Arkiv för kategori Intervjuer

- Sida 1 av 1

Jag vill inte att David Hellenius gnuggar bajs i mitt ansikte

av Martin Söderström
bloodlines

Det är helg och de tror att vi är dumma i huvudet.
Men det finns räddning att få.
Som finfina dramathrillern ”Bloodline”.
När man inte orkar med det glättiga längre. När man inte står ut med gräll förnedringsteve. När man får krupp av alla jurys. När man spyr rakt ut av ännu en uppmaning att telefonrösta. När man får hål i hjärtat av att se TV4 behandla Ingemar Stenmark som ett barn. När man tvingas äta lugnande för att allt bara är gapig, vidrig, ultrakommersiell skymning.
Då finns det lindring att få.
Jag lovar.
Bara för att det är helg är vi inte dumma i huvudet. Bara för att det blivit fredag betyder det inte att vi nöjer oss med att få bajs gnuggat i ansiktet av David Hellenius. Bara för att det snart är lördag behöver det inte innebära att vi står ut med ännu mera lismande från Fredrik Skavlan.
Men håll ut. Det finns lindring att få.
Som att Netflix har börjat visa finfina serien ”Bloodline”. Svenske Johan Renck har regisserat de två första avsnitten och lyckas med en rakt igenom glimrande skådisensemble skapa en soldränkt, men iskall dramathriller. Det är främst stämningen som är lyckad. En långsamt kokande gryta av familjekonflikter, uråldriga hemligheter och skrikande bitterhet som när som helst hotar att rinna över.
Trots att skådeplatsen är urpackar Florida Keys har Renck lyckats skapa något djupt olycksbådande och med skickliga hopp fram och tillbaka i tiden visar han hur snett det stora familjefirandet kommer att gå. Du kniper hela serien på en helg, om du kastar om lite i kalendern. Det kommer att vara värt det.

Kudos till SVT2 som trotsar trivselhetsen och väljer att visa isländska ”Metalhead” en fredagkväll. Den karga historien om syskonkärlek, hårdrock och tragiska traktorolyckor är visserligen ojämn som fan. Men när den är bra är den magisk.
Lördag kväll tittar jag på Mr Selfridge (SVT1).

Kategorier Drama, Humor, Intervjuer, Netflix, SVT, TV4

När onani blev kultur

av Martin Söderström

Skärmavbild 2015-03-17 kl. 17.50.14FOTO: Lelo.
Onani är kanske inte kultur.
Men skinnbanjon gör avtryck i kulturen.
Fråga ”Kobra” – som gör ett helt program om självbefläckelse.
Händerna ska inte längre vara på täcket. Att tillfredsställa sig själv må vara en privatsak. Men onani är samtidigt en miljardindustri. Försäljningen av sexleksaker slår rekord år efter år. Numera säljs inte längre vibratorer och massagestavar i porrbutiker på skumma bakgator. Diverse redskap för den egna njutningen säljs öppet på apotek och fina I varuhus.
Det är naturligtvis i grund och botten en bra sak. Att något som under århundradena omgivits av hysch-hysch och direkt fientlighet (ni minns hur det gick för gamle Onan, till exempel) äntligen får en air av normalitet. Att RFSU nyligen anordnade en tävling där svenska kvinnor skulle få ett eget ord för onani – klittra – är bara hälsosamt.
Att det klittras och ruskas tupp på såväl bio som i tv-serier har inte undgått någon. Egentiden får allt större utrymme i kulturen. ”Kobra” (SVT1) är inte sena att ta upp jakten på onanins betydelse för populärkulturen. Risken med sådana här grepp är ju alltid att det blir lite fnissigt och fånigt. Men ”Kobra” balanserar på precis rätt sida om pinsamhetsravinen Och man låtsas heller inte som att hela världen plötsligt blivit mindre kluven till onanin (minns utställningen på Fotografiska där som censurerades för att den innehöll en bild där en kvinna onanerade till en bild på Carola). Den kritiska udden finns där genom hela programmet, även när man besöker onanigurun Betty Dodson i New York.
Samtidigt är vinkeln tillräckligt intressant för att hålla programtiden ut. Att det finns muséer där montrarna helt dedikeras till massagestavar från alla tider. Eller att författaren Harry Mathews skrivit finstämda, vackra berättelser om onani som fått kultstämpel. Saker som jag inte hade en aning om.
Att ”Kobra” fortfarande har orken och förmågan att förvåna och entusiasmera tittaren efter alla dessa år är en bedrift i det lilla.

Onsdag kväll tittar jag på utsökta ”Hitlåtens historia” (SVT1).

HURRA 1

”House of cards” (Netflix). Har bara två avsnitt kvar. Separationsångesten rider mig redan som en ringvålnad.

HURRA 2

”The walking dead” (AMC/Fox). Ojämn säsong. Men topparna tillhör seriens starkaste.

Deckarna är ett haveri som avslöjar SVT:s cynism

av Martin Söderström
deckarna-1280-jpg

”Deckarna” är ett haveri.
Det är ingen nyhet.
Vad som oroar är vad det säger om SVT:s framtid.

Mycket vill ha mer. Som bekant. Så är det ju alltid. Så efter framgångarna med pösmagade stjärnor som är pretentiösa på olika slott vill SVT genast ha mer. Tittarna flockas ju, så bäst att smida medans ”stjärnor äter mat och gråter en skvätt”-järnet fortfarande är hyfsat varmt.
Det är därför vi har ”Deckarna” (SVT1). Någon annan anledning kan inte finnas. De är alla författare som säljer drösvis med böcker. Det borde enligt all logik leda till drösvis med tv-tittare också, va? Klart som korvspad, kan tyckas.
Men SVT glömde bort att folk inte är idioter. Att den genomsnittlige tv-tittaren med lätthet kan genomskåda en cynisk programidé, i synnerhet om den är så taffligt utförd som ”Deckarna” är.
Där sitter de, författarna, på något värdshus och hasplar ur sig pretentioner som vore de ättlingar till Shakespeare själv. Det hade varit lätt att skratta om det inte hade varit så förbannat dumt.
”Deckarna” är ett haveri. Från tanke till genomförande. Det är, i sig självt, inte hela världen.
Det blir oroväckande först när man lyfter blicken något.
”Deckarna” är nämligen inget enskilt fall av hjärnsläpp. Det är ett i raden av tunnkokad TV3-soppa som SVT valt att göra det senaste året.
”Gift vid första ögonkastet”, ”Det stora matslaget”, ”Atleterna” är bara några exempel på program som SVT borde låtit reklamkanalerna hållas med istället.
I ett längre perspektiv är det här ett förfall, inte bara kvlitetsmässigt. Utan också identitetsmässigt. Som att man på SVT på riktigt börjar bli nervösa. Att man inte har en aning om vem man är eller vad man vill vara. Att man försöker tillfredsställa alla utan att göra någon riktigt nöjd. Man tunnar ut, man snuttifierar, man sätter några deckarförfattare vid ett bord och sätter på kameran.
Var finns viljan i den idén? Det enda man lyckas med är ett förstärka bilden av ett djupt splittrat SVT.
Jag har tjatat om det förr i den här spalten och jag tänker fortsätta att göra det:
Poängen med public service MÅSTE vara att odla sin särart. Att inte bli som alla andra.
För då behövs man inte.

Fel fokus på Anderzon-intervjun

av Jan-Olov Andersson

  Det var, kanske, sista tv-intervjun med Kim Anderzon, som gick bort 24 oktober, 71 år gammal. Ett journalistiskt scoop! Men jag tycker nog att ”Fråga doktorn”-programledaren Suzanne Axell borde ha haft en lite annorlunda vinkel på intervjun.

Kim Anderzon var de fria teatrarnas primadonna som sedan blev brett folkkär genom Lasse Åberg-filmen ”Sällskapsresan” (1980). Fantastisk skådespelerska. Underbar som människa de gånger jag mötte henne. Avsnittet om henne i SVT:s ”Stjärnorna på slottet” vintern 2011 är ett av programseriens allra bästa. Vi fick möta en kvinnlig skådespelerska som inte bara ovanligt klarsynt såg tillbaka på sitt liv och sin karriär. Här hade vi också en kvinna som farit fram som en tornado genom tillvaron och som inte bad om ursäkt för någonting.

Somliga kända människor går under jorden när de drabbas av cancer. Andra pratar lite grann om det. Kim Anderzon gick all in och var totalöppen i media om sin kamp mot sjukdomen. Hur det började. Hur hon behandlades. Hur hon sökte alternativ behandling i Tyskland. Hur hon stretade på och spelade teater in i det sista. Hur hon hade en sista sammankomst på en krog för de närmaste vännerna. Nu färdigställs en dokumentärfilm om denna kamp, där vi väl sannolikt får möta Kim Anderzon ännu senare innan hon gick bort, än i SVT:s populära frågeprogram om sjukdomar.

Programledaren Suzanne Axell intervjuade Kim Anderzon i hennes hem 9 oktober, två veckor innan hon somnade in. Givetvis visste båda två att det inte var långt kvar. Och jag får kanske fan för att jag är okänslig och skriver så här, men… jag tycker Suzanne Axells fokus blev rätt så fel. För mycket snack om cancern, hon hade ju pratat så mycket om det och den kampen var redan förlorad, och för lite om hur Kim såg på livet hon haft och vad hon kände för att allt snart var slut. Om någon kunde prata om det, så var det väl Kim Anderzon. Den underbara kvinnan som aldrig verkade banga för någonting.

 

Fotboll I
Fotbollsgalan i TV 4 recenseras av Marcus Leifby i Sportbladet.

Fotboll II
En skymf av TV 4 att sända dokumentären om folkkäre Klas Ingesson så sent.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Nathalie Mark
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB