”von Svenssons kläder” må vara lånta.
De ser ändå riktigt trevliga ut.

Lotta Lundgren och Erik Haag är på gång med en ny säsong av ”Historieätarna”. Av de bilder som hittills dykt upp ser det ut att bli ännu en underhållande säsong (särskilt festliga ser paret ut då 80-talet behandlas).
Historieätarnas succé får givetvis konsekvenser i lilla tv-Sverige. Och nu har vi nåtts av den första tydliga avkomman.
Nya SVT-serien ”von Svenssons kläder” är uppenbart inspirerad av ”Historieätarna”, både i stil, innehåll, dramaturgi. Det förhåller sig till ämnet – varför svensken klär sig som svensken gör – på samma lediga och underhållande sätt, blandar effektivt journalistik med rena lustigheter. Man pratar med experter, tittar i tv-arkivet, gör experiment och – framför allt – spökar ut sig.
Om det inte vore för den enklare estetiken och det rakare fotot hade jag varit säker på att Lundgren/Haag-producenten Karin af Klintberg skulle dyka upp i eftertexterna.
Också i programledaruppsättningen ser vi tydlig inspiration.
Karin Winther och Niklas Källner tar sig an ämnet på samma sätt som Lundgren/ Haag. De har också liknande uppdelning: Winther agerar lite mer expert, bottnar i ämnet mode, tar på sig det mer seriösa anslaget. Källner – som nu äntligen fått lämna Skavlans skugga – är mer crazy, praktiserar som parkeringsvakt, och gör så klart sina patenterade lustiga enkäter på stan.
Och det hela funkar ganska bra. Jag gillar hur de gör tydligt att detta inte ska handla om mode. Det ska handla om kläder. Hur klär vi oss och varför. Premiären redde ut våra yrkeskläder, vad gör en uniform med oss, hur klär vi oss för att passa in i yrkesrollen. Det var trevligt, underhållande och en smula intressant.
Källner fixade också att göra en rätt kul intervju med Håkan Juholt om sitt piratkopierade skärp.
”von Svenssons kläder” må också vara en kopia – men en klädsam sådan.

I kväll missar jag inte ”Talaren” i SVT2.

KLAS LINDBERG

He!
Janne Josefssons hade stor dag: först hyfsad debatt i morgonsoffan med Hanne Kjöller, sedan ledde han starkt ”UG” på kvällen.

Eh?
Det var nästan obehagligt att se ”UG”-reporterns långsamma avrättning av kommungubben i Staffanstorp.

”Homeland” är briljant.
Men en sak kan det vara nog med nu:
Den Maniska Kvinnan som huvudkaraktär.

Först blev man glad. Av att äntligen få se kvinnor ta självklar plats i de stora tv-seriernas huvudroller. För att det verkligen var på tiden. För att vi var svältfödda på det. För att tv-seriernas porträtt av kvinnor legat efter resten av kulturen alldeles för länge. Sedan kom den gnagande känslan av att något var fel.
Jag talar naturligtvis om Den Maniska Kvinnan.
Ett par år in på 2010-talet tillåts kvinnor fortfarande inte att bara vara intressanta karaktärer som är utmärkta på sitt jobb. De måste tydligen också lida av någon sorts personlighetsstörning för att få vara med i ett ”svårare” drama.
I hyllade ”Bron” är Saga Norén bäst i landet på sitt jobb – och naturligtvis är hon samtidigt socialt handikappad på gränsen till autistisk.
I danska ”Brottet” är Sara Lund en enastående brottsutredare, kanske bäst i landet på sitt jobb. Naturligtvis är hon samtidigt socialt handikappad på gränsen till autistisk. Naturligtvis kostar den läggningen henne såväl familj som arbete.
I utsökta ”Homeland” (missade du premiären av säsong tre så se snabbt i kapp på SVT Play!) har man dragit allt till sin spets. Carrie Mathison (Claire Danes) är en enastående agent, förmodligen en av de bästa i landet. Naturligtvis är hon samtidigt bipolär och varvar briljans med maniskhet.
Här kan man skjuta in att det väl är bra att kvinnor äntligen kan få vara utflippade på tv – och fortfarande ha stora roller. Visst, så kan man se det.
Man kan också se det som att Den Maniska Kvinnan har blivit en kliché. En fyrkantig och tröttsam 10-talsfälla som tvärtom hindrar utvecklingen för kvinnliga karaktärer.
Det kan räcka nu.
Varför kan man inte få vara briljant och bäst i landet på sitt jobb – och samtidigt vara fullt… tja, fungerande?
Framtiden är bara över oss först i det ögonblick då kvinnor med självklarhet får huvudroller i känslomässigt komplicerade storserier – och får vara helt vanliga.
Vem vågar bli först med det?
Tisdag 1 oktober missar jag inte underbara ”Kommunpampar” (SVT1).

