De hade det kämpigt i torsdags.

Men i går slog männen tillbaka.

Torsdagarna tillhör Belinda Olsson. I ”Fiittstim – min kamp” resonerade hon om de svenska lattepapporna är en aning kuvade. Kanske har den feminism som hon stridit för gått för långt och fått männen att tystna, stå tillbaka och knyta sina nävar i fickan.

Nå, i går slog männen tillbaka. I alla fall i tv-tablån.
• Ola Selmén var äntligen tillbaka och lika knasigt hysteriskt konstig i ”Amigo Grande” i Barnkanalen.
• Rickard Olsson var ljuvlig som spelledare i ”Wild kids” i samma kanal.
• Kristian Luuk och Fredrik Lindström var som vanligt utmärkta i ”På spåret”.
• Men främst var det Fredrik Skavlans stora kväll.
Jag vet inte hur många gånger jag hackat på honom i denna spalt. Jag har kallat honom trött, slut, passé.
Nu var det som att se en ny person sitta i den mörka London-studion för att ta emot en rad intressanta gäster. Där satt en glad, nyfiken, levande programledare. På tå för första gången på år.
Den pånyttfödda programledaren gjorde underverk. Första gästen ut var den nyblivne norske schackmästaren Magnus Carlsen som Skavlan genom charm och välavvägda frågor i alla fall kom lite in på livet.
Andragäst var legendariska artisten Debbie Harry vars enda grundambition var att sälja bandets 40-årsjubileum och deras nya skiva. Tack vara Skavlans leverens bjöd även detta möte någon sorts underhållning. Sen haltade Philomena Lee in. Hon leddes att rakt och fint berätta sin historia som ligger bakom den Oscarsnominerade filmen ”Philomena”.
Men kvällens största ögonblick kom i intervjun med Bill Gates. Skavlan la sig strategiskt platt genom att tala avundsjukt om det James Bond-aktiga i att Microsoft-grundaren anlänt till London i eget flyplan och sedan tagit en helikopter till studion. Han gav därefter Gates chans att berätta om sin filantropiska gärning och därigenom få honom att berätta om den komplicerade och spännande vänskapen med Apple-grundaren Steve Jobs. Han lyckades också få Gates att gå med på att spela ett parti schack med Magnus Carlsen och därmed förlora på färre än tio drag.

I kväll missar jag inte Lasse Åbergs dag på slottet.

KLAS LINDBERG

He!
Fredrik Skavlans superkväll!

Eh?
Var det för att det inte var några svenska gäster som Skavlan var så sprudlande?

Två färgstarka kvinnor – Jill Johnson och Mia Skäringer – kanalkrockar under sex onsdagskvällar.

Countrystjärnan vann premiärmatchen rätt klart.

I SVT:s ”Jills veranda, Nashville” bjuder countrysångerskan Jill Johnson i sex program in svenska artister för att upptäcka countryns hemstad och amerikanska före­teelser, möta människor, och sjunga tillsammans.

I TV4:s ”Mia på Grötö”, nu inne på andra säsongen, bjuder skådespelerskan Mia Skäringer i åtta program in svenska kändisar till ett lyxigt sommarhus på svenska västkusten. Ibland får de skjuts på hennes flakmoppe. De äter, dricker och diskuterar livet.

Har ingen aning vem som vinner kampen om tv-tittarna. Båda kvinnorna är folkkära. Möjligen kan man ana att Skäringers kändismöten – det är tunga namn, inga B-kändisar – lockar mer än Jill Johnsons rätt så nördiga rotande i country­musikens rötter.

Med tv:s playfunktioner behöver man ju inte välja bort.

Själv är jag ju en ”sucker” för allt amerikanskt och i går var det verkligen betydligt mer intressant i Nashville än på Grötö. Titiyo Jah och Jill Johnson lekte Thelma & Louise i en Ford Mustang. Träffade efter visst besvär 72-åriga legendaren Linda Martell, första svarta countrysångerskan som uppträdde på klassiska Grand Old Opry. Och uppträdde tillsammans på en bar i Pulaski, staden där Ku Klux Klan bildades. Tror jag, det var tänkt så, i alla fall, det redovisades lite dåligt var de faktiskt sjöng sin duett tillsammans. Hela tiden trivsam stämning, snyggt filmat och klippt och ljuvlig musik.

Mia Skäringer hade i och för sig stundtals småtrevliga samtal med Erik Hamrén, Lisa Nilsson och Peter Settman.

