Få tittar. Som vanligt.

Men det finns en direktsänd nerv i ”Breaking news med Filip & Fredrik” som gör att man alltid är lite nyfiken.

Filip och Fredrik tillsammans med Göran Lambertz i nypremiären av Breaking News. FOTO: KANAL 5

En Kanal 5-säsong utan Filip och Fredrik är en tråkig Kanal 5-säsong.
Även om de fortfarande är mest intresserade av män.
Jag har precis sett om hela ”Mad men”, och när jag kom fram till fjärde säsongen och viktigaste kunden Lucky Strike dumpade Sterling Cooper Draper Pryce och höll på att tillintetgöra hela reklambyrån på kuppen, tänkte jag på Filip och Fredrik och Kanal 5.
För vad skulle egentligen hända med Kanal 5 om Filip Hammar och Fredrik Wikingsson bytte kanal?
Det må vara hänt att duons program sällan har några tittarsiffror att skryta om. Men deras humor, popkulturintelligens, kärlek till tv som hantverk och smittande mansromans skänker hela kanalen karaktär.
När de lyser med sin frånvaro är det inte många egna produktioner – med undantag av ”Partaj” – som står ut.
Och den här vårsäsongen har varit ett talande exempel på hur anonymt det blir utan en enda Filip och Fredrik–produktion.
Men i går dök de äntligen upp, med en ny säsong av ”Breaking news”. Och mig hade de ungefär vid hello, när de konstaterade att svenska folket är på väg in i en period av dumhet och förflackning, i och med att ännu ett kungligt bröllop (det känns som att de aldrig ska ta slut) nalkas.
Det mesta var roligt, smart, observant och uppfriskande politiskt, och det finns en nerv i att de driver teser de inte ens själva vet vart de vill ta vägen med.
Det enda som är lite tråkigt, är att Hammar och Wikingsson i grund och botten fortfarande, efter alla år och en hel del kritik, verkar vara mest genuint intresserade av män. Inte för att dra några stora slutsatser av säsongspremiären, men hela deras tv-karriär är kantad av en fascination för färgstarka, gärna medelålders män, och även om de inte fullständigt ignorerar kvinnor, är känslan ofta att deras spontana val hade varit att träffa, eller prata om, ännu en man.
Och det verkar inte vara på väg att förändras.
Inte i ett program där Thorsten Flinck är kulturreporter, och Glenn Hysén kriminalreporter.
I kväll tittar jag på första semifinalen i Eurovision Song Contest 2015, i SVT1.

!
”Arvingarna” (SVT1)! Thomas (Jesper Christensen) är ett harmlöst, patetiskt och magnifikt tv-svin.

?
Vad har SVT för djävulsk plan för Malin Olsson, som får så hopplösa uppdrag? Just nu agerar hon lägenhetsannonsspeaker i ”Vem bor här?” – och i höst tar hon över det svarta helgunderhållningshålet ”Atleterna”…

Beslutet att döda McDreamy fattades väldigt fort, enligt intervjuer med Patrick Dempsey.

Kanske är det därför hans sista avsnitt vinglade som ett fyllo mellan skämskudde och oundvikliga tårar.

Det fanns väl inte ett enda “Grey’s anatomy”-fan där ute som missat att doktor Derek Shepherd, “McDreamy” (Patrick Dempsey), lämnat serien genom att, som våra vänner västerut brukar säga, köpa farmen.

I går visade Kanal 5 det omtalade avsnittet som helt fokuserade på händelserna kring Shepherd och därefter hans fru, Meredith Grey (Ellen Pompeo), som fick ta ett känslosamt farväl.

Det började med en spektakulär bilkrasch vars enda syfte var att ge McDreamy en sista chans att glänsa innan det oundvikliga sker.

Seriens skapare Shonda Rhimes skrev själv avsnittet men hon kommer inte att Emmy-belönas för dialogen. Det dröjer inte länge förrän McDreamy lugnt säger åt en hysterisk unge efter olyckan att “Ingen kommer att dö här idag!” En direkt biljett till evigheten för den stackars sate som är dum nog att säga det i en tv-serie.

