Klart att ”Ack Värmland” ska ha en andra säsong

av Jan-Olov Andersson
”Ack Värmland” Foto: Pär Bäckstrand/TV4

 

Över en och en halv miljon tittare. Klart ”Ack Värmland” ska ha en andra säsong i TV 4.
Fast serien skulle vinna på att persongalleriet utökades lite grann.
Det har varit raka motsatsen till ”Solsidan”.
I Ulf Malmros ”Ack Värmland” har vi mött personer ur arbetarklassen i värmländska Molkom. Anette (Mia Skäringer) och hennes dotter (Ida Hallquist), båda höggravida, med varsin slashas (Björn Starrin, Johan Östling) till karl. Kvinnorna driver en skönhetssalong där de ständigt utmanas av den enda anställda (Sussie Eriksson). Som i sin tur har lagt beslag på Anettes exman Janne (Thomas Tjerneld). Där finns också de nyfikna och sextokiga grannarna (Bengt Alsterlind, Lotta Tejle).
Ungefär halvvägs in i de tio avsnitten, började det lite grann gå i stå. Skämten, replikerna, rollfigurernas beteenden, började ibland kännas lite förutsägbara. Men sedan blev det klart bättre igen. Drastisk humor kring allt från fåfängan bland bloggare till lurendrejerikurser i coaching.
När Thomas Tjernelds Janne – som tror sig vara förmer än de andra, men egentligen är seriens genuina skithög – har fått lite större utrymme, har han fungerat väl som en katalysator för de andra rollfigurerna.
På sitt sätt är tv-serien besläktad med Malmros långfilm ”Min så kallade pappa”, där svartsynen var total gällande ett antal mansgrisar. Männen i ”Ack Värmland” vill också styra och ställa, fast mest för att de inte förstår bättre.
En sådan här white trash-komediserie i svensk folkhemsmiljö, skulle lätt kunna bli larvig buskis. Men regissören – uppvuxen i Molkom – berättar med både medkänsla, förståelse och rätt mycket vemod. Stundtals fastnar skratten i halsen. Lite märkligt att klasskildringen väl knappt alls har debatterats på kultursidorna.
Fortsättningen spelas in våren 2016. Ulf Malmros skriver åter manus och regisserar ihop med hustrun Jaana Fomin.
Lite fler birollsfigurer skulle inte skada. Handlingen utspelas ju i ett nästan-efter-apokalypsen-folktomt Molkom…
I kväll ser jag på ”Sverige!” i SVT.

Du behöver verkligen se den tygellösa 80-talsfrossan ”Kung Fury”

av Karolina Fjellborg

Kung fu! Dinosaurier! Bergsprängare! Vikingabrudar! Nazister! Videovåld! Tidsresor! Lökiga oneliners!
Syntigt soundtrack! VHS-estetik! Gigantiska mobiltelefoner! Fingerlösa handskar!
David Hasselhoff!

Vad fanns att inte älska med tygellösa retrofrossan ”Kung Fury”?

 

Man har varit nyfiken värre på ”Kung Fury”; David Sandbergs omtalade, 80-talspaketerade actionkomedi som till stor del har gräsrotsfinansierats via crowdfunding-plattformen Kickstarter, efter att trailern blev en viral succé.
Den hade nyligen världspremiär på filmfestivalen i Cannes, och i går var det svensk premiär i SVT (och amerikansk dito i Robert Rodriguez El Rey Networks).
Och det var en ren njutning att se den spritt språngande galna – men välorienterade och mycket begåvade – kärleksförklaringen till, och parodin på, 80-talets allra dummaste, och kultigaste, snut- och actionfilmer.
Sandberg själv spelar muterade kung fu-mästaren och världsbästa polisen Kung Fury, som ser ut lite som Ralph Macchio i ”Karate kid” och reser tillbaka i tiden, från 1985 års Miami till Nazityskland, för att ta sig an alla tiders ondaste kung fu-mästare Adolf Hitler, alias Kung Führer.

 

Filmen är bara 30 minuter lång, men Sandberg har lyckats klämma in allt man kan önska sig och lite till. Tänk allt jag nämnde ovan, plus bland annat arkadspelsrobotar, hockeyfrillor, uzis, Tor och hans hammare, en DeLorean, shaolintempel, Nintendo-nickar, en animerad sekvens och naziexperiment.
Magnus Betnér och Björn Gustafsson bråkar om vem som har den bästa nazistmustaschen på en underbar form av svensk-tyska, The Lonely Island-medlemmen Jorma Taccone är Hitler själv, och David Hasselhoff – mästaren av självparodier – gör en cameo och ledmotivet ”True survivor”.
Du behöver verkligen se det här.
Det är fånigt men fenomenalt, stort och originellt tänkt och alldeles underbart.
”Kung Fury” ligger kvar på SVT Play i 30 dagar.