HURRA!

”Strike back” (C More Series). Politiskt trovärdig brittiskt actiondrama. Oväntat skarpt.

NJA…

”Tonårsbossen” (TV3). Jag fattar vad de försöker göra. Idén är rätt bra. Utförandet är en kalkon.

Galenskap, exorcism, nazism och sadism.
Elchocker, utomjordingar och seriemördare.
Nymfomaner, nunnor och en skogstokig tomte.
”American horror story: asylum” är en underbar mardröm helt utan behärskning.

 
I kategorin tv-dramatik som blåser på i 180, rätt in i kaklet, utan hämningar:
”American horror story: asylum” är här.
Alldeles för sent, förstås (nästan ett år efter den amerikanska premiären), men ändå äntligen här. I Kanal 9.
Det handlar alltså om den andra fristående säsongen av Ryan Murphys och Brad Falchuks helgalna skräckantologiserie ”American horror story”, vars första säsong – som handlade om ett hemsökt hus och hade undertiteln ”Murder house” – visades i Sverige i TV11 förra året.
I den här säsongen (som var nominerad till hela 17 Emmys på årets gala) återvänder flera av skådespelarna från den första omgången, men i andra roller, och i ett helt annat sammanhang.

 
Året är 1964 och skådeplatsen ett mardrömslikt mentalsjukhus i katolsk regi, där den tyranniska syster Jude (en riktigt ond Jessica Lange) spärrar in folk lite efter tycke och smak, och den galne vetenskapsmannen doktor Arthur Arden (James Cromwell) experimenterar vilt på sina patienter.
Murphy och Falchuk laborerar tygellöst med nästan alla skräckklichéer i boken. Men de gör det skickigt – med fantasi, humor och ballar av stål.
Resultatet är ett vanvettigt underhållande spektakel, som även hinner kommentera sociala styggelser som sexism, homofobi och rasism.
Miljöerna är fantastiska, ensemblen förstklassig, och dialogen giftig.
Det är kitschigt, kinky, hejdlöst och härligt.

 
Om drygt en vecka börjar del tre – som heter ”Coven”, och tydligen ska handla om bland annat häxor, incest och slaveri – sändas i amerikanska FX. Förhoppningsvis är Kanal 9 lite snabbare på bollen med den.

 
I kväll krockar ”Homeland” i SVT1 med ”Nugammalt – 10 sidor av svensken” i Kanal 5.
Dessutom är det premiär på HBO Nordic för 50-talsdramat ”Masters of sex”, som är både stiligt, roligt och snuskigt.
Mycket nu.

Ja!
Sofia Helin är riktigt finemang i ”Bron”. Nu borde SVT köpa in den amerikanska remaken ”The bridge”, där Diane Kruger är nära nog en exakt spegelbild i motsvarande roll.

Nej!
Att beskriva ”Kändishoppet” (TV3) som ett magplask känns väldigt gjort. Men vad ska man göra?

Karolina Fjellborg

 Äntligen fredagsfinal i ”Idol”. Juryn och Lernström skötte sig bra.

 Så kom en sömndrucken ”Kakan” och förstörde festen.

