Vi lever i en tid där kampanjbudskap kallas politik och dejting är så mycket vetenskap vi orkar med.

Kvällens räddning blir två respektlösa systrar i nya SVT flow.

Problemet med dejtingsåpan ”Kärlekskoden” (SVT1) är att den utger sig för att vara något den inte är. Långa sjok av programtiden används åt att ”vetenskapligt” förklara varför vi dras till särskilda lukter, röster och utseenden. Sen får de kärlekssökande lukta på t-shirts och ranka dem.

Naturligtvis finns det inget vetenskapligt i detta. Det är ”Vem tar vem” och ”The Bachelor”, ett stycke underhållnings- och reality-tv. Men om ”Kärlekskoden” sålts in som vad det verkligen är – hade SVT då köpt konceptet?

I konkurrens med andra program i genren dejting-tv har ”Kärlekskoden” sina ljusglimtar. Framförallt är castingen rätt rolig, särskilt bland Gretas och Staffans dejter. Vi har en norrlänning som beskriver första mötet med Greta som att äta lördagsgodis – ”vi får den här påsen som vi nu ska trycka i oss”.

De har hittat den perfekta balansen av högmod och osäkerhet som den här typen av reality-tv lever och frodas på. En kille säger att han gör sig bra på bild för att han jobbat som modell, men tas snabbt ned på jorden med ett klipp till Greta som rynkar på näsan och förklarar att han ser osäker ut.

Programledaren Henrik Fexeus är perfekt i rollen som matchmaker med en räv bakom örat. Efter detta bör han kunna öka gaget på sina föreläsningsturnéer.

”Dokument inifrån: Politiker utan mål” (SVT2) sätter under en effektiv timme fingret på den politiska apatin i landet. Något hände på 90-talet där politiken blev kampanjbudskap, snarare än framtidsvisioner. Mörka strömningar har sedan lyckats tjäna på detta, som de enda som talar till människors drömmar (eller snarare rädslor).

Mitt i denna mörka tv-torsdag har humorserien ”Full patte” premiär på nya playtjänsten SVT flow. Systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf bjuder på humor långt under bältet. Allt är absolut inte perfekt, men duons bisarra och respektlösa ton faller jag pladask för.

På fredagen ser jag första delen av nya komediserien ”Om en pojke”, SVT 1 22.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Om du gillar systrarna Kronlöf – kolla in ”Broad city” på Comedy central med Ilana Glazer och Abbi Jacobson.

Ha! (2)

Skägget i ”Kärlekskoden”. Spektakulärt.

Gah!

Bristen på visionärer och mod inom dagens politik.

Ett program om Haga slott, med ett frossande i gulliga bilder på lilla prinsessan Estelle.

Lätt att välja bort. Lätt att fastna i om man nu väl hade börjat titta.

Har en väldigt kluven inställning till vårt kungahus.

Å ena sidan: kunde inte bry mig mindre.

Å andra sidan: vill också gärna ha lite valuta för de skattepengar jag bekostar deras liv med.

Det sistnämnda får man väl säga att de bjuder på i hyfsat stor utsträckning. Kungens klavertramp är välkända. Drottningen pratar roligt. Två av tre barn har med jämna mellanrum hamnat i blåsväder och med Chris O’Neill känns det som om fler saker kommer att hända, både på riktigt och som grogrund för sketcher, just nu ett återkommande inslag i Kanal 5:s ”Partaj”.

Hade, som sagt var, lätt kunnat välja bort SVT:s ”Haga slott – ett kungligt hem”.

Fast väl på plats i tv-soffan, så var Sara Bulls timslånga dokumentär väldigt välgjord.

Som historisk berättelse om Haga slott: när, hur och varför det byggdes, hur slottet har använts genom åren, dess betydelse. Många väl valda svartvita klipp ur arkivet.

Bara att höra de pilsnerfilmsliknande berättarrösterna var helt underbart.

Som historisk berättelse om kungafamiljen. Prinsessan Christina värjde inte för svärtan i deras bakgrund.

Som skildring av hur kronprinsessan Victoria, prins Daniel och prinsessan Estelle lever i dag. Båda de vuxna verkar så kloka och genomtänkta i allt de gör och säger. Daniel har på ett kanske oväntat smidigt sätt gått från att vara grabben från bondvischan till en del av kungafamiljen, utan att någonsin glömma sitt enkla förflutna.

Han var också roligare än väntat. Bara en sådan sak som att kalla fåren på Haga för asociala.

Om bara kungen nu hade vett att snart dra sig tillbaka, blir paret säkert utmärkta representanter för Sverige i sådana sammanhang där en kungafamilj påstås göra nytta.

Och prinsessan Estelle var förstås alldeles bedårande, vad hon än tog sig för. Men det gäller ju för alla barn i den åldern …

I kväll ser jag ”Korrespondenterna” i SVT.

JAN-OLOV ANDERSSON

Drama

”Arvingarna”, SVT. Ännu en mycket sevärd dansk dramaserie.

Action

”Game of thrones”, C More Serie/HBO Nordic. Fjärde säsongen har börjat mycket starkt.

Tro inte på allt ni läser och ser.
Journalistik står lägre i kurs än någonsin.
Men ”Plus” visar hur mycket den fortfarande betyder.
”Att stå på den lilla människans sida”. Det var en av det journalistiska uppdragets grundpelare som gång på gång präntades in i oss under journalistutbildningen. Jag tänker fortfarande på det där i bland. I synnerhet då det börjar fnysas om ”medieelit” och ”åsiktskorridorer”. Som att mediefolk utgör en egen befolkningsgrupp, långt bort ifrån det övriga samhället.
Jag tror inte ett dugg på det där. Förtroendet för journalister må vara historiskt lågt. Men varje gång jag ser ”Plus” (SVT1) tänker jag på hur viktig den är.
Hur många exempel kan ni inte räkna upp där helt vanliga stackars medborgare behandlats illa av storföretag och myndigheter – och hur de får upprättelse först efter att ”Plus” tagit tag i fallet?
Det händer snart sagt varje vecka i det alldeles utmärkta konsumentprogrammet. Och just därför är det så viktigt. Vem ska annars föra den lilla (ofta helt maktlösa) människans talan mot grå byråkrati och dollargrinande ockerföretag?
Temperamentet i programmet är helt rätt. Aldrig Hollywood-kletigt som i till exempel ”Fuskbyggarna” (TV4), utan sakligt och rättframt. ”Plus” må vara en institution i svensk tv. Men säsong efter säsong visar redaktionen att de fortsätter att vara påtagligt behövda.

Det har gnällts en del på den. Men jag finner en hel del saker att gilla med ”Meltzer & Berg i Amerika” (Kanal 5). Att göra en bromance-resa i USA med kvinnlig blick är kanske inte alldeles nyskapande i sig. Men det finns ett skönt samspel mellan de två huvudpersonerna och tonen är alldeles lagom lättviktig. Inget som kommer att gå till tv-historien, visst. Men som hjärnavslappning fungerar serien riktigt bra.

Fredag 4 april tittar jag på ”The killing” (Sjuan).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Badhotellet” (TV4). Danskar gör det bättre.

Nja…
”Blacklist” (TV3). Jag hoppas fortfarande, men James Spader-serien känns hopplöst vilsen.

Han spelar över så det osar om det.
Men det gör inte så mycket.
Jeremy Piven är ändå ett ess.
Jag minns Ari Gold och hur jag älskade honom. Ja, det var länge sen. Men det är omöjligt att inte tänka på ”Entourage” när man ser ”Mr Selfridge” (SVT1). I Jeremy Pivens tolkning blev den svordomsexploderande Hollywoodagenten en av 2000-talets mest minnesvärda karaktärer. Det är möjligt att Piven får leva med den rollen som en skugga över sig för resten av sitt liv. Så bra var han. Och så bra är han även här. Jag är lite tveksam till om ”Mr Selfridge” egentligen behöver en andra säsong. Jag gillade den första omgången ganska mycket. Ett påkostat och välspelat kostymdrama om mannen bakom ett av Londons största varuhus. Aldrig brännande bra, men alltid helt okej. Och hela tiden med en grandiost överspelande Piven i strålkastarljusets centrum. Ständigt ett orimligt högt tonläge, yviga gester och det bredaste bilhandlargrin tv-världen skådat. Jag gillar honom mycket. Det är inga små penslar man målar med, men det funkar.
Ett extra plus får serien får flera ovanligt starka och välskrivna kvinnoporträtt. Både hustrun (Frances O’Connor) och nytillskottet Delphine Day (Polly Walker) är intressant utmejslade och väldigt trovärdiga. Mer sällsynt än man tror. Och just därför så viktigt.

Samtidigt tuffar ”Robins” (SVT1) bara på. Tycker om Robin Paulsson. Finner honom sympatisk och proffsig. Samtidigt finns det något nästan irriterande oförargligt över ”Robins”. Programmet är inne på vad som känns som den hundrade säsongen. Och precis allt är sig likt. Känslan av mellanmjölks-Letterman, harmlösa intervjuer med okontroversiella gäster. Lätt att tycka om, omöjligt att älska. Det är tänkbart att ”Robins” fyllde en funktion då det startade för evigheter sedan. Men i Robin Paulssons värld står tiden alltid stilla, och tv-världen har sedan länge rusat förbi Paulssons lagomshow.
I kväll tittar jag på ”Mästarnas mästare” (SVT1). möjligt att ”Robins” fyllde en funktion då det startade för evigheter sedan. Men i Robin Paulssons värld står tiden alltid stilla, och tv-världen har sedan länge rusat förbi Paulssons lagomshow.
Söndag 30 mars tittar jag på ”Mästarnas mästare” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA!

”Soul power” (SVT2). Fantastisk dokumentärserie om soulen och dess politiska betydelse. Se!

NJA…

”From dusk till dawn” (Netflix). Tv-version av kultfilmerna. Både sämre och mer ointressant än vad man hade hoppats.

Tv-spel är en naturlig del av vår kultur.
Ändå klarar inte SVT:s eget kulturprogram av att göra ett vettigt program om spel.

Jag är född i mitten av sjuttiotalet. Det betyder att jag tillhör en generation som på ett naturligt sätt vuxit upp med data- och tv-spel. Det innebär också att jag och mina generationskamrater på ett självklart sätt tagit med oss vårt spelintresse upp i vuxen ålder. På precis samma sätt som att man fortsätter läsa böcker eller titta på film.
Spel är en naturlig del av vår kultur, lika självklar som popmusik och tv-drama. Och ändå blir det alltid pajjigt när mainstreammedia ska närma sig detta ”ungdomliga” fenomen. Inte ens ”Kobra” (SVT1) – som ändå är ett kulturprogram – klarar att berätta om spelkulturen på ett naturligt sätt.
Nej, istället frågar man sig ”vad som är grejen” med ”det svenska spelundret” och ”tar tempen” på ett ”fenomen”. Det blir sjukt oskönt. Man behandlar fortfarande, 2014, spel som ett marginaliserat nördpåfund man egentligen inte har lust att ta på allvar.
Tonen och anslaget är hela tiden vid sidan av, utanför, ovanifrån. Aldrig någonsin tillsammans med den spelkultur man presenterar. Man rapar försäljningssiffror och pengaintäkter när man berättar om ”Candy rush saga” eller ”Minecraft”. Det känns deppigt och gammaldags. Det står ändå 2014 i kalendern nu. Man hade kunnat hoppas på att data- och tv-spel med en större självklarhet behandlades som just kultur. I synnerhet i ett kulturprogram.

På tal om skumma saker:
Streaminggiganten Netflix kriterier för vad som kan kallas för ”en originalproduktion från Netflix” leder till många frågor.
Tidigare har Ricky Gervais ”Derek” kallats för ”a Netflix original”, fast den hade premiär på brittiska Channel 4 hela 17 månader innan den dök upp i streamingleverantörens utbud.
Nu är det Robert Rodriguez vampyrserie ”From dusk till dawn” som kallas ”a Netflix original” – fast den i själva verket är en produktion av Miramax för kanalen El Rey i Sydamerika och USA…
Hur ska ni ha det, Netflix? Kan saker kallas original – fast de helt klart inte är det?
Svar till adressen nedan, tack.

MARTIN SÖDERSTRÖM

Nja 1
”Sveriges mästerkock” (TV4). Pretentiöst trams.

Nja 2
”Top model Sverige” (TV3). Humorbefriat trams.

Blanka hingstar, jättelika gårdar och privata jetplan – men inne i stallet jäser känslorna.

”Ryttareliten” (SVT) är Sveriges starkaste tv-knark just nu.