 

I kväll ser jag säsongsavslutningen av ”Ack Värmland” (TV4), som precis blev förnyad för en andra säsong.

 

 

Kopia 1
Kriminaldramat ”Chasing shadows” (TV4) kopierar osnyggt det både ”Sherlock” och ”Bron” redan har gjort mycket bättre.

 

Kopia 2
Onödiga amerikanska remaken ”Secrets and lies” (Kanal 5) är betydligt svagare än det australiensiska originalet.

Knarksug blåste nytt liv i komedin ”Welcome to Sweden”

av Jan-Olov Andersson
CF3tBhiWoAE1DkM.jpg-large

Brådmogna små mästerkockar, Greg ­Poehler vilse i Sverige och kanalens ­Golden Boy #1 David Hellenius.

Under vårens onsdagskvällar har TV4 suttit med ett svårslaget triss på hand.

Snittsiffrorna för ”Sveriges yngsta mästerkock”, ”Welcome to Sweden” och ”Hellenius hörna” hittills är ungefär 820 000, 680 000 respektive 750 000 tittare. Blott SVT1:s ”Uppdrag granskning” har lyckats utmana trion ett par gånger.

Jubel i TV4-huset, förstås. Jag är mer ­kluven.

 

Är så jäkla trött på alla dessa tävlande kockar hur kända eller okända de än är. Bestämde att jag villintevillintevillintevillinte se ”Sveriges yngsta mästerkock”. Helt hopplöst att skriva om, för om så vore befogat, vilken vuxen person vill racka ned på en 10-årig mästerkock, hur lillgammal hen än är?

Fastnade ändå i semifinalen, det är omöjligt att inte smittas av barnens entusiasm och kunnighet. Tror 12-åriga ­Donya vinner finalen.

 

Andra säsongen av ”Wel­come to Sweden” har samma styrkor och svagheter som den första. Stundtals träffsäkra (om än förutsägbara) iakttagelser om svenska ­seder och bruk vs den amerikanska livsstilen. Bra spel av alla utom seriens skapare Greg Poehler, så tämligen färglös framför kamerorna att ingen vettig människa förstår vad Josephine Bornebuschs rollfigur ser hos honom. Vilket ju också mamma (Lena Olin) ständigt påpekar.

I går blåste stjärnans kända syster Amy ­lite extra liv i serien, när hon kom till Stockholm och ville knarka.

 

Och så David Hellenius. Som har en sådan slags självklar likeability (svenskans behaglighet gör inte rättvisa åt det engelska uttrycket) att han kommer undan med skämt som andra manliga programledare skulle hudflängas för. Som lockar en halv miljon till biograferna när han extraknäcker i en filmroll. Som har så kända gäster att vi anar vad de ska säga, men inte hur, inte i vilket komiskt samspel med David Hellenius.

Peter Stormare-programmet var ett av ­säsongens bästa.

 

I kväll ser jag (om) ”Kung Fury” i SVT2, ­galen actionkomedi som visades på Cannes-festivalen.

!

”Uppdrag granskning”, SVT1. Nytt maffigt avslöjande om Telia-mutor.

?

”Robinson – love edition”, Sjuan. Vad -hade de stoppat i sig när de kom på tävlingen ”Kokosnötsbasket”?

Hypnotisk effekt i ”Mina två liv”

av Stefan Hedmark
minatvaliv-jpg

Från berusande höjder till ett bedövande mörker.

Nya serien “Mina två liv” använde skickligt all makt som den rörliga bilden har för att kasta oss in i en bipolär värld. 

Brittiske komikern, skådespelaren och författaren Stephen Fry utforskade sin bipolaritet på ett intressant och roligt sätt i tv-dokumentären “The secret life of the manic depressive” 2006. Men SVT:s satsning “Mina två liv” med författaren Ann Heberlein som huvudperson når en bredare svensk publik. I kväll visades första avsnittet av en tre delar lång djupdykning i ämnet bipolaritet.

