Från nätpirat till laglydig.
Tv-branschen har äntligen fått oss att göra rätt.
Men de stora kabelbolagen bör se upp.
I helgen stängde min lokala videohandlare ner butiken. Det kändes lika sorgligt som typiskt. Det har varit på gång ett tag. Men det går inte längre lika självklart att skylla nätpirater och illegal fildelning för att tvinga tv- och filmbranschen på knä. De legala alternativen till att fildela är nu verklighet för oss alla.
Jag borde veta, för jag är själv ett praktexempel.
Under 00-talets mitt var jag en typisk nätpirat. Utrustad med ett ursnabbt bredband och en avpänd inställning till upphovsrätten. Som en bläckfisk satt jag och tankade hem hela internet på en gång. Allt fanns ju där. Alla tv-serier som man febrade om i USA men som inte skulle nå Sverige på evigheter. Att ladda ner var att ha koll.
Allt är annorlunda nu. Jag laddar inte hem någonting alls längre. Jag behöver inte. Streamingvärlden raderade ut det behovet på bara några år. Vill jag se ”True detective” (HBO Nordic) går det med ett knapptryck via minst två av mina betaltjänster. Vill jag se ”Dancing on the edge” ikväll då jag missade det i lördags använder jag SVTr-funktionen i min tv:s programbibliotek.
Vill jag hyra film knallar jag inte längre till videohandlaren. Jag söker det via de (legala) hyralternativ som finns i min digitalbox. Jag betalar för att det är smidigt. Och för att det inte längre finns många anledningar att inte göra det. Samma skäl till att folk inte betalade förr, alltså.
Vad vi ser nu är bara början.
Får jag gissa så är förlorarna de stora kabel-tv-aktörerna. I åratal har tagit kungligt betalt för stora tv-paket. Att köpa kanaler styckvis? Glöm det.
Exempel: Vill jag ha enbart C More Series går inte det. Så tvingas jag köpa ett helt paket med sex andra kanaler jag inte är intresserad av. För en ganska fet peng i månaden. Inte en chans.
Vi tv-konsumenter har blivit alldeles för vana vid oändlig valfrihet. Och vägrar att punga ut för sånt vi inte vill ha.

Onsdag 29 januari tittar jag på ”Mitt”, dokumentären om Mitt Romney (Netflix).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA!

”Trädgårdskampen” (SVT1). Något så ovanligt som en tävlingsdokusåpa som är både hygglig och varm.

Nja…

”Tjockare än vatten” (SVT Play). Utsökt foto, men dialogen är plågsamt tondöv.

De hade det kämpigt i torsdags.

Men i går slog männen tillbaka.

Torsdagarna tillhör Belinda Olsson. I ”Fiittstim – min kamp” resonerade hon om de svenska lattepapporna är en aning kuvade. Kanske har den feminism som hon stridit för gått för långt och fått männen att tystna, stå tillbaka och knyta sina nävar i fickan.

Nå, i går slog männen tillbaka. I alla fall i tv-tablån.
• Ola Selmén var äntligen tillbaka och lika knasigt hysteriskt konstig i ”Amigo Grande” i Barnkanalen.
• Rickard Olsson var ljuvlig som spelledare i ”Wild kids” i samma kanal.
• Kristian Luuk och Fredrik Lindström var som vanligt utmärkta i ”På spåret”.
• Men främst var det Fredrik Skavlans stora kväll.
Jag vet inte hur många gånger jag hackat på honom i denna spalt. Jag har kallat honom trött, slut, passé.
Nu var det som att se en ny person sitta i den mörka London-studion för att ta emot en rad intressanta gäster. Där satt en glad, nyfiken, levande programledare. På tå för första gången på år.
Den pånyttfödda programledaren gjorde underverk. Första gästen ut var den nyblivne norske schackmästaren Magnus Carlsen som Skavlan genom charm och välavvägda frågor i alla fall kom lite in på livet.
Andragäst var legendariska artisten Debbie Harry vars enda grundambition var att sälja bandets 40-årsjubileum och deras nya skiva. Tack vara Skavlans leverens bjöd även detta möte någon sorts underhållning. Sen haltade Philomena Lee in. Hon leddes att rakt och fint berätta sin historia som ligger bakom den Oscarsnominerade filmen ”Philomena”.
Men kvällens största ögonblick kom i intervjun med Bill Gates. Skavlan la sig strategiskt platt genom att tala avundsjukt om det James Bond-aktiga i att Microsoft-grundaren anlänt till London i eget flyplan och sedan tagit en helikopter till studion. Han gav därefter Gates chans att berätta om sin filantropiska gärning och därigenom få honom att berätta om den komplicerade och spännande vänskapen med Apple-grundaren Steve Jobs. Han lyckades också få Gates att gå med på att spela ett parti schack med Magnus Carlsen och därmed förlora på färre än tio drag.

