Musik som konst.
En monsterhit som gick med ekonomisk förlust.
Historien om ”Blue monday” har allt.
”Om man studerar regelboken för hur man får en hitlåt så bryter ”Blue monday” mot varenda en av de reglerna”, säger trummisen och teknikfantasten Stephen Morris från New Order.
Många låtar vill kalla sig klassiker. Få lever upp till kriterierna. Men ”Blue monday” kryssar i alla tänkbara boxar. Och ”Hitlåtens historia” (SVT2) berättar historien om Manchesterbandets osannolika dunderhit på ett exemplariskt sätt.
Berättelsen om ”Blue monday” är välkänd och innehåller så många egendomliga komponenter av kreativitet och klantighet att den är en modern myt.
Men mer än något annat är ”Hitlåtens historias” avsnitt om ”Blue monday” en påminnelse om något annat, något mycket viktigare än skrönor, analoga synthar och kompromisslöshet:
Nämligen att popmusik är, och alltid bör betraktas som, konst.
Att den bästa musiken uppstår i en miljö av total frihet och regelbrytande.
För Factory Records var konsten alltid viktigare än något annat. Ville rockbandet New Order göra en nio minuter lång elektrolåt och enbart släppa den som maxisingel? Toppen!
Ville Peter Saville designa ett svindyrt skivomslag som såg ut som en diskett? Toppen!
Ingen ställde sig i vägen. Ingen ifrågasatte. Ordet ”målgrupp” kom aldrig i närheten av studion.
Resultatet? En odödlig klassiker som 30 år senare fortfarande låter som en motorväg till framtiden. ”Blue monday” slog försäljningsrekord, men på grund av det avancerade omslaget gick man ändå med ekonomisk förlust.
Vackert och vansinnigt.
Skulle något av detta kunna hända igen? I dessa hjärndöda och marknadsrunkande ”Idol”- och ”Så mycket bättre”-tider? Fan tro’t.

Men vi får aldrig sluta hoppas. För popmusik är konst. Punkt. Trots att TV4 ägnat ett årtionde åt att försöka hjärntvätta oss till att tro motsatsen.
Tisdag 17/12 tittar jag på ”Porrkungens tårar” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1
”Homeland” (SVT1). Visst var säsong tre den allra svagaste. Bitvis löjligt spretig och blek. Men avslutningen? Magisk.

HURRA 2

”Bad santa” (SVT1). Fylla, människoförakt och oblyga referenser till analsex ger en av de mest underbart knasiga julfilmerna någonsin.

Filip och Fredrik firade 10 år.
”Så ska det låta” fyllde 100 år.

Det var en rolig liten sketch.
Kalle Moraeus hade ångest och undrade vad han gett sig in på. Minuterna innan han för första gången skulle ut och leda ”Så ska det låta” stod han i sin loge och tittade in i sina egna livrädda ögon.
Då dök Peter Settman upp. Och Peter Harryson. De tidigare programledarna hetsade honom. ”Två miljoner tittare – gör inte bort dig nu.” Och när de gick därifrån, över axeln: ”Jag fattar inte hur han ska klara det”.
Småkul. En gnutta nytänk. I en minut.
Sen var allt som det alltid varit. Moraeus var en Harryson med fiol och såg ut som han aldrig gjort något annat. Till och med ordvitsarna och spontanskratten satt där de alltid suttit. Sanna Nielsen gjorde snabbt en briljant poplåt till en schlager. Tommy Körberg rev av ”Stad i ljus”. Charlotte Perrelli sjöng Creedence Clearwater Revivals ”Proud Mary”.
Rollen som humorgäst spelades av Per Andersson. Och gud vad han fick jobba. Han sprang som en upptjackad iller fram och tillbaka från flygeln. Han lyckades också både vara rolig och sjunga bra.
Det mest spännande i hela programmet var att se Anderssons svettfläck på ryggen växa. Mot slutet täckte den hela bröstryggen och en stor del av länden.
Samtidigt som svetten trängde sig igenom både skjortan och kavajen hann man både en och annan gång önska att denna hundraåring till Diggiloo-program kunde kliva ut genom ett fönster och försvinna någon gång.