Själva olyckan där McDreamy blir klippt av en lastbil ska vi inte tänka för mycket på, för då börjar vi undra hur blind lastbilschauffören måste vara för att inte se bilen på den raksträckan. Liksom hur det är möjligt för McDreamy, som blir massakrerad i olyckan, att ändå analysera sina egna skador i form av en inre röst, ända fram till dödsögonblicket.

Men nu ska vi inte vara för petiga. Fansen har ju följt honom i ett decennium och i går fick de ta farväl, komplett med en kavalkad av bilder från kärlekssagan mellan McDreamy och Meredith.

Visst hade Shepherds död sina larviga stunder. Men klokt nog lät Rhimes Meredith få avsnittets starkaste scener. Fansens sorg kanaliserades genom hennes tårar och ilska över felbehandlingen av maken. Där trängde sig lite värdighet in i vår sorg över en tv-ikons död.

Nödvändigt

Andra säsongen av “Penny dreadful” är lika viktorianskt stilsäker som den första (HBO Nordic).

Nödlösning

Familjen som tvingades bajsa i påsar och sedan bränna det förtjänade en nystart i “Nya arga snickaren” (Kanal 5).

Foto: ABC

För frihetstörstande egyptier och libaneser är det självklart.

På andra sidan jorden har även Tina Fey fattat att vidrigheter kan vara det roligaste som finns.

”Aktuellts” inslag handlar om egyptier och libaneser som skämtar om terrorgruppen IS i virala tv-klipp och scenshower. Mitt i obehaget finns en eufori – humor som tröst och bevis för att vi alltid kommer ha något fundamentalisterna inte kan nå.

Tina Fey och hennes ”30 Rock”-kompanjon Robert Carlock startar sin nya komediserie ”Unbreakable Kimmy Schmidt” (Netflix) i en bunker där en galen undergångspastor hållit fyra kvinnor fångna i femton år. När de befrias och får redan på att världen inte alls gått under har de många års frihet att ta igen. ”Mullvadskvinnorna” hamnar i pratshower, blir virala internetskämt och kan använda sitt tragiska ”varumärke” till att sälja salsasåser.

Efter alla ”märkliga sexuella grejer” hon utsatts för i fångenskap är Kimmy Schmidt (Ellie Kemper) uppskruvat beslutsam att äntligen få leva life i New York och det första hon köper är ett par blinkande sneakers, det finaste den tonårstjej hon mentalt fortfarande är kan föreställa sig. Lyckan över att få flytta in i cyniske wannabe-artisten Titus (Tituss Burgess) garderob är total.

Det är en hurtig naivitet så monumental att den kräver rätt många hårda slag av New Yorks krassa verklighet för att vackla. Naturligtvis är krocken perfekt både för humor och dramatik.

Mästare som Fey och Carlock fastnar självklart inte bara i det enkla. En av de finaste relationerna är den mellan Schmidt och hennes neurotiska arbetsgivare, lyxhustrun Jacqueline Voorhees (Jane Krakowski). De finner varandra i kampen för att äntligen stå på egna ben. Det finns inte en person, knappt ens domedagspastorn, som inte har något i grunden älskvärt över sig. Det är feelgood utan förljugenhet.

Inte minst gör den knivskarpt rappa dialogen ”Unbreakable Kimmy Schmidt” till det roligaste man kan se på tv just nu.

På fredagen ser jag isländska ”Metalhead”, SVT2 21.45.

Ha!

”I’m stel som en j-a pinne!”. Christine Meltzers och Carina Bergs panik-svengelska i ”Berg & Meltzer i Europa”, Kanal 5.

Gah!

Alla dessa tokroliga resor där ”profiler” utsätts för saker får mig att längta efter ett seriöst reseprogram där turismens alla sidor belyses.

Att få ALS-diagnos är att få en dödsdom.

Men det tar trots allt år innan kroppen förlorar striden.

En ny dokumentär mildrar vår skräck en smula.