I kväll missar jag inte Lasse Åbergs dag på slottet.

KLAS LINDBERG

He!
Fredrik Skavlans superkväll!

Eh?
Var det för att det inte var några svenska gäster som Skavlan var så sprudlande?

Det har kallats ”Så mycket bättre” för komiker.
Men ”En clown till kaffet” (Kanal 5) känns mest som en förvirrad konferensresa.

Redan i bussen från Stureplan till hotellet strax utanför Stockholm gör produktionen en ”rolig grej” av de pinsamma tystnader som uppstår mellan fem spända komiker. När dagens värd Felix Herngren tar emot med en turkisk träningsfrukost bestående av en halv banan försvinner plötsligt Sven Melander oförklarligt och är sedan borta fram till den avslutande middagen. Han har drabbats av en mystisk åkomma.
Resten av gänget utsätts för militär träning innan Herngren utser den han tycker varit minst duktig till kvällens clown. Uppdraget är att tillsammans med en utvald kollega härma karaktärerna Papi Raul och Dan Bäckman. I ”Så mycket bättre” har artisterna lång förberedelse inför sina coverversioner – här har komikerna bara några timmar på sig.
Resultatet blir därefter.
Robert Gustafsson och Anna Blomberg gör gubbarna efter bästa förmåga, men spårar ur i hysterisk konferensunderhållning. De små glimtarna av genialitet dunstar bort i ett moln av slipsen-runt-pannan-humor.
Resten av tiden ägnas åt Herngrens karriär och samtal om humor. Ibland blir det intressant, som när komikerna beskriver hur det är att få starkt genomslag för en sketch – men själv inte förstå varför.
– Man kan nästan bli provocerad när andra hyllar det, vafan, jag kan ju bättre, säger Peter Magnusson.
Redan i första programmet luftas den klassiska klyschan/sanningen att sorg och humor ligger nära varandra.
Sen dyker plötsligt Peter Wahlbeck upp i färgglad kostym och intervjuar Herngrens familj.
Allt är väldigt förvirrat – och tyvärr inte på ett bra sätt. ”En clown till kaffet” spretar åt alla möjliga håll, alltför ängsligt och ofokuserat för att bli annat än milt ointressant.
Förhoppningsvis lider premiären av barnsjukdomar som avhjälps när komikerna blir bekväma med varandra – och tv-formatet.

På fredag ser jag ”Skavlan” (SVT 1 21.00) med Bill Gates och Debbie Harry.

SANDRA WEJBRO

Ha!

Tolfte säsongen av Project runway (TV3 19.00) är underbart fin. Heja Dom Streater!

Gah!

”Fittstim – min kamp” (SVT1). Önskar att dessa tre timmar tv hade använts till något vettigare än kommentarsfälts-tv.

Två färgstarka kvinnor – Jill Johnson och Mia Skäringer – kanalkrockar under sex onsdagskvällar.

Countrystjärnan vann premiärmatchen rätt klart.

I SVT:s ”Jills veranda, Nashville” bjuder countrysångerskan Jill Johnson i sex program in svenska artister för att upptäcka countryns hemstad och amerikanska före­teelser, möta människor, och sjunga tillsammans.

I TV4:s ”Mia på Grötö”, nu inne på andra säsongen, bjuder skådespelerskan Mia Skäringer i åtta program in svenska kändisar till ett lyxigt sommarhus på svenska västkusten. Ibland får de skjuts på hennes flakmoppe. De äter, dricker och diskuterar livet.

Har ingen aning vem som vinner kampen om tv-tittarna. Båda kvinnorna är folkkära. Möjligen kan man ana att Skäringers kändismöten – det är tunga namn, inga B-kändisar – lockar mer än Jill Johnsons rätt så nördiga rotande i country­musikens rötter.

