Politisk bakfylla.

Lindrades bäst av torrostad Sören Holmberg och tv-treon Marcus Oscarsson.

Politiskt bakfulla släntrade vi oss till vardagen i dag. Vad hände egentligen?

Dagen var rörig. Reinfeldt lämnade in avskedsansökan, Anders Borg meddelade sin avgång. Jonas Sjöstedt lämnades tårögd eftersom han inte fick chans på Löfvén.

Raskt gick det. I mössan förvandlades yran till huvudvärk.

Vi som orkade vände oss till ”Agenda” och TV4:s ”Valet – dagen efter” för att få hjälp att få ordning på tankarna. Men huvudvärken tilltog.

Överallt dök valets vinnare Jimmie Åkesson upp och såg otäckt nöjd ut. I ”Agenda” gråtvalsade Sjöstedt vidare som en sårad skolpojke. Karin Jämtin förklarade kallt sin vänstermobbning och frågade i stället chans på Folkpartiet – som i sin tur gav S korgen eftersom de fortfarande är kära i M.

Hela havet stormar nu, och alla tycks bli utan stol att sitta på.

Ett par ljusglimtar räddade kvällen. I andra delen av ”Agenda” fick äntligen SVT:s vidunderliga valprofessor Sören Holmberg air-time. Han analyserade valresultatet utifrån Valu på sitt patenterade torrostade jordnötter-vis. Under valdagen var vi många som svor över hans frånvaro, tydligen lyssnade någon. Men det var så dags.

I TV4:s bakisprogram befann sig också årets stora tv-genombrott. Overkliga Marcus Oscarsson är mannen som slagit oss med häpnad genom denna valrörelse. Han är en unik figur.

Har han en CNN-aura? Eller en ”Antikrundan”-aura? Jag kan inte bestämma mig.

TV4:s politiska expertkommentator är en virvelvind, en naturkraft. Smart, formuleringssäker, en lysande kommunikatör, en fascinerande uppenbarelse. Det går inte att slita ögonen från honom.

Vem är han då? Han presenteras av TV4 som ”statsvetare och USA-expert. Undervisar i politik vid University of Denver i Colorado.”

Internationellt och läckert.

En googling visar att han är från byn är Odensås som ligger mellan Mörlunda och Virserum. Han hankade sig länge fram som lokalreporter i Kalmar län och tjatade sig sedan in på TV4 2012 för att kommentera USA-valet.

Marcus Oscarsson. En tv-treo vi vill se mycket mer av.

I kväll ser jag Juventus-Malmö i TV6.

He! Bengt Westerberg, vettigast under hela kvällen, i TV4:s ”Valet – dagen efter”. Du saknas oss.

Eh? Fortfarande samma ”Bekänn färg – vi hjälper dig att välja”. TV4, vakna, valet är gjort.

Energiskt i Umeå.

Hätskt i TV4.

Demokratin slickar sig om munnen.

Valet är runt hörnet och Sverige börjar ställa sig på tå.

Det är jämnt. Resultatet är ovisst.

Det märks på politikerna.

Tv-debatterna kan nu tyckas vara fler än antal omgångar i SHL. De dyker upp på alla möjliga och omöjliga ställen.

I går hamnade jag i en landsbygddebatt i SVT redan på förkvällen. Där stod Gustav Fridolin (som hade behövts i Stockholm och TV4) och Eskil Erlandsson med flera och hade ett intensivt samtal med gott humör. Där fanns Sverker Olofsson vars intensiva debattstil borde kunna lösa Sveriges hela energiförsörjning.

Därpå var det intressant och intensiv rättspolitisk debatt i ”Brottscentralen” i Aftonbladet.

Så till TV4:s stora partiledardebatt i TV4. Stämningen i den en rätt traditionella studion skruvades snabbt upp. Ett bitvis ganska högt tonläge och en hel del prat i mun skapade en osäker stämning.

Där kan man hamna när programledare avbryter en debattör som bara hunnit lägga fram ena halvan av sitt inlägg. Om fingertoppskänslan brister vid ett par tillfällen. Det liknar fotbollsspelares oro när en domare håller in inkonsekvent nivå.

Det är därför Jan Björklund plötsligt ryter till mot Jenny Strömstedt med ett ”Får vi föra en debatt eller?”. Eller Annie Lööf mot densamma: ”Det är ett påhopp utan dess like!”.

Kombinera osäkerhet med slutspelsnerven. Risken är att ”matchen” spårar ur.

Vid några tillfällen var det nära:

”Käbbel! Ta bort de där”, sa Löfven och motade bort Lööf och hennes bunt med papper.

”Jag såg hur du betedde dig”, säger Reinfeld till Löfven.

”Har du hört att jag har fått ordet eller?”, säger Reinfeldt till Romson.

Hätskt. Hett.

Jag gillade dock mycket med TV4:s debatt. Jenny och Anders Pihlblad är skickliga, begripliga och kunniga. Småduellerna med utmaningar var ett smart drag och belyste de ideologiska skillnaderna mellan partiledarna.

Jag gillar framför allt att debatterna nu hopar sig och börjar bilda gäng. Det är kanon för demokratin.

Samtidigt som vi har lärt oss de olika argumenten och motargumenten så blir nyansskillnaderna större och avvikelserna intressantare.

Jag längtar redan till kvällens stora SVT-debatt.

Play!

”11 september: Där flygplanen träffade” – stark dokumentär på snårig tablåtid. Missa inte på SVT Play.