Samtidigt i en fabrikslada någonstans i Sverige firade Filip och Fredrik tioårsjubileum på Kanal 5. De gjorde det genom att krascha en julfest för ett transportföretag för att dels dela ut priser till personer som deltagit i deras program och dels för att roastas av vänner och kollegor.
Återblickarna och prisvinnarnas tacktal påminde om duons största gärning under de tio åren som gått: Att de lyft fram alla typer av människor, särskilt de udda typerna som valt sin egen väg i livet, de som stuckit ut och levt ett alternativt och många gånger ensamt liv. Att ge dessa personer en röst, att se dem och ta dem på allvar har nog betytt mer än vi har förstått.

I kväll: ”Homeland”!

KLAS LINDBERG

He!
Felix Herngren i ”Skavlan” var bäst i Filip och Fredrik-roasten.

Eh?
Fabio som roastmaster lär ha kostat mer än det smakade.

Vetenskapen får stå åt sidan.
Glittret tar över allt.
Nobelfesten är som en tv-sänd damtidning.
Det handlar om vetenskap. Om revolutionerande upptäckter som kommer att vara mänskligheten till gagn. Det där vet vi ju, egentligen. Men vetenskap är inte så sexigt. Inte så glammigt. Glittrar nästan inte alls. Därför får vetenskapen spela en eftersatt biroll när SVT sänder ”Nobel 2013”.
Fokus ligger större delen av tiden någon annanstans. Såväl reportrar som tv-tittare fokuserar på det där andra. På glittret, på maten, på kläderna. Det är SVT inte ensamma om. Tidningen du just läser hade en stor puff med Victorias resplaner, vett och etikett-guide och historiska skandaler. Inte mycket om anledningen bakom festernas fest. SVT har ett annat uppdrag – men resultatet blir lika ändå. Fullt ös på hår och blåsor, matporr och etikettsregler. Och vi reduceras alla till underdåniga betraktare som på nåder får kika in när de som är rikare, ”viktigare” och ”finare” än vi andra äter lyxmat och har på sig klädesplagg värda en årslön.
”De ser ut att ha väldigt trevligt”, flåsar Anna Hedenmo och Ebba von Sydow upphetsat när kameran sveper över stela ansikten och till synes oändligt pinsamma tystnader.
Det är obeskrivligt gammalmodigt och något i mig vill säga stopp nu. Detta kan inte med bästa vilja i världen vara definitionen av public service? Att storögt, hejarklackigt och fullkomligt okritiskt kommentera håruppsättningar, diadem, bordsskick och klänningar. Nobelpristagarna blir en parentes, vetenskapen undanskuffad till förmån för yta. Det är inte journalistik. Det är skvallerpress och damtidning förklädd till public service.
Och när pristagarna väl intervjuas har textningsmaskinen fått tuppjuck. Det känns oerhört talande.
Och därför blir det till siat ändå som det alltid blir. Det sävliga sorlet från middagsborden fungerar som en vagga, en mjuk pläd att vira in hjärna och kritiska tankar i. Och till sist sitter man där, hypnotiserad, och tittar lik förbannat på klänningar, frackar och smycken. Vetenskapen förlorade, glittret vann. I år igen. Och själv känner man sig dummare än någonsin.

Onsdag 11 december tittar jag på ”Alla är fotografer” (SVT1).

Hurra 1
”Julkalendern: Barna hedenhös uppfinner julen” (SVT1). En av de bästa kalendrarna på flera år.

Hurra 2
”Korrespondenterna” (SVT2). En oas för god journalistik. År efter år.

Så kom det äntligen.
Herregud.
”Homeland”!

”Homeland” har tagit sin tid på sig, minst sagt. Flera gånger har man varit när att ge upp. Den trista politiska ”vandra i korridorer”-premiären. Brodys heroinmisär i Caracas. Den mardrömslika substoryn om Dana, flykten med snubben som kanske var farlig men som aldrig landade i någonting.
Vi fick klamra oss fast vid några enstaka ljusglimtar. Den ”24”-inspirerade vändningen i avsnitt fyra som fick hela upptakten att ställa sig på huvudet. Det intrikata samspelet mellan Carrie och Saul.
Men det där stegrande, hotfulla, strypande spänningsgreppet som fungerade så väl tidigare – det skulle aldrig infinna sig. Trodde jag.
Men så small det till. Rejält.
De två avsnittet som ledde upp till det gastkramande drama som nu utspelar sig i Teheran var ett utdraget crescendo på en säsong som gått i adagio. När Brody i går, i slutet av säsongens näst sista avsnitt, stod med en kudde i handen och med skakande fingrar slog numret till Carrie – då insåg jag att vi nu går in i en ny klimaktisk fas. Nästa vecka ska vi få vår stora belöning för att vi hängde i, för att vi fortsatte tro.
Det kan bli ännu en briljant säsongsfinal.

