Gry Forsell må vara ett superproffs.
Men vad är det för skit hon tvingas leda?
”Sommarkrysset” är inget mer än ett uselt skämt.
Med sin breda och långa erfarenhet vore det galenskap om Gry Forsell inte blivit ett superproffs framför kamerorna. Stadig, stabil, trevlig och med en smittande karisma är hon så självklar i rutan att man nästan glömmer det mest väsentliga:
Att hon uteslutande får leda ena jäkla skitprogram.
”Sommarkrysset” är juvelen i kronan på TV4:s idé om att bygga tv av neonblinkande bajs.
Vad poängen med ”Sommarkrysse” är förblir oklart genom hela sändningen.
Det är så mycket TV4 att det nästan blir parodiskt. Man vill gärna göra folklig och SVT-doftande sommarteve som den såg ut back in the day – men vågar samtidigt inte lita på att tittarna stannar kvar om man inte samtidigt joggar på stället, byter kameravinkel en gång i sekunden, gapar, telefonröstar och åker karusell. Frågorna i själva ”krysset” kan min fyraåring svara på. Ebbot Lundberg, som plötsligt blivit hela rikets egen lilla skäggtomte, dyker plötsligt upp – och försvinner lika snabbt igen. Allt är så surrealistiskt att man gapar.
Jag försöker inte göra mig lustig eller dummare än jag är. Men trots att ”Sommarkrysset” funnits i många år så begriper jag fortfarande nästan ingenting.
Vad är ”Sommarkrysset” egentligen?
Vad är det för program ni vill göra, TV4?
Två ärligt ställda frågor. För jag förstår verkligen inte.

Sommar i tv-tablån betyder allt som oftast ett handlöst fall rakt ner i reprisröven.
Eller?
Kanske är det dags att omvärdera det självspelande piano som den kritiken blivit.
En snabb koll på de repriser som faktiskt rullas just nu ger en överraskande positiv bild.
SVT pumpar både ”Downton Abbey” och ”Fröken Frimans krig” i repris just nu. Två kanonserier som både är en fröjd att se om – och utmärkta att börja se om man missat dem.
Att sedan hela streamingvärlden står vidöppen för den som tröttnat på repris-tv är en annan sak. Så fria har vi blivit, så obundna av tablåläggarnas nycker att vi när som helst kan se vilken serieklassiker vi råkar känna för. Det är inte mycket att klaga på.

Söndag 6 juli tittar jag på ”Masters of sex” (HBO Nordic).

Hurra 1
”Batman” (TV4). Allt är fortfarande suveränt i Tim Burtons Gotham. Utom Michael Keaton.

Hurra 2
”Första världskriget under jorden” (TV10). Fruktansvärd genomgång av helvetet på (och under) jorden. 

Klass är klass.
Lindeborg håller än.

För många började VM med SVT:s dokumentär ”Bronshjältarna – sommaren vi aldrig glömmer”. Vi kastades tillbaka till sommaren 1994 med alla de där magiska ögonblicken som nu är en del av vårt kollektiva medvetande.

Jag har tänkt en del på de där gamla matchbilderna vi fick se igen. Kommentatorernas ord vid de avgörande lägena; Arne Hegerfors ”Nu firar vi midsommar i Pontiac silver doouum”. Bosse Hanssons ”och då kan vi inte förlora den här matchen med 1-2 som vi brukar göra i VM numera.”
Det var en annan ton då, ett annat sätt att referera tv-sport. Jag kan sakna den.
Men vi får lite av den gamla skolan även nu. Staffan Lindeborg var på plats i USA -94. Han agerade tredjekommentator bakom Arne och Bosse, men styrde bra matcher såsom semifinalen Italien-Bulgarien.
Jag gillar fortfarande Lindeborgs stil men jag har funderat på om det mest handlar om nostalgi, hur hans ordmelodi påverkar mig, gamla meriter. Det har hänt en del sen -94 och de senaste åren har Lindeborg inte fått chansen att kommentera så mycket högklassig internationell fotboll. Kommentatorer mår bra av träning, formen avgörs till stor del av att regelbundet vara ute och jobba på de stora arenorna. Svenska cupen och sim-EM borde inte räcka till.
Men under Belgien-Ryssland satt tajmingen nästan perfekt. Ibland föll han in i att rabbla efternamn, men det var okej. Rutinen, rösten, kunskapen är högsta kvalitet. Lindeborg är fortfarande guld.
Chris Härenstam är SVT:s försteval i Brasilien, det är han som teamar upp med stjärnan Glenn Strömberg.
Jag förstår det valet. Det måste dock kännas lite surt för Lindeborg.

