Först och främst – tack Sverige.
Tack Zlatan.
Men Kanal 5 – ni kan bättre.

Det kanske inte var så att hela Sverige stannade upp. Men vi var nog många som förstod allvaret, vi var nog mga som förstod att sommarens alla pirrigheter, all nerv, alla höjdpunkter stod eller föll med kvällens uppträdande mot Österrike på Friends Arena i Solna.
Vi som inte var på plats fick hålla oss med Kanal 5:s sändning.
Och det var möjligen en halv revansch för Kanal 5.
Förra gången var det mardrömsöppning för kanalen som köpt loss rättigheterna till VM-kvalet för dyra pengar. Jag har sällan läst värre sågningar av en fotbollssändning än Kazakstan-Sverige i Kanal 5 för en månad sedan. Då hade större delen av teamet missat lämpligt flyplan till öst och tvingats sända studiosamtalet från en sportbar på Södermalm i Stockholm. Kommentatorsparet Petter Johansson och Jocke Björklund fick stå i en skrubb någonstans och kommentera. Svenska folket rasade. Och hånade.
Nu var svenska landslaget hemma. Friends arena må vara ett lokaltrafikshaveri – men en ren dröm jämfört med östeuropiska arenor.
Och nog gjorde Kanal 5 en bättre sändning.
Laguppställningen var ju bra mycket stabilare. Viktigast: Pelle Blohm och Tommy Åström i kommentatorsbåset. Två stabila pjäser som vi gillar. Två erfarna och professionella lirare som vi lärt känna och bekantat oss med ordentligt de senaste fem åren. På sina rätta platser.
Claes Åkeson är också ett rutinerat ankare som vi i fotbollssammanhang hållit av ända sedan ”Uno kryss due” satte sig fint på söndagarna i TV3 för en herrans massa år sedan.
Men det är däremot helt obegripligt hur Kanal 5 funderat kring expertkommentatorer i sina fotbollssändningar. Jag menar: Jocke Björklund och Eddie Gustafsson? Hur tänker de? Har någon ansvarig någonsin sett en intervju med Björklund innan de sajnade upp honom? Han kan mycket vara den mest okarismatiska mannen i nordisk tv – någonsin?
Eddie Gustafsson visade sig vara… inte så mycket bättre. Eddie har alltid verkat vältalig och outspoken. Men visade sig knarra lika förfärligt som Björklund.
Så. Härligt Sverige. Och bra försök Kanal 5. Men nu kan ni väl låta bli större fotbollssändningar av det här slaget innan ni växt till er en aning? Va?

I dag ser jag reprisen av ”Idol” i TV4.ånga som förstod att sommarens alla pirrigheter, all nerv, alla höjdpunkter stod eller föll med kvällens uppträdande mot Österrike på Friends Arena i Solna.
Vi som inte var på plats fick hålla oss med Kanal 5:s sändning.
Och det var möjligen en halv revansch för Kanal 5.
Förra gången var det mardrömsöppning för kanalen som köpt loss rättigheterna till VM-kvalet för dyra pengar. Jag har sällan läst värre sågningar av en fotbollssändning än Kazakstan-Sverige i Kanal 5 för en månad sedan. Då hade större delen av teamet missat lämpligt flyplan till öst och tvingats sända studiosamtalet från en sportbar på Södermalm i Stockholm. Kommentatorsparet Petter Johansson och Jocke Björklund fick stå i en skrubb någonstans och kommentera. Svenska folket rasade. Och hånade.
Nu var svenska landslaget hemma. Friends arena må vara ett lokaltrafikshaveri – men en ren dröm jämfört med östeuropiska arenor.
Och nog gjorde Kanal 5 en bättre sändning.
Laguppställningen var ju bra mycket stabilare. Viktigast: Pelle Blohm och Tommy Åström i kommentatorsbåset. Två stabila pjäser som vi gillar. Två erfarna och professionella lirare som vi lärt känna och bekantat oss med ordentligt de senaste fem åren. På sina rätta platser.
Claes Åkeson är också ett rutinerat ankare som vi i fotbollssammanhang hållit av ända sedan ”Uno kryss due” satte sig fint på söndagarna i TV3 för en herrans massa år sedan.
Men det är däremot helt obegripligt hur Kanal 5 funderat kring expertkommentatorer i sina fotbollssändningar. Jag menar: Jocke Björklund och Eddie Gustafsson? Hur tänker de? Har någon ansvarig någonsin sett en intervju med Björklund innan de sajnade upp honom? Han kan mycket vara den mest okarismatiska mannen i nordisk tv – någonsin?
Eddie Gustafsson visade sig vara… inte så mycket bättre. Eddie har alltid verkat vältalig och outspoken. Men visade sig knarra lika förfärligt som Björklund.
Så. Härligt Sverige. Och bra försök Kanal 5. Men nu kan ni väl låta bli större fotbollssändningar av det här slaget innan ni växt till er en aning? Va?

I dag ser jag reprisen av ”Idol” i TV4.

He!
Henrik Dorsin – briljant i ”Skavlan”.

Eh?
Barnkanalens ”Barda” – kanske lite för läskigt men gud vad jag hade velat vara med om jag hade varit barn i dag.

Hollywoodfruar kan ha dildopartyn i TV3 utan att ett ögonbryn höjs.

Men när ”brasiliansk vaxning” nämns i SVT stiger rodnaden snabbare än man hinner säga ”public service”.

Det måste kännas både smickrande och påfrestande att publiken engagerar sig så känslomässigt i allt SVT gör. Det rasas i kommentarsfält när OS köps av Viasat, en tv-meteorolog skaffar mustasch eller folkkära programledare byts ut.

Vi känner att SVT ägs av oss alla – genom tv-licensen. Det är också den äldsta kanalen – lite stelare, värdigare, förhoppningsvis smartare.

Men kanske får vi leva med att även farfar SVT vill ta en mojito och dansa till EDM-musik med trosorna på huvudet ibland?

Bättre än så kan jag inte förklara inköpet av dokumentären ”Jag vaknade upp och var gay” som sändes vid tidpunkten i tablån (SVT2 kl 18.00) där diverse trivsamma djur- och Hitlerdokumentärer brukar hamna.

21-årige Kris gjorde en kullerbytta utför en slänt, drabbades av stroke och vaknade upp med förändrad sexualitet. Från rugby och motorcyklar till rosévin och hårfrisering på ett ögonblick.

Han besöker mer eller mindre tvivelaktiga forskare för att bevisa att stroken ”gjort honom homosexuell” och att det inte bara är en befintlig del av honom som väckts till liv. Ex-flickvänner intygar att han inte ”såg ett dugg gay ut” innan förändringen.

Det är provocerande ytligt. Frågan om hur strokes kan ändra människors personlighet och relationer är viktig och värd en intelligentare behandling.

Nästa skämskudde dök upp i charmiga, men förvirrade, ”von Svenssons kläder” (SVT1). Temat för kvällens avsnitt var att undersöka hur svenskar klär sig för att få ligga. Programledarna Karin Winther och Niklas Källner besökte bibliotek, en golfbana (?) och Lasse Kronér (eftersom han hamnat på en sexig-lista ett obskyrt företag beställt i pr-syfte).

De träffar också designern Iman Aldebe som skapar glamourösa slöjor, men som ibland kan sörja att turbanerna döljer hennes nyfriserade hår.

– Som att göra en brazilian wax när man inte har nån att visa den för, skämtar Winther.

Nja. Snarare som att göra en orimlig liknelse om rakade könsorgan.

Torsdag kväll ser jag ”The Americans”, TV8 22.15.

Ha!

”New girl” (TV4) för karaktären Schmidt (Max Greenfield).

Gah!

”Halvvägs till himlen” (TV4) har växt från haveri till ganska roligt.