Det råder Nobel-feber dessa dagar. Och det är Victoria Dyring som gör den begriplig.
I går jobbade hon hårt med att först leda ”Vetenskapens värld” utifrån Nobel-tema och kort därefter gå in i ”Nobel 2013: Nobelstudion” för att tillsammans med mer glamouriga Ebba Kleberg von Sydow snacka upp dagens festligheter.
Mest fascinerande var ”Vv”-reportaget om medicinvinnarna James Rothman och Randy Schekman. Den senare: en timid man från arbetarklassen som brinner för allas chans till höga studier, som pluggade och nu arbetar på vänsteruniversitetet Berkeley och som ska donera sina Nobel-pengar till skolan. Rothman – rena motsatsen: född rik, arrogant och bullrig, pluggade på snobbinternat, jobbar nu på lyxskolan Yale och ska festa upp sina pengar med vänner.
Genom deras friktion varde ljus.
Skulle ha varit som gjort för en Hollywood-film om inte cellbiologi hade varit så osexigt.

I kväll missar jag inte Nobel-banketten.

KLAS LINDBERG

He!
”Barna Hedenhös uppfinner julen” är på väg att bli en klassiker.

Eh?
Orkar aldrig stanna upp för att se ”Jenny Strömstedt”.

2006 kom Neil Patrick Harris ut som gay i Hollywood.

Homofobins monumentala idioti avfärdar han med ett snett leende:

– Jag vill tro att folk ska kunna titta på mig utan att tänka på analsex.

För det handlar inte om hans sexualitet. Det handlar om rädslan och fördomarna. I dokumentärserien ”Stephen Fry kommer ut” (SVT2) sätts strålkastarljuset på homofober runt om i världen.

Fry möter bland annat en bisarrt sodomibesatt pastor i Uganda, ett land där parlamentets talman lovat invånarna hårdare lagar mot homosexuella i ”julklapp”. Den föreslagna lagen innebär att föräldrar och lärare måste rapportera misstänkt homosexualitet till myndigheterna. I värsta fall ska dödsstraff utdömas.

Det talas om skador orsakade av analsex och homosexuella som försöker ”påtvinga” barn och ungdomar sin livsstil. Att dessa farhågor är irrelevanta och ovetenskapliga spelar ingen roll – så länge de kan användas för att ingjuta rädsla och övertyga folk om att homosexuella utgör ett hot.

Samhället kräver bekväma fiender.

Stephen Fry träffar även ugandiska homosexuella som lever under ständigt hot. En lesbisk kvinna våldtas för att ”botas” och stödgruppen Icebreakers driver en hemlig klinik där HBTQ-personer kan HIV-testa sig utan rädsla för att rapporteras till myndigheterna.

Fry hymlar inte med sina egna åsikter. De verbala duster han hamnar i är både skrämmande och underhållande. Som när den ugandiske ministern gormar att Fry borde gripas.

– Jag hoppas det går bra för Uganda, säger Fry diplomatiskt när han lämnar kontoret.

– Ja, så länge inga homosexuella kommet hit, svarar ministern.

Rädslans mekanismer undersöks även i andra säsongen av ”Äkta människor” (SVT1). Infekterade hubotar skapar oro, samtidigt som politiker försöker ta poäng på den skräcken. Bland alla parallella historier fastnar jag för ”Hub battle land”, ett slags lekland för konferensmän där man får jaga och skjuta hubotar programmerade till rädsla för människor och smärta vid träff. Att jakten kräver sitt mått av sadism är en skrämmande klarsynt insikt.

”Äkta människor” skildrar Sverige mer relevant än någon annan dramaserie just nu.

I kväll ser jag ”Hitlåtens historia” (SVT2 22.15) om ”Top gun”-balladen ”Take my breath away”.

Ha!

Odi, den hunsade huboten, är lika sorglig som rörande. Låt det gå bra för honom nu!

Gah!

Nästa avsnitt reser ”Stephen Fry kommer ut” bland annat till Ryssland. Missa inte det.