Med Johanna Frändén framme vid ståbordet blir med ens dynamiken betydligt bättre i SVT:s VM-studio. Frändén har ett annat angreppssätt till fotbollen, har en bred koll som både inbegriper såväl det taktiska som det kulturella. Samtalet får nya vinklar, är viralare till sin natur, det har möjlighet att sticka i väg i djupled.
Behåll henne där nu, SVT.

I kväll fortsätter jag se VM.

He!
Hasse Backe, bäst just nu.

Eh?
TV4Play. Svajigare än Sydkoreas backlinje.

Man trodde det var över.
Att det inte kunde bli värre.
Men så står Anna Book i tv och bakar.

Det förfall som TV4 genomgått de senaste åren är en deppig historia. Från en kommersiell kanal med public service-ambitioner (och krav!) till det haveri av tacoflottig fredagsfylle-tv vi får nu. Det hade gått att skratta åt om det inte hade varit så förbannat sorgligt. Kanalen satsar uteslutande på glättig och skavfri helg-tv där allt går i starka färger och hjärnan helt kopplats bort.
Ni vet. ”Let’s dance”, ”Körslaget”, ”Fångarna på fortet”, ”Gladiatorerna”, ”Mästerkocken” och så vidare i all oändlighet. Man kan gilla sån tv också. Tycka det är bra för mångfalden att det finns tjenahejig underhållnings-tv utan krav på tittaren. Också. Men att TV4 nu enbart visar sådana här program är deprimerande. Vad hände med ambitionerna? Med viljan att åstadkomma något?
Nej, åt helvete med allt sånt. In med Anna Book och ett gäng C-kändisar som bakar istället.
Där är vi nu. ”Hela kändis-Sverige bakar” är TV4:s stora fredagssatsning.
Nej, det är inte ett skämt av Killinggänget. Det är vad man på TV4 anser vara bra tv våren 2014.
Så varför sluta där? Jag kan bjuda på en hel drös lika usla programidéer på studs. Har ni anteckningsblocket framme, TV4?
Vad sägs om program som:
* Hela kändis-Sverige knypplar
* Hela kändis-Sverige slöjdar
* Hela kändis-Sverige skottar
* Hela kändis-Sverige ystar
* Hela kändis-Sverige skejtar
Och nej. Inget av förslagen är ett dugg dummare eller mera krystat än att se en grupp kamerakåta svenskar tävla i kakbak.

Tacka tv-gudarna för att det finns tillflykt att ta i dramavärlden. Billy Bob Thornton fortsätter att vara det mest magnetiska du kan se på en skärm i vår. Det räcker med att han visar sig för att han ska äga varenda scen i tämligen utmärkta ”Fargo” (HBO Nordic). Som en lågmält obehaglig kusin till pottfrisse-mördaren Anton Chigurh levererar Thornton varje lakonisk replik, varje nollställt ansiktsuttryck med en närvaro och dramatisk pondus att man vill applådera varje gång. En blixtrande uppvisning av en skådespelare på toppen av sin förmåga.
Lördag 31 maj tittar jag på ”Penny dreadful” (HBO Nordic).

MARTIN SÖDERSTRÖM

Hurra!
”Penny dreadful” (HBO Nordic). Ett modernt mästerverk.

Nja…
”Fredriksdalsteatern 2013: Allo allo” (SVT1). Nej. Bara nej.

Hela såsen har skurit sig.

”Sveriges mästerkock” (TV4) behöver ett stort mått nytänkande inför nästa säsong.

Ambitiösa Alas blickar mot Amir under finalen innehöll åratal av kamp och ilska.

– Hon försöker psyka mig, men det går inte, sa Amir.

Själv är han den sköne, skicklige liraren som chansat sig igenom tävlingar och lyckats. I finalen fick han kritik för sin potatis, medan Ala hade små ckokladbitar kvar i sin mousse. Varför den ene vann över den andre förblev höljt i dunkel.

Tårar, äkta rivalitet och härliga deltagare borde borga för en ljuvlig säsong, men tyvärr är det något som skaver. Dynamiken i juryn saknas eftersom de framstår som samma kock i tre olika kroppar. Maten är ”god”, smeker kombineras bra eller illa, köttet är lagom stekt förkunnar de med allvarlig min. De är snälla, ger kritik, läser innantill – med samma min.

Det bränner bara till när Leif Mannerström i slutet försöker trösta Ala och frustar:

– Jag är så jävla rörd, innan rösten bryts.