Äntligen är ”Idol” tillbaka på riktigt. Fredagsfinaler, det är ”Idols” kärna, det.
Den ettåriga vilan har gjort programmet gott, och det hade mått ändå bättre av en tvåårig återhämtning. Att låta talangerna växa till sig och sedan plocka dem och hoppas på att nya Agnes och Darins fått en få fri lejd i skuggan av karriärsdödare som ”X-factor”, ”The Voice” och snipern ”True talent”.
Gårdagens första fredagsfinal visade en dubbel nivå. Kanonframträdanden av Erik Rapp, Elin Bergman, Miriam Bengtsson och George Shaid, varvades med ett helt gäng mindre lämpade deltagare och besvikelser.
Juryn var rimlig för en gångs skull, kanske en aning befriad av live-tv:n. Alexander Bard var inte lika ”kärringen mot strömmen”-förutsägbar som under turnén. Anders Bagge slapp snäll-rollen och kunde säga vad han tyckte. Laila Bagge var vettigare men har fortfarande stora problem med trovärdigheten.
Pär Lernström då?
Ja, programledaren skulle behöva en egen jury. Särskilt med tanke på de hemska dubbelknäppta Letterman-kavajerna han envisas med att bära.
Han är fan så mycket bättre än under auditionturnén, Lernström, så mycket är klart. Han taggar upp i direktsändning, har mer energi, tycks leva upp.
Men han är fortfarande för osäker för att lyckas kliva fram som en självklar stjärna. Han är för platt i intervjuerna med idolerna. Han har svårt att lyssna, ta in och höja samtalet och programmet såsom ett proffs som till exempel Peter Jihde gjorde.
Bra kockar brukar säga att en rätt behöver syra, sötma, sälta.
Lärnström behärskar syran och sötman. Men jag saknar sältan.
Umamin, den femte lite luddiga, buljongiga, köttiga, nötiga smaken – har Lernström den i sig?
Jodå. Men den är än mer i ”Kakan” Hermansson som nu är tillbaka, direkt ifrån sovrummet, i lila morgonrock. Vilket lirar superbra med hennes inställning under auditionturnén då hon sov sig igenom inspelningarna och följaktligen klipptes bort ur programmen.
”Kakan” leder webbsändningen efter tv-sändningen vilket är vettigt, men tyvärr lyckas hon ändå smyga sig in i TV4-sändningen och ta ner den med sitt ointresse och distanserande.

I kväll har jag på ”Katie Melua live” i SVT i bakgrunden.

KLAS LINDBERG

He!
Elin Bergman – gud vad jag tycker du är cool.

Eh?
”Skavlan” känns alltmer irrelevant.

”Äntligen hemma” har existerat lika länge som en genomsnittlig Idoldeltagare.

17 furudoftande år med Martin Timell och hans oändliga kärlek till trä.

Säsong 34 av ”Äntligen hemma” (TV4) har sjösatts och frågan är vad som egentligen hänt sedan premiären 1997. Inredare kommer och går, men Martin Timells faderliga snickrande består.

I höstens första avsnitt har Timell hittat en hög träplankor som han gör en sänggavel av. Otaliga gånger upprepar han att trä blir vackert av att ligga utomhus länge. Man ska aldrig kasta någonting, för det kan komma väl till pass en dag (hör ni det, maniska samlare?). Särskilt förkastligt är det att inte spara sina träbitar.

Timell hymlar inte med sin kärlek till trä. Han visar upp sitt eget hem där han gjort fönsterkarmar av gammalt trä, långbord av trä, bastuväggar av trädörrar.

I programmet får han sällskap av inredaren Elsa Billgren som fräschar upp ett lusthus med härliga vintageprylar. Snickaren Björn Christiernsson bygger en lådbil som två pojkar får testa i lycklig lantidyll.

Estetiken är som vanligt ljus och fräsch. Ibland till den grad att man längtar efter att någon plötsligt ska överraska genom att hänga upp en blodtavla signerad Pete Doherty i gillestugan.

En liten spricka i den välbeställda mysnormen – med vänlig hälsning från oss i höghusen och betongen.

Så gott som helt nyfödd är den lysande dokumentärserien ”Kommunpampar” (SVT1) som följer fyra kommunpolitiker i deras jobbvardag.

Det är sällan särskilt glamouröst, men de krigar sig med glöd igenom utdragna fullmäktigemöten och gräl i lokaltidningarna. Ibland gränsar skildringen till satir, men landar oftast på rätt sida. Jag tänker särskilt på bilden av sossen Sven i Höganäs som cyklar till fabriksjobbet med håret fladdrande i vinden. När han, och andra politiker, riskerar att bli stereotyper räddas de av små pinsamma tystnader och oväntade citat som återigen gör dem fullkomligt mänskliga.

Moderaten Péter Kovács i Höganäs beskriver hur mobbad han var i barndomen och att han en dag sa till sin pappa:

– När jag blir stor vill jag bli kommunstyrelsens ordförande.

Hans udda dröm gick i uppfyllelse och det är rätt rörande.

På onsdagen ser jag Ricky Gervais vänliga komediserie ”Derek” på Netflix.

Ha!