Med tv:s playfunktioner behöver man ju inte välja bort.

Själv är jag ju en ”sucker” för allt amerikanskt och i går var det verkligen betydligt mer intressant i Nashville än på Grötö. Titiyo Jah och Jill Johnson lekte Thelma & Louise i en Ford Mustang. Träffade efter visst besvär 72-åriga legendaren Linda Martell, första svarta countrysångerskan som uppträdde på klassiska Grand Old Opry. Och uppträdde tillsammans på en bar i Pulaski, staden där Ku Klux Klan bildades. Tror jag, det var tänkt så, i alla fall, det redovisades lite dåligt var de faktiskt sjöng sin duett tillsammans. Hela tiden trivsam stämning, snyggt filmat och klippt och ljuvlig musik.

Mia Skäringer hade i och för sig stundtals småtrevliga samtal med Erik Hamrén, Lisa Nilsson och Peter Settman.

Men här fick vi också se faran av att spela in program ett halvår (i somras) innan de sänds.

– Du har ju lyckats med allt, sa Skäringer till Settman – som i höstas sedan gjorde fiasko med SVT:s lördagssatsning.

Och Erik Hamrén tjatade på om ”shiningen” hos sina fotbollsspelare – som i höstas sedan misslyckades i VM-kvalet.

I kväll ser jag ”Fittstim – min kamp” i SVT.

Ja

”Go’kväll”, SVT. Bra Pekka Heino-intervju med författaren Lotten Säfström.

Nej

”Paradise hotel”, TV3. Så sexfixerat, så larvigt, så dumt.

Man fattar vad de försöker göra.
Men ”Nyfiken på partiledaren” misslyckas.
Både som terapi och journalistik.
Läste nyligen att ju högre tonläge och större rubriker inom den politiska journalistiken desto tröttare medborgare. Både på journalistik – och politik. Att avslöjanden om mygel, fiffel och politiker som slingrar sig inte bara spär på politikerföraktet – utan skapar en utmattningskänsla även gällande själva politiken.
Så självklart behöver politisk bevakning hitta nya vägar, pröva nya grepp. Men jag är tveksam till om ”Nyfiken på partiledaren” (SVT2) är rätt lösning.
Konceptet är enkelt. Tv-terapeuten och före detta rockstjärnan Poul Perris (han var tidigare frontfigur i jeansjackerockarna The Facer, om någon minns) tar emot ledarna för våra riksdagspartier för en terapisession gällande ”värderingar, visioner och personliga drivkrafter bakom politiken”, som det heter. Någon sorts mellanlandning som varken blir terapi – eller journalistisk intervju.
Eller skjuter stolpe ut på båda chanserna. Perris använder klassiska terapeutiska frågeställningar för att locka fram andra svar än de partiledarna vanligtvis brukar ge. Men vad jag ställer mig tveksam till är att han uppehåller sig så mycket vid barndomsminnen som bränsle för en politisk drivkraft. Mycken terapi härleder problem senare i livet till trauman i just barndomsåren. Här tänker man likadant – fast tvärtom. Att den politiska viljan ska ha spirat redan i barndomen. Jag har svårt att köpa det.
Om jag utgår från mig själv så väcktes en politisk medvetenhet – och glöd – först senare. Den må härstamma från att jag växte upp i det svenska klassamhällets utsatta och fattiga förorter. Men de parallellerna kunde jag dra först långt senare.
Jonas Sjöstedt verkar öppen för idén med terapisamtalet. Svarar öppet och obehindrat. Men vad får vi – egentligen? Förutom en svag bris av frisk tv-luft? Inte mycket. Som terapi betraktat är det ett grunt skrapande på ytan. Som journalistisk intervju vilar den för mycket på terapins synsätt för att nå riktigt ända fram.
Måndag 20 januari skyr jag Guldbaggegalan och tittar på ”Breaking bad” (Netflix).

HURRA!

”True detective” (HBO Nordic). Believe the hype.

NJA…

”Farmen” (TV4). 2001 ringde och ville ha sin Storbonde tillbaka.

Fredrik Skavlan serverar smashen åt David Hasselhoff.

Såpaveteranen tar villigt emot och drämmer till. Plötsligt och nästan magiskt får norrmannen det avslut på Åsa Waldau-intervjun som han själv inte lyckats leverera.