Det är ett fint, men ultrakort, ögonblick. Med en jury som känns mer avslappnad, varierad och språkligt målande hade ”Sveriges mästerkock” lyfts ett rejält snäpp. Men TV4 är förmodligen nöjd med sin jättepublik och sitter still i båten. Tråkigt nog.

Will Ferrells ”Anchorman”-ande vilar över veckans ”Programmen som förändrade tv” (UR/SVT2) som fokuserar på nyheter och sport. Historien bakom ”Eyewitness news” i Philadelphia och Al Primo som revolutionerade rapporteringen är fascinerande.

Utvecklingen kom i form av stjärnreportrar på plats, kvinnliga nyhetsankare och den allra första svarta reportern Trudy Haynes.

– Al Primo riktade in sig på det sensationella, konstaterar Haynes.

CNN utvecklade konceptet till nyhets-tv dygnet runt och eftersom den enes död är den andres bröd fick de sitt ”genombrott” med livebevakningen av Challengerolyckan. Den förrädiska succé de sen hade med ”tv-spelskriget” i Kuwait 1990 bör väcka eftertanke.

Torsdag kväll ser jag ”Farmor Ruth och hennes döttrar”, SVT 2 20.00.

SANDRA WEJBRO

Ha!

De otäcka bilderna från stjärnreportern Geraldo Riveras avslöjande av missförhållanden på vårdboendet Willowbrook inspirerade tv-serien ”American horror story: Asylum” där scenerna nästan exakt kopieras i avsnitt 13.

Gah!

Forskare säger att vi måste minska köttätandet, men program som ”Sveriges mästerkock” fortsätter i konservativa matspår.

Glöm ”Arkiv X”.
Gillian Anderson är bäst just precis nu.
Hennes ”The fall” känns som en tv-klassiker.
Mannen stoppar om sina barn och pussar dem godnatt. Sedan älskar han med sin fru. Inget konstigt med det. Bortsett från att han en stund tidigare brutit sig in hos en kvinna och kartlagt hennes hem – med avsikt att mycket snart mörda henne. Avstampet i ”The fall” (Netflix) är det mest obehagliga och nervpirrande jag sett i thrillerväg på senare år. Dramaturgiskt är det ett genidrag att visa tittaren inte bara mördarens tillvägagångssätt – utan också hans identitet. Bit för bit läggs ett pussel som visar en utåt sett helt vanlig man som bär på en fruktansvärd hemlighet. Dubbelnaturen är inget nytt. 2000-talets största och bästa dramasuccéer har byggt just på att ställa frågan om man kan vara både en psykopatisk mördarfigur och make, far och samhällsmedborgare på samma gång (tänk ”Sopranos”-Tony och Vic Mackey i ”The Shield”). ”The fall” drar frågan till sin mest outhärdligt realistiska spets. Lägg till att Gillian Anderson är alldeles utsökt i rollen som polisinspektör Stella Gibson och att miljön är ett av decenniers konflikt söndertrasat Belfast och du får vad som känns som en klassisk serie.
Som bekant skapas den tätaste thrillerstämningen när man inte ställer frågan ”vem” – utan i stället ”varför”? Jag kommer inte sluta titta förrän jag har fått svaret.

Vad som är framtiden för tv-mediet finns det lika många teorier om som det finns tv-konsumenter. Men jag kan tala om för er vad framtidens tv inte är på två korta små ord:
TV4 Play.
Att ledningsgruppen på fyran kollektivt masturberar framför reklampengarnas offeraltare är inget nytt – eller konstigt. Men att de fattat så lite att de tror att det går att föra över samma reklamavbrottstänk i VOD (Video On Demand) som i broadcast-tv är förbluffande korkat.
Fyran tror det är rimligt att ha lika många och lika långa reklamsegment i telefon, padda och dator som i linjär tv. Som om konsumtionsmönstret skulle vara detsamma hos tittaren i telefonen som i söndagssoffan. Det är det inte. Vad man får är frustrerade tittare som kastar sig till Play-tjänster med en mer sansad syn på hur mycket reklam som går att pressa in i en VOD-fil.
Se det som ett tips i all välmening.
I kväll tittar jag på ”Homeland” (SVT1).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1

”The social network” (TV3). Trent Reznors minimalistiska elektronsoundtrack är en modern klassiker.

HURRA 2

”Skolan eller livet” (SVT2). Urstarkt ”Dokument utifrån” och talibaner, vapen och flickor som vill gå i skolan.