”Enlightened” (SVT2). Mörk och skruvad komediserie.

Gah!

Hela två år har det tagit serien att ta sig från USA till Sverige.

Resan över till Sverige tog ett år och åtta månader.
I går anlände Kiefer Sutherlands senaste slutligen med Amerikabåten.
Stendöd.

 
De svenska kanalerna blir allt bättre på att köra ut sina inköpta serier snabbt, för att anpassa sig till rådande konkurrens och tittarklimat.
SVT börjar till exempel sända den tredje omgången av ”Homeland” nästa måndag. Vilket är mindre än ett dygn efter den amerikanska säsongspremiären.
Men det finns fortfarande många undantag. För många.
Och det finns ingen kanal som kan konsten att ligga och ruva på sina inköp tills de fullständigt har tappat all form av relevans så som TV4 kan.
De är makalösa seriemördare, med en helt fantastiskt dålig känsla för det här med kraften av aktualitet.
Ett exempel på en titel de köpte in bara för att få gräva ner sex fot under och lämna att ruttna är ”Heroes”-skaparen Tim Krings ”Touch” – som i går plötsligt dök upp i TV11, efter att ha slängts med på det flyttlass av serier som följde med kanalen i ägarbytet från TV4-gruppen till SBS Discovery Media.

 
”Touch” var väl kanske aldrig måste se-tv, ska medges. Historien om en änkeman och hans stumma 11-årige son – som med hjälp av långa nummersekvenser kan se hur människor världen över är sammanlänkade, och förutspå dåliga saker som är på väg att hända – är melodramatisk, pretentiös och framför allt på tok för invecklad.
Och vi som har läst vår ”Heroes”-läxa kan – utan att besitta några speciella förmågor – se storyn spåra ur långt innan den faktiskt gör det.
Men serien hade ändå en del positivt surr kring sig när den kom.
Den skulle bli Kiefer Sutherlands nästa stora tv-roll efter hans triumfartade långkörning som Jack Bauer i ”24”, och de första avsnitten fick fina recensioner av många amerikanska kritiker.
Hade ”Touch” sänts i svensk tv då hade vi brytt oss.
Men nu – när den anländer stendöd och iskall?
Inte så mycket.

I kväll är det premiär i SVT2 för en annan redan nedlagd serie. Men HBO:s ”Enlightened” (som visades i C More när den var färsk) är dock verkligen värd att kolla in.
Gör det.

Ja!
”Vem tror du att du är?” (SVT1) är tillbaka, med idel A-listare på deltagarrullan.

Nej!
I ”Drömkåken” (TV4) tävlar fyra par om att zzzzz…

Karolina Fjellborg

Det är inte dåligt.
Men ”Alla tiders hits” har ett stort problem.
Som varför man ens skulle bry sig.
Det är TV4 som borde slå sig för bröstet. Hela grundtanken – att artister tolkar andras låtar i tv – är ju snodd rakt av från fyrans ”Så mycket bättre” – och ”Idol”. Imitation är ju, som bekant, den högsta formen av smicker. Men där TV4 lyckas skapa en närgången känslostorm av de otippade mötena mellan artist och låt gör SVT tvärtom. Istället lägger man allt krut på direktsänd studiounderhållning där allt från artistintervjuer till dekor andas 80-tal och ”Nöjesmassakern”. Niklas Strömstedt och Karin Adelsköld gör vad de kan för att skapa en chosefri och trevlig inramning. Det är bussig men hopplöst föråldrad tv. Försöker man nervöst att tillfredsställa precis alla tittare samtidigt slutar det alltid med att ingen känner sig särskilt träffad alls. Man kan faktiskt bli så bred att man till slut blir helt ointressant för alla.
Till skillnad från till exempel ”Hela Sveriges fredag” är det inte stötande dåligt. Det är bara fullständigt poänglöst. Även för en musikälskare som undertecknad. Man missar liksom alla tänkbara mål.
I botten av trevlighetssoppan ligger ju ett gravt feltänk och skaver.
Då andra artister än originalen gör de här svenska hitsen – är det själva låten i sig eller är det den nya versionen som är den som går hem? Om Jasmin Kara gör en rivig version av ”Ljudet av ett annat hjärta” som pumpar lite liv i den gamla Gyllene Tider-låten: är det ”Ljudet av ett annat hjärta” som plötsligt är så makalöst bra, eller är det Jasmin Kara? Är det inte den nya artisten som vinner hela klabbet, och inte själva låten? Har man inte då underkänt hela det egna upplägget? Och spelar det då ens någon roll vilka låtar som faktiskt är med? Och varför, varför skulle jag ens bry mig?
Jag inser att det inte hade låtit lika bra. Men ”Alla tiders cover” hade varit ett betydligt mer sanningsenligt namn.