Det är ett fantastiskt tv-ögonblick. Skavlan vet precis vad han vill ha – och ser till att få det.

För det är naturligtvis han som ber nyblivne TV3-programledaren Hasselhoff att demonstrera sitt sätt att möta intervjuoffer på Åsa ”Kristi brud” Waldau. Medveten om att frågan blir den i detta fall något svårbesvarade:

– Så, varför är du känd egentligen?

Waldau blir ställd, men skrattar skickligt bort den obekväma situationen:

– Det skulle ta en hel livstid att förklara.

”Baywatch”-stjärnans blick är grumligt förvirrad men han fortsätter vifta med brunbrända fingrar och berätta om sin nya show. Hur den går ut på att träffa svenska kändisar och få dem att förklara på vilket sätt de blivit berömda.

Samtidigt greppar vi åskådare den fullkomliga ironin. Kvinnan som sitter där tillsammans med författaren Malcolm Gladwell och danske ”Brottet”-stjärnan Nikolaj Lie Kaas är känd via en bisarr mordhistoria. Som en av vissa utpekad ledargestalt för en extrem församling.

Det är tio år sen Knutby-dramat utspelade sig och det legitimerar att Waldau får Skavlans femton första minuter på sig att egentligen säga väldigt lite. Både hon och församlingen är ständigt förtalade och själv orkar hon fortfarande inte röra sig utomhus ensam. Men kändisskapet gör åtminstone att hon kan leva på att sälja sin egen konst.

Skavlans små försök till kritiska frågeställningar ruskar hon lätt av sig. Det är först långt senare, genom ”The Hoff”, som han får till sin vassa poäng.

Då har Lie Kaas fått berätta om sitt mardrömslika barndomstrauma – att båda föräldrarna tog livet av sig. Pappan var dessutom suput, komiker och Danmarks svar på Dynamit-Harry. Gladwell har återberättat sin nya bok, för det finns inget ämne han inte tycks ha skrivit ett kapitel om.

Men det vi aldrig kommer glömma är ögonblicket när The Hoff möter Kristi brud.

Den förvirringen.

På lördagen ser jag filmen ”Young adult”, TV 4 21.30, med en ganska osympatisk och rolig Charlize Theron i huvudrollen.

SANDRA WEJBRO

Ha!

K specialen (SVT2) om arkitektfirman Diller, Scofidio + Renfro, hjärnorna bakom makalösa The High line i New York, var fruktansvärt härligt stadsbyggnadsnörderi.

Gah!

”Ironside”, SVT1. Kriminalserien lades ned redan efter tre avsnitt på NBC.

Det var Melodifestivalen i feminism.
Många tyckte Belinda Olssons gick för långt.
Jag tyckte hon gick för mycket.

Det som att vakna upp en Melodifestivalmorgon. Spaltkilometer. Alla hade en åsikt. Och då hade inte ”Fittstim – Min kamp” ens sänts.
Unga feminister slog bakut. Belindas program var ett svek.
Men många verkade ha missförstått. Belinda Olsson har ju inte gjort ett program om rörelsen feminism.
Hon har gjort ett program om bilden av feminism i media.
Det är dock inte svårt att förstå denna missuppfattning. Till och med Belinda själv tycks ha blandat ihop korten. Hon är ju ett förkroppsligande av den ytliga mediefeminismen. Vilket hon själv inser och kritiserar. Men hon gör misstaget att sätta likhetstecken mellan sig själv och den svenska feministrörelsen.
Det är befriande att hon tar upp tramset som gör att folk inte vill kalla sig feminister trots att i stort sett varenda svensk kan skriva under på alla grundfeministiska ståndpunkter.
Hen-debatten, genusdagis, toplessprotester i badhus, barn som inte ska könsbestämmas:
Feministiska avarter, populistiska tramsigheter som står i vägen för det viktiga.
Slagen om jämställdhet, rättvisa löner, våldet mot kvinnor, förtrycken – de fortgår i tystare rum.