En sluten värld.
En kamera som fångar allt.
Det gör filmen om Svenska Akademien till ren magi.
En av mina absoluta favoritfilmer handlar om Anders Björck. Det är inte hälften så märkligt som det först kan verka. Dokumentärfilmen ”H:r landsövding” från 2008 av Måns Månsson är inget annat än ett mästerverk. Med svartvit foto, en utsökt rytm och tyst närvarande kamera lyckades man fånga det komiskt absurda i en helt vanlig landshövdings helt vanliga yrkesutövande. Anders Björck sår en åker, klipper något band, rastar sin hund. Allt fångat ur ett oklanderligt ”fluga-på-väggen”-perspektiv.
Därför ylade jag av lycka då jag förstod att Måns Månsson jobbat med fotot i Olavi Linnas dokumentär om Svenska Akademien. Jag blev inte besviken.
”Snille och smak – En film om Svenska Akademien” är nämligen en liten pärla.
Olavi Linna har hittat en utsökt ton. Varmt och entusiasmerande lyckas man skildra en sluten värld, full av excentriska och intressanta personer. ”Det är alltid intressant att lyssna på människor som kan mycket”, säger Kristina Lugn vid ett tillfälle i filmen. Precis så känns ”Snille och smak”.
Men krockarna är det som är bäst.
När fotot – stillsamt och milt absurdistiskt – kolliderar med vad som sägs (ofta högdraget och självmedvetet) uppstår magi. Den krånglande kopiatorn, Peter Englunds Spotify-listor, det eviga uppdragandet av väggklockan. Eller när ledamöterna under kristallkronorna får lära sig hjärt- och lungräddning.
Måns Månsson är en ögonblickens mästare. Genom att bara finnas där med kameran så fångar han de stilla ögonblicken mellan de stora händelserna. Vi får se Peter Englund minuterna innan han ska redovisa årets litteraturpristagare. Klockor synkroniseras, manus läses en sista gång, en mikrofon riggas. När han kliver ut till den samlade presskåren klipper Månsson. Det där kan vi redan, det där har vi redan sett. Det är de små ögonblicken, arbetet bakom kulisserna som ligger i fokus. Precis som i mästerverket ”H:r landshövding” och för all del SVT-serien ”Kommunpampar” finns det något tragikomiskt över alltsammans. En sorts vardagslunkande i en värld som ligger oerhört långt ifrån de allra flesta svenskars verklighet. En värld som är pedantisk och spännande och absurd – och väldigt vacker.
Lördag 5 oktober tittar jag på ”Breaking bad” (Netflix).

HURRA 1

Veronica Maggio hos ”Skavlan” (SVT1).

HURRA 2
”Kändisbarnvakten” (Barnkanalen). Lysande ung-tvmed en superbra Dogge Doggelito som värd.

”Äntligen hemma” har existerat lika länge som en genomsnittlig Idoldeltagare.

17 furudoftande år med Martin Timell och hans oändliga kärlek till trä.

Säsong 34 av ”Äntligen hemma” (TV4) har sjösatts och frågan är vad som egentligen hänt sedan premiären 1997. Inredare kommer och går, men Martin Timells faderliga snickrande består.

I höstens första avsnitt har Timell hittat en hög träplankor som han gör en sänggavel av. Otaliga gånger upprepar han att trä blir vackert av att ligga utomhus länge. Man ska aldrig kasta någonting, för det kan komma väl till pass en dag (hör ni det, maniska samlare?). Särskilt förkastligt är det att inte spara sina träbitar.

Timell hymlar inte med sin kärlek till trä. Han visar upp sitt eget hem där han gjort fönsterkarmar av gammalt trä, långbord av trä, bastuväggar av trädörrar.

I programmet får han sällskap av inredaren Elsa Billgren som fräschar upp ett lusthus med härliga vintageprylar. Snickaren Björn Christiernsson bygger en lådbil som två pojkar får testa i lycklig lantidyll.

Estetiken är som vanligt ljus och fräsch. Ibland till den grad att man längtar efter att någon plötsligt ska överraska genom att hänga upp en blodtavla signerad Pete Doherty i gillestugan.

En liten spricka i den välbeställda mysnormen – med vänlig hälsning från oss i höghusen och betongen.

Så gott som helt nyfödd är den lysande dokumentärserien ”Kommunpampar” (SVT1) som följer fyra kommunpolitiker i deras jobbvardag.