Söndag 22 september ser jag vad andra säsongen av ”Bron” (SVT1) går för.

HURRA!

Karin Wistrand i ”Alla tiders hits” (SVT1). Jag älskade Lolita Pop. Och Karin Wistrand är fortfarande dödligt cool.

NJA…

”Körslaget” (TV4). Handen upp alla ni 17 personer som verkligen bryr er om hur det går?

Bra timing. Aktuellt och tacksamt ämne.

Lagom bra humorserie.

Där stod de, gänget. Alla med lappar i händerna, redo att bistå.
Det var som ett vanligt val men 30 år senare.
De var inte purunga, gubbarna och gummorna som delade ut valsedlar utanför kyrkan i söndags. Det var ingen kö in till själva vallokalen i Kummelby kyrka i Sollentuna. Tvärtom. Det var rena Autobahn in bakom skynkena, det var knappt att vi fick chansen att dröja, kontemplera en aning över våra val. Trots att inte heller själva valförrättarna var födda i går så var de alerta som få, glada att se oss, hela familjen, besöka kyrkan en söndag i september.
Jag röstade i kyrkovalet av två skäl: SD och morsan. Mest morsan, faktiskt. Hon stod som förstanamn på valsedeln för de Fria liberalerna här i kommunen. Jag ville stötta min mor. Hon är inte purung, hon är pensionär, men hon är klok och för en modern kyrka.
Det var väl en händelse som såg ut som en tanke att TV4:s nya humorsatsning ”Halvägs till himlen” hade premiär strax före kyrkovalet. I går sändes det andra avsnittet av serien som behandlar just problematiken för Svenska kyrkan: de minskande församlingarna, den alltmer påtagliga sekulariseringen, de flyende besökarna – och de unga prästernas jakt på att förnya, modernisera, famla efter sin och kyrkans roll i 10-talets Sverige.
Johan Glans och Anders Jansson spelar antagonisterna och är en ny humorkonstellation där Glans får glänsa mest som den nyanlända prästen Albin som tar över kyrkan i det lilla skånska samhället efter en vistelse i Afrika. Glans spelar ut hela sitt paradnummer som komiker; han är den naive, entusiastiska, behjärtansvärda idealisten som ständigt hamnar lite snett. Jansson är den bistre, konservative konkurrenten som egentligen borde ha fått jobbet som kyrkoherde.
Det första avsnittet var riktigt lovande, med roliga scener och rätt oväntade vändningar, toppad med en Jan Malmsjö åter i sin klassiska biskopskostym från ”Fanny och Alexander”.
Andra avsnittet var inte lika lyckat, saknade skratten – men höll ändå en ganska hög nivå på både manus och gestaltning.
”Halvvägs till himlen” är ingen ny ”Solsidan” men väl en kul grundtanke kring ett aktuellt ämne som rymmer en aldrig sinande källa för humoristiska kulturkrockar.
Jag tror det kan ta sig riktigt fint om ett par avsnitt.

I kväll missar jag inte ”Niklas mat” i SVT.

KLAS LINDBERG

He!
”Breaking news”.

Eh?
”Idol”-juryn sitter och gapar över det alltmer avslöjande bristerna i årets artisturval.

”Kommunpampar” gör med bravur det många liknande serier tidigare har försökt, men färre har lyckats med.
Nämligen att humoristiskt skildra ett fenomen och ett sammanhang, men samtidigt bry sig om och respektera sina huvudpersoner.

 
”Vad är det här för dålig kopia av den där serien med han från ’Hipp hipp’?”.
Orden var min sambos förra tisdagen, då han släntrade in i vardagsrummet och slängde ett getöga på premiären av ”Kommunpampar”.
Han har inte järnkoll på tv-världen den mannen, det har han verkligen inte. Men han är långt ifrån den enda som just nu ser tydliga spår av ”Starke man” i SVT:s dokumentärserie om fyra kommunalpolitiker.
Och vid en första anblick – och kanske även en andra och tredje – är ”Kommunpampar” verkligen väldigt mycket humor, med figurer, dialog, miljöer och situationer som hämtade ur den Anders Jansson-ledda komediserien. (När Kungälvs tyska vänkommun Hiddenhausen besökte Miguel Odhner och hans kollegor i gårdagens avsnitt bara väntade man på att Lars-Göran Bengtsson skulle kliva in i bussen och ge sig in i diskussionen om älgar och fiskevatten på svårt medtagen skoltyska.)