”Har feminismen gått för långt”, undrar Belinda.
Den som gått för långt är Belinda själv. Hela programmet inleds med att hon vandrar längst en landsväg. Hon är bekymrad, hon visar det genom att stanna på vägen, rynka på pannan. Sen fortsätter hon gå. Hela programmet går hon.
Och varför sätter sig hon sig bredvid de hon ska intervjua? Som vore det en kaffepaus på en uteservering i Paris. Hon undviker också att se på personen hon pratar med. På Niklas Källnerskt vis tittar hon i stället ner, ut i tomma luften, upp i taket. En genväg till obehaglig stämning.
Belinda borde heller inte ägna sig åt skådespeleri. Scenen när hon skyler sig i badhuset var usel. Och videohälsningen till Ulf Lundell var rätt hemsk i sin spelade naturlighet.
Men herregud, det är små invändningar.
Som brandfackla in i den feministiska debatten har Belinda fått till en fullträff.

I följer jag tennisen från Australien på Eurosport.

KLAS LINDBERG

He!
Belinda är en duktig journalist och ställer bra frågor.

Eh?
Men behöver hon verkligen betona sin oerhörda betydelse för feminismen så många gånger?

De går och går och går.
Sen avgörs allt på äventyr-tv:s mest uttjatade vis.
”Det stora äventyret” är sövande trist.

Premiäravsnittet av TV4:s storsatsning ”Det stora äventyret” var en riktigt tråkig historia.
Gårdagens avsnitt var inte bättre.
Samma upplägg, ny natur. De gamla sportstjärnorna flögs från Mexiko till Alaska. Lagen skickdes ut på vandring igen. Och som de vandrade. Över berg, genom snår, över flod.
Det hela påminner en del om de tristaste scenerna i ”Game of thrones”. (Thomas Wassberg skulle förresten ha passat utmärkt som en av HBO-seriens wildlings – lika butter, kärv och enstörig.) I det ”Det största äventyret” saknas dock de odöda mördarmaskinerna White walkers som dramaturgiskt hot. Nu skulle björnbajs fylla samma funktion.
Det funkar skitdåligt.
Peter Jihde dyker under programmet till som tätt upp i en skön mössa. Han äter macka eller pillar på en vattenflaska där i sitt tält och ringer deltagarna två gånger per dag för att säga hur de ligger till med sin vandring. Han är mycket stilig i sina supersponsrade Fjällräven-kläder. Men hans yrkesskicklighet kommer aldrig till sin rätt.
Tempot är sövande monotont:
Lag ett: ”Kan det här vara rätt väg?”
Jihde i tältet till obskyr lokal guide: ”Går de rätt väg?”
Lag två: ”Det känns som vi går åt rätt håll”.
Tittarna: ”Men för i helvete – nu får det väl hända något.”
Dagarna går.
Röda laget har gått en hel dag över berg – men har inte kommit en meter närmre målet.
Thomas Wassberg surar i ena laget.
Per Elofsson surar i andra laget.
Programmet pågår i en och en halv TV4-timme. Det betyder en hel timme effektiv tid.
Efter 51 minuter blir det spännande för första gången. Tävlingsdags!
Då sjunger Jihde ”Vad nöjd med allt som livet ger” och drar sedan en stor revolver och siktar mot oss tittare. Man vaknar till.
Men så ska sista duellen avgöras med tändstål. Precis som förra veckan.
Vad är det med detta tändstål som får alla tv-makare att dregla? Hur många äventyrstävlingar har vi sett avgöras genom att se vem som är flinkast med tändstål?
Snark.

I kväll missar jag inte ”Scientologernas krig” i Dokument utifrån.

KLAS LINDBERG

He!
Gud vad jag tycker om Leif Andrée efter hans dag i ”Stjärnorna på slottet”. Ursympatisk och opretentiös.

Eh?
Varför får vi inte lära veta mer om de gamla hjältarna i ”Det största äventyret”? Så feltänkt.

Det handlar om mat.
Men alla låtsas som om världsfreden stod på spel.
Bajsnödigheten gör ”Sveriges mästerkock” pinsamt.
Mat är den nya religionen. 2013 kan inget som har med mat och dess tillagning att göra tas på för stort allvar. Vi är inte bara vad vi äter. Vi är vad vi använder för råvarror, vilket sätt vi lägger upp käket på och vilket porslin rätten vilar. Det är som det är och det är en tidsanda vi får leva med ett tag. Man önskar bara att det inte hade infiltrerat våra stora tv-program i den utsträckning det gjort. ”Sveriges mästerkock” (TV4) är det största och kanske mest talande exemplet på när matkulten gått för långt. När humor och självdistans totalt saknas blir anslaget rent löjeväckande. Ständigt denna dramatiska musik. Ständigt dessa bistra miner. Ständigt denna bajsnödiga uppsyn från programmets expertkockar. Ständigt dessa stora, tomma överord i såväl hyllningar som sågningar. När det egentligen handlar om folk i Luleå som gillar att laga mat. Somliga gör det bra, somliga mindre bra. Den brittiska förlagan till programmet klarar sig helt utan det här skämskuddejobbiga allvaret. Där är tonen lättsammare, ljusare, lättare. Och programmet mår bättre av det. Tittaren likaså.
Vad är det som är så förbannat allvarligt med mat i tv att den här pretentiösa teatern måste pågå?
Det är obegripligt.
Jag vill bara bjuda alla jurygubbar på varsitt stort glas katrinplommonjuice och en lång, ostörd stund på toaletten.

