Det är inte killarnas år i ”Idol”.
Det är mannens år.
Mannen heter Pär Lernström.

En efter en åker de ut. Petter och Ludvig lyckades på något sätt hålla sig kvar i går. Men det var en högst tillfällig historia. Nästa vecka kommer killslakten fortsätta.
Det går på tvärs med tidigare trend. Vi ser ett skifte. Killarna har historiskt sett haft det lättare, oavsett om det gäller ”Idol” eller ”Melodifestivalen”. Det är småtjejerna som röstar, har det hetat. Det är småtjerna som sitter på telefonerna, som blir engagerade, som blir förälskade, som tycker det är värt att lägga 5,70 plus operatörens avgifter för att lägga en röst på sin favorit.
I år har någonting hänt. Det handlar om kvalitet. Årets kvinnliga deltagare i ”Idol” är så pass överlägsna att killarnas charm står sig slätt. Det är klasskillnad.
Mollie Lindén, den fullfjädrade artisten. Lisa Ajax, med sina Hollywood-kvaliteter. Josefine Myrberg, som med naturlig karisma och energi vänder en upp och ner.
Matilda Gratte, med sin säregna röst som, löjligt nog och mot allt förnuft, åkte ut i går.
Killarna står i skuggan av dessa självlysande talanger.
Förutom en.
Och han är inte längre någon pojk.
Jag har i flera år varit rätt tuff mot Pär Lernströms insats i ”Idol”. Kallat honom valpig. Ofärdig. Forcerad.
Men den här säsongen har någonting hänt. Lernström har äntligen tagit det stora kliv jag väntat på.
Den här säsongen äger han scenen, leder programmet med en närvaro och säkerhet som tidigare saknats. Han bottnar. Är självklar. Är större än sin uppgift.
Den största skillnaden är att han öppnar upp, uttrycker sina åsikter, vågar landa och tro på det han säger. Småmissar bekommer honom inte längre.
Han har slutat spela programledare – han är programledare.
Pär Lernström har länge varit TV4:s golden boy. Han har fått leda de största, viktigaste programmen. Det har gått upp och ner, men TV4 har valt att fortsätta satsa, stötta, tro.
Förtroendet lönar sig. Nu är Pär Lernström färdig.
Och han håller internationell toppklass.

I kväll: ”Så mycket bättre”.

He!

Väljer ”Hellenius hörna” fråmför ”Skavlan” alla dar i veckan. Särskilt på fredagar då.

Eh?

Andreas Weise hamnade märkligt nog på dubbla stolar, med i både ”Doobidoo” och ”Idol”.

Fortfarande skämskudde-fokus och iskall jurycynism.
TV4:s ”Idol” är en tioåring på dagisnivå.

Jag ångrar nästan att jag såg senaste säsongen av ”American Idol”.

Svenske Per Blankens togs över till USA för att rädda formatet som varit i fritt tittarfall de senaste åren. Hans tidigare arbete med den svenska versionen hade imponerat.
Trots en tittarmässigt tuff start i USA gjorde Blankens avtryck, nya grepp fick programmet att kännas fräschare och modernare. Hans arbete med den nykomponerade juryn bestående av Jennifer Lopez, Keith Urban och superentertainern Harry Connick, Jr. resulterade i en varm, kunnig och dynamisk trio som gav konstruktiv kritik varvat med kunnig analys.
Per Blankens rensade bort 90 procent av den trötta skämskuddeunderhållningen då tondöva, insiktslösa stackare får göra bort sig inför miljonpublik. Istället bjöds vi på en tajt auditionturné packad med rysningsögonblick, personöden och spännande situationer när juryn tvekade om de skulle ge en guldbiljett eller inte till på gränsen-talanger. Och vi tittare fick gissa, tycka till på via twitteromröstningar och sitta på helspänn tills efter reklamen.

TV4:s version av ”Idol 2014” står i bjärt kontrast mot Blankens varmare inrikting.
Det känns plötsligt omodernt. Formatet har i år närmast klivit bakåt i utvecklingen.
Fokuset på fulauditions är större. Någon tycks tro att vi fortfarande får nöje när en cynisk Alexander Bard, som nu dominerar juryn, sågar en känslomässigt instabil tonåring. Den svenska juryn lyckas inte ge rimlig feedback utan stannar vid ett unisont ”du kan inte sjunga” eller ”du är jättebra”. Dynamiken är noll, spänningen obefintlig.
Eftersom det är tioårsjubileum fick vi i går för sjuttielfte gången se ”klassiska” sågningar då den gamla originaljuryn gick över alla gränser och hånade skiten ur de sökande. Därefter hastades en radda guldbiljettsvinnare från Göteborgsuttagningen förbi i ett svep.
TV4:s ”Idol” är en tioåring som fastnat på förskolenivå.