Robert och Sissela träffades 2005, blev kära, gifte sig och flyttade in i ett hus vid Skellefteälven. Kärlekssagan komplicerades på ett tragiskt sätt när Robert fick ALS, den vidriga sjukdom som bevarar allt intakt i huvudet medan resten av kroppen långsamt men säkert bryts ner.

Västerbottensnytt följde Robert och Sissela i en serie reportage under flera år. I går var det premiär för “Det handlar om livet” (SVT2), en dokumentär om paret som Malin Viktorsson, till vardags “Mitt i naturen”-medarbetare, gjort.

Det är ett porträtt som kommer nära paret. Robert är en så varm människa att risken finns att han förminskas till att bli en Hollywoodifierad hjälte som tappert kämpar på utan att vi får se mycket av verkligheten. Men lidandet och vardagssorgen över hans tillstånd finns närvarande och han blir en person av kött och blod för oss.

ALS är en så skräckinjagande sjukdom att det är lätt att tänka sig att livet tar slut den dag diagnosen kommer. Men filmen visar att det är möjligt att skapa ett givande liv även under sjukdomens grymma process – och att mildra skräcken lite är den här dokumentärens främsta gåva.

Två av Kanal 5:s starkaste kort, Carina Berg och Christine Meltzer, återvände med en ny resa. Förra gången var de i USA, där de bland annat “gifte” sig i Las Vegas. Nu håller de sig till Europa, Frankrike närmare bestämt i första avsnittet. Som med många av kanalens realityserier blir en hel timme segt, men duon sliter hårt för att hålla det levande. Det är inte aktiviteterna i sig som är intressanta, utan underhållningsvärdet ligger i hur Berg och Meltzer tar sig an utmaningarna.

Skratt och tårar. Det är värt att jämföra med TV3:s motsvarighet där en trulig Kjell Bergqvist har huvudrollen och ger intryck av att mest casha in en lönecheck.

I morgon ser jag premiären av Ulf Malmros nya komediserie “Ack Värmland” (TV4).

Ja

“Hotell Marigold” (TV8) – bättre än uppföljaren som går upp på bio i dag.

Nej

TV8:s trötta tablå i övrigt.

Foto: SVT

Vila i frid, musikgalor.

Länge leve svensk musik.

Nöjesbladet rapporterade live (om än med spoilervarning), Kulturnyheterna intervjuade vinnare, Rapport hade ett collage av segerbilder från den gala som började redan vid 17-tiden. Kanske bör man ändå vara något av en nörd för att intressera sig för Grammisgalan, men nu ska det till ett extraordinärt intresse för att sätta sig framför tv:n kl 21 och se en gala man redan vet hur den slutar.

Kalla mig bakåtsträvare, men jag vill inte ha mina galor begagnade.

Även P3 Guld eftersändes i SVT, men där direktsände åtminstone radion sin egen gala.

Naturligtvis finns det många bra skäl till detta system, men inga av dem är omtanke om tittarna. Med ett så starkt svenskt musikliv borde man väl Animal-hamra på stora trumman, minst lika mycket som filmbranschen gör när de ockuperar en hel kväll för sina baggar.

Nu känns allt rätt defensivt. Även med en alltid lika knivskarp Gina Dirawi vid rodret. Kanske är hon den enda som kommer undan med skämt om att lp-skivan ”dödförklarats fler gånger än Lars Vilks”.

Ett stort problem för Grammisgalan är dess publik. Oftast ser det ut som att de skulle ha roligare på en kommunal debatt om Slussenfrågan. Är det så jobbigt att tvingas vänta lite på nästa drink?

Det såg lite motigt ut först, men till slut orkade de ställa sig upp och ge Sven-Bertil Taube och senare Lill Lindfors välförtjänta stående ovationer.

Tack och lov fanns en jublande lycklig Little Jinder och hennes gråtande mamma Åsa på plats för att leverera spektakulär vinnarglädje. Tack och lov fick även salongsberusade Rebecca & Fiona  snubbla upp på scenen iförda tjocka täckjackor och fyllda skumpaglas. Tack och lov höll Gina Dirawi en fin, personlig hyllning till det fria ordet.