Men här fick vi också se faran av att spela in program ett halvår (i somras) innan de sänds.

– Du har ju lyckats med allt, sa Skäringer till Settman – som i höstas sedan gjorde fiasko med SVT:s lördagssatsning.

Och Erik Hamrén tjatade på om ”shiningen” hos sina fotbollsspelare – som i höstas sedan misslyckades i VM-kvalet.

I kväll ser jag ”Fittstim – min kamp” i SVT.

Ja

”Go’kväll”, SVT. Bra Pekka Heino-intervju med författaren Lotten Säfström.

Nej

”Paradise hotel”, TV3. Så sexfixerat, så larvigt, så dumt.

Fredrik Skavlan serverar smashen åt David Hasselhoff.

Såpaveteranen tar villigt emot och drämmer till. Plötsligt och nästan magiskt får norrmannen det avslut på Åsa Waldau-intervjun som han själv inte lyckats leverera.

Det är ett fantastiskt tv-ögonblick. Skavlan vet precis vad han vill ha – och ser till att få det.

För det är naturligtvis han som ber nyblivne TV3-programledaren Hasselhoff att demonstrera sitt sätt att möta intervjuoffer på Åsa ”Kristi brud” Waldau. Medveten om att frågan blir den i detta fall något svårbesvarade:

– Så, varför är du känd egentligen?

Waldau blir ställd, men skrattar skickligt bort den obekväma situationen:

– Det skulle ta en hel livstid att förklara.

”Baywatch”-stjärnans blick är grumligt förvirrad men han fortsätter vifta med brunbrända fingrar och berätta om sin nya show. Hur den går ut på att träffa svenska kändisar och få dem att förklara på vilket sätt de blivit berömda.

Samtidigt greppar vi åskådare den fullkomliga ironin. Kvinnan som sitter där tillsammans med författaren Malcolm Gladwell och danske ”Brottet”-stjärnan Nikolaj Lie Kaas är känd via en bisarr mordhistoria. Som en av vissa utpekad ledargestalt för en extrem församling.

Det är tio år sen Knutby-dramat utspelade sig och det legitimerar att Waldau får Skavlans femton första minuter på sig att egentligen säga väldigt lite. Både hon och församlingen är ständigt förtalade och själv orkar hon fortfarande inte röra sig utomhus ensam. Men kändisskapet gör åtminstone att hon kan leva på att sälja sin egen konst.

Skavlans små försök till kritiska frågeställningar ruskar hon lätt av sig. Det är först långt senare, genom ”The Hoff”, som han får till sin vassa poäng.

Då har Lie Kaas fått berätta om sitt mardrömslika barndomstrauma – att båda föräldrarna tog livet av sig. Pappan var dessutom suput, komiker och Danmarks svar på Dynamit-Harry. Gladwell har återberättat sin nya bok, för det finns inget ämne han inte tycks ha skrivit ett kapitel om.

Men det vi aldrig kommer glömma är ögonblicket när The Hoff möter Kristi brud.

Den förvirringen.

På lördagen ser jag filmen ”Young adult”, TV 4 21.30, med en ganska osympatisk och rolig Charlize Theron i huvudrollen.

SANDRA WEJBRO

Ha!

K specialen (SVT2) om arkitektfirman Diller, Scofidio + Renfro, hjärnorna bakom makalösa The High line i New York, var fruktansvärt härligt stadsbyggnadsnörderi.

Gah!

”Ironside”, SVT1. Kriminalserien lades ned redan efter tre avsnitt på NBC.

Estelle.
Stjärnan på slottet.