Det är sällan särskilt glamouröst, men de krigar sig med glöd igenom utdragna fullmäktigemöten och gräl i lokaltidningarna. Ibland gränsar skildringen till satir, men landar oftast på rätt sida. Jag tänker särskilt på bilden av sossen Sven i Höganäs som cyklar till fabriksjobbet med håret fladdrande i vinden. När han, och andra politiker, riskerar att bli stereotyper räddas de av små pinsamma tystnader och oväntade citat som återigen gör dem fullkomligt mänskliga.

Moderaten Péter Kovács i Höganäs beskriver hur mobbad han var i barndomen och att han en dag sa till sin pappa:

– När jag blir stor vill jag bli kommunstyrelsens ordförande.

Hans udda dröm gick i uppfyllelse och det är rätt rörande.

På onsdagen ser jag Ricky Gervais vänliga komediserie ”Derek” på Netflix.

Ha!

”Enlightened” (SVT2). Mörk och skruvad komediserie.

Gah!

Hela två år har det tagit serien att ta sig från USA till Sverige.

Han kämpar ändå på, kungen, det får man ge honom.

Men jubileumsintervjun gjorde mig ändå lite sorgsen.

Man hann känna ganska mycket under den timslånga intervjun och retrospektiven ”Kung i 40 år” som SVT sände i går.
Reporterns och producenten Sara Bull varvade sin intervju med bilder ur arkivet. Känslan direkt efter är medkännande och ett visst sting av sorgsenhet.
Det var härligt att se längre stycken av intervjuer han gjorde som ung, hipp prins, under studietiden, den stiliga joggarprinsen. Smart verserad modig och uppriktig som ung. Den oförstörde coola man med självförtroende. Tycktes klok, modig och verserad.
Men så börjar han efter hand uttrycka missnöje med pressen. Idiotiska frågor av journalister som frågar om han läser tidningen på morgonen. En suck över att få frågor av det slaget som kändisar alltid får. En suck som blir allt tyngre, som börjar sätta sig i honom, prägla honom. Den lugna, coola katten blir alltmer cynisk, ögonen ser ledsnare ut och börjar förmedla misstroende, orden blir alltmer försiktiga.
I Sara Bulls nygjorda intervju ser vi att resan klar. Där sitter en man som inte vill svara på frågor, som tar sådana otroliga omvägar i sina svar att de blir obegripliga. Om han ens svarar alls.
Där är en människa som under åren malts ner till… något annat.
”Ångrar du någonting”, undrar Bull. ”Inte ett smack”, säger kungen, men medger att han nog tycker att hans gärning varit lite för ”sporadisk”, att han velat göra en djupdykning inom något (miljöfrågor). Han låter oss förstå att alla grejer han utsätts för nog inte är så spännande eller kul (”Det kan vara hur jobbigt som helst, det behöver man inte vara nån Einstein för att förstå, eller hur?”), att han ibland måste kämpa för att låtsas vara intresserad, och jag tänker på den oändliga trista skit han måste ta del av hela tiden, hur det måste urholka honom i paritet med pressens cyniska hantering av kungalivet.
Jag känner med honom, den motvillige monarken. Som när han väl försöker skoja och vara ironisk framstår som oförskämd. Han som tydligt hyser ett brinnande hat mot pressen men som står ut.
Ämbetet har slipat ner honom, men han stretar på, en bruten man med mycket driv, med en stolthet och känslighet, på en omöjlig kungasits.

I kväll missar jag inte ”Idol”.

KLAS LINDBERG

HE!

Sara Bulls intervju var helt okej och historien snyggt berättad.

EH?

Ingen tv-kanal sände valvaka. Trist.

Den bästa humorn är mer eller mindre obehaglig.

Så långt har komediserien ”Halvvägs till himlen” rätt ambition.

Den nya TV4-satsningen handlar om kyrkoherden Albin (Johan Glans) som kommer till en konservativ församling i Skåne där han möter starkt motstånd, på gränsen till sadistisk mobbning, av prästkollegan Jan (Anders Jansson). Nykomlingen bjuder på gudstjänst med afrikansk dans, är charmigt klumpig och har en iPhone med religionsappar.

Duktiga skådespelare som Michael Segerström, Jenny Skavlan och Jan Malmsjö gör biroller, och visst är det lite kittlande att höra den senare tala skånska som Björn Ranelid och se ut som en äldre upplaga av den onda pastor han spelade i ”Fanny och Alexander”.

Men tyvärr överskuggas allt av ”Halvvägs till himlens” stora problem.

Det är nämligen inte roligt. Alls.

Glans och Jansson försöker piffa upp sina platta repliker med lustiga ansiktsuttryck och snubbelhumor. Det är tydligt att tanken är att de ska bära upp serien; två roliga män som bildar ett nytt radarpar på humorhimlen. Men det är varken tillräckligt bisarrt eller underspelat vardagligt för att landa rätt.

När Janssons rollfigur är elak mot Glans blir det inte obehagligt på ett roligt sätt (tänk ”The Office”) utan bara ledsamt.

Nu ska det dock påpekas att jag bara sett de två första avsnitten. Komediserier har en tendens att bli bättre med tiden, när de slipper presentera ramarna för storyn och kan släppa loss sin kreativitet. En av världens allra roligaste serier, ”Parks and recreation”, började ärligt talat blekt.

Kvällens mest gripande tv-ögonblick stod Anna Lindhs pappa Staffan för i Tom Alandhs SVT-dokumentär. På frågan om han tänker mycket på Anna glömmer 82-åringen plötsligt att hans hustru avlidit.

– Det gör vi båda två…tänkte jag säga, men Nancy är ju också död nu. Inte kunde jag tro att någon skulle ge sig på en liten flicka.

I slutändan handlar allt om en ensam pappa och hans lilla dotter.

På torsdag ser jag på KGB-dramat ”The americans”, TV8 22.15.

Ha!

Tom Alandhs grepp, att lämna mordet och mördaren utanför filmen, var en fin hyllning.

Gah!

Ex-ministern Jan O Karlssons omdöme: ”Hon var ju snygg. Och kort, men det är ju tjejer”.

Regel nummer ett:
Ett underhållningsprogram bör vara – underhållande.

På förhand låter SVT:s nya lördagssatsning ”Alla tiders hits” som en given succé. Konceptet känns igen lite lätt från ett framgångsrikt program i en konkurrerande kanal: några av Sveriges största artister, både i den folkkära genren och den mer kreddiga, ska tolka Sveriges största hitlåtar. Det sänds dessutom live på bästa sändningstid. Och populäre Niklas Strömstedt är programledare.
Det finns många sätt att misslyckas med ett nytt program. Men att lyckas göra ett underhållningsprogram så tråkigt som ”Alla tiders hits” är något av en bedrift. Det var långt ifrån livat i tv-husets studio ett under premiären i kväll.
Presentationerna av artisterna är en massa måste-information, feedbacken från publiken efter framträdandena är helt meningslös och pratet om all kul statistik i programmets app är inte alls kul om man inte får den presenterad i rutan.
Dessutom är intervjuerna som Niklas Strömstedt gör med artisterna innan de går på scen är totalt intetsägande. Det blir någon slags allvarligt småprat om låtarna, men på för kort tid för att kunna komma på djupet.
Det är som en fest där alla gäster har fått ett tråkigt besked innan de skulle gå hemifrån, men anstränger sig och går i alla fall.

Samtidigt i TV4 vet glättigheten inget slut.
Premiären av ”Körslaget” var i vanlig ordning jubel, bling och gruppkramar. Dogge berättar att han inte inte vill ha någon i sin kör som inte ler, Anna Book är ”golvad av kärleken” i programmet. Alla känslor är utanpå, inga sura miner får synas. Det är ett två timmar (!!) långt mys.
Det är långt ifrån den gråa tillställning som pågår i SVT, men jag är ändå tveksam till att den här är att föredra.
Jag tror att de båda programmen hade mått bra av att dela med sig av sina känslor till varandra.

I morgon ser jag ”Babel” (SVT2), som gästas av Johan Persson och Martin Schibbye.

He!
Den enda som försökte få till lite uppsluppen stämning i ”Alla tiders hits” var Karin Adelsköld, som programleder tillsammans med Strömstedt. Hon lyckades inte, men bör få guldstjärna för sin kamp.

Eh?
Det här med att SVT ska vara moderna och flera gånger frågade deltagarna om de hade twittrat något under kvällen? Nejnejnej.

Doobidobidobidoo. Doobidobidobidooooo.

När vi är som mest försvarslösa – mitt i fredagsgroggens dimmor – väljer den att attackera.

En verkligt genuin och sympatisk musikquiz.

”Doobidoo” (SVT 1) är ett program som bara pågår. Men till skillnad från fränder som ”Så ska det låta” har den inte stagnerat. Den har heller inte gjort någon spektakulär modernisering som ”På spåret”.

Det är fortfarande brett och folkligt, men med små subversiva nålstick.

Vad sägs om att associera fritt till Kraftwerks ”Tour de France”-omslag? Vid det laget tycks programledaren Lasse Kronér ha hamnat utanför sin bekvämlighetszon.

– Den här låter likadant som alla andra Kraftwerk-skivor, säger han med ett avfärdande leende.

Vi hamnar hos artister som knappast är obskyra, men ändå valda med intelligent omsorg. Från Human league och Torgny Melins till Ray Parker Jr (”Ghostbusters”) och Icona Pop.

Vi bjuds även på arkivklipp som inte känns uttjatade, med bland andra Jon Skolmen, Benny Hill och från tidernas mest oglamourösa och Manchesterbruna gala, nämligen Grammis 1971.

När drömmen om en svensk musikfrågesport i brittiska ”Never mind the bollocks” anda känns både hopplös och överspelad är det överraskande nog de vettiga quizmakarna bakom ”Doobidoo” som inger viss tröst.

Det kan behövas när man ger sig in i den ångestfest som är svenskt VM-kval. Kanal 5 är i det stora hela en habil leverantör av tv-fotboll.

Däremot är det obegripligt hur de allra mest populära matcherna får så färglösa kommentatorer – utan känslor, spirituella formuleringar eller fängslande kunskaper.

Att se Sverige spela blir enbart jämntjock slentrianpatriotism där laget hyllas/sågas beroende på om de vinner eller förlorar.

När de samtidigt bevakar de övriga matcherna i gruppen utan att nämna vilka som gjort målen tycker jag att det är riktigt slappt.

I kväll ser jag ”Tinker, tailor, soldier, spy” (TV 4 22.15) och ser om jag äntligen lyckas förstå vad den handlar om.

Ha!

Simon Dale från Wales som ska bygga en Hobbitby på Muskö, enligt SVT:s lokala ABC-nyheter. Briljant.

Gah!

Tyvärr förutspår jag att byn kommer floppa eftersom hobbitar är rätt sällsynta i verkligheten.

Han är inte speciellt ilsken.
Men SVT:s arga doktor har flera andra kvaliteter.

Det finns en hel uppsjö av program där en expert ska hjälpa människor i knipa, till exempel ”Lyxfällan”, ”Arga snickaren” och ”Du är vad du äter”. De kretsar kring personer som har satt sig själva i en situation som de till synes inte kan ta sig ur. Just det, att de har sig själva att skylla, för ofta med sig ett von Oben-perspektiv – vi gottar oss åt att de inte förstår bättre än att köpa fyrhjulingar för alla pengar de har och lite till.
”Arga doktorn”, vars första säsong hade premiär i SVT1 i kväll, är också ett sådant program. Men ändå långt ifrån.
Skillnaden är att här har personerna hamnat i sin situation på grund av läkarslarv, bristfällig vård eller ren ignorans från sjukvården.
De är maktlösa. De kan inte påverka.
Och det är rent provocerande.

I kväll handlade det om Jessica Thåström, som fått en stroke av p-piller.
En berättarröst guidar oss genom Jessicas historia, medan hon själv och hennes familj berättar känslosamt om kampen för att få hjälp. Om hur hon hade sådan huvudvärk att hon ville dö, men blev hemskickad med diagnosen ”stressad”. Om hur hon sex år efter hjärninfarkten fortfarande inte fått den hjälp och rehabilitering hon behöver.
Det är där Björn kommer in. Den arga doktorn, Björn Bragée, är en läkare som själv blev sjuk och fick uppleva vårdens baksidor.
För att vara en arg doktor är han inte speciellt arg.
Däremot är han ärlig, engagerad, rak, tydlig och lite tråkig på ett förtroendeingivande sätt.
I just Jessicas fall visar det sig att han inte kan hjälpa till alls egentligen. Att hon till slut får hjälp beror på att den privata klinik som kan hjälpa henne ställer upp och betalar för hennes rehabilitering när landstinget vägrar.
Men det gör inte så mycket – programmet belyser ändå något otroligt viktigt: vad som händer när pengarna ska fördelas och alls rätt till vård prioriteras bort.
”Det låter kallt”, säger den arga doktorn.
Ja, det låter kallt.

I morgon tittar jag på Kristallen (SVT1) från galans pressrum.

JA!
”De dejtbara” (Kanal 5) är, bortsett från namnet, riktigt charmigt.

AJ!
Ulrika Brydling blev den första att lämna ”Kockarnas kamp” (TV4). Precis som hennes syster Carina förra året. Ouch!

Han andas möjligen inte framtid eller nerv.
Det hindrar inte Kalle Moraeus från att vara SVT:s stora påläggskalv. 
Kalle Moraeus. Keps, skägg, snus under läppen. Rutig skogshuggarskjorta. Ordentlig mage. Gympaskor.
Han är ju inte den typiska tv-stjärnan direkt.
Men han är ju genuin. Jordnära. Som vanligt folk är mest.
I ”Moraeus med mera” – som i går hade säsongspremiär – är han i sitt rätta element när han bjuder in artisterna till sitt Orsa i Dalarna för konsert och snicksnack.
Krocken mellan det bonniga gentlemannen Sven-Bertil Taube var slående. Och krockarna fortsatte rulla in när Jasmine Kara dök upp i full popstjärneutstyrsel, Lisa Nilsson med sin superproffsighet och Oskar Linnros med all sin stockholmska slickness.
Moraeus imponerades inte, han fick dem alla att känna sig välkomna, bjöd på dalahästar och husvagnar, folkmusik och knätofs. Det blir så klart trevligt och fint, totalt utan nerv eller friktioner i övrigt. Han ställde artiga frågor, tog en tugga mat, var ganska nollställd, ansiktet avslappnat och nästan bistert.
Kalle Moraeus. Han håller på att segla upp som en av SVT:s allra säkraste kort. Han har varit lite överallt, i Melodifestivalen, i Allsång på Skansen, han har varit julvärd. Vad är hans hemlighet?
Här om veckan presenterades han som ”Så ska det låtas” nya programledare. Han ersätter Peter Settman som efter sju år vill ägna sig åt annat.
– När jag hörde att de skulle fråga Kalle tänkte jag ”det finns ingen bättre”. Han kommer att passa perfekt, sa Peter Settman.
På ett sätt har han rätt. Än i dag förknippar man ”Så ska det låta” med Peter Harryson. Och vem är mer Peter Harryson än Peter Harryson? Kalle så klart. Istället för att förnya programmet, ta in nytt fräscht blod, satsa på en kvinna, någon ung eller en modern person valde SVT Peter Harryson/Kalle-spåret.
Han kommer inte göra SVT besvikna, Kalle Moraeus kommer göra en perfekt Harryson-variant, det kommer vara trevligt, gemytligt, friktionsfritt och jordnära.
Perfekt för att göra den redan så trogna SVT-publiken glad.
Nu väntar jag bara på pressemeddelandet som delger oss att Kalle tar över ”Allsång på Skansen” också.

I kväll ger jag ”Top of the lake” en till chans.

He!
Vilken härligt fullmatad fotbollssöndag!

Eh?
”Agendas” nya look betydde en massa sladdar och en studioman i bild.