I kväll missar jag inte kvällstidnings-tv:n ”Skilda världar – vad hände sen” i TV4.

He!
”Idol-talangerna” imponerar dock – det lär blir ett riktigt vasst gäng i år.

Eh?
Pär Lernström har växt till sig, men den här berättarröstsmattan är enerverande och onödig.

Valhetsen gör en proppmätt.
Samma partiledare grillas överallt samtidigt.
Men det finns hopp för hösten.
Det var som att proppen gick ur med EU-valet i våras. Inget tog sig riktigt efter det. Supervalåret kom av sig. Partierna orkade inte ens ladda om och fylla sina plakat med nytt innehåll. Istället har landet tapetserats med affischer i grälla färger och fula typsnitt som alla innehåller intetsägande floskler som inte betyder ett dyft. Men det är inte på grund av bristande medieintresse som mättnaden slagit in, tvärtom faktiskt. Den totala övergödningen av utfrågningar, debatter, dueller, partiledarporträtt och utspel skapar trafikstockning i hjärnan. Till och med för en mycket politik- och samhällsintresserad medborgare som undertecknad börjar orken tryta. När varje kanal, tidning och radioprogram fylls till bredden med samma partiledarutfrågningar kommer mattheten. Under tisdagsmorgonen grillades Stefan Löfven i radions P1 och på kvällen premiärsändes ”Val 2014” (SVT1) med Göran Hägglund (KD) i heta stolen. Kristdemokraten klarade sig hyfsat. Charmig, men hal. Själva programmet flög inget vidare. Varför SVT har valt en hurtig inramning, som gällde det en sportsändning, är en gåta. Vem tyckte att det var en bra idé? Mats Knutson spelar rollen som ihärdig och ettrig terrier bra och med trovärdighet. Men Anna Hedenmo når aldrig fram. Snubblar på frågorna, har svårt att skjuta iväg följdfrågor och känns mest bortdribblad.
Men det finns ändå hopp för hösten. Under tisdagen hade SVT pressvisning av sin tv-höst. En uppvisning av en förbluffande svag höst. En hel del som på förhand doftar så mycket kalkon att man behöver gasmask. Men förstås också pärlor. Klarast av allt glittrade ”Viva Hate”. Peter Birros Morrissey-klingande berättelse om ett ungt rockband från Göteborg. Om känslor på liv och död, om total närvaro och kompromisslöshet. Det klipp som nu finns att se via SVT-sajten bådar extremt gott, och jag vågar spå ”Viva Hate” som ett av årets mest omistliga draman.
Onsdag 20 augusti tittar jag på ”The honorable woman” (HBO Nordic).

Hurra!
”Masters of sex” (HBO Nordic). Säsong 2, episod 6 är det svartaste hål tv-året 2014 bjussat på. Så helt befriat från hopp och ljus. Rekommenderas.

Nja…
”Idol” (TV4). Är 2014 är det nya 2004? Tiden står still och TV4 känns tröttare än narkos.

Kevin Walker är värd tittarnas kyssar.
Men han kan snart vara lika borglömd som en annan ”Idol”-Kevin.

Han fick sin revansch. Han föll på målsnöret med sitt Sundsvall i kvalet till Allsvenskan. Nu fick han i stället vinna ”Idol”.

Som han var värd det. Inte för att han var den bästa artisten. Utan för att han bar den här ”Idol”-säsongen på sina proportionerliga axlar.
Argentinas fotbollshårding Diego Simeone sa en gång om Englands David Beckham:
– Han är så söt att jag inte vet om jag ska kyssa honom eller tackla honom.
Svenska tv-tittarna har känt samma ambivalens inför Kevin Walker.
Kevin är en Beckham-figur med talangen utspridd mellan fotbollen och musiken. Med karisman som främsta vapen.
TV4 borde skicka ett stort fång blommor och en fet check till Kevin.
Han räddade nämligen denna comebackande ”Idol”-säsong.
För ska vi sammanfatta årets säsong av ”Idol” måste vi vara ärliga: Det var inte den bästa. Återkomsten blev inte den succé som TV4 hade hoppats på.
Turnén funkade bra. Men sen började direktsändningarna och intresset sjönk. Det var svårt att orka bry sig. Om det inte varit för ett visst charmtroll till fotbollspelare hade inte många orkat bry sig.
För eller emot. Fotbollen eller musiken. Bu eller bä. Åsikterna gick isär. Pressen fick sitt. En som engagerade.
Mot honom i finalen stod Elin Bergman, alltmer lik ett av barnen i familjen Hedenhös.
Det var trulighet mot charm. Råtalang mot folklighet.
Klart att folkligheten vann.
Men när Sveriges förälskelse i Kevin lägger sig kan Elin snart få blomma ut och vinna vår kärlek. Kevin riskerar nu att falla i samma glömska som en annan Kevin. Vem minns i dag den charmige Kevin Borg?
Härligaste final-ögonblicket var annars var när Kevin och Elin fick sjunga med Robbie Williams. Robbie, med frisyr avlad av George Clooney och Bosse Hansson, var cool som en pistol och avfyrade några låtar på ren rutincharm. Han lockade fram det bästa ur deltagarna. Aldrig har Kevin satt tonerna som bredvid Robbie. Kanske behövde han en naturlig tia vid sin sida för att få fram sin fulla potential.

I kväll bör du inte missa ”Så mycket bättre”.

KLAS LINDBERG

He!

Pär Lernström gjorde sitt bästa ”Idol” någonsin.

Eh?

Vi hade vant oss vid pampig Jörgen Elofsson-burgare som vinnarlåt. Vi fick snärjig studenthouse från Bagges egen skola.

Först och främst – tack Sverige.
Tack Zlatan.
Men Kanal 5 – ni kan bättre.

Det kanske inte var så att hela Sverige stannade upp. Men vi var nog många som förstod allvaret, vi var nog mga som förstod att sommarens alla pirrigheter, all nerv, alla höjdpunkter stod eller föll med kvällens uppträdande mot Österrike på Friends Arena i Solna.
Vi som inte var på plats fick hålla oss med Kanal 5:s sändning.
Och det var möjligen en halv revansch för Kanal 5.
Förra gången var det mardrömsöppning för kanalen som köpt loss rättigheterna till VM-kvalet för dyra pengar. Jag har sällan läst värre sågningar av en fotbollssändning än Kazakstan-Sverige i Kanal 5 för en månad sedan. Då hade större delen av teamet missat lämpligt flyplan till öst och tvingats sända studiosamtalet från en sportbar på Södermalm i Stockholm. Kommentatorsparet Petter Johansson och Jocke Björklund fick stå i en skrubb någonstans och kommentera. Svenska folket rasade. Och hånade.
Nu var svenska landslaget hemma. Friends arena må vara ett lokaltrafikshaveri – men en ren dröm jämfört med östeuropiska arenor.
Och nog gjorde Kanal 5 en bättre sändning.
Laguppställningen var ju bra mycket stabilare. Viktigast: Pelle Blohm och Tommy Åström i kommentatorsbåset. Två stabila pjäser som vi gillar. Två erfarna och professionella lirare som vi lärt känna och bekantat oss med ordentligt de senaste fem åren. På sina rätta platser.
Claes Åkeson är också ett rutinerat ankare som vi i fotbollssammanhang hållit av ända sedan ”Uno kryss due” satte sig fint på söndagarna i TV3 för en herrans massa år sedan.
Men det är däremot helt obegripligt hur Kanal 5 funderat kring expertkommentatorer i sina fotbollssändningar. Jag menar: Jocke Björklund och Eddie Gustafsson? Hur tänker de? Har någon ansvarig någonsin sett en intervju med Björklund innan de sajnade upp honom? Han kan mycket vara den mest okarismatiska mannen i nordisk tv – någonsin?
Eddie Gustafsson visade sig vara… inte så mycket bättre. Eddie har alltid verkat vältalig och outspoken. Men visade sig knarra lika förfärligt som Björklund.
Så. Härligt Sverige. Och bra försök Kanal 5. Men nu kan ni väl låta bli större fotbollssändningar av det här slaget innan ni växt till er en aning? Va?