 
Men tittar man närmare är ”Kommunpampar” mer än så; en medkännande och bitvis riktigt berörande tribut till de personer som tar lokalpolitiken – och dess objudna inneboende komik – på allvar.
Till dem som kämpar på, fattar de jobbiga besluten, tar de sena telefonsamtalen, möter kritiken och blir medtagna av den – och verkligen, på riktigt, verkar vilja göra skillnad av fler anledningar än att de har betalt för det.
”Kommunpampar” är en drift och en hyllning i ett, och en oerhört skickligt gjord, målande tonsatt dokumentärserie där det i sanning är de små detaljerna som gör det (en svettfläck på en skjortrygg, ett sippande på en kaffemugg, en nervös paus i ett samtal).
Och, inte att förglömma, så här i retrospektiv också ett bevis på hur mycket huvudet på spiken ”Starke man” verkligen var.

 
I kväll tittar jag på ”Breaking news med Filip & Fredrik” i Kanal 5.

G
Danska reportageserien ”I farozonen” (Kanal 9) får godkänt. Även om programledaren – rapparen Jesper ”Jokeren” Dahl – är snudd på för förtjust i att få vara på platserna där de dåliga sakerna händer.

IG
TV3:s ”Torsk på tuben” däremot, är en icke godkänd mix av krystad panelhumor och daterad knäppa klipp-komik.

Karolina Fjellborg

Han kämpar ändå på, kungen, det får man ge honom.

Men jubileumsintervjun gjorde mig ändå lite sorgsen.

Man hann känna ganska mycket under den timslånga intervjun och retrospektiven ”Kung i 40 år” som SVT sände i går.
Reporterns och producenten Sara Bull varvade sin intervju med bilder ur arkivet. Känslan direkt efter är medkännande och ett visst sting av sorgsenhet.
Det var härligt att se längre stycken av intervjuer han gjorde som ung, hipp prins, under studietiden, den stiliga joggarprinsen. Smart verserad modig och uppriktig som ung. Den oförstörde coola man med självförtroende. Tycktes klok, modig och verserad.
Men så börjar han efter hand uttrycka missnöje med pressen. Idiotiska frågor av journalister som frågar om han läser tidningen på morgonen. En suck över att få frågor av det slaget som kändisar alltid får. En suck som blir allt tyngre, som börjar sätta sig i honom, prägla honom. Den lugna, coola katten blir alltmer cynisk, ögonen ser ledsnare ut och börjar förmedla misstroende, orden blir alltmer försiktiga.
I Sara Bulls nygjorda intervju ser vi att resan klar. Där sitter en man som inte vill svara på frågor, som tar sådana otroliga omvägar i sina svar att de blir obegripliga. Om han ens svarar alls.
Där är en människa som under åren malts ner till… något annat.
”Ångrar du någonting”, undrar Bull. ”Inte ett smack”, säger kungen, men medger att han nog tycker att hans gärning varit lite för ”sporadisk”, att han velat göra en djupdykning inom något (miljöfrågor). Han låter oss förstå att alla grejer han utsätts för nog inte är så spännande eller kul (”Det kan vara hur jobbigt som helst, det behöver man inte vara nån Einstein för att förstå, eller hur?”), att han ibland måste kämpa för att låtsas vara intresserad, och jag tänker på den oändliga trista skit han måste ta del av hela tiden, hur det måste urholka honom i paritet med pressens cyniska hantering av kungalivet.
Jag känner med honom, den motvillige monarken. Som när han väl försöker skoja och vara ironisk framstår som oförskämd. Han som tydligt hyser ett brinnande hat mot pressen men som står ut.
Ämbetet har slipat ner honom, men han stretar på, en bruten man med mycket driv, med en stolthet och känslighet, på en omöjlig kungasits.

I kväll missar jag inte ”Idol”.

KLAS LINDBERG

HE!

Sara Bulls intervju var helt okej och historien snyggt berättad.

EH?

Ingen tv-kanal sände valvaka. Trist.