”Ryttareliten” är både tv-såpa och närgången diskbänksrealism, med en tjusig yta som ständigt krackelerar. Den värld som skildras är sluten – men samtidigt del av en ofta hånad och kvinnodominerad folkrörelse. När ridsport, aningen motvilligt, rapporteras på sportsidor handlar kommentarerna om att hästen gör allt jobb och att de inte sysslar med riktig idrott.

”Ryttareliten” visar att sanningen är mer komplex än så. Talang är en relativt liten komponent, tvärtom avgör erfarenhet, ekonomiska förutsättningar och rätt häst nästan allt. Därmed inte sagt att elitryttarna glider fram på några bananskal:

– Alla som känner oss vet hur hårt vi sliter, försvarar sig Charlotte Haid Bondergaard i svenska dressyrlandslaget, som får ekonomisk hjälp av sin pappa och bror, båda välbeställda Clas Ohlson-arvingar.

Många av elitryttarna kommer från hästfamiljer, som bröderna Jens och Peder Fredricson och Daniel och Alex Zetterman, vars pappa Royne fortfarande tävlar på högsta nivå.

När dokumentärserien spelas in har Royne nyligen lämnat familjen för en ny kärlek, ”svikit familjen på ett dumt jäkla sätt” som Daniel säger. Han har inte pratat med sin far på ett år, trots att de ofta möts i tävlingar. Smärtan och ilskan är fortfarande rå.

För ”Ryttareliten” tar oss inte bara in i sporten och stallen, utan blottlägger både uttalade och antydda familjedramer. Haid Bondergaard och maken Rasmus när båda en dröm om rampljuset, men hittills är hon den som fått störst resurser. Lisen Bratt Fredricson och maken Peder oroar sig över barn och ekonomi. För samtidigt som tävlingshästar är värda miljoner, riskerar man att förlora allt eftersom djuren är omöjliga att försäkra. Och hela bygget hålls uppe av hängivna hästskötare, oftast kvinnor som trofast arbetar dygnet runt.

I beroendeframkallande ”Ryttareliten” finns det kärlek, passion och rivalitet nog att fylla en hel hösttablå på Dramaten.

I dag ser jag konståknings-VM och herrarnas kortprogram från kl 07.35 på SVT Play.

SANDRA WEJBRO

Ha!

”Kalla fakta” (TV4) granskar matematikundervisningen och konstaterar att om det är något svenska skolan är bra på så är det att experimentera på sina elever.

Gah!

Ny dag, ny SD-video.

Är målvakter sportens trummisar?

Jag är benägen att misstänka det efter att ha sett Tommy Söderström växa ut till årets stora profil i ”Mästarnas mästare”.

Det är bara att se på Mupparnas trummis Animal, en fastkedjad dåre, för att greppa hånet världens batterister fått utstå genom åren. Samtidigt hyllas de ofta, som Josephine Forsman i Sahara Hotnights eller ”Loffe” i Hansson & Karlsson. Nästan alltid är de så kallade ”stora personligheter”.

Vad får en människa att välja rytmen före melodin – eller som i målvaktens fall en utsatt och hukande position när man kan glida runt på isen och tacklas?

Tommy Söderström förklarar att han hamnade i målet för att han var så liten. I ett nästan rörande klipp gör han och en annan målis upp i en klassisk hockeyholmgång i NHL, för varför ska inte de också få vara med de andra spelarna och slåss?

I ”Mästarnas mästare” är Söderström klart roligast – han hjulbensmäter sig (och vinner) mot Sven-Åke Lundbäck, försöker lättsamt mildra Mattias Sunneborns överspända kolhydrathat och har en avspänd relation till spöken. Dessutom är det svårt att ogilla en man som tidigare tackat nej till ”Mästarnas mästare” för att han inte ville lämna sin hund Roffe ensam hemma.

Roffe dog tragiskt för snart ett år sen, men fortsätter att spöka för sin husse. Söderström måste efter alla år inom en hård machosport inse hur detta öppnar upp för hånleenden – men ändå vågar han vara sårbar.

Heja Söderström – och vila i frid Roffe!

Tävlingen där svenska författare utmanas att skriva text till en Benny Andersson-komposition är ”Babels” (SVT2) stora projekt för den nya säsongen. Det borde vara ett perfekt läge att nörda ner i konsten att skapa bra låttexter och skillnader och likheter med traditionell poesi.

