av detta kunna hända igen? I dessa hjärndöda och marknadsrunkande ”Idol”- och ”Så mycket bättre”-tider? Fan tro’t.

Men vi får aldrig sluta hoppas. För popmusik är konst. Punkt. Trots att TV4 ägnat ett årtionde åt att försöka hjärntvätta oss till att tro motsatsen.
Tisdag 17/12 tittar jag på ”Porrkungens tårar” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1
”Homeland” (SVT1). Visst var säsong tre den allra svagaste. Bitvis löjligt spretig och blek. Men avslutningen? Magisk.

HURRA 2

”Bad santa” (SVT1). Fylla, människoförakt och oblyga referenser till analsex ger en av de mest underbart knasiga julfilmerna någonsin.

Så kom det äntligen.
Herregud.
”Homeland”!

”Homeland” har tagit sin tid på sig, minst sagt. Flera gånger har man varit när att ge upp. Den trista politiska ”vandra i korridorer”-premiären. Brodys heroinmisär i Caracas. Den mardrömslika substoryn om Dana, flykten med snubben som kanske var farlig men som aldrig landade i någonting.
Vi fick klamra oss fast vid några enstaka ljusglimtar. Den ”24”-inspirerade vändningen i avsnitt fyra som fick hela upptakten att ställa sig på huvudet. Det intrikata samspelet mellan Carrie och Saul.
Men det där stegrande, hotfulla, strypande spänningsgreppet som fungerade så väl tidigare – det skulle aldrig infinna sig. Trodde jag.
Men så small det till. Rejält.
De två avsnittet som ledde upp till det gastkramande drama som nu utspelar sig i Teheran var ett utdraget crescendo på en säsong som gått i adagio. När Brody i går, i slutet av säsongens näst sista avsnitt, stod med en kudde i handen och med skakande fingrar slog numret till Carrie – då insåg jag att vi nu går in i en ny klimaktisk fas. Nästa vecka ska vi få vår stora belöning för att vi hängde i, för att vi fortsatte tro.
Det kan bli ännu en briljant säsongsfinal.

Det råder Nobel-feber dessa dagar. Och det är Victoria Dyring som gör den begriplig.
I går jobbade hon hårt med att först leda ”Vetenskapens värld” utifrån Nobel-tema och kort därefter gå in i ”Nobel 2013: Nobelstudion” för att tillsammans med mer glamouriga Ebba Kleberg von Sydow snacka upp dagens festligheter.
Mest fascinerande var ”Vv”-reportaget om medicinvinnarna James Rothman och Randy Schekman. Den senare: en timid man från arbetarklassen som brinner för allas chans till höga studier, som pluggade och nu arbetar på vänsteruniversitetet Berkeley och som ska donera sina Nobel-pengar till skolan. Rothman – rena motsatsen: född rik, arrogant och bullrig, pluggade på snobbinternat, jobbar nu på lyxskolan Yale och ska festa upp sina pengar med vänner.
Genom deras friktion varde ljus.
Skulle ha varit som gjort för en Hollywood-film om inte cellbiologi hade varit så osexigt.

I kväll missar jag inte Nobel-banketten.

KLAS LINDBERG

He!
”Barna Hedenhös uppfinner julen” är på väg att bli en klassiker.

Eh?
Orkar aldrig stanna upp för att se ”Jenny Strömstedt”.

”Homeland” är briljant.
Men en sak kan det vara nog med nu:
Den Maniska Kvinnan som huvudkaraktär.

Först blev man glad. Av att äntligen få se kvinnor ta självklar plats i de stora tv-seriernas huvudroller. För att det verkligen var på tiden. För att vi var svältfödda på det. För att tv-seriernas porträtt av kvinnor legat efter resten av kulturen alldeles för länge. Sedan kom den gnagande känslan av att något var fel.
Jag talar naturligtvis om Den Maniska Kvinnan.
Ett par år in på 2010-talet tillåts kvinnor fortfarande inte att bara vara intressanta karaktärer som är utmärkta på sitt jobb. De måste tydligen också lida av någon sorts personlighetsstörning för att få vara med i ett ”svårare” drama.
I hyllade ”Bron” är Saga Norén bäst i landet på sitt jobb – och naturligtvis är hon samtidigt socialt handikappad på gränsen till autistisk.
I danska ”Brottet” är Sara Lund en enastående brottsutredare, kanske bäst i landet på sitt jobb. Naturligtvis är hon samtidigt socialt handikappad på gränsen till autistisk. Naturligtvis kostar den läggningen henne såväl familj som arbete.
I utsökta ”Homeland” (missade du premiären av säsong tre så se snabbt i kapp på SVT Play!) har man dragit allt till sin spets. Carrie Mathison (Claire Danes) är en enastående agent, förmodligen en av de bästa i landet. Naturligtvis är hon samtidigt bipolär och varvar briljans med maniskhet.
Här kan man skjuta in att det väl är bra att kvinnor äntligen kan få vara utflippade på tv – och fortfarande ha stora roller. Visst, så kan man se det.
Man kan också se det som att Den Maniska Kvinnan har blivit en kliché. En fyrkantig och tröttsam 10-talsfälla som tvärtom hindrar utvecklingen för kvinnliga karaktärer.
Det kan räcka nu.
Varför kan man inte få vara briljant och bäst i landet på sitt jobb – och samtidigt vara fullt… tja, fungerande?
Framtiden är bara över oss först i det ögonblick då kvinnor med självklarhet får huvudroller i känslomässigt komplicerade storserier – och får vara helt vanliga.
Vem vågar bli först med det?
Tisdag 1 oktober missar jag inte underbara ”Kommunpampar” (SVT1).

HURRA!

”Strike back” (C More Series). Politiskt trovärdig brittiskt actiondrama. Oväntat skarpt.

NJA…

”Tonårsbossen” (TV3). Jag fattar vad de försöker göra. Idén är rätt bra. Utförandet är en kalkon.