Jan Guillou blir inlåst i förstaklass – och studion har bytt inredning.

Det finns något i grunden tryggt med ”På spårets” ljumma dramatik.

Fredrik Lindström jämför den nya inredningen med tågstationer på kontinenten. Den speglar en längtan tillbaka till en tid då färgerna var brunt murriga och det fanns stinsar med uniform och keps. Man inbillar sig kanske att tågen även gick i tid då?

Tillbakablicken på studions utseende genom tiderna är vilsamt underhållande – från retro till futurism till caféprogram och Triple & touch. Med mild ironi lugnas de ”På spåret”-fans som kan ha oroats av den nya förändringen.

Guillou och Ann-Marie Skarp är veteranerna som vill få revansch efter sin bleka insats 2007. Motståndarna i dressinen, Eric Ericson (”Molanders”) och Kjell Wilhelmsen (”30 dagar i februari”), är nykomlingarna som slår till med en tia redan på sin första resa.

Det blir en knock som Guillou och Skarp har svårt att hämta sig ifrån.

Årets nya tittarfavoriter kan mycket väl bli Ericson och Wilhelmsen. De har precis den allmänbildning kombinerad med kvickhet och fantasi som krävs för att bemästra ”På spåret” nuförtiden. Wilhelmsens ordvitsar är olidliga, men i linje med programmets göteborgska tradition.

Lindström och Kristian Luuk är som födda till uppgiften att leda ”På spåret”, med sin gubbkufiga humor och magisterutstrålning. När de får grotta ned sig i Luxemburgsk schlager och matlagningsbegreppet ”deglasering” blir de som ivriga ”Vi i femman”-barn.

Programmets bultande hjärta står husbandet Augustifamiljen för. Trots att musiken inte står i centrum är nivån på bandet nästan orimligt hög.

Samtidigt som coverfesten ”Idol” brakar loss i TV4 står sångerskan Jaqee helt lugnt och levererar en tolkning av Beyoncés ”Halo” som får mig helt knäsvag.

Hennes cover slår allt jag sett under hela ”Idol”-säsongen.

I dag ser jag ”Vinterstudion” med André Pops på SVT1 kl 10.

Ha!

K special-dokumentären ”Mark Lombardi – konsten som skakade FBI” (SVT2) har allt en konstintresserad konspirationsteoretiker kan önska.

Gah!

SVT sänder den trista miniserien ”The Kennedys” med Katie Holmes igen. Det borde väl finnas bättre Kennedy-filmer och -dokumentärer att visa i stället?

Utslitna bönder och gamla gubbar i fritt fall i TV4. Arg kock, Hasse Aro och knullsåpa i TV3. Arg snickare och amerikanska b-inköp i Kanal 5.
Det blev en toppkväll i SVT1.

SVT1 hade en riktigt stark lineup som inleddes med ”Uppdrag granskning”. Denna veckas program bestod av tre reportage. Först en granskning av hur prostitutionen i Göteborg ser ut två år efter att polisen sprängt ett stort hallicknätverk. ”UG” filmade i hemlighet torget i Rosenlund där bulgariska, rumänska och afrikanska kvinnor säljer sig, varje dag och varje kväll. ”Nadja” från Rumänien berättade modigt och starkt om hur hon hotas och pressas på pengar av nya hallicknätverk som nu etablerar sig i Göteborg. Det märkliga i reportaget var att kommunen, polisen, allmänheten vet vad som försiggår. Ändå fortgår verksamheten.
”UG” borde ha låtit granskningen få hela timmen, det hade det varit värt. Men i stället knökades två andra reportage in: en eländig historia om fastighetsägare som skiter i sina hyresgäster och en uppföljning på hantverkarna som fuskar med rotavdragen. Båda dessa inslag kunde lika gärna ha lagts ut direkt på nätet och puffats till i tv-sändningen.
”Alla är fotografer” levererade seriens hittills bästa avsnitt. Johan Rheborg tvingades ut på ett studentflak för att plåta med sin mobilkamera och Henrik Schyffert fick lära sig fotografera med ett riktigt gammal analogt schabrak till kamera. Aldrig har vi sett dessa män i så sympatiskt ljus, aldrig har de känts så genuina.
SVT1 fortsatte med ”Kobra” på temat ”de nya superhjältarna.” 99 muslimska superhjältar som till och med Obama hyllat. Japanen Takihiro som klär ut sig i trikåer och hjälper mammor att bära barnvagnen ner för tunnelbanetrapporna. Afro Samurai – den rappande samurajen med röst av Samuel L. Jackson. Och Captain Euro, EU:s tecknade hjälte, som är smart, samarbetsdriven och löser globala problem.
Allt detta ambitiöst berättat och snyggt paketerat. ”Kobra” håller högst kvalitetsnivå i svensk tv, år efter år. Imponerande.