Omfånget av ämnen och gäster – från Suzanne Brögger via en bok om djur i Första världskriget till chicklit-författaren Lisa Jewell – gör ”Babel” till det absolut bästa kulturprogrammet just nu.

I kväll ser jag ”Banshee” på HBO Nordic.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Skidexperten Mathias Fredriksson ute i spåret har gett världscupavslutningen i Falun en skönt mysgnällig krydda.

Gah!

”Vinterstudion” (SVT) går i ide över sommaren och det är alltid orimligt bitterljuvt.

När Des var barn älskade han gore- och skräckfilm.

Beslutet att bli läkare var därför självklart.

Historier som dessa ringar in storheten med dokumentärserien ”Akuten” (SVT1). Det vardagliga och det djupt existentiella samsas sida vid sida, precis som i verkliga livet.

Serien är inne på sin femte säsong i England och är den största dokumentärsatsning Channel 4 någonsin gjort. 91 kameror skildrar 24 timmar på King’s college hospitals akutavdelning i London, med allt från skottskador till tjommar som trillat av bardisken på fyllan.

Ibland är det bara väldigt tyst. Kameran vilar över människorna som sitter i väntrummet, nedstämda eller hyperaktiva med blodiga händer, stukade fötter och där farbröder bläddrar i tidningen för att undvika social kontakt.

Samtidigt, några meter bort, pågår ett frenetiskt arbete med tjeckiska Suzanne som rånats, knuffats och fallit så illa att hon drabbats av en livshotande hjärnskada. Vi får möta läkaren Des som kämpar för att rädda henne:

– Det första beslutet betyder allt. Att väga vad som gör mest nytta och minst skada, säger han.

Vi får även se övervakningsbilderna från överfallet och möta Andrew, mannen som hittade Suzanne på gatan och ringde efter ambulans:

– Jag tänkte att det här kunde vara hennes sista medvetna sekunder i livet, omgiven av främlingar, och att det måste vara så ensamt, säger han.

För varje handling av ondska finns alla dessa goda krafter som försöker laga det som så enkelt kan förstöras.

Typiskt för ”Akuten” är att ge så stor plats åt de på ytan ”osexiga” fallen – äldre människor som ramlat hemma eller åker in och ut med hjärtproblem. Vanligtvis reduceras Frank till en 90-åring med vacklande hälsa, men här får han dra anekdoter ur sitt liv som cirkusdirektör och knivkastare.

För personalen gäller det att hantera alla livsavgörande beslut. Överläkaren är öppen med att den kanske största svårigheten är att ställa rätt diagnos.

– Därför är det viktigt att ta ett steg tillbaka och försöka se den större bilden.

Sjukvården framstår som skrämmande bräcklig och förtroendeingivande på en och samma gång.

I kväll ser jag ”Sleepy hollow”, TV 3, 22.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Ett nytt avsnitt av mästerverket ”True detective” landar hos HBO Nordic i dag. Veckans absoluta högtidsstund.

Gah!

Nicklas Bäckström åkte fast i dopingtest och Viasat havererade totalt. När alla ville se presskonferens visade de gamla reprismål från Lettlandsmatchen.

Grammisgalan fyllde 2000 år.
MTV-Jesus fick naturligtvis hålla i firandet.