I dag ser jag reprisen av ”Idol” i TV4.ånga som förstod att sommarens alla pirrigheter, all nerv, alla höjdpunkter stod eller föll med kvällens uppträdande mot Österrike på Friends Arena i Solna.
Vi som inte var på plats fick hålla oss med Kanal 5:s sändning.
Och det var möjligen en halv revansch för Kanal 5.
Förra gången var det mardrömsöppning för kanalen som köpt loss rättigheterna till VM-kvalet för dyra pengar. Jag har sällan läst värre sågningar av en fotbollssändning än Kazakstan-Sverige i Kanal 5 för en månad sedan. Då hade större delen av teamet missat lämpligt flyplan till öst och tvingats sända studiosamtalet från en sportbar på Södermalm i Stockholm. Kommentatorsparet Petter Johansson och Jocke Björklund fick stå i en skrubb någonstans och kommentera. Svenska folket rasade. Och hånade.
Nu var svenska landslaget hemma. Friends arena må vara ett lokaltrafikshaveri – men en ren dröm jämfört med östeuropiska arenor.
Och nog gjorde Kanal 5 en bättre sändning.
Laguppställningen var ju bra mycket stabilare. Viktigast: Pelle Blohm och Tommy Åström i kommentatorsbåset. Två stabila pjäser som vi gillar. Två erfarna och professionella lirare som vi lärt känna och bekantat oss med ordentligt de senaste fem åren. På sina rätta platser.
Claes Åkeson är också ett rutinerat ankare som vi i fotbollssammanhang hållit av ända sedan ”Uno kryss due” satte sig fint på söndagarna i TV3 för en herrans massa år sedan.
Men det är däremot helt obegripligt hur Kanal 5 funderat kring expertkommentatorer i sina fotbollssändningar. Jag menar: Jocke Björklund och Eddie Gustafsson? Hur tänker de? Har någon ansvarig någonsin sett en intervju med Björklund innan de sajnade upp honom? Han kan mycket vara den mest okarismatiska mannen i nordisk tv – någonsin?
Eddie Gustafsson visade sig vara… inte så mycket bättre. Eddie har alltid verkat vältalig och outspoken. Men visade sig knarra lika förfärligt som Björklund.
Så. Härligt Sverige. Och bra försök Kanal 5. Men nu kan ni väl låta bli större fotbollssändningar av det här slaget innan ni växt till er en aning? Va?

I dag ser jag reprisen av ”Idol” i TV4.

He!
Henrik Dorsin – briljant i ”Skavlan”.

Eh?
Barnkanalens ”Barda” – kanske lite för läskigt men gud vad jag hade velat vara med om jag hade varit barn i dag.

 Äntligen fredagsfinal i ”Idol”. Juryn och Lernström skötte sig bra.

 Så kom en sömndrucken ”Kakan” och förstörde festen.

Äntligen är ”Idol” tillbaka på riktigt. Fredagsfinaler, det är ”Idols” kärna, det.
Den ettåriga vilan har gjort programmet gott, och det hade mått ändå bättre av en tvåårig återhämtning. Att låta talangerna växa till sig och sedan plocka dem och hoppas på att nya Agnes och Darins fått en få fri lejd i skuggan av karriärsdödare som ”X-factor”, ”The Voice” och snipern ”True talent”.
Gårdagens första fredagsfinal visade en dubbel nivå. Kanonframträdanden av Erik Rapp, Elin Bergman, Miriam Bengtsson och George Shaid, varvades med ett helt gäng mindre lämpade deltagare och besvikelser.
Juryn var rimlig för en gångs skull, kanske en aning befriad av live-tv:n. Alexander Bard var inte lika ”kärringen mot strömmen”-förutsägbar som under turnén. Anders Bagge slapp snäll-rollen och kunde säga vad han tyckte. Laila Bagge var vettigare men har fortfarande stora problem med trovärdigheten.
Pär Lernström då?
Ja, programledaren skulle behöva en egen jury. Särskilt med tanke på de hemska dubbelknäppta Letterman-kavajerna han envisas med att bära.
Han är fan så mycket bättre än under auditionturnén, Lernström, så mycket är klart. Han taggar upp i direktsändning, har mer energi, tycks leva upp.
Men han är fortfarande för osäker för att lyckas kliva fram som en självklar stjärna. Han är för platt i intervjuerna med idolerna. Han har svårt att lyssna, ta in och höja samtalet och programmet såsom ett proffs som till exempel Peter Jihde gjorde.
Bra kockar brukar säga att en rätt behöver syra, sötma, sälta.
Lärnström behärskar syran och sötman. Men jag saknar sältan.
Umamin, den femte lite luddiga, buljongiga, köttiga, nötiga smaken – har Lernström den i sig?
Jodå. Men den är än mer i ”Kakan” Hermansson som nu är tillbaka, direkt ifrån sovrummet, i lila morgonrock. Vilket lirar superbra med hennes inställning under auditionturnén då hon sov sig igenom inspelningarna och följaktligen klipptes bort ur programmen.
”Kakan” leder webbsändningen efter tv-sändningen vilket är vettigt, men tyvärr lyckas hon ändå smyga sig in i TV4-sändningen och ta ner den med sitt ointresse och distanserande.

I kväll har jag på ”Katie Melua live” i SVT i bakgrunden.

KLAS LINDBERG

He!
Elin Bergman – gud vad jag tycker du är cool.

Eh?
”Skavlan” känns alltmer irrelevant.