2014. Nytt år. Men det märktes inte i går.
Det tjatades om 2013. Som om vi inte hade haft ett otroligare år.
Det var Agnetas nyårskarameller, SVT-sportens årskrönika, Filip och Fredriks nyårsgala, ”Regional årskrönika”, Rapports årskrönika.
Och så klart, kronjuvelen – ”Året med kungafamiljen”.
Detta program som man av någon anledning alltid hamnar framför, som man ser motvilligt med tio åsiktsstarka känslor inom sig.
Vanligtvis vinner ”förbannad”. Det där diskmedelsoljiga, det tillrättalagda, den galopperande idiotin blir för mycket.
Men en producent vid namn Sara Bull vet hur man tyglar den känslan, och i stället ger näringstillskott till de mänskliga, humana, varma känslorna i bröstet.
Hon gör två lyckade förändringar:
• Hon skrotar den snusförnuftiga reportern och berättarrösten som alltid förklarat vilket viktigt jobb kungafamiljen har gjort i år.
• Hon gör Estelle till stjärnan.
Programmet ramas in av Victorias, Estelles och Silvias privata besök på en fotoutställning om kungens 40 år på tronen. Victoria pekar och förklarar med bebisröst: ”Titta, där är morfar”. Estelle tittar storögt. Silvia lägger stilla en hand på sitt barnbarn.
Man smälter, givetvis.
Lill-prinsen kör rally. Madde plåtas för Elle. Victoria står på en båt. Prins Daniel besöker sjukhuset där han fick en ny njure och träffar ett barn som fått ny lever.
Allt rakt och effektivt berättat, utan krusiduller.
Kungen då? Han har under 2013 betett sig lika märkligt som alltid. Som svordomen åt SVT-reportern som faktiskt vågade ställa en kritisk fråga. Som svaren på frågorna hur det känns att bli morfar igen och om han ska vara en aktiv morfar:
”Ska självklart stänga ner hela butiken, bara pyssla med det hela tiden.”
”Oj oj oj vad upphetsad jag blir.”
Sarkastiska kungen. Raljanta kungen. Den aggressiva känslan vaknar till liv i mitt bröst.
Sara Bull värjer inte för kontroverserna. Hon visar klipp från tidningar och tv-inslag där kungen sågas.
Men sen, efter varje fadäs:
Snabbt tillbaka till Estelle och Victoria där på utställningen. Värmen. Pusskalas.
Estelle räddar kungen – om och om igen.
Och värmen vinner över cynismen.

I kväll rekommenderar jag ”David Blaine: Real or magic” i Kanal 5.

KLAS LINDBERG

He!
Kronprinsessan på QX-galan. Bland det coolaste framträdandet man har sett.

Eh?
Elles märkliga chefredaktör som var så imponerad av Madde att tårarna sprutade.

Drama i toppklass.
Men fortfarande för mycket unken gammel-tv.
Kan 2014 bli året då framtiden äntligen börjar?
Dramat var det inget fel på. När 2013 nu officiellt är slut och man kan se bakåt på riktigt fanns det mycket som var bra med tv-året. På dramafronten var det rent av ett toppenår. I mästerliga ”The fall” var Gillian Anderson i sitt livs form. I ”Top of the lake” gjorde Jane Campion stor visuell konst av en enkel deckarhistoria.
”Downton Abbey”, ”Brottsplats Edinburgh” och ”Broadchurch” höll alla brittisk toppklass. På Netflix satte ”House of cards” en ny standard för det moderna dramat (och hur tv distribueras).
Det fanns mycket att glädjas åt under tv-året 2013, onekligen.
Men visst fanns det tv som var ren skit. Och som vi mer än gärna slipper se ett dugg av under 2014.
Ingen skulle bli gladare än jag om vi nu sett det sista av alla former av program där kändisar äter mat och umgås med andra kändisar. Tidsandan har också åkt ifrån alla former av talangprogram där en så kallad ”expertjury” (som oftast är precis raka motsatsen) gör sig lustig på andra människors bekostnad. Så sjukt omodernt.
Men mer än något annat hoppas jag att 2014 innebär att vi sett det absolut sista av SVT:s alla försök att göra bred, studiosänd helgunderhållning. Från det stötande usla ”Hela Sveriges fredag” via det krystade ”Alla tiders hits” till det plågsamt anakronistiska (och rent obegripliga) ”Settman på plats”. SVT har visat, med svidande tydlighet, att den formen av ”Nöjesmassakern”-tv andas 1986 och inte 2000-tal. Låt oss slippa det där nu.
Kanske blir 2014 året då tv-framtiden äntligen börjar? Vi kan alltid hoppas. Det vore inte en dag för tidigt.
Hur ”Tolvslaget på Skansen” (SVT1) var, om Malmsjö gjorde succé eller fiasko har jag ingen aning om. Jag har aldrig haft den traditionen. Det kan ni läsa om på andra ställen i denna publikation. Däremot har jag så länge jag kan minnas spelat Primal Screams ”Movin’ on up” så högt jag kan på tolvslaget. För att stämma in och besvärja det nya året. När du läser detta har det året börjat. Det nya. Jag önskar att det blir ett gott sådant.
Onsdag 1 januari tittar jag på ”Fröken Frimans krig” (SVT1)

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1

”Butch Cassidy & Sundance Kid” (SVT2). Fortfarande en av de bästa westerns som gjorts.

HURRA 2

”Broarna i Madison County” (Kanal 5). Fortfarande en av de mest romantiska filmer som gjorts.

Årskröniketerrorn har snart nått sin kulmen.

Viktiga händelser staplas på varandra och frågan är var det är värt att stanna till och reflektera.

”Rapports årskrönika” (SVT1) inleds starkt med Lisbeth Åkerman på plats vid gränsen till Syrien tillsammans med Mellanösternkorren Samir Abu Eid. Exakt nu, mittemellan julens och nyårets frosseri, påminns vi om ett av årets starkaste tv-inslag – Abu Eids möte med 9-årige Josef som skadats i en attack i Syrien. Blodet strömmar från pojkens huvud, han är chockad och medan han berättar tar känslorna över.

Det är ett litet barn som gråter, Abu Eid som lyssnar, hukad för att hamna på samma nivå, allvarlig och koncentrerad. Det är ett tv-inslag som borde förändra världen.

I stället är läget i Syrien nu ännu värre och de journalister som liksom Abu Eid försöker skildra Josefs och andra civilas öden blir själva måltavlor.

Samtidigt i Europa, utanför italienska Lampedusa, drunknar hundratals drömmar. Den eritreanske flyktingen Tesfay Tsegay hjälper själv till att ta hand om döda kroppar och beskriver de överlevandes plåga:

– It left us in our own minds.

Sedan accelerarar staplandet av nyhetshändelser. Tårtning av Jimmie Åkesson, ekonomiska kriser, vinster i välfärden, Harlem shake, katastrofen i Indonesien, bombningen i Boston, korvgrillning med Alliansen, lite Sture Bergwall, Avicii och Husbyuppror.

Rapport hanterar flodvågen efter bästa förmåga, för uppdraget att sammanfatta ett helt år på en timme är självklart omöjligt. Men vad var verkligt viktigt? Hur ska vi skärpa oss och göra bättre 2014?

Hos BBC i Storbritannien hittar jag ett av många svar. De har låtit satirikern och ”Black mirror”-författaren Charlie Brooker ge sin egen syn på året i  ”2013 Wipe”. Det är en årskrönika som inte liknar någon annan, med ämnen som sträcker sig från klimatkrisen till ”Breaking bad”. Det handlar inte bara om vad som hänt, utan minst lika viktigt om hur medierna rapporterat händelserna. Brookers kritiska analys når överallt.

Sverige behöver desperat en sådan röst.

På nyårsafton ser jag Monty Pythons ”Meningen med livet”, TV 3 22.30.

Ha!

De makalösa birollerna i ”Fröken Frimans krig” – Maria Kulle, Lena T Hansson, Ulla Skoog. Sluta ge alla huvudroller till upphöjda genimän som Persbrandt och kolla hitåt i stället.

Gah!

Scorpions förklarar i ”Hitlåtens historia” att de genom att spela i Ryssland ville ”ge något tillbaka efter allt Tyskland gjort mot Sovjet under andra världskriget”. Så…generöst.

Det kom en jobbig sak mellan ”Stjärnorna på slottet” och mig.
Evolutionen.

”Stjärnorna på slottet” känns daterat.
Jag kan ha skrivit det förut. Men nu står det solklart.
Vad hände egentligen under gårdagens premiär?
Vad fick vi egentligen ut av det?
Årets gäster anlände till slottet. Den evige slottskocken tog emot. Deltagarna checkade in, vi fick se bilder från Malena Ernmans liv, det var en utflykt, en lunch, mer arkivbilder, en middag.
Årets gäng hann på rekordfart slå rekord i gråhet.
Gick du i gång på de incheckande gästerna? Leif Andrée, birollsskådis. Maria Lundqvist, skinn på näsan-skådis. Claes Månsson, Lorry-komiker. Lasse Åberg, nutida Musse Pigg-man. Malena Ernman, schlageroperatör.
Nerven i detta gäng?
Den oväntade storstjärnan?
Skulle Åberg möjligen vara uppviglaren vi saknat sedan Börje Ahlstedt satte eld på slottsväggarna?
Nej.
Nej nej nej.
Stjärnglansen falnar.
Men den största svårigheten med att se årets omgång av ”Stjärnorna på slottet” är att tiden sprungit förbi formatet.
”Stjärnorna på slottet” trampar på i gamla spår. Inget förändras.
Jag sitter där i soffan och får se Malena Ernman ta med sina slottskamrater till en bilskola. Det är kvällens höjdpunkt. Det är det enda nya vi får se av Ernman. Hon kör en bil.
Det är ett vansinnigt slöseri. Vad har det med något av hennes talang att göra, hennes värv?
Frustration jag upplever är evolutionens fel. Och boven framför allt är ”Så mycket bättre”.
TV4-programmet snodde upplägget och förstod att faktiskt utnyttja deltagarnas begåvning.
Visst kan det vara intressant att få ta del av en stjärnas livsöde men då gäller det ta mig fan att stjärnan är hyperintressant. För en vanlig genomgång av en okej svensk artists liv medelst intervju och gruppsamtal får vi i sjutusen andra medieformat som rullar året om.
Vi kräver mer numera.
Vi kräver briljans. Nyskapande. Wow-moment.
Allt det saknas i ”Stjärnorna på slottet”.
Slottet är slött.
Dags att checka ut.

I kväll missar jag inte ”Fågel, fisk och marängsviss” i Barnkanalen.

KLAS LINDBERG

He!
Imponerande att se hur SVT baxade hem hela tv-kolossen i ”Bakom kulisserna på Eurovision Song Contest”.

Eh?
Ska gråt-teasern med Claes Månsson få tittarna att ge ”Stjärnorna på slottet” en ny chans nästa vecka?

Ångestdämpning via nostalgimayhem.

Tv-julen är knappast någon komplicerad historia.

Uppesittarkvällens två vakor var julens sista ögonblick av överraskning. Pluras anarkistiska sång- och spritfest och Bingolottos gubbigt urspårade eld- och rimstuga.

Sedan dess har det varit ”Minnenas television”, ”Michael Bublés jul” och ”Sällskapsresan” för hela slanten.

Men nu kan nostalgijulen ha nått sin kulmen. På juldagen gick nämligen SVT 1 på knockout med sitt imponerande jubileumsprogram ”Antikrundan 25 år”.

Musikjournalisten Magnus Broni har satt in det folkkära programmet i sitt pophistoriska sammanhang, sprunget ur ett 80-tal där tv-hallåorna var klädda som konfirmander, Roxette toppade listorna och Sverige bänkade sig framför ”Fräcka fredag” med Malena Ivarsson.

Redan i de första scenerna sätts tonen när experterna får beskriva sin passion för antikviteter.

– Jag är kanske inte direkt kåt på prylarna, men jag blir verkligen upphetsad, säger en av dem.

”Man går upp i maxpuls”, ”det är helt klart någon slags diagnos på oss” och ”detta är ett gigantiskt sommarkollo för vuxna” säger några av de andra.

Dokumentären målar skickligt upp minnesvärda ögonblick, både framför och bakom kameran. Särskilt rolig är SVT:s osäkerhet när tuffa storebrorsan BBC tvingas flyga över för att hjälpa till med de första programmen.

Men public service träffar rakt i en guldådra som inte sinat sedan dess. Vi gläds när människor upptäcker okända skatter i sina gamla loppisfynd – och kittlas av deras misslyckanden.

Som mannen som avfärdar expertens dom och envisas med att hans plaststaty i själva verket är gjord av elfenben.

Allt detta ackompanjerat av perfekta musikval som Håkan Hellströms ” Jag var bara inte gjord för dessa dar”.

I TV4 återförenades ”Så mycket bättre”-gänget för middag och nostalgisk tillbakablick på årets säsong. Förutom en bortklippt och ganska underhållande orientering på Ulf Dagebys dag (inklusive sändande av Morsekod) bjöds vi bara på gammal skåpmat.

”Återträffen” framstod mest som en polerad reklamfilm för att värva nästa års artister.

I kväll ser jag dokumentären ”Familjen Persson i främmande land” SVT 2 21.30.

Ha!

”Drömmen om Sotji”, TV3, ger en fascinerande inblick i några idrottares kamp för att nå OS.

Gah!

Kungens tal (SVT1). Helt blankt. Ord utan mening.

Sista avsnittet av ”Solsidan” har precis tonat ut.

Det är inte dåligt, ej heller bra. Bara ledsamt sömnigt.

Besvikelsen över ”Solsidans” ojämnhet är på sätt och vis en komplimang – för så höga förväntningar har vi. Dessutom tycks svenska tv-serier äntligen ha börjat fatta värdet av bra avslut. Både första säsongerna av ”Bron” och ”Äkta människor” satsade hårt på att ge tittarna en käftsmäll i det sista avsnittet.

För komediserier är det naturligtvis ett annat läge. Mindre ödesmättat, men såpass roligt att ett sug skapas efter nästa säsong. Freddes (Johan Rheborgs) försök att dölja sin fotboja genom barndop och grillpartyn var en lovande inramning, men allt sipprade tyvärr ut i ett par ljumma skämt.

Vikten av ett bra slut är gravt underskattat. Liksom ett dåligt avslut kan sabba en makalös säsong (ja, jag tittar på dig ”The killing”) kan ett bra sådant rädda en relativt medioker (hej ”Homeland”).

Just det senare blev oerhört omdiskuterat förra veckan. Förlusten av en viss rollfigur skakar om hela seriens grundvalar, men jag ser den logiska poängen i manusförfattarnas modiga beslut.

Det är inte alltid lätt att våga ta chanser när man har en tittarsuccé och kassako att vårda, men jag hoppas ”Solsidan” bygger upp lite mod inför sin femte säsong. Särskilt om det blir den sista.

I SVT1 visar Kalle Moraeus varför han blivit en så folkkär tv-personlighet, nu som till synes motsträvig programledare i ”Så ska det låta”. Gästen Lasse Kronér bryter ihop av skratt när Orsas finest lugnt konstaterar:

– Du är en så fantastisk musiker, varför ska du hålla på och leka programledare?

Den syrliga kommentaren är lika mycket riktad till honom själv. Men Moraeus värdighet stjälper inte ens ett så flamsigt lekprogram som ”Så ska det låta”. Han håller sitt avstånd till spexandet och juckandet, med fiolen fast i handen.

När han på egen hand bränner av ”Jul, jul, strålande jul” på sitt instrument är det programmets vackraste ögonblick någonsin.

I kväll ser jag ”Hitlåtens historia” om ”Killing me softly”, SVT 2 21.45.

Ha!

Felix Herngrens barnaskara i ”Hellenius hörna”, TV4. Ungar som avslöjar sina föräldrars pinsamheter är bra tv.

Gah!

Robert Gustafsson hånar Herngren för att han har en ”kvinnoväska”. Könsstereotyp och trist gubbhumor.

”Barna Hedenhös uppfinner julen” har, cirka, 100 logiska luckor.

Men över 1,5 miljoner barn och vuxna tittar dagligen – och de har rätt.

I går, i avsnitt 17, var det dags för sten­ålderspappan (Fredde Granberg) att träffa statsministern (Sten Ljunggren) och efter ett möte på kontoret så skedde det också i en tv-show, där ledaren för Sverige även är ­programledare.

Det fick mig att tänka på ett roligt kåseri av Alex Schulman i Aftonbladet i söndags som gick ut på att varken han eller hans ­fyraåriga dotter begrep ett skvatt av handlingen i årets julkalender, en SVT-klassiker.

Det slutade med att Schulman ville olla tv:n.

Det vill inte jag, kanske, och inte mina små barn ­heller. De är mindre än Schulmans och bryr sig inte särskilt mycket om logik och korrekt handling. De bara älskar julkalendern för det har deras pappa förklarat att det gör man, punkt slut! Tindra ungjäklar!

Men Schulman har rätt. Att som vuxen försöka finna rim och reson i barnen ­Hedenhös resa till ”nutiden” är omöjligt. Ändå är jul­kalendern rolig att titta på. Hjärnan behöver inte vara med om hjärtat är det – och årets julkalender har massa hjärta.

Lika mycket hjärta men ­inget av otydligheten har ”Mitt liv som rom” på SVT2 haft. I går tog det slut, Claudia fick äntligen testa sin dröm att bli flygvärdinna, det var det raraste när denna gulliga men även salta dokumentärsåpa om samtidens mest utsatta folkgrupp, ­representerade av fyra ­typiska vanlisar men som allmänt och även av sig själva kallas zigenare, kom till slut.

Miniserien har varit en ­bagatell, men samtidigt viktigare för mångfalden och upplysningen än de flesta tv-program under höstsäsongen sammantaget. Vi ska vara lyckliga att vi har ­public service-tv.

I kväll tittar jag på ”Alla är fotografer”, 21.00, SVT1.

Ja

”Korrespondenterna”, SVT2. Förstår inte hur de ­hinner med att dagligt bevaka sina världsdelar och samtidigt göra utsökta ­reportage vid sidan av. Äkta murvlar.

Nej

”Det stora matslaget”, SVT1. Onödigt, ogenomtänkt.