David Hellenius har, i motsats till utskällda Fredrik Skavlan, inga problem med att prata med kvinnor.
Å andra sidan ställer han bara frågor han redan vet svaret på.

Han må ha fått stämpeln som mannen som inte kan tala med kvinnor.
Men Fredrik Skavlan får trots allt fortsätta försöka, och den här hösten har han fått träffa den ena stora kvinnliga stjärnan efter den andra.
I går var det Lena Dunham.
Den 28-åriga skaparen av, och stjärnan i, HBO:s provocerande ”Girls”, som nyligen släppte en självbiografi, och just nu befinner sig i ett märkligt – aldrig tidigare beträtt? – gränsland mellan hyllad feministikon och påstådd sexförbrytare.
För sedan hon släppte sin bok har hon från vissa håll anklagats för att som barn ha utsatt sin lillasyster för incestuösa övergrepp.

För oss som har följt den debatten kändes det väl lite som en elefant i rummet att Skavlan inte frågade någonting om det – men jag antar att det var ett krav från Dunhams sida.
Resultatet blev bra stämning – men en tam, lite insmickrande, intervju. Med väntat, rätt uttjatat fokus på Dunhams kropp och nakenhet.
Lite mindre förväntat blev det när Skavlan intervjuade den australiensiska hitmaskinen Sia, som satt med ryggen vänd mot både publiken och Skavlan och övriga gäster – eftersom hon inte vill bli känd.
Snacket med den blonda pagen funkade som absurd och småflamsig ”grej” – men det är nog inte en intervjuteknik som kommer att slå stort.

I TV4 träffade David Hellenius Camilla Läckberg i ”Hellenius hörna”. Och om Skavlans svaghet som intervjuare är ett problematiskt bemötande av kvinnor, är Hellenius en helt annan:
Han är dålig på att dölja att han redan vet svaret på sina frågor.
Nog är det viktigt med research. Men hos Hellenius känns mötena nästan inövade. Mycket spelad förvåning, många färdigserverade smashlägen för både gäst och programledare, väldigt lite spontanitet.
Att mötet med prins Carl Philip i princip var helt manusbundet kan man kanske köpa, men känslan går igenom även med gäster som borde kunna ta ett snack mer på uppstuds.
I kväll: ”Downton Abbey” i SVT1.

Jo…
”Friday night dinner” (SVT1) är träff och bom-humor. Men träffarna är skapligt många, och Tamsin Greig är lysande som morsan.

Nej!
”Crossbones” (TV6) – ett dödstråkigt piratäventyr till land, där John Malkovich går omkring och spelar knas i fel sammanhang.

Säga vad man vill om Skavlan.
Men Uma är alltid Uma.
I grund och botten handlar det om gästerna. När allt är sagt blir ett program sällan bättre än sina deltagare. Och även om jag egentligen är bottenlöst trött på Fredrik Skavlan och hans hybris i talkshowform så finns det en sak man inte kommer ifrån: ”Skavlan” (SVT1) lockar de bästa gästerna. Punkt. David Hellenius må ha fått tittarrekord med sin (inställsamma) intervju med prins Carl-Philip. Men i övrigt har TV4 och resten av gänget inget att sätta emot.
Somliga gäster skiner starkare än andra, förstås. Som Uma. Åh, Uma.
Uma Thurman, hollywoodgigant och sverigeaktuell genom sin medverkan på Stockholms filmfestival, är något av en drömgäst. Inte bara för att jag varit hemligt förälskad i henne sedan ”Pulp fiction”. Utan kanske mest för att hon tillhör en allt mer utrotningshotad grupp: Den Riktiga Stjärnan.
I en tid av halvfigurer som är kända i 15 sekunder för att de pippat i tv eller stoppat en sjuttis i arslet på YouTube kan kallas för stjärnor är det så skönt att få se en riktig. Som har Det. Som äger rummet hen befinner sig i. Som utstrålar en sådan påtaglig stjärnglans att man får ont i ögonen. Som Uma. Att intervjun inte var så jättebra är en annan femma. Och naturligtvis inte Umas fel.

Film på tv. Med reklamavbrott. Känns oerhört omodernt. Men ibland har tablåsnickrarna sådan fingertoppskänsla att det ändå känns värt det. Fantastiska ”Déjà vu” (Kanal 5) är ett bortglömt mästerverk. Tony Scott och Denzel Wahsington var alltid en sällsynt lyckad kombination. Tillsammans tog de fram de bästa ur varandra och skapade fullblodiga actionfilmer med såväl estetiska- som konstnärliga ambitioner. Den här tidshopparrullen är deras bästa. En bomb exploderar ombord på en färja. Med hjälp av ett sätt att böja tiden och se bakåt i den (fråga inte) utreder Washintons agent bombdådet ur alla tänkbara vinklar.
Smart, snygg, svettig och spännande. Vad finns det att inte gilla?

Lördag kväll har jag viktigare saker för mig än att titta på tv. Som att se Morrissey live i Lund.

HURRA!
”Line of duty” (SVT Play). Säsong två känns som ett modernt mästerverk.

NJA…
”Doobidoo” (SVT1). Harmlöst, visst. Men showen börjar kännas som en trött relik.

De hade det kämpigt i torsdags.

Men i går slog männen tillbaka.

Torsdagarna tillhör Belinda Olsson. I ”Fiittstim – min kamp” resonerade hon om de svenska lattepapporna är en aning kuvade. Kanske har den feminism som hon stridit för gått för långt och fått männen att tystna, stå tillbaka och knyta sina nävar i fickan.

Nå, i går slog männen tillbaka. I alla fall i tv-tablån.
• Ola Selmén var äntligen tillbaka och lika knasigt hysteriskt konstig i ”Amigo Grande” i Barnkanalen.
• Rickard Olsson var ljuvlig som spelledare i ”Wild kids” i samma kanal.
• Kristian Luuk och Fredrik Lindström var som vanligt utmärkta i ”På spåret”.
• Men främst var det Fredrik Skavlans stora kväll.
Jag vet inte hur många gånger jag hackat på honom i denna spalt. Jag har kallat honom trött, slut, passé.
Nu var det som att se en ny person sitta i den mörka London-studion för att ta emot en rad intressanta gäster. Där satt en glad, nyfiken, levande programledare. På tå för första gången på år.
Den pånyttfödda programledaren gjorde underverk. Första gästen ut var den nyblivne norske schackmästaren Magnus Carlsen som Skavlan genom charm och välavvägda frågor i alla fall kom lite in på livet.
Andragäst var legendariska artisten Debbie Harry vars enda grundambition var att sälja bandets 40-årsjubileum och deras nya skiva. Tack vara Skavlans leverens bjöd även detta möte någon sorts underhållning. Sen haltade Philomena Lee in. Hon leddes att rakt och fint berätta sin historia som ligger bakom den Oscarsnominerade filmen ”Philomena”.
Men kvällens största ögonblick kom i intervjun med Bill Gates. Skavlan la sig strategiskt platt genom att tala avundsjukt om det James Bond-aktiga i att Microsoft-grundaren anlänt till London i eget flyplan och sedan tagit en helikopter till studion. Han gav därefter Gates chans att berätta om sin filantropiska gärning och därigenom få honom att berätta om den komplicerade och spännande vänskapen med Apple-grundaren Steve Jobs. Han lyckades också få Gates att gå med på att spela ett parti schack med Magnus Carlsen och därmed förlora på färre än tio drag.

I kväll missar jag inte Lasse Åbergs dag på slottet.

KLAS LINDBERG

He!
Fredrik Skavlans superkväll!

Eh?
Var det för att det inte var några svenska gäster som Skavlan var så sprudlande?