Sen orkar inte ens Jocke Berg hämta upp sitt pris som årets textförfattare, utan låter sina introverta bandkollegor i Kent försöka hålla tal under rätt aggressivt hån från Felix Herngren.

Då blir man lite missmodig, igen.

På torsdagen ser jag damernas stafett i skid-VM, SVT1 13.00.

Ha!

Tur för ”Ninja warrior” (Kanal 5) att kufiske ”Stenålders-Henning” med nöd och näppe gick vidare till final.

Gah!

Sista avsnittet av ljuvliga komediserien ”Parks and recreation” visades på amerikansk tv igår. Jag kommer sakna lilla Pawnee, Indiana.

En slocknad kärlek i en tynande bygd.

”Ska vi göra slut?” speglar svensk vardag på ett sätt som verkligen berör.

När Mira ska visa Filip Hammar de ställen i Kumla som betytt mycket i hennes och sambon Andreas relation hamnar de utanför en nedlagd nattklubb. Där var hon, enligt egen utsago, ”Kumlas första och sista vimmelfotograf”. Det var en tid då hon träffade mycket folk och ”fick se dem på ett annat sätt”. Glada? Livliga?

Hemma är Andreas arbetslös och hans passivitet tycks öka parallellt med Miras frustration. Filip & Fredrik framstår som genuint intresserade av människor och deras relationer, men är som de själva säger inga experter, utan ger lite festliga råd som att ”Fifty shades of Grey”-hångla i mataffären. De leder trots allt ett underhållningsprogram på Kanal 5.

– De vill säkert väl de två pratmakarna, sa den familjerådgivare jag bad om en åsikt, men tillade också att hen gillar den hoppfulla dramaturgin.

Bland arbetslöshet, nedläggningar och drömmar som dör måste man åtminstone kunna tro att människor kan finna tröst och hopp hos varandra. Det makliga sättet de skildrar vardagssysslor på, hur familjen vaknar, gör en torftig macka och gnäller på varandra är svensk diskbänksrealism som man sällan ser så osminkad på tv. För den bedriften vore ”Ska vi göra slut?” värd att slå alla tittarrekord på Kanal 5.

I SVT 2 visade sig dokumentären ”Camelen – vår kvinna i Kairo” också innehålla en större historia – den om Egyptens turbulenta år. SR-korrespondenten Cecilia Uddéns engagemang är smittande. Dokumentären om hennes vardag i Kairo visar också hur värdefull kunskapen och erfarenheten av att leva i det egyptiska samhället betyder för kvaliteten av rapporteringen, något som i samtidens krav på besparingar inom mediebolag är långt ifrån självklar längre.

Och bra journalistik behöver inte utesluta känslor – vilket Uddéns trotsiga beslut att sända en intervju där hon frustrerat börjar gråta visar.

I kväll ser jag premiären av ”På spåret”, SVT 1 20.00.

Ha!

Stiliga rälsparet Kristin Lundell och Jan-Olov Andersson som vann ”På spåret”-fajten mot Expressen i uppvärmningen i Aftonbladet tv.

Gah!

Marcus Birro, överviktiga barn och Malou von Sivers-kontrovers i ”Debatt”, SVT1. Plask, plask i sociala medier-ankdammen.

Det är både empatisk och engagerande relations-tv. Inte många tittar.
Kanske dags för Filip & Fredrik att göra slut med Kanal 5, när ”Ska vi göra slut?” är över.
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson åker runt och hälsar på par vars äktenskap har gått i stå.

”På papperet” har inte sällan flera av deras programkoncept låtit lätt befängda. Sedan har de ändå oftast fått ihop det till något både underhållande och högst personligt.
Det finns de som tycker Filip & Fredrik bara är ett par tjattrande självupptagna navelskådande tv-kändisar. Och det är de väl kanske OCKSÅ. Men där finns absolut även en empati, en nyfikenhet, en förmåga att komma nära, som gör att deras möten med så kallat ”vanligt folk” ofta blir rätt så bra. Inte minst på landsorten tycks folk gilla duon. Så är de ju ”bonnläppar” själva också.
Hittills har paren vars relationer de försöker rädda varit just från bondvischan. Älmhult, Laholm och i går värmländska Kil.