Play?

TV4 – en del ser faktiskt er på Play. Ni kan väl satsa ett par tior på innehållet i tv-pauserna om ni nu ska puffa för dem i huvudsändningen?

Det var en dålig idé från början.
Så varför SVT ger ”Det stora matslaget” en ny chans är obegripligt.
Vid det här laget vet ni vad som gäller. ”Det stora matslaget” (SVT1) är matlagningsprogrammet där rätterna kryddas med lokalpatriotisk hysteri. Och några hel- eller halvkändisar. Tillsammans med en knippe ”vanligt fôlk” ska lokalpatrioterna/kändisarna tillaga mat med hembygdens egenart som främsta konkurrensmedel. Den vars mat smakar mest som mat ska göra där man råkar vara född vinner. Typ. Hade personligen svårt för ”Det stora matslaget” redan förra säsongen. Tyckte det var ett gapigt, självgott och ganska meningslöst program. Lokalfärgen blev mest en ursäkt för SVT att pracka på tittarna ännu ett program om sånt vi käkar (eller inte käkar).

Heidi Andersson (Storuman) och Thomas Petersson (Halmstad) tävlar i första programmet, och är hyfsat underhållande båda två. Sympatiska. Tar uppgiften på allvar. Bjuder – som det brukar heta – på sig själva. Det är inte problemet. Personligen mår jag dåligt av det löjeväckande gravallvar som hela tiden dyker upp så fort maten ska avsmakas. Typ att det är basuner, kanoner och ”Carmina Burana” så fort en sked förs till munnen. Det är så fånigt att man vill skrika rakt ut så saliven sprutar. ”Det är bara mat! Sånt man ÄTER!”, vill jag vråla. Eller bjuda alla i hela produktionen på en månadsdos Microlax. Så att de slappnar av.
Men värst är faktiskt själva grundförutsättningen – den geografiska knorren.
Gränsen mellan att vurma för den bygd man är uppvuxen i till att falla över i ren självgodhet är tunn och suddig. Det finns också ett drag av exotiserande i ”Det stora matslaget” som jag har svårt för. Som att man anstränger sig till skitnödighetens gräns för att visa att ens egen landsända är åh så spännande och genuin. Trots att bygdens specialiteter inte är något mer originellt än lax och ost.

Onsdag 10 september ser jag Jens Assurs ”Hot nasty teen” (SVT2) – filmen som kom att bli Brasse Brännströms sista.

HURRA!

”Masters of sex” (HBO Nordic). Med senaste avsnittet ”Story of my life” ser man äntligen ut att ha hittat formen igen. 

NJA…

”Valet med Janne & Belinda” (SVT1). Grattis SVT! Ni är nu officiellt sämst på valbevakning i svensk media 2014.

SVT-muren är riven.

Valredaktionen snackar med sportredaktionen.

Vi tittare är vinnarna.

För ett och ett halvt år sen skrev jag en tv-recension efter en partiledardebatt i SVT:s ”Agenda”.

Jag tyckte att SVT slarvade bort sitt guldläge. Inget införsnack. Inget eftersnack.

Jag skrev detta:

”Nyhetsredaktionen borde kunna snacka lite med en annan redaktion som producerar sändningar av dramatiska evenemang i ett. Att inte sportens dramaturgi utnyttjas vid dessa tillfällen är för mig obegripligt.”

Jag presenterade en grundkurs:

”Uppsnack med studio, reportage, genomgång av nyckelfrågor, matcher i matchen. (…) Och sedan – eftersnack med partiledarna, sammandrag, analys av debattens höjdpunkter, expertkommentarer. (…) Sist men inte minst – in med publik i studion. Ingen tjänar på spel inför tomma läktare.”

Efter att ha sett utfrågningarna i SVT de senaste veckorna står det klart:

Någon har talat med sportredaktionen. Någon har gått grundkursen.

30 minuters uppsnack i Play, tio i SVT1. André Pops har lämnat ”Vinterstudion” och leder nu ”Valstudion”. Experter i studion får svara på Pops raka frågor som är som hämtade ur en inför matchen-diskussion: Vad är viktigast för Stefan Löfven den här kvällen? Vad är hans styrka som partiledare? Vad är hans svagheter?

Vi bjuds analys av sossarnas reklamfilmer, är det en indikation på en ny taktik? Statistik presenteras och kommenteras. Pops avbryter, gör tittarna uppmärksamma på att Löfven är på plats, han ”värmer upp” i bakgrunden. Publiken börjar välla in.

När SVT1:s sändning drar i gång ser vi hur Löfven anländer till tv-huset på ett sätt som påminner bilderna när spelarna går ur bussarna inför fotbollsmatcher.

Löfven intervjuas till och med av en reporter (Lisbeth Åkerman) inför ”avspark”: ”Hur känns det? Vad rör sig i huvudet nu?”

Känns det igen?

Efter utfrågningen blir det direkt analys, eftersnack och Löfvens kommentar. Pops och experterna sammanfattar. Höjdpunkter visas i repris. Direktanalys av politisk reporter.

SVT har gjort läxan.

Och som det har lönat sig. Vi tittare får en betydligt mer givande, dramatisk, lärorik och spännande kväll.

Snyggt jobbat.

I kväll missar jag inte Sveriges första partiledarutfrågning online på Aftonbladet TV.

He! Anna Hedenmo är i ständigt pitbull-läge. På gränsen – men bra.

Eh? ”Big brother”.