Det säger någonting om musikbranschen att årets värd för Grammisgalan var Ray Cokes, 100 år gammal i år.
Visst var det värdigt, Ray har varit med sen musik uppfanns strax efter första världskriget. Han kan det mesta, har sett det mesta.
Men att göra honom till värd för en Grammisgala 2014 – det var… otippat.
Förhandssnacket var att Gina Dirawi skulle hålla i grejorna. Mycket riktigt dök hon också upp. Tyvärr mest som pausunderhållning, med humorn baserad i lustiga outfits. Gina kom till exempel in med en jättestor rosett i håret, sa några ord – och lämnade sen snabbt över till värden MTV-Ray.
Ray ja. Vi var många som tyckte om honom som redan då lite för gammal videojockey i MTV på 90-talet. Han pratade engelska utan översättning live in i våra kabelanslutna tv-apparater. Han var gråhårig, besatt en snabb brittisk engelska och bildade tv-skola genom att tala med kameramannen – han bröt den fjärde väggen men utan att ha en enda liten Brecht-tanke bakom det.
Nu – över 80 år senare – blev han alltså inbjuden att leda Grammis-galan – och så tacksam han var. Han uttryckte sin glädje över att få vara med om och om igen, det var kanske det mest rörande under hela kvällen.
Video var temat. Alla uppträdanden baserades på klassiska videor från efterkrigstiden då skivor fortfarande såldes och Grammis-galor fortfarande togs på det allra största allvar. D’Angelos gamla nakenshow porträtterades av nykomlingen Kim Cesarion. Veronica Maggio lekte Alice i underlandet efter Gwen Stefanis förlaga. Robyn lanserade sin första signing Zhala genom att härma postindustrialismens kanske mest ikoniska video – Nirvanas ”Smells like teen spirit”.
Det hela kändes mycket naturligt och självklart. Musikbranschen minns de goda tiderna då det gick att tjäna pengar på skivförsäljning. MTV var gud och vägen till himmelriket, Ray Cokes var Jesus och den helige ande och graal och hela fadderittan. Att göra en gala utifrån den nuvarande komplicerade musikekonomin och den för industrin djupt kränkande nyordningen skulle kännas orimligt.
Vi har vant oss. Allt ska vara som det en gång var. Allt annat är för obehagligt att ta i.

I dag ser jag mer av Netflix ”House of cards”.

KLAS LINDBERG

He!
Robyns hockeyfrilla – gillar den. Men hon ser ut att vara 14 år gammal.

Eh?
Grammisgalans Ray Cokes-undertextning sågs strax före SVT-sändningen ge sig an ett shotsrace med The Kristet Utseende på en bar utanför Cirkus. Sen blev det som det blev.

Paret som skaver – mot det extremt samspelta.

Finalen i ”På spåret” blev en oerhört charmig kamp fram till sista frågan.

Under många år har Helena von Zweigbergk och Göran Everdahl briljerat i vältalighet och intellektuell kvickhet i radions ”Spanarna”. Egentligen är det märkligt att de först nu gjort debut i SVT:s flaggskepp för allmänbildning och spänstig associationsförmåga.

Bara det faktum att Everdahl använder ordet ”fatabur” (äldre tiders förråd eller skattkammare) i vardaglig konversation får mig att tro att en bättre värld är möjlig.

I finalen ställdes de mot ett mer udda par, Elisabet Höglund och Jesper Rönndahl, som under veckorna skavt sig fram till ett underhållande samspel. Kunniga Höglunds tendenser att flyta ut och mästra möter Rönndahls humoristiska diplomati.

Det är två härliga par. Även domare Fredrik Lindström är uppsluppen och svävar apropå Norrköping ut i en underbar recitation av Ulf Lundells ”Jag går på promenaden”.

”På spåret” vågar verkligen ta popkultur och musik på allvar – både i briljant musikläggning (Pet Shop Boys ”Flamboyant” under inslaget om Tracks) och makalösa husbandet Augustifamiljen som tillsammans med Petra Marklund gör en bättre Alphaville är originalet själv.

Sedan får en fråga om discofarbror Giorgio Moroder avgöra hela tjottaballongen.

Underbart.

Men tv-festen inleddes redan på morgonen, när Netflix släppte den efterlängtade andra säsongen av ”House of cards” där Kevin Spacey och Robin Wright spelar iskallt maktpar i Washington. Första avsnittet hanterar sina överraskningar riktigt snyggt, men om man sett det brittiska originalet från början av 90-talet ser man att den i många avseenden följer den huvudsakliga dramaturgin där.

Chocken var därmed inte en så stor chock.

Faran nu är att serien spårar ur totalt i ondska och cynism. Men den fällan tror jag att den så begåvade skaparen Beau Willimon är för smart för att falla i.

Lördag kväll jobbar jag och ser därför Melodifestivalen, SVT1 20.00. Annars hade jag fortsatt mitt ”House of cards”-maraton.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Jag följer OS-sändningarna från Viasat slaviskt – och är riktigt nöjd. Särskilt underhållande är skridskokommentatorn Kenth Borgström och hans makalösa siffernörderi.

Gah!

Den legendariske konståkaren Jevgenij Plusjenko skadade sig och lade av, men det nämndes knappt. För svenska sportjournalister handlar OS om hockey, skidor och Norge.