Programmets varudeklaration är att Filip & Fredrik inte alls är några parterapeuter, men kanske kan sätta saker i rörelse, genom att vara någon som pratar med dem, som lyssnar på dem.
– Det känns som att vi tiger ihjäl vårt äktenskap, sa Hanna, 33, i gårdagens program. Hon är arbetslös på grund av en ryggskada. Maken Johan, 35, vantrivs hemma, men har roligt på jobbet, som reparatör av vattenledningar.
Filips & Fredriks speciella fräckhet och humor präglar förstås även denna serie, men för det mesta är det snarare närgångna, allvarliga och engagerande samtal.
Mer public service-tv än Kanal 5, egentligen.

Filips & Fredriks tittarsiffror har aldrig varit i paritet med den mediala uppmärksamhet de alltid får, men siffrorna för ”Ska vi göra slut?” – 216 000 respektive 170 000 – känns som ett nytt bottennapp.
I SVT skulle de nog kunnat haft det fyrdubbla.
Skalar man bort det värsta tramset, skulle Filip & Fredrik egentligen passa bättre i SVT.
Kanske dags att göra slut med Kanal 5..?
I kväll ser jag ”Doobidoo” och ”Skavlan” i SVT 1.

Ja
”Bränn en bil – få ett jobb”, SVT 2. Sevärd dokumentär om oväntade händelser i stockholmsförorten Tensta.
Nej
”Debatt”, SVT 1. Eva Rusz sa kloka saker, men… varför ha en debatt om ett skitprogram i SVT Flow?

Anders Öfvergård tittar med rynkad panna in i kameran och bedömer läget på sin restaurang med följande bröl:

– Det är kat-a-strof!!

Och inte för ett ögonblick tror man på honom.

Realityprogram är en särskild utmaning i tv-branschen. Kollisionen mellan produktionsteamet som har ett skriven formel att upprätthålla och svensson-deltagarna som hoppas på en egen, unik upplevelse måste hanteras på ett delikat sätt. Cynism finns inbyggt i konceptet eftersom man utger sig för att skildra en verklighet. Från produktionens sida måste man arbeta hårt med att dölja eller i sämsta fall tona ner manipulationen.

Gårdagens premiär av ”Arga restaurangen” (Kanal 5) är ett exempel på när man misslyckas i genren, en svensk variant av Gordon Ramsay-ledda ”Hell’s kitchen” där man lyft in arga snickaren Anders Öfvergård – som nu återbekantar sig med den krogbransch han en gång lämnade. Upplägget liknar ”Leifs restaurang” (TV4) och har ett gäng arbetslösa som ska drillas av Öfvergård på hans nya hak innan det öppnar. Restaurangen ska heta Angry diner, så uppenbarligen är det inte mys eller god mat som ska vara främsta argumentet för att gå dit, utan upplevelsen av en hunsad personal som lyckas skrämma fram något dugligt på din tallrik.

Det börjar med ett matlagningstest där vissa går vidare, andra får se den koleriske krögaren spotta ut maten och kalla den ”äcklig”. De som går vidare bussas sedan till Angry diner där de får veta att de redan samma kväll ska laga mat och servera åt en fullpackad lokal.

Det går som väntat eftersom ingen kan laga mat och ingen vet hur man sköter kassan. Och Öfvergård ryter, pekar med hela handen och lägger ner sin själ i skådespeleriet framför kameran när han påstår att ”jag trodde att det skulle bli kaos men inte att det skulle vara SÅ HÄR illa”.

Jo, tjena.

Det är vid sådana här tillfällen, när upplägget är så genomfalskt, som man bara vill sätta fyr på hela realitygenren.

I morgon ser jag ett gäng Kristaller delas ut på TV4.

Nja

”Böda camping” (Kanal 5) är snäppet mindre cyniskt än ”Arga restaurangen”. Men varför en hel timme?

Nej

Tredje säsongen av ”Dallas” är igång i Sjuan. JR är död och begraven. Varför är inte den här rebooten det?