I kväll missar jag inte ”Bergs bärbara talkshow” i Kanal 5.

KLAS LINDBERG

klas.lindberg@aftonbladet.se

He!
Johan Rheborg på studentflaket – en bild jag kommer minnas.

Eh?
Var ”Paradise hotel” alltid så här vedervärdigt?

Middag, kaffe, gruppkram.

Fem intressanta människor möts – och så blir det inte mer än så?

Martin Schibbye råkar köpa fel frukost till komikern Karin Adelsköld i ”Sommarpratarna” (SVT1). Detta ögonblick speglar en tafatthet som många kan känna igen sig i när de träffar nya människor. Oerhört mycket tid ägnas åt det vardagliga etablerandet av kontakt och ögonblicken när deltagarna når samhörighet (att några skulle bli osams finns inte på kartan).

Det känns vilsamt tryggt – till skillnad från vanliga middagar som lika gärna kan sluta i tristess eller obehag.

Den enda friktionen uppstår när Özz Nûjen förklarar sin kritik av att Schibbye/Persson reste till Turkiet som första land efter frigivningen från etiopiskt fängelse.

– Turkiet är ju det land som har massor av fängslade journalister, sa han.

– Vi var rädda att bli gripna igen i Etiopien och tog bara första bästa plan därifrån, svarade Schibbye.

Författaren Elsie Johansson berättar en gripande historia om hur hennes mamma tvingades stjäla dotterns sparpengar. Hon bjöd upp till ett snack om fattigdom och klass, men ingen nappade. Nûjens känslosamma citat om att lära sig älska sig själv fick inget sammanhang och lät till slut bara som en klyscha.

Till nästa gång; gå direkt på de intressanta samtalen och skippa mysfluffet.

TV4 bjöd samtidigt på ständigt utskällda ”Fotbollsgalan” med Zlatans middagsbord som universums epicentrum. Med extremt låga förväntningar är galan faktiskt uthärdlig. ”Hipp hipp!”-Anders Jansson gjorde en stadig insats som rolig gubbe, hyllningen till avlidne Ivan Turina var fin och Daniel Adams-Ray levererade.

Mitt hjärta klappade hårt när Ron Burgundy (Will Ferrells klassiska ”Anchorman”-karaktär) delade ut pris via länk, men fotbollspubliken tycktes inte greppa storheten i detta.

Däremot analyseras Zlatans blickar, kroppsspråk, formuleringar. Allt är bara en enda lång transportsträcka tills den store ska få gå upp och ta emot nästa pris.

Sen står han där med sin guldboll och allt är som det ska vara i världen.

I kväll ser jag dokumentären ”The act of killing”, SVT 1 22.00.

Ha!

Anders Svensson fick alltså en j-a bil på ”Fotbollsgalan” (TV4)? Obetalbar förvirring.

Gah!

Afterski-medley av de stackars idolerna. De såg lika obekväma ut som vi var.