Den som såg dokumentärserien “Djävulsdansen” kommer att känna igen sig. Då handlade det om medberoende och nu liksom då är det med producenten Ann-Linn Guillou som drivande kraft bakom projektet. Upplägget går igen. Via Heberlein, som själv lider av sjukdomen, möter vi i första avsnittet tre personer som också brottas med bipolaritet.

Själv fastnade jag mest för prästen Liza som målade upp känslorna väl. Att lida av bipolaritet, säger hon, är som att bestiga ett berg. På väg upp är det underbart, med en storslagen utsikt. Men ju längre upp du kommer desto tunnare blir luften. Till sist når du toppen – men det enda som återstår då är stupet och du kan inte skymta botten.

Nog kan man se det framför sig. Och seriens ansvariga använde allt i verktygslådan i form av foto, musik, klippning, för att illustrera topparna och dalarna. Effektfullt, men utan att tappa lugnet i berättandet. De tre personernas erfarenheter togs väl om hand och som tittare sögs man in i deras liv. Det gav ibland en hypnotisk effekt.

Avsnittet avslutades med en teaser inför nästa vecka då vi blev lovade en bipolär kändis i form av Filip Hammar. Men kändisar eller inte, “Mina två liv” står stadigt på egna ben.

Ja

“Trädgårdstisdag” (SVT1). Lite som Ernst. Fast med en udd.

Nej

“Bullet to the head” (TV6). Sylvester Stallone har sett piggare dagar.

Foto: SVT

Kategorier SVT

Kul med galna infallsvinklar i ”Breaking news med Filip & Fredrik”

av Jan-Olov Andersson
fkoz0eb7rti68610a8ms7bf1l9ymw3k

Få tittar. Som vanligt.

Men det finns en direktsänd nerv i ”Breaking news med Filip & Fredrik” som gör att man alltid är lite nyfiken.

Det är väl typiskt för den här duon att när högsäsongen i rutan börjar gå mot sitt slut, drar de igång sin pratshow i Kanal 5 måndag-torsdag fram till midsommar.
I de andra programmen som nu rullar mot säsongsavslutning, får man alltid ungefär det man förväntar sig att få.
Sofia Rågenklint gullar med djur. ”Lyxfällan”-Patrick moraliserar över folks slösaktighet. Mia Skäringer och alla andra värmlänningar överdriver sin dialekt. Jessica Almenäs glittrar och David Hellenius skämtar. Lasse Kronér är tryggheten personifierad. Robinson-deltagarna paktar och ”har sig”. Martin Timell hamrar och spikar. Greg Poehler försöker skådespela. Rickard Sjöberg blir för varje dag en lite äldre svärmorsdröm. Och så vidare.
Med Filip & Fredrik vet man aldrig vad man får, även om somliga tycker att de förutsägbart nog mest bjuder in jämngamla vita män som gäster.
Mellan 91 000-176 000 tittade första veckan.
Tror inte det är ett program som så många stannar hemma för att se. Inget jag iddes titta ifatt på, nu när jag var utomlands förra veckan.
Men väl på plats framför tv:n är det ofta minst lite småkul. Filip & Fredrik har galna och oväntade infallsvinklar på det mesta. Blandar effektivt (mycket) trams med allvar. Är väldigt transparanta. Fredrik Skavlan kom och pratade om sitt sportbilsdiskbråck mot att få reklam för Niklas Källners show på nätet, som norrmannens bolag producerar.
Om intervjun med boxningsmästaren Badou Jack var snudd på ”normal”, var Thorsten Flincks utomhusgymtest mest en ”Partaj”-sketch.
Små korta inslag av varierande kvalitet. Reklam för deras egen nya tv-serie. En timme försvann ganska snabbt.
Fast det var kanske rätt många vita män…
I kväll ser jag ”Mina två liv” i SVT 1. Med Ann Heberlein – författare, universitetslektor, telologie doktor i etik, föreläsare och debattör – som inte heller alltid gör vad man förväntar sig.
!
”Game of thrones”, HBO Nordic/C More Series. Spänningen stegras skickligt.
?
”Vem bor här?”, SVT 1. Har Malin Olsson en agenda vi inte har förstått med att bara leda lättviktiga program?
Kategorier Filip & Fredrik, Kanal 5

Sally är den jag saknar mest efter ”Mad Mens” sista antiklimax

av Sandra Wejbro
Den där nöjda minen...
Den där nöjda minen…

Ett tillfredsställande antiklimax.

”Mad Men” (Kanal 9) fick en värdig, men rätt tråkig, död.

Känsliga läsare varnas härmed för spoilerbonanza om man inte sett det sista ”Mad Men”-avsnittet. Sedan finalen sändes för en vecka sen i USA börjar det sjunka in att allt verkligen är över.

De sista avsnittens upplopp var så vackert berättad – från patriarkatets förnedring av den hårt kämpande Joan till Sallys uppläxning av sina bekräftelsetörstande föräldrar och Dons flykt och uppgörelse med sin livslögn.

Kanske är det därför besvikelsen över finalen är svår att skaka av sig. Det sista avsnittet drabbades av sjukan att knyta ihop för många säckar och lägga allt till rätta.

Visst är det härligt att Peggy får uppleva kärlek, Joan går sin egen väg som stark företagsledare, och Roger äntligen kanske hittar sin like i ålder, erfarenhet och drama. Ändå känns det tomt.

Värst är slutet för Pete Campbell – att han plötsligt blir frälst av det trogna familjelivet, lyckas övertala ex-frun att ta honom tillbaka och flytta till en annan stad. Den komplexe Pete vi lärt känna under sju säsonger är plötsligt platt som en pappdocka. Jag har försökt hitta ursäkter för skaparen Matthew Weiners handlande – kanske att vi underförstått måste fatta att detta bara är ännu en av Petes maniska episoder som kommer ta slut?

Det som funkar bäst är slutet för familjen Draper – seriens trasiga motor. Tårarna när Betty och Don talar i telefon efter cancerbeskedet, men fortfarande inte kan formulera sina känslor. Sallys resoluta sätt att ta kontroll över situationen och sina bröder. Dons sammanbrott, den där omfamningen av en ensam man i gruppterapin

Sally och Betty efter cancerbeskedet.
Sally och Betty efter cancerbeskedet.

och det geniala klippet från hans nöjda min under en meditationsstund på en klippa till en legendarisk Coca cola-reklamfilm från 1971.

Att måla upp drömmar och sälja dem är en del av Dicks DNA sedan han lämnade allt och skapade succémannen ”Don Draper”. Klart han inte kan låta bli att kapitalisera på sitt nya ”uppvaknande”.

Nu när serien är över är Sally den jag saknar mest. Jag hade velat se henne skapa sitt eget liv i de känslomässigt handikappade föräldrarnas skugga.

På måndagen ser jag Mai Zetterlings ”Älskande par”, SVT 1 14.30.

Ha!

Se ”Dox: Sista dagarna i Vietnam” måndag kväll (SVT1 22.00). Mycket gripande om livsöden under det kaotiska krigsslutet.

Gah!

Thommy Berggren pratar återigen om sin ”karbunkel i röven” – denna gång i ”Babel” (SVT2).

Kategorier Drama, Kanal 9

En rolig halvtimme inrullad i en halvtimme skit

av Karolina Fjellborg

”Roliga timmen”.
Ett klassiskt exempel på när mindre hade varit mer.

 
Jag ska inte dra några paralleller mellan SVT:s drulliga fredagsunderhållning ”Roliga timmen” och de pajiga skådespel som utspelade sig under schemalagda roliga timmen i vår mellanstadieklass.
Flera har hunnit före mig med att sparka upp den dörren – som nästan måste ha lämnats på vid gavel med flit från SVT:s håll.
För de jämförelserna måste man ju ha räknat med redan på planeringsstadiet.
Om inte direkt, när den inte alls dåliga idén om att gräva fram gamla humorklipp ur SVT:s digra arkiv föddes, så strax efter, när man fattade det betydligt sämre beslutet att först krysta fram en helt onödig och hopplös inramning, och sedan dessutom hantera den med vänsterhanden.
Alltså när man bestämde sig för att hänga upp det hela på ett surrigt quiz i nivå med TV4:s notoriskt imbecilla ”Sommarkrysset”, och skriva manus till studiounderhållningen med programledare Anders Jansson och gästkomiker på en kafferast.

 
I går fick Anders Johansson och Sissela Benn i uppdrag att svara fel på en serie frågor, i en riktigt dålig ripoff på gamla ”Parlamentet”-inslaget ”Klart man hänger med”. Johansson fick jonglera med avokador. Fyra stackare ur publiken fick göra en ovärdig Kalle Anka-charad.
Tid nedlagd på manus: minimal.
Omsorg inblandad: noll.
Det är så slappt och omdömeslöst att jag blir galen. Och det riktigt frustrerande är att SVT förmodligen hade kunnat göra ett bättre program genom att tänka ännu mindre.
De hade kunnat köra på enbart nostalgi-grejen. Visat klippen – kanske delat in dem på olika teman eller efter olika årgångar – och bjudit in komiker för initierat, roligt, avslappnat mellansnack med anekdoter och analyser i stället för ansträngt trams.
Det hade räckt bra så.
Det hade kunnat bli en rolig timme.
Men nu fick vi en rolig halvtimme inbäddad i en halvtimme skit, för att någon fick för sig att krångla till det utan att ha en hållbar idé om hur det skulle göras.