Betydligt svängigare tv har ”Hitlåtens historia” bjudit på. Fem avsnitt finns på SVT Play, och de är alla små mästerverk av passion och åfanism. Har du missat, så ta chansen att titta i kapp så snart du kan. Alla episoder har varit bra, men avsnitten om Fatboy Slim och New Order har varit fullständigt briljanta. Tv med lika delar hjärta och hjärna. Något betydligt mera ovanligt än man kanske tror.
Torsdag 9/1 tittar jag på ”A young doctor’s notebook” (HBO Nordic).

MARTIN SÖDERSTRÖM

HURRA 1

”Weissensee” (SVT2). Lysande tysk dramaserie om kärlek i Berlinmurens skugga. Kan lätt missas då den visas på barnprogramstid.

HURRA 2

”Mussolini – Hitler” (SVT2). Finfin fransk dokumentär om den oheliga alliansen mellan två diktatorer. Mycket fina arkivbilder!

Ut med en karaktär.
In med en till cock-kock.
Ett finger till alla kvinnliga kockar.

Det är som det är med ”Idol”:
Det är auditionprogrammen som är de roliga.
Men det var ju inte det vi skulle snacka om när vi nu ska summera nypremiären av ”Sveriges mästerkock”.
Morberg är ju väck. Ersättaren skulle presenteras.
Så vad säger vi?
Först och främst:
Hur många kvinnliga kockar finns det i Sverige? Hur många på elitnivå? Hur många begåvade kvinnliga matjournalister? Dög verkligen ingen av dessa åt TV4?
Det är tjänstefel. Det är idioti. Slappt och fegt.
När Morberg nu skulle hoppa av borde kanalen gett sig fan på att ta in en kvinnlig ersättare. Punkt.
Nu gick i stället frågan till Nobel-kocken Anders Dahlbom.
Vi hade våra problem med Morberg, absolut. Hans komplex inför de andra kockarnas kunnighet tog sig ibland bisarra uttryck. Han kompenserade sina brister med att göra sin stora persona ännu större. Han slängde skedar, stirrade ut stackars deltagare, betedde sig högst irrationellt.
Men han bidrog med liv. Nerv.
Vem skulle Anders Dahlbom nu vara? Den hårde? Den varma? Den coole?
Det blev – blankt. Han var bara vara sig själv, en kock som pratar som Joe Labero. Han tycktes lika engagerad som om han var på en matmässa ute på vischan. Han gör sitt jobb, utan krusiduller.
Han är tekniskt kunnig, sitter i Årets kock-juryn, bra på smakanalys. Tycks veta det mesta om mat.
Men programmet har blivit tristare och mer förutsägbart. Anrättningen saknar sin mest spännande krydda. Och den luktar fortfarande lite gubbsvett.
Premiären var ändå underhållande tack vare den underbart brokiga samlig människor som vill delta. Matälskare finns i alla skrån, i alla samhällsklasser, i varje ort. Den brasilianska mamman, den snackiga globetrottertanten, hipstern från Södermalm, skattejuristen som började laga mat i flyktingförläggningen. Ingenjören Laurent, egenföretagaren Amir. Loreens syrra Markiz Talhaou.
Fantastiska karaktärer med matpassion så intensiv att den hoppar ut genom tv:n för att ligga sked med mig där i tv-soffan.

I kväll kollar jag Allsångssummeringen i SVT.

KLAS LINDBERG

He!
Mannerströms tårar vill jag se mer av.

Eh?
Fånigheter som Gudfadern-sketchen vill jag aldrig mer se.