Idén är rätt bra.
Man fattar ju vad de vill.
Men ”von Svenssons kläder” tappar balansen.
Hur vi klär oss och vad det signalerar. Det är själva språngbrädan, hela idén egentligen, med ”von Svenssons kläder” (SVT1). Och det är ju inte så dumt. Vad våra kläder säger om oss, och varför.
Få program har känts mer rätt i tiden. Efter nästan ett och ett halvt årtionde där yta kommit att ersätta innehåll var det dags att någon försökte ställa saker perspektiv. Bland selfies, modebloggar, stiltips och en ytlighetskultur där vem som helst som jobbar med media och kan skilja på en byxa och en kjol får kallas ”modeexpert”.
Är det verkligen så illa? Det känns så.
Tidigare var vilken musik du lyssnade på, filmerna du såg, politiken du engagerade dig i (eller inte), böckerna du läste, sporten du spelade, orten du kom alla från enormt viktiga byggstenar i ett identitetsskapande. 13 år in på 2000-talet är det vem som designat dina brallor bland det enda som räknas.
SVT:s tidigare försök att göra tv om mode har varit lika sköna och omdömesgilla som en helkväll i stupstocken. Därför välkomnade jag verkligen ett program om klädernas betydelse. Som inte bara ställde frågorna ”vad” och ”vem” – utan framför allt ”varför”.
Men det känns hela tiden som att något fattas i ”von Svenssons kläder”. Och det ligger inte i det yttre. Estetiskt har man ju lånat mer än ett par idéer från utsökta ”Historieätarna”. Och varför skulle man inte det? Att sno från de bästa och snyggaste är ju alltid en bättre idé än att knycka från program i televisionens gärdsgårdsserie.
Problemet är att man inte vet vilket ben man ska stå på, utan försöker balansera tämligen ovigt mellan seriositet och lättvikts-tv. Det finns ett fint samspel mellan Karin Winther och Niklas Källner. Resultatet blir helt okej, men känns lite som en stolpe ut. Hade kunnat bli något, om man vågat kräma i lite extra eller bara bestämt sig fullt ut för vilken sorts program man faktiskt velat göra.

Torsdag 17 oktober tittar jag på ”Lyxfällan” (TV3).

HURRA!
”Halvvägs till himlen” (TV4). Inte jättekul. Men det finns fin kemi mellan Glans och Jansson.

NJA…

”Derek” (Netflix). Motbjudande mobbargubben Ricky Gervais når nya avgrundsdjup. Serien är ett äckligt misslyckande. Som allt annat Gervais gjort efter ”The office”.

Panamas gyllene padda vinkar inte i frihet längre.

Det lilla groddjurets trevande farväl till världen är ett av många extraordinära ögonblick i David Attenboroughs ”Världens natur” (SVT2).

Att fastna framför en dålig film för att ”det är allt som finns att se på tv” blir allt mer sällsynt. Tack och lov. Klart rimligast är att tacka teknikens utveckling och välja vad man själv vill ha från buffébordet. Ingen mer ofrivillig Ris à la Malta i tv-tablån.

Slötittandet går mot samma framtid som den gyllene paddan – nämligen utrotning.

Men detta innebär samtidigt att små oväntade ögonblick av skönhet kan gå oss förbi. Det tänker jag på när jag ser Diane Fossey sörja en mördad bergsgorilla i ”Världens natur: Vår ömtåliga planet”, sista delen i en serie där David Attenborough tittar tillbaka på sitt långa liv i naturdokumentärens tjänst. Han ser hur miljöerna han dokumenterat nu förstörts av mänsklig påverkan, minns alla djurarter som utrotats och reflekterar över klimatförändringarna.

Tidsperspektivet är mäktigt och bilderna så unika att detta mycket väl kan vara veckans viktigaste tv.

Säsongsavslutningen av ”Moraeus med mera” (SVT1) bjöd på nästa vackra ögonblick, tack vare gäster som Olle Ljungström, Marit Bergman, Ola Salo och Noonie Bao. De två senare gjorde den gamla The Ark-balladen ”Tell me this night is over” som duett med stråkstöd av Dalasymfoniettan. Jag tvivlar på att ladan i Orsa upplevt en finare stund.

Kalle Moraeus brister som intervjuare vägdes till viss del upp av att kvällens artister själva är intressanta konversatörer. Både Salo och Bergman ställde relevanta frågor medan Ljungström levererade citat som att han ”har ett förhållande till marsipan som skulle kunna rubriceras som olagligt”.

Marit Bergman berättade att hon funderat på att lägga av som artist eftersom hon inte mådde bra av popstjärnelivet. Det hade jag önskat en följdfråga på i stället för ännu en charmig Moraeus-vits.

Måndag kväll ser jag dokumentären ”Diktaturens fångar” (SVT1) om Martin Schibbyes och Johan Perssons tid i etiopiskt fängelse. Ni bör dessutom inte missa det mest gripande ”Vem tror du att du är?” hittills där skådespelaren Alexandra Rapaport söker sina rötter i nazistiska förintelseläger.

Ha!

”Bron” (SVT1). Älskar atmosfären, manusets höga ambitioner, det kompromisslösa obehaget.

Gah!

Sofia Helins gestaltning av Saga Norén pendlar dock mellan träffsäker och överspel.