I går ”Ex on the beach”.
I dag ”Robinson love edition”.
”Paradise hotels” succéartade fylleligg har redan ynglat av sig i två carpe diem-tatuerade ”kärleksbarn”.

Sara tänder inte på killar som läser böcker. Johannes har tatuerat in ”Bon apetit” ovanför könet.
På realityfronten intet nytt.
När Femmans systerkanal Kanal 11 kör igång sitt ”Ex on the beach” är det inte så att man häpnar över nyskapandet som genomsyrar detta format, inköpt från MTV.

Hade det inte varit för en ”Ullared”-käck berättarröst skulle det i princip vara omöjligt att skilja ”Ex on the beach” från den uppenbara inspirationskällan ”Paradise hotel”.
Åtta muskulösa, bröstopererade och tatuerade singlar som gillar att dricka sprit och ”mysa” flyttar in i ett lyxigt hus i Karibien och får… ja just det, dricka sprit och ”mysa”.
Den stora skillnaden är att de nya deltagarna som pytsas in i huset under seriens gång utgörs av deltagarnas ex. Och i det andra avsnittet (som jag förhandstittat på), händer det saker. Första exet flyttar in och skapar trubbel i groggbuffén.
Det är förstås lätt att se ”Ex on the beach” med tjocka moralglasögon. Men plockar man av sig dessa och bedömer serien i genren sexsåpor, så är detta fullgod och föga upprörande, flyktig underhållning.
Folk bråkar, ligger och ”spelar spelet”. Det har folk gjort i tv sedan kejsar Augustus tid. Kanal 11 lär rida på ”Paradise hotels” sleazevåg och likt föregångaren hitta målgruppen, främst via play-tjänsten.

Något som känns lite mer desperat är när dokusåpornas moderskepp ”Robinson” i kväll återuppfinner sig själv i ”love edition” i Sjuan. Här har man skrapat bort alla äldre personligheter och gått all in på 30-åringar som samtidigt som de tävlar på gammalt klassiskt manér även ska para ihop sig och finna kärleken.
Även här sneglar man (även om de inte erkänner det) åt ”Paradise hotels” målgrupp, men på ett så rätt så tafatt sätt.
Det lär liggas mer i Kanal 11.

I kväll tittar jag som kontrast på ”Kobra” om stjärnorna bakom stjärnorna, SVT1, 22.00.

Klass
TV3 har hittat helt rätt ton i ”Parneviks” – en realityserie där både värdar och gäster står som vinnare.

Pass
Dialogen i ”Jordskott” måste vara skriven av någon som aldrig hört en konversation mellan två människor.

Stefan Sköld

Naturen är en svårflörtad kompis. I ”Jordskott” har alla gjort sig ovän med den, och i ”Dox: Lyckliga människor” kämpar pälsjägare i Sibirien med och mot den varje dag.

Måndagskvällen blev rena naturrutan i SVT1. Först senaste avsnittet av ”Jordskott”, som håller stilen. Den skogstokiga stilen.

Mystiska händelser avlöser varandra i en rasande fart och persongalleriet utökas hela tiden. I den vidöppna anstalten Silverhöjd är invånarna antingen kufar eller psykopater, eller psykopatiska kufar. Och det är mycket underhållande att titta på.

Det knakar och skaver här och där i serien men hela produktionen spritter av en sådan frustande berättarglädje att det är lätt att ha överseende med det.

Det är roligt att se en utmärkt Nour El Refai i en liten roll som polis, och jag ser fram emot när Yohio ska göra entré i serien.

”Jordskott” följdes av Werner Herzogs ”Lyckliga människor” som också fokuserar på naturen. Närmare bestämt taigan, och de män som jagar där. Det är fascinerande och vackra bilder, men Herzog verkar lite väl imponerad av de sibiriska karlakarlarna som bygger sina kanoter och skidor från grunden och lurar in små djur i fällor. Kvinnor och barn är bara statister.  Ett stort plus dock för att jägarnas hundar och hundvalpar får så mycket exponering. Sötchockerande.

”Världens lyckligaste människor? Döm själv!” uppmanar SVT i sin beskrivning av filmen. En filosofisk och svårbesvarad fråga förstås. Men jo, en tidig marsmorgon när jag kämpar för att hålla panikattackerna stångna i en överfull tunnelbanevagn i Stockholm kan jag nog hålla med om det.

Tisdag kväll återvänder jag till min favoritsåpa ”Hart of Dixie” i Kanal 5 20.00.

Sylvia Balac

Ja

Dokumentärserien ”The jinx” på HBO Nordic är en vansinnigt fascinerande inblick i psykopati och tvivelaktiga rätssystem.

Nja

Alpin-VM och längd-VM gav oss medaljer i mängder. Stackars Fredrik Lindström bär ensam på sina axlar att fixa en i skidskytte-VM som börjar på torsdag.

Jordskott” är snygg, spännande och spritt språngande skogstokig – på ett bra sätt.

SVT:s nya thrillerserie känns som en frisk fläkt i tv-tablån.

Temat, som åtminstone alla föräldrar har som värsta mardröm, är tacksamt, om än inte originellt. Försvunna barn och barn som far illa engagerar alltid.

Originalitet har serien annars i överflöd, åtminstone om man jämför den med sina stelbenta och formstöpta svenska kollegor.

Exotiska småstaden Silverhöjd med sina excentriska småstadspersonligheter kan snarare föra tankarna till ett humorlöst ”Twin Peaks”. Men med de vackra naturbilderna och de övernaturliga inslagen påminner serien också en del om finfina franska serien ”Gengångare” från 2012.

Mycket krut har lagts på stämningsskapande foto och rekvisita. De dämpade färgerna och de genomtänkta miljöerna (fantastiska uppstoppade djur!) gör ”Jordskott” till en imponerande visuell upplevelse.

Men seriens allra största styrka och tillgång är den totala oförutsägbarheten. Övernaturligheten är ett slags carte blanche för att ta ut manussvängarna riktigt ordentligt, och det känns som att precis vad som helst kan – och kommer – hända.

Men allt är inte guld som glimmar i de svenska skogarna. På minussidan svajar skådepeleriet lite ibland. Moa Gammel är trovärdig i huvudrollen och det är alltid kul att se superproffs som Ann Petrén och Göran Ragnerstam. Men det är irriterande att i en så här ambitiös produktion utsättas för affekterad Dramaten-svenska levererad av både skurkar och snutar.

I kölvattnet av ”Scandinavian noir”-vågen finns redan ett stort internationellt intresse för ”Jordskott”. Jag tror inte att världen blir besviken.

I morgonkväll kollar jag in de senaste intrigerna i ”Hart of Dixie” i Kanal 5 klockan 20.00.

Sylvia Balac