 
I kväll hoppas jag på att få se Måns Zelmerlöw göra succé i finalen av Eurovision song contest i SVT1.

 

 

Ja!
Personliga och roliga komedispecialen ”Jen Kirkman: I’m gonna die alone (and I feel fine)” är en sprillans ny höjdare på Netflix.

 

Nja…
Kanadensiska science fiction-thrillern ”Between”, om en småstad där bara de unga (och helt ointressanta) överlever en mystisk epidemi, är däremot en Netflix-titel du kan hoppa över med gott samvete.

Kategorier Netflix, SVT

Måns satte alla skotten

av Nöjesredaktionen

Nummer 13 visade sig inte vara ett otursnummer.

Grattis till bästa duettparet, Måns och streckgubben.

Och skärpning, Österrike!

Första Eurovision-semin var lite som att se på numera svaga svenskgrenen skidskytte. Kul, men utan nationella förhoppningar saknas den riktiga nerven.

Inte så i kväll. Skräcken för att storfavoriten Måns Zelmerlöw skulle bomma alla fem skott, bli omåkt av lag som Lettland och Israel och inte nå finalen höll åtminstone mig på helspänn.

På helspänn höll sig däremot inte den österrikiska produktionen, även om det var snäppet bättre än i tisdags. Vi slapp den pinsamma ”djur-o-visionen” från första semin, och kollaget av röstnings-blunders var småskoj. Charmiga Conchita skötte sig fortsatt fint i greenroom, förutom när hon blåljög San Marinos artister rakt upp i ansiktet och kallade deras katastrofala framförande ”fläckfritt” …

Men programledarna var fortfarande osynkade och bortkomna, den inledande presentationen seg och intervjuerna med ”big five”-artisterna oerhört genanta.

Visst, det är låtarna man minns från alla älskade Eurovision-spektakel genom åren, inte mellanakter och programledare. (Möjligtvis med undantag för Lill ”Kjoltapparen” Lindfors 1985.) Men det ursäktar inte taffligheten.

När Sverige senast höll i Eurovision överpresterade vi som den allra duktigaste flickan i klassen med superproffsiga Petra Mede och ett manus så fullspäckat med lustigheter att de flesta av dem nog gick många tv-tittare förbi.

Något mittemellan Österrikes slapphet och Sveriges skyhöga ambitionsnivå räcker gott.

Något för kommentatorn/manusskrivaren Edward af Sillén att tänka på när Måns blir hela Europas hjälte på lördag.

I morgon ger jag ”Roliga timmen” i SVT1 20.00 en tredje chans. Humorgeniet Sissela Benn är ju gäst.

Sylvia Balac

 

Da

Montenegros välsjungna Balkan-ballad var välbehövlig bomull efter San Marinos brutala öronplågeri.

Nja

”Hela kändis-Sverige bakar” (TV4). Lite för sockersött för min smak. Och segt att Lars Ohly åkte ut.

Schlagern frontalkrockade – med humor

av Stefan Hedmark

ORF_ESC_Mod_small2

Det är en sak att vi är vana vid tokroliga bidrag. 

Det är ju därför vi tittar på Eurovision.

Men ska vi behöva ta till EU-sanktioner för att få bort humorinslagen?

Eurovision är lite som EU – en klumpig elefant som behöver alldeles för mycket tid på sig för att komma fram till ett resultat som ingen tycker om. I det här fallet är det sju timmar uppdelade på tre kvällar. I går var det dags för den värsta av dem, den där vi inte har en häst i loppet och där vi inte ens har något att säga till om eftersom vi bara får rösta den kvällen vårt bidrag medverkar.

Inledningen var en glänsande påminnelse om förra årets vinnare, Conchita Wurst, som verkligen satte sitt 007-doftande kraftpaket till låt. Långt ifrån det bästa den här tävlingen har genererat, men ändå en effektiv kontrast mot vad som följde.

Moldaviens snusksnutar och Armeniens stendöda ballad var bara början. Det riktigt häpnadsväckande är att EBU-ordföranden INTE kom ut på scenen efter alla bidrag och helt enkelt meddelade att omröstningen är inställd, för endast Rysslands powersmocka förtjänade att gå till final. Övriga 15 länder borde få kännbara EU-sanktioner i stället.

Rapp var den österrikiska produktionen – tills den frontalkrockade med humor. Vad jag antar är några statliga turistbranschbyråkrater hade skrivit ihop något “komiskt” där Wien upplevdes ur djurperspektiv. Det följdes av ett obegripligt inslag om Österrike och musik. De tre programledarna kämpade sig också igenom fnösktorra manus. Bristen på humor i dessa lustifikationer var så alarmerande att en haverikommission bör tillsättas. Eller så förbinder sig samtliga EBU-länder att sluta med sådant här i Eurovision. För gott. Skratten får ni genom tokiga bidrag. Gapa inte över för mycket i form av sketcher.

Varje gång tävlingen drabbades av narkolepsi var det bara att slå över till SVT Play och njuta av teckentolkarnas inlevelsefulla versioner, eller att få ett uppvaknande i form av Edward af Silléns och Sanna Nielsens glatt bitska kommentarer.

Men på det stora hela kan det bara gå uppåt på torsdag.

Bäst

Äntligen gör Ryssland något rätt internationellt.

Sämst

Serbiens allmänt bisarra bidrag toppades av ett ylande jag inte vill uppleva igen.

Foto: Eurovision.tv

 

Kategorier SVT

Kanal 5 har ingen karaktär utan Filip och Fredrik

av Karolina Fjellborg
Skärmavbild 2015-05-19 kl. 01.17.07

Filip och Fredrik tillsammans med Göran Lambertz i nypremiären av Breaking News. FOTO: KANAL 5

En Kanal 5-säsong utan Filip och Fredrik är en tråkig Kanal 5-säsong.
Även om de fortfarande är mest intresserade av män.
Jag har precis sett om hela ”Mad men”, och när jag kom fram till fjärde säsongen och viktigaste kunden Lucky Strike dumpade Sterling Cooper Draper Pryce och höll på att tillintetgöra hela reklambyrån på kuppen, tänkte jag på Filip och Fredrik och Kanal 5.
För vad skulle egentligen hända med Kanal 5 om Filip Hammar och Fredrik Wikingsson bytte kanal?
Det må vara hänt att duons program sällan har några tittarsiffror att skryta om. Men deras humor, popkulturintelligens, kärlek till tv som hantverk och smittande mansromans skänker hela kanalen karaktär.
När de lyser med sin frånvaro är det inte många egna produktioner – med undantag av ”Partaj” – som står ut.
Och den här vårsäsongen har varit ett talande exempel på hur anonymt det blir utan en enda Filip och Fredrik–produktion.
Men i går dök de äntligen upp, med en ny säsong av ”Breaking news”. Och mig hade de ungefär vid hello, när de konstaterade att svenska folket är på väg in i en period av dumhet och förflackning, i och med att ännu ett kungligt bröllop (det känns som att de aldrig ska ta slut) nalkas.
Det mesta var roligt, smart, observant och uppfriskande politiskt, och det finns en nerv i att de driver teser de inte ens själva vet vart de vill ta vägen med.
Det enda som är lite tråkigt, är att Hammar och Wikingsson i grund och botten fortfarande, efter alla år och en hel del kritik, verkar vara mest genuint intresserade av män. Inte för att dra några stora slutsatser av säsongspremiären, men hela deras tv-karriär är kantad av en fascination för färgstarka, gärna medelålders män, och även om de inte fullständigt ignorerar kvinnor, är känslan ofta att deras spontana val hade varit att träffa, eller prata om, ännu en man.
Och det verkar inte vara på väg att förändras.
Inte i ett program där Thorsten Flinck är kulturreporter, och Glenn Hysén kriminalreporter.
I kväll tittar jag på första semifinalen i Eurovision Song Contest 2015, i SVT1.

 

!
”Arvingarna” (SVT1)! Thomas (Jesper Christensen) är ett harmlöst, patetiskt och magnifikt tv-svin.

 

?
Vad har SVT för djävulsk plan för Malin Olsson, som får så hopplösa uppdrag? Just nu agerar hon lägenhetsannonsspeaker i ”Vem bor här?” – och i höst tar hon över det svarta helgunderhållningshålet ”Atleterna”…

Kategorier Filip & Fredrik, Kanal 5
Sida 2 av 43
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB