Sanning blir till drama.
Det är inte utan problem.
Men satan så spännande det blir.

”True crime”.
Man måste ha bott under en sten och käkat tvestjärtar de senaste månaderna för att ha missat termen. Den hetaste av all het skit kallas just så. Man tar helt enkelt sanna mordfall och berättar om dem med grepp lånade från dramaseriernas värld.
På så vis slår man en hel massa flugor med en smäll. Tv-publiken får den brusande kittelkänslan av att det de ser är sant. Samtidigt är allt tillräckligt lättbegripligt och avsnittsupdelat att det är lätt att känna igen sig.
Podcasten ”Serial” gjorde succé i genren i höstas då man berättade om ett mordfall i Baltimore. Aftonbladet gör just nu succé med den svenska varianten ”Fallet”, som är välgjord och värd sin lyssning. Men under ytan blir det knepigare. Blandningen av verklighet och fiktion kräver en delikat balansgång för att inte bli kränkande. Minns hur TV3 totalt misshandlade genren med sin ”Mordet” i våras, då de lät skådespelare ge röst åt mordoffret – från andra sidan graven. Makabert och vansinnigt.

Nu har den gått ett tag, men till sist föll även jag för ”true crime”-genrens tv-kronjuvel. Jag talar naturligtvis om ”The jinx” (HBO Nordic). Ett mästerverk i genren som inleds med en styckad kropp som flyter i land i, Texas. Spåren leder till multimiljardären Robert Durst och trådar dras genast till ett ouppklarat mordfall på Dursts första hustru 1982.
Serien slår hårt. Den är våldsamt snygg, extremt påkostad och alla människor som har haft med felet att göra kommer till tals, inklusive Durst själv. Det är spännande, samtidigt som man känner sig lätt smutsig när man får kalla kårar av en tragedi som drabbat riktiga människor och sabbat deras liv för alltid.
Det är där problemet ligger. Har vi blivit så satans avtrubbade att vi bara nöjer oss med riktiga mordfall?
Jag vet inte om vi är där än. Men en framtid som den i ”Hungerspelen”, där världens största tv-program går ut på att folk dödar varandra i direktsändning, känns plötsligt inte så långt borta.
Tisdag kväll tittar jag på grymma Korrespondenterna (SVT2).

HURRA 1

”Daredevil” (Netflix). Hand upp alla som trodde att det här skulle bli något annat än en kalkon? Ingen? Skönt att vi hade fel, allihop.

HURRA 2

”Fortitude” (SVT Play). SVT har sjabblat bort en av årets bästa serier med långa uppehåll. Men om du missat har du något fantastiskt framför dig.

Netflix och Marvel höjde precis ribban för alla superhjälteserier som ska följa.

 
Rådande superhjälteboom i tv har bjudit på ett flertal anständiga serier – både med och utan direkta superhjältar – baserade på figurer ur DC Comics och Marvels digra universum.
Som ”Arrow”, ”Agents of S.H.I.E.L.D.”, ”The Flash”, ”Agent Carter”, och min klara personliga favorit så här långt; ”Gotham”.
Men den där definitiva nivåhöjaren har ändå lyst med sin frånvaro. Serien som är så bra att även vi som inte har någon direkt relation till figurerna grundad i serietidningsläsande, ska prioritera den framför så många andra starka serier.
Serien som gör för superhjältar på tv vad Christopher Nolans Batman-trilogi gjorde för superhjältar på storduk. Den har saknats.
Tills nu då, den här helgen, då Netflix rullade ut sin första av flera planerade Marvel-serier.

 
För ”Marvel’s Daredevil” – om advokaten Matt Murdock (Charlie Cox), som blev blind som barn efter en olycka, men samtidigt fick sina andra sinnen förhöjda, och nu släpper sin inre djävul lös på nätterna, för att rensa upp på gatorna i ett brottshärjat Hell’s Kitchen – är en riktigt angenäm överraskning.
Det är i första hand ett brutalt kriminaldrama, som är mörkt i både bildlig och bokstavlig mening, och riktar sig mot en vuxen publik.
Dess fötter står stadigt i serietidningsmyllan, men siktet är inställt på en känsla av våldsam, dyster, hotfull verklighet, på gatunivå, bland vanliga människor.
Inga jätteflashiga superkrafter, inga prylar, inga dräktprovningsscener.
Och fördelaktigt nog inte heller några långa och klumpiga passager där saker ska förklaras och hela bakgrundshistorien ska dras.
I stället släpps vi rätt ner i handlingen, medan tillbakablickar till Murdocks barndom med en boxande pappa portioneras ut i berörande småbitar.
”Daredevil” spelar inte i högsta prestige-tv-ligan. Men vad superhjälteserier beträffar, är det den här alla andra kommer att snegla på framöver.

I kväll är det Kanal 9 som gäller. Först det första av ”Mad mens” sista avsnitt, sedan premiär för ”American horror story: freak show”.

Ja!
Vincent D’Onofrio är återhållsamt suveränt obehaglig som ”Daredevils” stora stygging Wilson Fisk/Kingpin (Netflix).

Nja…
Har ju gillat ”Ginas show” (SVT1), men gårdagens avsnitt var det svagaste hittills. Inte bra alls faktiskt.

Jag är vad jag är – Landsortsgrabb.

Gillar därför ”Ack Värmland” allt mer. Missar därför, naturligtvis, inte ”Pluras” besök hos Babben Larsson.

Krönikans första mening är, som de normalt allmänbildande förstås redan har noterat, hämtad ur refrängen till en låt av Sveriges genom tiderna bästa rockband.

Kalla mej – Landsortsgrabb. Jag är vad jag är – Landsortsgrabb. Där blev jag kär – Landsortsgrabb. Refrängen till ”Landsortsgrabb”, från LP:n ”Utanför lagen” (1986) med Eldkvarn. Text & musik: Per ”Plura” Jonsson.

Egentligen ingen av bandets klassiker. Men är man likt ”Plura” ursprungligen östgöte, har det blivit en slags hymn man gärna tar till, om inte högt, så i sin egen skalle om man någon gång retar sig på kaxiga stockholmare.

Kan till exempel tänka mig att man förstår humorn i Ulf Malmros TV4-serie ”Ack Värmland” aningen bättre om man har vuxit upp i en landsortshåla som kunde ha varit Molkom.

Komediserien växer för varje avsnitt. Så härligt detaljrik i all sin sunkighet, så härligt drastisk i mixen av humor och allvar, så välspelad i allt sitt (medvetna) överspel. Och bara en sådan sak som att låta en av huvudpersonerna ta Lars Noréns självupptagna dagböcker som en slags ledstjärna i livet. Fullkomligt genialt!

Och så dök landsortsgrabbskompositören själv upp som gäst i SVT 1:s ”Stjärnor hos Babben”.

Generellt så är denna andra säsong av programmet mindre tillkämpat ”roligt” än i fjol. Och Babbografen … blundar man med öronen när Babben säger ordet, kan man liksom låtsas som att den där poängtavlan inte heter så.

Det blev ett mindre konstigt möte än väntat, ”Plura” spelade bra med i de ibland lite töntiga inslagen och svarade lagom roligt på de inte alltid klockrena frågorna.

Som helhet gav programmet en ganska bra bild av ”Plura” och vi fick några dråpliga historier. Som att Ebba Grön blev så star­struck att de bad om att få vara roddare åt Eldkvarn, när de skulle vara med i samma tv-program som The Jam.

I kväll ser jag ”Sverige!”, med Lia Boysen som gäst, i SVT 1.

En mäktig storasyster med kontakter och en väldigt rolig motspelerska.
Greg Poehler är omgiven av begåvade kvinnor – som tur är.

 
Det råder ingen tvekan om vem som fick skådespelartalangen och vem som fick den komiska tajmingen av syskonen Poehler.
Det var storasyster Amy, på båda.
Lillebror Greg har inte jättemycket av någon av varorna.
I hans kulturkrocks-romcom ”Welcome to Sweden”, som nyligen har börjat på sin andra säsong i TV4, är han inte ens en dålig skådis, utan snarare en icke-skådis. Han mest bara är (en förvånad amerikan), medan en bra ensemble agerar runt omkring honom.
Framför allt är det Josephine Bornebusch, som spelar flickvännen Emma, som drar det tunga lasset. Hon räddar varenda scen hon är med i.
Men medan det förstås är ett problem att personen allt kretsar kring är den svagaste länken, har ”Welcome to Sweden” ändå börjat hitta någon form av – om ganska banal så ändå smått underhållande – form.
I gårdagens avsnitt var scenerna då Emma försökte handskas med manliga härskartekniker på jobbet faktiskt riktigt roliga, och den strida strömmen av gäststjärnor med nordamerikansk stjärnkvalitet (som man får förmoda är inringda av syrran) har onekligen en upplivande effekt.
Att vara en vass komedi är ”Welcome to Sweden” dock fortfarande långt ifrån.
Manuset sticker aldrig iväg åt något oväntat håll, utan håller sig inom en trygg hage inramad av blågula schabloner.

 
För övrigt kan jag rekommendera en titt på C More-nyheten ”Satisfaction”.
Ett drama om hur en medelålderskrisande investmentbankir ger sig in i eskortbranschen, efter att ha kommit på sin uttråkade fru med en manlig prostituerad.
Serien verkar ha lite svårt att bestämma sig för vilken fot den ska stå på – den insiktsfulla och begrundande, eller den lite ytligare som ger snabba kickar – men i sina bästa stunder är den en intressant skildring av äktenskaplig leda och en sorts välståndets mentala desperation.

 
I kväll tittar jag på ”United states of cakes” i Kanal 5.

Ja!
Mycket imponerad av de lillgamla, sportsliga, mediemedvetna ungarna i ”Sveriges yngsta mästerkock” (TV4).

Nja…
Inget större fel på ”Ex on the beach Sverige” (Kanal 11) som fulsåpaproduktion. Men ”Paradise hotel” fyllde fylleknullskvoten rätt bra på egen hand.

En SVT-dokumentär om en riktigt skitnödig krog i Stockholm.

Snacka om en film som, för min del, hamnade helt rätt. Eller fel…
Skäms nästan att skriva det… Har fått ett riktigt i-landsproblem på halsen. Har i samband med min födelsedag fått en middag för två på valfri lyxig svindyr krog.
Och som jag har skärskådat alternativen. Allt från tv-kockens krog där allt mat röks så man luktar som en brandman som släckt gräsbränder i Kalifornien en vecka efter middagen, till krogarna som vägrar ha menyer, som har musikvideor (!) till menyer eller bara menyer proppade med ingredienser man lätt blir lite… skeptisk till. Granbarr, grishals med frasigt blod och sådant.
Skulle väl egentligen hellre äta tio middagar på favoritkrogarna på Riddar- och Bondegatan, men nu är det som det är och då var det bara att kasta sig över SVT-dokumentären ”Hunger”, för att kanske få tips och vägledning.
Filmen handlar om Stockholms-krogen Frantzén/Lindebergs jakt på en tredje Michelin-stjärna, något som till sist får ägarna Björn Frantzén och Joakim Lindeberg att gå skilda vägar.
Dröjer inte länge förrän jag retar mig på stjärnkocken Björn Frantzéns skitnödiga (i betydelsen krystad, tillgjord) inställning till matlagning. Det tycks ibland mer handla om image än smaker. Om att mer tillfredsställa några finsmakare som sätter Michelin-betygen, än de som betalar tusentals kronor för middagen på Restaurang Frantzén, som den heter numera.
Jag kommer inte att bli en av dem…
Är det en bra film om livet bakom kulisserna på en lyxkrog?
Vet i fan, trion Charlotte Landelius, Henrik Stockare och Thomas Jackson, som även gjort (den bättre) ”Foodies” (SVT 2, söndag), om folk som åker runt och äter på lyxkrogar, har lite grann nöjt sig med att vara flugor på väggen. Vi kommer aldrig riktigt nära den besatte och rätt självgode Frantzén.
•I kväll ser jag Ingemar Stenmark leka John Travolta till temat ur ”Pulp fiction” i TV 4:s ”Let’s dance”. Fast kvällens bästa är Björn Afzelius-dokumentären ”Tusen bitar” i SVT 1.

Ja
”Berg & Meltzer i Europa”, Kanal 5. Nu i Spanien. Fast deras road trip i USA var roligare.

Nej
”Electric Banana Band”, SVT 1. Tunn dokumentär. Och varför nu?

Vill du se gamla fjortisklassikern Mitt Livs Novell möta amatörteaterklubben för de annorstädes refuserade?
Klart du inte vill det. Det var en retorisk fråga.
Men TV3 tror ändå att det kan finnas en marknad här.

 
Ja, TV3 ger oss nu, vare sig vi vill ha den eller inte, en serie om 30 halvtimmesavsnitt, där man har dramatiserat ”svenska folkets bekännelser om handlingarna som fick deras liv att skakas i grunden”.
”Min hemlighet” ska sändas varje kväll måndag-onsdag, och tanken är väl att man ska gå och lägga sig med blossande kinder efter dessa pikanta godnattsagor för vuxna.
Och nog blir kinderna röda. För pajighetsfaktorn slår inte bara i taket, utan krossar det som skjuten ur en katapult, för att flyga vidare ut i världsrymden, mot oändliga äventyr.
Första avsnittet handlade om en sjuksköterska som började vänsterprassla med en man hon räddat livet på, för att sedan bli attackerad av hans svartsjuka livskamrat.
En bra måttstock på ungefär hur mycket omsorg som har varit inblandad i produktionen var scenen i en bil, då den frustrerade sjuksköterskan – en enbarnsmamma – plötsligt trodde att hon hade barn i plural och skrek ”Jag har lämnat mina barn!”.
Jag kan ju tycka att någon i produktionen skulle ha reagerat, men det kanske var slöseri med tid att ta om scenen.
Hur som helst – om ni tyckte att första avsnittet var dåligt, vilket det ju var, så vänta bara till del två och tre, som är ännu värre.
Herregud.

 
Och på tal om gud; nästan tio år efter den lantromantiska premiären av ”Bonde söker fru” i TV4, gör SVT nu om samma serie, fast med präster i stället för bönder, och med Mark Levengood i stället för Linda Lindorff.
”Tro, hopp och kärlek” är väldigt mycket kopia – komplett med ett stämningssättande pärlband av helsvenska låtar och en programledare som kör runt i bil och tycker att det här ska bli jättekul. Men sökprogrammet satte ändå tonen för en av SVT:s mer lyckade dejting-tv-satsningar.
Kan bli bra det där.

I kväll tittar jag på säsongspremiären av ”Korrespondenterna”, om kvinnohandeln i Europa, i SVT2.

Ja!
”Jordskott” (SVT1). Vart är vi på väg? Ingen aning – men vägen dit är högst fascinerande.

Jodå
”Parneviks” (TV3) går bra att missa, men är ändå anständig, ganska trevlig kändisreality.

Lördagskvällen i SVT1 blev en riktig metaupplevelse.

Först Lasse Kronér som käck programledare i ”Smartare än en femteklassare” och direkt därefter Lasse Kronér som ”Lasse Kronér” i ”Ginas show”.

Fast frågan är ju om någon av dem är den ”äkta” Kronér. Att programleda ett sömnpiller av ”Smartare än en femteklassare”-kaliber torde kräva minst lika stor skådespelartalang som att spela en förvriden version av sig själv i en mockumentär.

”Ginas show” följer i fejkdokumentärens klassiska spår. På svenska har de starkaste serierna i genren varit ”Ulveson och Herngren” och ”Allt faller”. Än så länge har ”Ginas show” inte riktigt nått de seriernas höjder, men har ändå starka – och egna – kvaliteter.

Att serien har full tillgång till alla SVT-profiler gör litegrann att det känns som en firmafest, men vad gör det när man exempelvis får se helylle-André Pops bete sig som ett svin. Eller en storhetsvansinnig Lasse Kronér, som i serien utmanar Gina om att få en egen talkshow.

Serien har ett skönt tempo, och är varmare än mycket annat i genren. Gina Dirawi är en starkt lysande stjärna som med små medel spelar en, antar man, bara aningen justerad version av sig själv.

En version som man gillar och hejar på, särskilt när hon utsätts för ”lilla gumman”-behandling av männen på SVT.

Musikvalen är klockrena, särskilt förtjust är jag i Mapeis ”Second to none” som sätter tonen i förtexterna.

Och, framförallt, så känns serien ung, utan att för den sakens skull skrämma bort oss gamlingar.

Som den kallhamrade producenten i serien säger om hotet från Lasse Kronér: ”Tror du kidsen bryr sig om en skallig göteborgare som drar ordvitsar?”

Nej, jag tror inte det. Men jag tror absolut att de bryr sig om ”Ginas show”.

Sylvia Balac

Ja

”Unbreakable Kimmy Schmidt” (Netflix) är inte lika sofistikerad som Tina Feys tidigare mästerverk ”30 Rock” men ändå roligare än det mesta just nu.

Nej

Första helgen utan ”Vinterstudion” (SVT1) och abstinensen är fruktansvärd.

Den bästa svenska realityn just nu, serveras i små munsbitar och handlar om skåningar som sjunger karaoke.

 
I början av april slår vad man kanske kan kalla för ”Paradise hotel”-effekten till med full kraft, då Kanal 11:s ”Ex on the beach Sverige” och Sjuans ”Robinson – love edition” (en variant av den gamla dokusåpapionjären där bara singlar får delta) får premiär i princip samtidigt.
Många gräl och genanta scener kommer att utspela sig i exotiska miljöer, där folk har samlats med uppdrag att leverera ömsom bråk och ömsom parningsdans.
Och i SVT:s svagsinta ”Under samma tak” – där en handfull pensionärer har stängts in med ett gäng förvuxna tonåringar av den där typen man himlar inombords åt i kollektivtrafiken – fortgår de konstlade situationerna för att, enligt en mall man kan i sömnen, slunga oss från högljudda bråk till flyktiga små stunder av nyfunnen ömsesidig respekt och tillbaka igen.
Och, ja herregud, snart drabbar TV3:s ”Svenska Hollywoodfruar” oss igen.
Och några tankar kring den gamla stinkande hög av skit i TV4 som kallas för ”Farmen” orkar jag inte ens formulera.
Det är inte konstigt att man längtar bort någon gång. Mot reality-tv som inte är helt död på insidan.

 
Den senaste titeln i TV4:s långa kärleksaffär med bönder – ”Unga bönder” – är väl inte direkt rafflande, men intressant, naturskön och trivsam. Och TV3 har lyckats ganska bra med ”Parneviks”.
Men den absolut bästa svenska realityn just nu, den med mest själ och hjärta och karaktär, ser du i ”Klippans karaokecup”, på SVT Play/SVT Flow.
Om den senaste upplagan av den årliga karaoketävlingen på en pizzeria i skånska lilla Klippan, där en färgstark skara både mer och mindre begåvade entusiaster får blomma ut för en liten stund, bland klirrande glas.
Det är varmt, livsbejakande och lite lagom dråpligt.
Fem avsnitt ligger ute än så länge, och du klämmer dem på en timme och en kvart.

 
I kväll kollar jag in premiären av den italienska politiska thrillerserien ”1992” på HBO Nordic.

Ja!
”Trolljägarna” (TV3). Skönt varje gång.

Jo…
”The returned” (Netflix) är en välgjord amerikansk kopia av franska ”Gengångare”. Fast eftersom det överlägsna originalet också finns på Netflix (också det under titeln ”The returned”), bör man ju hellre se det.

Gina Dirawi gjorde rätt i att inte smida medan järnet var varmt.
”Ginas show” var värd att vänta på.

 
En talkshow med Gina Dirawi hade säkert blivit bra.
Bra – men väldigt bekant (även om den sedvanliga, folkkäre farbrodern hade varit utbytt mot en ung kvinna). Och det är ett bevis på Dirawis singularitet, att hon tackade nej till det säkerligen smickrande erbjudandet om att göra en egen talkshow i SVT – när hon var som allra mest omkramad och eftertraktad efter Melodifestivalen och Kristallenvinster – för att i stället ta några djupa andetag, och klura på vad som skulle kunna passa henne bättre.
Det blev ”Ginas show”; en fejkdokumentär om hur tillkomsten av talkshowen hon aldrig gjorde hade kunnat se ut.
Dirawi och flertalet inhoppande kändisar spelar varianter av sig själva, medan andra roller görs av skådespelare.

 
Idén, som tillskrivs Edward af Sillén, är förstås inte helt ny.
Vi såg en liknande produktion i SVT redan för tio år sedan, i ”Ulveson och Herngren”; en lysande serie som på sin tid kanske låg lite för långt i framkant för sitt eget bästa.
Men idén är bra. Och det är utförandet också.
Produktionen är snygg och känns aktuell, och att Dirawi själv har varit med och utvecklat idén – och petat en hel del i manus – gör att det hela känns personligt. Situationerna må vara fejk, men tilltalet är Dirawis autentiska.
Det är ungt, bitvis lite omoget. Men det är hennes eget, och det är det som har gjort henne till en unik röst i svensk tv.
Och i ”Ginas show” är hon dessutom omgiven av en massa andra roliga människor.
Johanna Wilson har väl den mest tacksamma rollen som skarp producent, men håll också ögonen på Karolina Wedin som assistent med grå mus-uppsyn. Vilket minspel.
Och det är alltid festligt att se kända människor spela uppblåsta versioner av sig själva.
Peter Magnusson och Anna Blomberg är två av många ess här, men allra roligast i de tre avsnitt jag har sett är Lasse Kronér, som spelar en viktig roll som Ginas talkshowrival; en go gubbe med ett allvarligt fall av otyglad hybris.

 
I kväll: ”Fortitude” i SVT1.

 
Klassigt
Netflix sprillans nya, fängslande dramathriller ”Bloodline” lämpar sig utmärkt för en helgs strecktittning.

 
Dassigt
Ingenting är super i taffliga superhjälteserien ”Powers” (Viaplay).

Det är helg och de tror att vi är dumma i huvudet.
Men det finns räddning att få.
Som finfina dramathrillern ”Bloodline”.
När man inte orkar med det glättiga längre. När man inte står ut med gräll förnedringsteve. När man får krupp av alla jurys. När man spyr rakt ut av ännu en uppmaning att telefonrösta. När man får hål i hjärtat av att se TV4 behandla Ingemar Stenmark som ett barn. När man tvingas äta lugnande för att allt bara är gapig, vidrig, ultrakommersiell skymning.
Då finns det lindring att få.
Jag lovar.
Bara för att det är helg är vi inte dumma i huvudet. Bara för att det blivit fredag betyder det inte att vi nöjer oss med att få bajs gnuggat i ansiktet av David Hellenius. Bara för att det snart är lördag behöver det inte innebära att vi står ut med ännu mera lismande från Fredrik Skavlan.
Men håll ut. Det finns lindring att få.
Som att Netflix har börjat visa finfina serien ”Bloodline”. Svenske Johan Renck har regisserat de två första avsnitten och lyckas med en rakt igenom glimrande skådisensemble skapa en soldränkt, men iskall dramathriller. Det är främst stämningen som är lyckad. En långsamt kokande gryta av familjekonflikter, uråldriga hemligheter och skrikande bitterhet som när som helst hotar att rinna över.
Trots att skådeplatsen är urpackar Florida Keys har Renck lyckats skapa något djupt olycksbådande och med skickliga hopp fram och tillbaka i tiden visar han hur snett det stora familjefirandet kommer att gå. Du kniper hela serien på en helg, om du kastar om lite i kalendern. Det kommer att vara värt det.

Kudos till SVT2 som trotsar trivselhetsen och väljer att visa isländska ”Metalhead” en fredagkväll. Den karga historien om syskonkärlek, hårdrock och tragiska traktorolyckor är visserligen ojämn som fan. Men när den är bra är den magisk.
Lördag kväll tittar jag på Mr Selfridge (SVT1).